När jag var i trettonårsåldern läste jag "Godnatt Mr Tom" av Michelle Magorian för första gången. Jag minns att jag läste och läste, när jag åt, i badkaret, i sängen, på väg till skolan... Ja, den gick helt enkelt inte att lägga ifrån sig. Jag minns tydligt att när jag kom till det sorgligaste kapitlet i boken, när Will har åkt tillbaka till sin mamma i London och inte hör av sig till Tom, som blir så orolig att han åker till London och räddar honom, ja då grät jag så mycket att jag var tvungen att gå in på toaletten och läsa för att inte väcka min syster som jag delade rum med. Klockan var ett på natten, det var skoldag dagen efter men jag kunde inte sluta läsa! Sedan har jag läst den flera gånger för olika mellanstadieklasser och den är alltid lika bra. Det är inte bara det att den är spännande och sorglig. Det finns också så mycket man kan prata om, livet under andra världskriget, vänskap och allt möjligt annat. Dessutom är språket inte så lätt och det finns många ord och uttryck som barn idag inte alltid förstår betydelsen av vilket är perfekt för då får man prata om det också.
Senare har jag läst alla Michelle Magorians böcker och de är alla lika bra. Hon har skrivit "Hemlängtan"och "En liten kärlekssång" samt en bok som heter "Tystnad! Tagning".
Jag har läst en del recensioner om Magorians böcker på nätet och en del tycker att hon skriver alltför sentimentalt och sliskigt, men när man är i slukaråldern är inte det något problem, det var det inte för mig i alla fall... Det viktigaste är att man rycks med och kan leva sig in i det man läser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar