Äntligen är värmen här! Eller ja, nu tänker jag på alla andra som har längtat. Själv har jag varit ganska nöjd i smyg eftersom jag jobbar och därför föredrar ett svalt väder, även regn mottages tacksamt. Men mitt barn till exempel som sommarjobbar utomhus på ett barnläger har inte varit sitt gladaste jag under regn- och kallblåstdagarna. Till på köpet räckte inte lunchen häromdagen så han och den andra sommarjobbaren fick inte riktigt äta sig mätta. Det var ingen solstråle som kom hem då kan jag säga...

På söndag har jag, min syster och systerdotter tänkt åka båt till Skokloster och gå på en Bridgertonutställning! 

 Bridgerton på Skokloster 

Jag har anmält oss idag men inte fått bekräftelse att vi fått platser på båten så jag känner mig lite nervös. Det vore så härligt att få åka. I värsta fall kan man ta bilen men båtresan känns som en mycket viktig del av utflykten.

Annars så räknar jag ned till semestern. Efter morgondagens jobb är det två veckor kvar. Helt otroligt! Sedan vinkar jag adjö till Enköping och drar på nya äventyr.

En av alla mina poddar jag lyssnar på är 

P3-klassikern

och där pratade man härom veckan om 1300-talsklassikern "Decamarone" av Giovanni Boccaccio. 

Faktum är att samtalen i podden ofta får mig sugen på att läsa böckerna. Programledaren Emelie Rosenqvist är mycket inspirerande och det spiller över på gästerna.

"Decamarone" utspelar sig i Florens under pesten. Ett gäng ungdomar flyr staden för att komma undan pesten, håller sig i tio dagar på landet där de dansar, umgås och berättar lättsamma historier för varandra. Historierna, eller novellerna, är det som boken består av. Boken jag har läst är ett urval, gjort av översättaren, från 80-talet någon gång. Lättläst översättning ganska underhållande men jag känner mig nöjd och tänker nog inte nosa upp flera noveller.

 Solen skiner. Jag har hunnit med både fönsterputs och bokläsning i trädgården med ett glas rosé. Fyradagarshelg är inte så dumt. I torsdags åkte vi på landet och sov över. H och jag åkte hem igår, fredag, för att H skulle åka till Stockholm, sova över med kompisarna och idag är de på Gröna Lund. De verkar ha det riktigt mysigt, det har kommit ett par små filmer.

T och P är kvar på landet och kommer hem imorgon. Egentligen skulle vi gå handledarkursen för körkortet, allihopa, imorgon men kursen blev inställd. Så vi gör ett nytt försök nästa helg i stället. Då blir det intensivt; Handledarkurs, student och 20-årskalas. Planen är att H ska ta körkortet tillsammans med sin far. T har försökt ett antal gånger under åren men aldrig hittat motivationen att komma hela vägen. Men kanske nu?

"Döden tar semester" av Carina Burman är en nyskriven deckare i 50-talsstil, den utspelar sig dessutom under det det årtiondet.

Jag har läst Carina Burmans bok om deckardrottningar och vet att hon kan ämnet. Florrie är en journalist som livnär sig på att recensera deckare. Men så råkar hon svimma på grund av överansträngning när hon ska lämna in en text och chefen beordrar semester. Hon åker då på en bussresa till Italien med ett gäng intressanta personer. Naturligtvis inträffar ett mord och Florrie får chansen att testa sin detektivförmåga på riktigt. Dessutom får vi uppleva Italien och svenskars sätt att vara på 50-talet. För mig som verkligen gillar Agatha Christie och hennes likar så passar boken perfekt. Lättsamt och lite lagom glättigt. Burman flirtar ohämmat med tiden, stilen och den klassiska deckargenren. Jag hoppas på en fortsättning!

Min andra semesterdag...

I år har jag lovat mig själv att njuta av semestern, göra bara en nyttig sak varje dag och förutom det ägna mig åt sådant jag är sugen på. 

Så igår kokade jag rabarberdricka och idag skurar jag badkaret. Däremellan sitter jag i skuggan och läser alternativt virkar . Det där med att sitta i skugga har jag börjat med de sensate två åren. Förr älskade jag solen och ville alltid bli så brun som möjligt. Men så en dag kom jag på mig själv att undra varför solbränna är så viktigt. Jag har nämligen insett njutningen med att sitta i skugga, sippa på ett glas kall rabarberdryck och känna en lätt bris i nacken. Och när frågan väl dykt upp så insåg jag att solbränna faktiskt är helt oväsentligt och efter det sitter jag i skuggan. Solbränd blir man dessutom ändå. Det tar bara längre tid.

Årets sommarväder är perfekt, soligt och varmt med moln och regn då och då. Jag kan inte minnas att vår trädgård någonsin prunkat som i år, sedan vi flyttade hit för tio år sedan. Och överallt brummar det av humlor. 

Imorse tog jag mig i kragen och joggade igen. Det var ett par veckor sedan får jag väl erkänna. Men det är också en strategi jag lagt mig till med denna säsong, att försöka att inte ge upp när jag inte lycktas genomföra det jag planerat utan att se det som att allt bara tar lite längre tid. Om den strategin håller över sommaren så är jag nöjd.

Jag har lyssnat på en ljudbok, återigen en chansning. Den heter "En bastu i Umbrien" och är skriven av Tomas Bacoccoli. Det är en biografi om författarens pappa, Francesco, italienaren som blir kär i en svensk kvinna och sedan lever en stor del av sitt liv i Sverige. Francesco är en mycket speciell person, saknar gränser och självinsikt. Han råkar ut för tusen saker, ganska ofta självförvållat, men landar alltid på fötterna. Frun och sonen Tomas förväntas alltid stå tillbaka och lyda pappans önskningar och behov. Francesco är en livsnjutare och följer alltid sina impulser i stunden.

Så får Francesco Alzheimer och det blir allt tydligare att Tomas måste göra något för att hjälpa sin far som efter att ha separerat från mamman mestadels bor på sin gård i Umbrien, Italien. 

Boken är både en tillbakablick över deras liv och som en dagbok genom nuet.