Vi kommer att sakna Dolly

 Det första jag såg i morse var nyheten att Dolly Parton dött, 80 år gammal. Trots att det kanske inte är så oväntat när folk är över 80 och dör så är det ändå sorgligt. Som Jill Johnsson sa i en intervju; en ikon har försvunnit och en era är över.

Man kan ha många åsikter om Dolly, vilket jag också haft genom åren, men att hon gjort ett outplånligt intryck på världen ja det kommer man inte undan. Ju äldre jag blivit desto mer har jag uppskattat hennes musik, livsinställning och personlighet.

Med åren har jag lyssnat mer och mer på country överhuvudtaget. På svt-play finns det en jättebra dokumentärserie om svensk country som jag verkligen kan rekommendera. Countrylandet Sverige.

Och i somras fick ett syskonbarn en lp-skiva med Alf Robertsson av sin far, en artist jag endast fnyst åt genom alla år. Men vips så upptäckte jag och några andra i familjen att den mannen var otroligt mycket country och värd att lyssna på... Och hans historia överlag är spännande. Alla låtar är inte så bra förstås men några guldkorn finns. 

Min absoluta favorit är "Hon steg på Finlandsbåten".

Mer country än så blir det inte och den säger nog väldigt mycket om Alf Robertsson och hans liv.

 Det jag glömde nämna igår var att förutom allt pyssel i trädgården, mina joggingturer och bokläsning så var vi också iväg och lyssnade på första majtal. Numera är det så få personer tyvärr som deltar så att de har tagit bort demonstrerandet. I min barndom demonstrerade vi varje år i stort sett och det var en festlik och glad stämning. I Uppsala har jag demonstrerat kanske två gånger så jag skulle kasta sten i glashus om jag hade synpunkter på andras engagemang men visst är det lite synd att så få tar sig iväg. 

Inför årets val känns det viktigare än någonsin att vi vågar stå upp för våra åsikter och visar att den politik som hålls nu inte är okej. Jag tänker då på miljöhotet, utvisningar, hur man hanterar gängvåld och så vidare. Nu är jag inte helt nöjd med sossarna. Tycker att de har lagt sig alldeles för långt högerut när det gäller "hårda tag" och straffålder till exempel. Vad jag än tycker om partierna och deras politik så lever jag efter måttot att världen behöver omtanke, rättvisa, solidaritet (oh, detta bespottade och förbjudna ord) och empati. Det måttot gäller för mig på jobbet, hemma och i livet i stort sett och är ganska enkelt att leva efter egentligen. Jag ställer mig alltid frågan; hur skulle jag tänka eller känna om det där var jag eller någon jag älskar? Och då är det inte så himla krångligt. Det är också vad jag försöker lära mitt barn och alltid har gjort.

I förrgårkväll började jag läsa feelgoodboken "Folk vi träffar på semestern" av Emily Henry. När jag kom hem efter jobbet igår lade jag mig i soffan och fortsatte läsa och kunde inte sluta. Jag tyckte så mycket om den! 

Poppy och Alex är bästa vänner trots att de är varandras motsatser. Varje sommar åker de på en semester tillsammans och det är årets höjdpunkt för dem båda. Som Poppy uttrycker det, det är 95 % vänskap och 5% något annat. Men båda anstränger sig till sitt yttersta för att tränga undan det där andra. Vi läsare får följa med på alla deras olika semestrar och jag vet inte vad det är men jag älskar karaktärerna och deras relation. Det är otroligt romantiskt och kärleksfullt samtidigt som det inte är sliskigt. Lite roligt, lite sorgligt och jag önskar inget annat än att de ska förstå hur självklart det är att de hör ihop. 

Upptäckte just att den finns som film på Netflix. Det får bli helgens nöje att se!

 Ny månad, ny energi.

Nu är äntligen den tiden kommen när jag känner att kroppen värms upp av lite mer vårenergi. I helgen har jag krattat, klippt gammalt ris och gräs med sekatören. Jag har till och med joggat vid två tillfällen. Just det låter kanske mer ambitiöst än vad det är. På grund av mina onda knän så är jag väldigt försiktig och joggar absolut inte i nedförsbackar för det tycker mina knän INTE om.

Men bara det att mina nya gympadojor  och träningstights åkt på vid två tillfällen är en bedrift. Och trots att jag är väl medveten om den där goda spiralen, ju mer man tar sig för desto gladare blir man, så är det nästan omöjligt att ta sig för saker under vintern.

Har också läst ganska mycket. Under ett par veckor har jag haft otroligt ont i axlarna, min kropp förråder mig på så många plan nuförtiden, och efter olika teorier har jag nu kommit fram till att jag nog ägnat alltför många timmar åt att sitta i en för all del skön men kanske lite oergonomisk ställning i soffan med min stickning.

Så i helgen har jag läst lite mer i stället. Två deckare blev det.

"Rävlystnad" av Solveig Vidarsdotter är den tredje deckaren som utspelar sig i Gäddede, fast den här gången är det i Blåsjön allt händer. Det är påskhelg och Blåsjön är full med turister som bor på det nybyggda (påhittade) hotellet. En ung kvinna hittas mördad i snön och det finns en del misstänkta eftersom Noomi, som offret heter, var en engagerad aktivist som kämpat för fjällrävar och naturen.

Av de tre böckerna var nog den här bäst. Och inför detta inlägg så lovade jag mig själv att ta av de kritiska glasögonen och bedöma boken utifrån neutrala och positiva glasögon i stället. Om jag gör det så anser jag att det är en ganska stabil deckarserie som absolut är i samma klass som många av de andra deckarna jag läst de senaste åren. 

I höst ska den fjärde delen komma, efter typ tio års uppehåll. Jag är lite förväntansfull var den kommer att ta vid? Blir det där "Rävlystnad" slutade eller hoppar författaren fram i tiden?

Min andra bok är "Mord på en byfestival" av Katie Gayle, den tredje deckaren om den nypensionerade socialarbetaren Julia Bird som flyttat till en liten by, råkat skaffa en labrador, Jake, och inte kan låta bli att reda ut mord.

Polisen Hayley är inte så nöjd med Julias förmåga att alltid lägga näsan i blöt, men är nog samtidigt inte helt missnöjd med att fallens lösning ofta blir möjliga av just samma anledning.

Den här serien är mysdeckare på hög nivå och här jag absolut inga problem med brister i logik och sannolikhet.

I tre dagar har jag ägnat kvällarna åt att lägga upp en ny stickning, en kjol i alpacka. Min känsla är att den kommer att bli fantastisk. Om jag någonsin kommer förbi resåren vill säga. Jag har lagt upp och stickat cirka tre centimeter och upptäckt att jag tagit ihop den snurrad, repat och börjat om. För den oinsatte så stickas den runt. Man börjar med att lägga upp alla maskor och sedan tar man ihop den första och den sista så att man sedan kan sticka runt. Anledningen till denna uppenbarligen omöjliga uppgift misstänker jag beror på många maskor (som kan snurra sig) och lite snurrig kabel på rundstickan. I tisdags kväll lyckades jag ÄNTLIGEN och kunde börja sticka samma resår för sjunde gången och det är inte ens en överdrift, jag räknade. Så nu är jag lite manisk och vill bara sticka hela tiden.

Men, men jag har också läst. "Hemma där hjärtat finns" är Jenny Colgans senaste och del 3 i hennes serie som utspelar sig i den skotska övärlden. 

Huvudpersonerna är Janey, med det något ovanliga yrket audionom (i feelgoodböcker) och hennes dotter Essie som jobbat i finansvärlden i flera år  i Edinburgh. Essies arbetsplats flyttar till Bern och hon förlorar jobbet. Hennes enda alternativ blir att lämna storstan och pojkvännen och flytta hem till mamma i det lilla samhället Carso. Mamma och dotter har ingen enkel relation. Essie har alltid anklagat Janey för att föräldrarna skildes och Janey verkar aldrig kunna göra något rätt.

Det är en rolig bok. Jag har faktiskt fnissat högt för mig själv flera gånger. Och som så ofta är det med roliga djur, i det här fallet hundvalpar.

Kanske är det inte min favoritbok av Colgan men jag är ju aldrig missnöjd med hennes böcker. Eller nja, någon gång har jag kanske inte varit helt nöjd...

 Jotack, snuvan lever och frodas. I stället för hjärnceller och kloka tankar så känns det som att min hjärna består av snor. Jag svettas så fort jag plockar upp något tyngre än en penna och jag tycker ofantligt synd om mig själv! Men jag är på jobbet eftersom alla aktiviteter börjar rulla igång nu och om jag inte har feber utan bara snuva så känns det inte som att jag kan vara hemma.

Idag ska jag träffa de där femmorna. Jag både ser fram emot det och gruvar mig lite. I en timme ska jag prata källkritik i en halvklass och imorgon ska jag göra om det med den andra halvan.

När jag var hemma förra veckan och äntligen hade stickat klart min jultröja, som jag har lagt i garderoben med en längtansfull suck eftersom jag inte kommer att använda den förrän i december, så fick jag ett infall och började sticka fingervantar. Tanken har förespeglat mig i flera år men som en person sa i en podd; när man hatar att sticka EN tumme på sin vante så känns fingervantar lite överväldigande.

Och ja så är det ju. Jag kan sticka  sockhälar i sömnen och tittar aldrig på sockmönster ens. Farmors sockmodell sitter i benmärgen men se tummar...

Men nu drabbades jag av min berömda handarbetshybris och tänkte att hur jäkla svårt kan det vara!

Nu har jag stickat tummhål samt ring- och långfinger på den första vanten  och det är ju faktiskt inte så svårt. Fast pilligt är det förstås. Vi får se hur det färdiga resultatet blir men när jag provar den så verkar i alla fall fingrarna sitta på rätt plats så att så långt känns det bra.

I helgen tog jag  mig an den andra boken om rättsarkeologen Ruth Galloway i "Janusstenen" av Elly Griffiths.

Första boken läste jag förra året och tyckte att den var enastående bra. Bortsett från att det tjatas så mycket om Ruths övervikt så är Ruth en mycket sympatisk person. Kriminalkommissarien Nelson tycker jag också om. Men det som gör mig mest glad är språket! Den här andra delen kom 2010 och jag vet inte, men jag har läst otroligt många deckare skrivna efter 2010 som förvisso har en mycket bra handling men där språket inte direkt får en att brista ut i jubelsång. Därför är det en sådan härlig känsla att läsa något som är bra på alla sätt!

Jag kommer inte att gå in på Ruths och Nelsons relation, vill inte spoila alltför mycket, men när det hittas ett barnlik på en utgrävning så träffas de för första gången igen sedan fallet i den förra boken. Det har gått några månader och Ruth är gravid med Nelsons barn. Japp, så är det!

De bryr sig om varandra men verkar ändå inte ha några tankar på ett liv ihop. Nelson är lyckligt gift med två döttrar och Ruth trivs med ett liv själv.

Jag tänker ge mig på trean så fort jag kan för det här är näring för själen!

 I helgen har jag åkt skidor!

Inga långa turer förvisso, bara fram och tillbaka över sjön både lördag och söndag men det var väldigt härligt. Skidåkning är en av mina favoritsporter. Det är som att andningen, tankarna och själen stabiliseras i en avslappnad takt, i samma som man åker. Nu var det lite nervöst för jag visste inte vad mitt dramatiska artrosknä skulle tycka om saken men det gick överraskande bra. Tydligen så belastas inte knät så farligt när man glider i snön och om man inte får hybris och gör ett lappkast eller så, vilket var väldigt nära eftersom jag kan få oförberedda slängar av hybris ibland, så är det ju endast framåtrörelser för den lilla knäskålen.

En vurpa blev det, på plan mark och det berodde på den där hybrisen, fick för mig att jag skulle spurta och snubblade på mina egna pjäxor. Fick ett ögonblicks panik men ramlade mjukt utan större skador och lyckades, efter ett par minuters uffande och puffande, ta mig upp igen.

Räven hade minsann undersökt och korsat mitt skidspår också, tre gånger. Två av gångerna hade den dessutom kissat lite mitt på spåret, aningen demonstrativt kan jag tycka. 

Äntligen är jag färdig med feelgood-serien om "Begravningsbyrån Tranan"  av Ewa Klingberg. Den sjätte och sista boken "Härlig är framtiden" knyter ihop säcken så att säga. Inga dramatiska kriser. Nu får Sandra och de andra klara sig på egen hand och det verkar enligt epilogen gå ganska bra.

Efter en lugn helg så har nu en ny vecka kört igång. Jag var tyvärr krasslig i stort sett hela helgen och är väl inte helt på banan idag heller men tjavar på.

Efter någon slags galen startitis (som stickvärlden brukar kalla det) så har jag nu lagt upp tre tröjstickningar. Igår kväll satt jag i soffan med alla tre runt mig och hade lite svårt att veta vilken jag skulle sticka på. Så egentligen skulle jag ha velat vara hemma idag för att kunna grotta ner mig totalt. Tur att man ändå har en liten gnutta karaktär som får en att göra det man ska och inte det man vill alla gånger.

På torsdag kommer en syster och systerdotter. Det ska bli SÅ mysigt. Både pappa, faster och jag är lite uppihejsan över det. 

Efter att ha gett er månadens dikt förra veckan så känner jag att jag skulle vilja nämna boken jag tagit den från och författaren.

 

Boken heter "Den hemliga diktetiven" och poeten heter Linnea Swedenmark. På hennes cv står, enligt baksidestexten, att hon varit talskrivare åt två statsministrar varit ledarskribent och är jurist. Tidigare har hon gett ut diktsamlingen "En natt kidnappar jag alla mina hemtjänstkunder i en stulen buss". Under åtta år skrev hon poesi som hon satte upp i smyg på olika ställen i samhället; anslagstavlor, träd och andra ställen. 

Diktektiv-boken kom ut 2024 och jag fastnade fullständigt!

Lättlästa, tänkvärda dikter om allt möjligt. Poesi när den är som bäst

 I måndagskväll åkte jag till min hemby för att vara med på byföreningens styrelsemöte. Jag hade två rejäla utmaningar som jag gruvade mig för i förväg. Dels var det kolsvart redan när jag satte mig i bilen och sedan var det en dimma som låg som ett tätt lock hela vägen. Under ett antal år har det där med mörkerkörning varit ett stort ångestframkallande ämne i mitt liv efter en mardrömsresa till Romme samt kvällsresor från jobbet i Örsundsbro.

Det jag nu insett efter måndagens utflykt är att jag har en ny bil med mycket bra helljus samt att det är mycket mycket lättare att köra i mörker när man inte möter andra bilar med helljus hela tiden så att man är konstant bländad.  Eftersom jag ska köra 12 mil enkel väg nästa vecka så känns det skönt att ha tränat lite, även om jag egentligen inte tror att jag kommer att behöver köra efter mörkrets inbrott.

"Nya gäster på Hedgehog Hollow" av Jessica Redland är den andra delen i feelgoodserien om Sam som ärver en gård och startar ett räddningscenter för igelkottar. När jag började med serien så blev det lite fel och jag läste bok tre allra först.  Nu försöker jag rädda upp det hela med att gå tillbaka och läsa i rätt ordning. Böckerna är bra men lite fel blir det i mitt huvud när jag vet vad som kommer att hända. Jag är väldigt förtjust i djur som jag nämnt många gånger förr. Och igelkottar är fantastiska varelser som är mysiga att läsa om. Böckerna innehåller annars väldigt mycket drama. Människorna runt Sam är minst sagt röriga. Kanske lite väl mycket i onödan kan man tycka. Men det är ju ändå feelgood så jag känner mig lugn av vetskapen att allt kommer att ordna sig för Sam och pojkvännen Josh i slutänden.

Gott nytt år på er!

 

 

Trevligt att träffas idag, den första januari 2025!

Vår nyårsafton var lugn, mycket god mat och en hel del raketer i området. Jag känner mig mycket kluven till raketer och fyrverkerier. Det är inte bra för miljön och många husdjurs största rädsla. Men samtidigt vackert.

Snön började singla ned på kvällskvisten och det har inte slutat än. En plogbil körde nyss förbi köksfönstret.

Femtonåringen stämde träff med en kompis och travade runt i snön i ett par timmar runt 12-slaget. Vi andra tittade på en konsert med Tommy Körberg på svt. Konserten var inte underbar på något vis men han är ändå en fantastisk sångare och hade många roliga historier att dra från sitt liv.

 Så till dagens skrivuppdrag...

Igår blev det en ganska rörig tillbakablick från året som gått. Men jag tycker att det är svårt att sammanfatta. Så mycket händer hela tiden och jag hinner nästan glömma sådant som hände för bara en månad sedan.

När det gäller läsningen så blir det så många böcker på ett år och långt i från alla böcker sticker ut så mycket att jag kommer ihåg mer än det jag skrivit i bloggen och vissa detaljer och knappt det.

En sak som jag noterar när jag surfar runt bland mina inlägg är att jag läst en hel del halvbra litteratur, att det varit en hel del som jag inte direkt varit imponerad av. Dels beror det nog på mängden litteratur. Om man läser en massa saker i rask takt så kan ju inte allt vara bra, så är det bara. Sedan så har jag läst väldigt mycket feel good och det är en genre som innehåller en hel del verk som känns skrivet utifrån en mall där man efter ett antal böcker suckar och känner att intrigen upprepar sig, dessutom är det inte alltid med finess.

Några saker tänker jag satsa på lite extra på under 2025.

Jag ska försöka slutföra projektet att läsa klart Hedvig Elisabeth Charlottas dagböcker. Vissa delar tar en evinnerlig tid med långa otroligt tråkiga partier om krigsföring och politik . För mig är miljö- och personbeskrivningar, vardagshändelser, känslor och liknande det mest intressanta. Fast det är klart, mordet på Gustav den tredje var förstås mycket spännande att läsa om, att få en samtida bild av vad som hände och hur människorna i kungens närhet upplevde honom, tiden före och efter mordet.

Månadens dikt tänker jag fortsätta med. Kanske betyder det mest för mig själv. Genom att leta efter bra poesi att dela på bloggen så hittar jag pärlor och jag håller mig lite uppdaterad på ny poesi även om det ofta är de gamla klassikerna som väljs i slutänden.

 Jag går tillbaka ibland också och läser i månadens dikt-tråden och ofta blir jag mer och mer förtjust i dikterna ju fler gånger jag läser dem.

Liksom varje år har jag ett mål att läsa lite mer på engelska men det är en utmaning som styrs mycket av huruvida det dyker upp någon bok som inte finns på svenska men som jag ändå blir sugen på. Jag söker aldrig upp de engelska hyllorna i biblioteket eller bokhandeln bara för att...

I mitt sovrum ligger det inte en utan flera gigantiska bokhögar med sådant jag gärna vill läsa och äger, alternativ lånat av familjemedlemmar och vänner.  Min familj brukar säga att jag en dag kommer att hamna underst i en bokhög på grund av ras. Med jämna mellanrum bestämmer jag mig för att satsa på dessa böcker och avhålla mig från bibliotekslån. Det brukar gå sådär... Efter några egenägda lästa exemplar så brukar jag stöta på någon ny bok som jag inte har och då måste jag ju beställa den på biblioteket och när jag ändå hämtar den boken så brukar det komma med flera hem som jag på något mystiskt sätt råkat på och vips har jag tappat fokus och bibliotekshögen växer. Och då måste jag satsa på dessa böcker innan lånetiden tagit slut och.... Ja, ni fattar...

Därför är en utmaning under det kommande året att beta av högen. Målet är att läsa MINST två av mina egna böcker varje månad. På ett år gör det 24 böcker vilket knappt kommer att märkas i högarna men kanske blir jag inspirerad, kommer igång och läser ännu mer? Vem vet...

En utmaning som jag haft i ett par år och som inte riktigt brukar lyckas är att läsa författare på så många bokstäver som möjligt. Anledningen är att jag vill hitta nya författare och att detta är ett sätt att leta mer aktivt efter nya namn. Jag fortsätter med utmaningen  och vet att om jag lyckas gräva fram boken av Ishiguro jag vet ligger långt ner bland mina egna böcker så kommer jag att kunna kryssa flera av mina mål; läsa egna böcker, läsa en författare på bokstaven I samt läsa historier från olika världsdelar och länder. Det vore så bra!

Annars så fortsätter jag att följa lusten och de spår jag dyker på. Läsning ska ju ändå vara roligt och avslappnande. Det ska få en att må bra och känna sig rikare, gladare och klokare.

Jag hoppas att ni vill följa med mig även det här året med åtminstone en viss behållning!

Så många gånger som jag studerat Uppsala biblioteks evenemangskalender och tänkt att det vore så kul att gå på alla intressanta föredrag, författarbesök och annat. Men så kommer datumet när det är dags och om man inte missar att det händer så orkar man eller kan inte av olika skäl. 

Men så plötsligt blev det av!

I onsdags gick jag och lyssnade på den eritrianskfödde författaren Sami Said. Trots att han vuxit upp i Göteborg så är det intressant att han kommer från Eritrea då hans senaste bok, som han berättade en hel del om, handlar om öknen.

Jag har aldrig läst någon av hans böcker, fyra till antalet, men jag har läst och hört OM honom och är nyfiken på hans författarskap. Hans nyaste bok heter "Satansviskningar"  och handlar om Nadine som skickas iväg till en obestämd öken för att gå på en internatskola eftersom hon är så besvärlig.

Sami Said berättade att boken handlar om tvångstankar, så kallade satansviskningar. Uttrycket finns tydligen i olika kulturer och det anses att den som lider av olika tvångstankar egentligen hör satans röst. 

Jag kommer helt klart att läsa hans böcker.

 

Men det är inte bara det jag har pysslat med sedan sist. När jag fyllde år fick jag en keramikkurs av familjen och i helgen var det dags. Två dagar fylld av lera.

Det var väldigt roligt och tillfredsställande att få sitta en hel helg, knåda, filosofera, småprata med okända människor om smått och gott och dessutom testa att dreja!

Jag kommer inte riktigt ihåg om jag någonsin drejat förut men om jag gjort det så var det i tidernas begynnelse, typ.

Det var verkligen inte enkelt, men ändå inte så svårt som jag trott. Envishet och viljestyrka och dessutom armstyrka var vad som krävdes. Dessutom hjälper det helt klart om man stryper all prestationsångest och idéer om att det måste bli något bra. Här gällde det att njuta av processen helt enkelt.

Om två veckor ska vi ses igen för att lasera (eller glasera?) våra verk. Det ska också bli spännande.

 Midsommarhelgen blev mysig och väldigt lugn. Vi firade på landet med en svåger och kanin, det var allt. 

Vädret var bra och myggen pigga. Tack och lov hade vi paviljong med myggnät samt en sådan där mackapär som är elektrisk och som alla mygg och knott skyr.

Tolvåringen tackade vänligt men bestämt nej till majstång och lekar men vi körde lite femkamp på eftermiddagen. Eller, nja, det blev mer en trekamp kan man säga eftersom vissa fastnade lite redan på den tredje grenen, luftgevär, och inte ville sluta med det. Det kan ha berott lite, lite på att jag gjorde bättre ifrån mig än vad någon trodde vilket sved och fick vissa i sällskapet att känna att de behövde träna lite extra. Jag har faktiskt alltid varit förvånansvärt bra på luftgevär även om jag utövar aktiviteten ungefär vart femtonde år vilket gör att nästan ingen vet om den talangen.

Sedan grillade vi och tolvåringen överraskade alla med att ha gjort ett litet musikquiz! Det blev mycket trevligt.

Jag har läst mycket i helgen. En av böckerna var "En nästan perfekt semester" av Lucy Diamond

De tre semesterstugorna i Cornwall väntar på sina gäster. 

Em ska åka dit med sina två tonårsbarn, nye pojkvännen och hans sexåriga dotter.

Maggie kommer med sin dotter som plötsligt har förvandlats till en riktigt tjurig och sur tonåring som tycker att mamma är urtöntig.

Olivia skulle egentligen inte alls åka på semester men hon har rymt från hemmet och de vilda treåriga tvillingsönerna och råkar hamna i en av stugorna.

Ingen av familjerna får den semester de har räknat med förstås men vem får någonsin det...

Året som gått...

 Så, hur ska man kunna sammanfatta detta år? Allt som hänt, bra och dåligt, så mycket och så svårt att överblicka. Vi har just suttit och tittat på dokumentären om Greta Thunberg. Klimatet är en del av allt. Under året har vi sett både toppar och dalar. Oljeraffinaderi i Lysekil som tack och lov blev nedröstat, djur i havet som fått en andhämning, USA tänker återansluta till Parisavtalet, bränder i Australien, älgar i norra Sverige som drunknar på grund av dåliga isar, folk som tar en flygtur i pandemitider bara för att de kan...

Ja, det händer saker hela tiden.

Min familj har också haft toppar och dalar. Ingen har fått Corona, tack och lov.

Men å andra sidan händer det andra saker som inte går att påverka, både bra och dåligt.

Okej, det var de stora händelserna. Så hur har året varit för mig?

Förra året läste jag 78 böcker vilket var förvånande få...

I år blev det 97 böcker, klart bättre resultat. Jag får nog tacka ljudböckerna om Isfolket för det. Jag läser lika många pappersböcker som jag brukar, bortsett från de perioder när jag måste sticka all den lilla tid jag är vaken  så ljudböckerna och poddarna är mest bonustid.

När jag studerar min lista med lästa böcker, som förmodligen endast jag är intressserad av, så inser jag att jag läst många serier, flera böcker av samma författare och väldigt många feelgood-böcker. det har blivit ett par böcker av P-O Enqvist, fast den ena var en liten novell. Jag ägnade påsken år en inläsning av Torgny Lindgren med hans egen inläsning av "Ormens väg på hälleberget", en klassiker jag mycker varmt rekomenderar.

Jag har inte redovisat för riktigt alla barnböcker och eftersom några barn- och ungdomsböcker är redovisade så har jag kanske inte varit helt konsekvent. Och jag kommer inte riktigt ihåg allt så det är som det är.

Min T fick en prenumeration på Storytel i julklapp av mig. Det känns roligt att han börjat konsumera böcker även om det inte är i pappersform. 

Vad är målet för 2021?

Tja, kanske inte riktigt så mycker feelgood. Jag hoppas komma in på andra spår med böcker med ett snyggt språk, kanske lite klassiker, lite mer svenska författare och så. Annars aktar jag mig för nyårslöften. Jag vet ju hur det går med sådant.Min förhoppning är också som vanligt att ta mig igenom lite fler böcker på engelska.

 Nu är det inte ens en vecka tills jag får sätta mig på tåget norrut och hälsa på mina föräldrar. Det ska bli mysigt, och välbehövligt med några dagars avbrott i vardagen. I morse när jag stirrade in i hallspegeln på väg till jobbet så tänkte jag att det är rent bedrövligt vad risig jag är i håret trots att det är nyklippt. Jaja, tänkte jag, det är väl hösten. På vägen till jobbet slog det mig plötsligt varför håret var risigt. Jag hade ju glömt att borsta det. Pust! Jag hade också glömt att ta på mig mascara. Så låntagarna får ta en ofixad och oktobertrist bibliotekarie, på en lördag och allt.

Det blev bilen idag i stället för bussen, för ovanlighetens skull.

Om ett par veckor är det dags för författarbesök och den här gången ska jag köra honom till en annan skola efter att han varit på min. Eftersom jag har en mardröm som innebär att jag ska köra vilse med författare i bilen (det vore så extremt pinsamt) så körde jag dit idag efter jobbet bara för att vara säker på att jag vet var det är.

Min senaste avslutade bok är "Den lilla bokhandeln i hamnen" av Jenny Colgan, den andra boken i serien "Den lilla bokhandeln". Som alltid är det mysigt, roligt och kärlek. 

Nina ska ha barn med sin bonde och behöver därför hjälp med sin rullande bokhandel. Zoe bor i London med sin fyraårige son Hari. De har inte råd att bo kvar i sitt lilla kyffe till lägenhet och när Ninas kompis, och Haris faster, tipsar Zoe om att Nina behöver hjälp och det dessutom finns ett jobb som barnflicka hos en ensamstående man med tre odrägliga barn så nappar Zoe och flyttar till det lilla samhället. Naturligtvis blir det missförstånd, plågsamt och jobbigt. Men samtidigt finns det något som får Zoe att inte ge upp sina två nya jobb.

Ett Sverige från förr och i framtiden

Inte ens två veckor kvar till jul. Igår firades det lucia och hon behövs verkligen i mörkret just nu. Jag tittar ut genom fönstret och konstaterar att idag kommer det aldrig att bli riktigt ljust.
I veckan fick vi veta att fem bibliotek i Göteborg hotas av stängning.Läs artikel från DN
Det gör ont i hjärtat att tänka på hur vi monterar ned alla de viktiga funktioner i samhället som  så länge känts självklara. Jag läser just nu "Glödens färger" av Vibeke Olsson som ju handlar om Bricken som växer upp lever i Svartvik, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det handlar om ett fattigt Sverige där hungern aldrig är långt borta och där arbetarna kämpar för drägliga livsvillkor. Bricken lever i en tid av oro och strejker, men där världen ändå blivit bättre på det stora hela. Kampen har lönat sig och framtiden ser, trots allt, ljus ut.

Jag läser och tänker att det borde finnas inskrivet i läroplanen att alla skulle få läsa böcker om hur det var att leva för bara 100 år sedan.

En annan bok, som mitt barn för övrigt kommer att få i julklapp är Kalle Linds och Jimmy Wallins
seriebok "Statarna och deras (inte fullt) så underbara äventyr".



Den borde också vara obligatorisk läsning för alla! Som Kalle Lind själv påpekar i boken så är det en humoristisk historia, men det kanske får en att vilja veta mer och att åtminstone lära sig att det funnits en tid, inte mer än en blinkning bort då många svenskar faktiskt var livegna.

Jag försöker att undvika att ge mig in i diskussioner på Facebook. Det är inget bra forum då det så lätt urartar och man hamnar i hetsiga situationer med människor man kanske aldrig ens mött. Jag vet dessutom att det som regel inte går att omvända någon eftersom alla ser sanningen från sin utkiksplats och tolkar allt utifrån det. Men så ibland känner jag plötsligt att någon (jag då) måste visa att det finns andra synpunkter och åtminstone tvinga folk att tänka ett varv till, ett varv som tyvärr oftast slutar där de började. Inlägget som jag var tvungen att kommentera handlade om SD som ska rädda Sverige från muslimer, Stefan Löfvén och alla andra terrorister och maktmissbrukare.
Efter att ha försökt nyansera bilden i ett par dagar insåg jag att det som vanligt var hopplöst och avbröt det hela. Personen jag började diskutera med, och som jag känt för länge sedan, fick snabbt hjälp av likasinnade, som jag aldrig träffat och då kände jag att det inte fanns någon öppning i samtalet. Åh, vad jag hade velat ge dem några bra böcker...
Men, jag känner ändå att det är viktigt att stå för sina åsikter någon gång emellanåt. En otroligt sorglig sak som jag stött på några gånger under hösten är att man pratar med någon man inte känner och märker att samtalet cirklar lite nervöst och otydligt innan personen man pratar med förstått att vi tycker samma sak om SD och de åsikter som de har. Var ska det sluta om vi inte vågar stå för våra åsikter eftersom det kan straffa sig?

Första arbetsdagen på det nya året är gjord. När jag har varit ledig ett tag så är det som att jag glömmer hur roligt jag tycker det är och så blir jag gruvsam och vill fortsätta vara ledig. Men, när jag väl är på plats så trivs jag som fisken i vattnet. Under våren kommer jag att få jobba heltid vilket jag är mycket nöjd med. Idag fick jag veta att jag varje fredag under våren kommer att få åka bokbuss! Bättre kan det inte bli.
Biblioteket har varit stängt nu under nyår och jag hörde några av stamkunderna som uttryckte stor lättnad över att allt var som vanligt igen. Ibland önskar jag att de som tycker att biblioteket är onödigt skulle få höra sådant där, få veta vilken viktig plats det är för många människor!

En sak som jag tänkt mycket på i år är alla insamlingar och välgörenhetsinsatser som farit runt, både på olika fysiska platser och på nätet. Jag beundrar alla som engagerar sig och jag skänker ofta pengar till olika saker. Men jag är fruktansvärt obekväm med den riktning som samhället har tagit. Det känns som att vi blir mer och mer som USA, att välgörenhet är det som ska se till att väldigt många människor ska överleva. För den som befinner sig på "rätt" sida och har råd att vara generös mot sina medmänniskor så känns det bra. Även jag känner mig väldigt fin och duktig när jag gett pengar, mat eller begagnade kläder till någon annan. Men om jag hade varit på den andra sidan hade det inte alls känts lika bra. Tänk alla som ska stå där, känna att de måste vara tacksamma mot den som ger, kanske känna sig dålig för att de inte kan klara sig på egen hand... Om slumpen placerat mig där (för låt oss vara ärliga, det är en ren slump att man är frisk, född av rätt föräldrar och har jobb som ger en fast inkomst) jag varit tvungen att förlita mig på givmilda medborgare så hade jag mått väldigt dåligt. Och det är inte så himla länge sedan som det var en skyldighet för staten att se till att alla människor klarade sig oavsett livsvillkor. Jag skulle så mycket hellre betala några hundringar mer i skatt om det betydde att mina medmänniskor inte skulle behöva tigga och be mig om hjälp. Tänk om alla som vill ha sänkt skatt, men som glatt engagerar sig i välgörenhet, kunde förstå att det är lika mycket hjälp att betala skatt som att ge pengar till stadsmissionen men att de som tar enot hjälpen skulle slippa stå i tacksamhetsskuld.

Ett nytt år!

Gott nytt 2019!
Som vanligt gäller det att hålla tungan rätt i mun så här i början när man ska skriva årtalet. Det halkar lätt tillbaka till de gamla siffrorna.
Vår nyårsafton var mycket trevlig med den vanliga familjen plus en extrafamilj som var ny för oss. Idag slappar vi och i samma ögonblick som jag sa att man fick göra precis vad man vill idag så kungjorde vissa i familjen att
-YES! Då tänker jag ha pyjamas hela dan!
Varför höjden av lycka är att lufsa omkring i pyjamas en hel dag kan jag inte riktigt svara på, men det är verkligen det bästa av det bästa.
Imorgon ska jag tillbaka till jobbet medan den övriga familjen är ledig tills på tisdag.
I år blir det inga direkta nyårslöften mer än att jag ska försöka minska min lilla att läsa-hög bedvid sängen. Den bara växer och växer och jag hinner aldrig ikapp eftersom jag också släpar hem spännande böcker från biblioteket hela tiden. Förra året satsade jag på klassiker och det har jag jobbat vidare med. Och det här blev året då jag faktiskt läste "Röda rummet" av August Strindberg! Det känner jag mig väldigt nöjd med.
Jag ska försöka läsa i alla fall någon bok på engelska då och då. Under 2017 och 2018 har jag läst en del poesi och det tänker jag fortsätta med. En bra dikt kan göra en glad, trösta ett ledset hjärta, ge en styrka, sätta ord på alla möjliga känslor eller bara berika ens sinne med vackert språk.
2019 ska jag inte plugga en enda högskolepoäng. Jag ska göra saker som får mig att må bra; sticka, sätta upp en vävstuga, kanske resa lite och läsa en massa bra böcker.
En dröm som jag hoppas på är att jag ska skriva lite mer, kanske börja få ner någon av alla de där berättelserna som jag bär omkring på och som vill ut. För att det ska lyckas måste jag sluta tänka att det måste vara så bra och bara skriva för att det är så härligt.
Efter att ha gått på två begravningar under kort tid så hoppas jag att alla jag älskar ska hålla sig friska och glada.
Jag önskar att det blir ordning på politiken och miljön, fast i ärlighetens namn så känner jag mig inte så hemskt hoppfull där. Appropå politik så har jag vissa funderingar så här i jultid men det får bli en egen spaning en annan dag.
Var rädda om er och månne 2019 bli ett härligt bokår!

När jag var liten hade jag vissa ställen som var mina skattkammare. Ett sådant ställe var på övervåningen hos min farmor. Mot väggen hade hon sparat ett antal årgångar med gamla Saxonstidningar. Om jag inte har helt fel, och om jag har det, får någon rätta mig, så var Saxons det som senare blev Året Runt? I Saxons kunde man lära sig en massa matnyttigheter. Där fanns artiklar om spännande människor, Hollywoodstjärnor från alla möjliga tidsperioder och mycket annat. Under många år kunde jag nästan allt om Danny Kay, Marilyn Monroe, Kathryn Hepburn och jag misstänker att jag fortfarande vet mer om kända människor på 1940-talet än vad jag vet om nutidens kändisar. Kanske var det där mitt stora intresse för människor grundlades. Där satt jag, ihopkrupen vid det lilla vindsfönstret i timmar med en stor trave gamla tidningar, hörde farmor vissla för sig själv i köket, medan jag sög i mig alla de de spännande livsöden som presenterades. 

När jag tänker tillbaka på mig själv som satt där, så är det kanske inte så konstigt att jag fastnade direkt för Kalle Linds bok ”Snedtänkt, Boken som handlar om det inga andra böcker handlar om”.  Kalle Lind är en journalist och författare som älskar att gräva i historien lika mycket som jag. ”Snedtänkt” är från början en podd där han, tillsammans med olika gäster pratar om olika fascinerande livsöden eller företeelser som för de flesta är bortglömda. Jag har fått en helt ny bild av det Sverige som fanns innan jag föddes och när jag växte upp efter att ha lyssnat och läst.  Boken består av guldkornen från podden. Den är tjock men man måste inte läsa hela om man inte vill, utan det går utmärkt att välja det som intresserar en.

 

Det är en sen lördagskväll. Kaninen är nattad (under protest) och likaså nioåringen (också under protest). Vi har haft en mycket lugn och skön dag i brittsommarsolen. Kvällen tillbringades på kräftskiva med kvartersgrannarna och vi hade fantastiskt trevligt. H kved, grymtade och suckade tidigare idag över den helt otroligt elaka mamman som tvingade med honom på något så sjukt tråkigt som kräftskiva. Men, så visade det sig bli mycket trevligt eftersom H, utifrån den mycket taskiga mammans mycket noggranna planering, hamnade bredvid sin gamla grannkompis som han inte hängt med på ett halvår. De började prata och efter en kvart eller så pep de iväg, hoppade studsmatta och spelade tv-spel. Lite senare anslöt ytterligare en kompis och kvällen visade sig vara mycket lyckad! Den, vid det laget, mycket nöjda och självbelåtna mamman hade också en mycket trevlig kväll med grannar som hon inte träffar så ofta.
Imorgon har vi en enda sak som måste göras, rösta!
Sedan blir det väl valvaka till sent på kvällen. Aldrig har ett val känts så ödesmättat. Men samtidigt så vill jag ha ut alla spöken ur garderoben. Då vet jag vad jag ska kämpa mot. Och folk engagerar sig verkligen detta val. Jag ser fram emot att se hur många procent som har röstat. Det känns som att det här är ett ödesval, ingen är oberörd. Och om det blir som många befarar, att SD blir alltför inflytesrika, ja då får vi kämpa! Jag tänker inte ge upp! Allför mycket av det jag tror på och värdesätter står på spel!

Lite smått och gott en vanlig dag.

Det har varit en vanlig tisdag i mitt liv. Skolstarten har gått bra i vår familj. Trots alla farhågor så visade det sig att det nog var ganska trevligt att träffa kompisarna, fröken och de andra. En stor grej i år är att det är dags med slöjd! När man har slöjd, ja då är man stor, så är det. Vi föräldrar blir lite rörda när vi tänker på hur tiden går. Det känns både som igår och samtidigt som i ett annat universum när extrablöjorna var det viktigaste i vardagspackningen.
Apropå slöjd så var en annan tredjeklassare in i kväll på biblioteket med sin mamma och lånade böcker. Nu skulle det inte vara de vanliga dinosaurie- och Star Warsböckerna hen letade efter.
I stället var det en bok om snickeri som följde med hem.
-Jag behöver den nu när jag ska ha slöjd mamma, förklarade hen.
Jag tyckte det var fint, och jag förstår att det här med slöjd är viktigt även i den familjen.

När jag var en sisådär 12, 13 år så älskade jag att smyga iväg till vår lilla gäststuga på gården, helst om det regnade. Där läste jag min fasters gamla flickböcker, och en massa annat förstås, lyssnade på musik och fick vara ifred. De där böckerna hade stått där i många år och luktade lite av fukt och damm, en mycket speciell lukt som jag fortfarande förknippar med glädje. En av böckerna var Astrid Lindgrens gamla "Britt Marie lättar sitt hjärta". Jag minns den som en härlig titt in i en annan tid som jag nog gärna hade levt i. Förra året när jag fick i uppdrag att städa bland en massa gamla böcker på jobbet så dök den upp där. Plötsligt drabbades jag av en våldsam nostalgi och bestämde att jag skulle läsa den och härom veckan slog jag till. Jag mindes inte alls själva boken och lika bra som när jag var 12 var den förstås inte. Men jag kom ihåg känslan jag hade då vilket var härligt på sitt sätt. Jag var inte lyckligare då, snarare tvärtom. Men ibland kan jag sakna den där förmågan att leva helt i sin egen värld, att kunna drömma en massa om framtiden som jag hade när jag var barn och tonåring.

                                                      

Jag har fredagsledigt och H har sin första riktiga sommarlovsdag efter två roliga dagar på fritids. Vi ska ta det väldigt lugnt har vi tänkt. Ett besök på biblioteket där en hel hög mangaböcker ligger och väntar; "Naruto". Tanken är också att jag ska göra de allra sista små ändringarna i uppsatsen och skicka in den för allra sista gången (hoppas jag innerligt).
I natt drömde jag att jag fick ett nytt jobb, på ett lager i Dorotea. Anledningen till att jobbet lockade var att det var ett boklager. Men efter att jag glatt tackat ja så kom jag på att det skulle bli lite långt att pendla, sisådär 60 mil, så då ångrade jag mig lite. Men, tänkte ändå att det går nog bra. Jag kan ju alltid sova på bussen...
Så kan det vara.
Igår var jag och kollegorna på en dag om Digitalisering i Uppsala. Det var intressant. Men, jag tänker alltid att det är lite synd att det låter som att biblioteksvärlden hoppar på det här med digitalisering med utgångsläget att digitalisering är grejen! Man skulle kunna göra samma arbete men utifrån att biblioteken ska erbjuda stöd till invånarna ur ett demokratiskt perspektiv och att hjälp med nätet är en del av det. När man skrapar på ytan och analyserar det som sägs och görs så är det ju det som är utgångspunkten. Men, när man bara lyssnar på det som sägs högt och utåt så låter det som att huvuduppgiften är att förvandla biblioteken till en digital värld och jag värjer mig mot det. Till på köpet har jag blivit lite mer inblandad i arbetet med digitaliseringen än vad jag hade önskat mig och det känns lite jobbigt än så länge eftersom jag brinner så mycket för litteratur och litteraturförmedling. Men, jag tänker mig att mitt bidrag kommer att bli den pedagogiska biten, att hjälpa folk. Det är ju det som jag är bra på.
Jag läste ett inlägg på Facebook där det diskuterades huruvida bloggar börjar bli omoderna och bokbloggarna snart kommer att dö ut eftersom folk följer Twitter, Instagram och andra ställen. Är det så? Jag bloggar fortfarande, läser andras bloggar och tycker att det är tråkigt om det skulle försvinna. Instagram blir ju så kortfattat! Och att titta på folk som pratar på Youtube om böcker är trevligt men inte samma sak. Det är så typiskt. Jag har alltid så svårt att släppa saker jag tycker om och det så lång tid att hitta  nya saker som är lika bra. Alltid känner jag mig lite efter, apropå den snabba digitala utvecklingen.

Härom dagen diskuterade jag Herman Lindqvists böcker med en låntagare. Hen beskrev hur hen alltid somnade efter några sidor eftersom berättarstilen är något entonig. Jag har ju under våren lyssnat på flera ljudböcker av och med Herman av just den anledningen. Historia är ett av mina favoritämnen. Det blir inga obehagliga överraskningar eftersom man ju ändå vet på ett ungefär vad som ska komma och Hermans torra stämma lugnar ens uppstressade tankar. Min senaste var om Axel von Fersen.Bokens namn är "Axel von Fersen Kvinnotjusare och herreman".

Han är ju ett namn som dyker upp här och var i andra historiska personers berättelser så det var lite kul att lära  känna honom. Axel von Fersen rörde sig i miljöerna runt olika Europeiska hov, försökte rädda det franska kungaparet från giljotinen och älskade Marie Antoinette. Han var en adelsman och rojalist helt igenom och hade verkligen ingenting till övers för republiker.