Fredagsfeeling

 Så är det äntligen fredag igen! Veckan har varit bra och den har gått otroligt snabbt. Jag har träffat flera olika klasser, konstaterat att en del blivit långa över sommaren, det har tappats mjölktänder både här och där och till min glädje har mitt gamla gäng från förra året hittat tillbaka. Sist men inte minst har jag träffat de nya sexåringarna. Eller ja, vissa är ju bara fem och några letade åt sina favoriter i småbarnstråget, suckade och konstaterade att böckerna där är för småbarn, men de är ju så bra! Så jag fick säga att det är okej att låna sådana böcker även om man inte längre är ett småbarn.

Sedan förra inlägget har jag faktiskt inte avslutat någon bok. Jag läser just nu "Brev Stig Dagerman", sammanställda av Hans Sandberg. Boken innehåller brev och utkast som Stig Dagerman skrev mellan 1932 till 1954 då han dog. Det är intressant både som tidsdokument men också som en inblick i Dagermans tankar och känslor. Han tog livet av sig 1954 bara 31 år gammal. 

Jag har läst en bok av honom, nämligen "Bröllopsbesvär" för säkert 25 år sedan. Vid det här laget har jag totalt glömt bort vad den handlade om men minns känslan av förvåning över att jag faktiskt tyckte den var så bra. Nu hamnar Stig Dagerman på min att läsa-lista.

 Nu har klasserna börjat ramla in och jag har redan ett litet gäng som har varit in flera gånger och hängt. Inte samma gäng som förra året utan tre killar i åttan som kollar in manga, småpratar med mig och varann och kollar sina mobiler. 

I fredags åkte  jag bokbuss för första gången på säsongen och träffade på två fantastiska barn redan på första hållplatsen. De kom med sin förskolefröken, en pojke och en flicka. Flickan var nog kanske tre eller fyra år och pojken var högst tre. De var så otroligt glada och berättade direkt för mig att de älskar böcker! Tjejen kollade runt och utbrast andäktigt

-HÄR finns det många bokstäver!

Alltså, på riktigt, det kan vara det bästa någon sagt om bokbussen, sammanfattar totalt vad det handlar om.

Och när de stod och skulle låna alla sina böcker så vände sig den lilla killen till sin fröken, gav henne en jättekram och sa

-TACK för att du kom ihåg att berätta att det var min tur att gå till bokbussen!

Och precis där har ni anledningen till att jag älskar mitt jobb, även om jag behöver påminnas om det ibland...

Helgen har varit bra. Jag joggade igår i spöregn. Det var jätteskönt och svalt. På grund av värmen har jag inte joggat på två veckor. När jag har kommit hem på kvällarna har jag känt mig sjuk av överhettning men i helgen har det varit bättre och jag känner att jag fått tillbaka lite gnista. 

Vi hade en syster med familj på middag, väldigt mysigt. Eftersom jag fick åka så tidigt tillbaka från semestern och jobba så har jag inte träffat dem på flera veckor.

Nu känner jag att jag måste redogöra för böckerna som är lästa. Det börjar bli väldigt många.

  "Av skuggor märkt" av Marianne Cedervall. Den första boken i mysdeckarserien om Anki som efter att ha blivit änka och pensionär flyttar till Gotland, köper hus  och två islandshästar och hamnar i en mordhärva redan första veckan. Tur att den pensionerade, buttre grannen Tryggve finns där och kan hjälpa henne forska i vad som egentligen hänt. Och ett mysigt växthus har han också...

"Inferno i snö", den tredje delen i pusseldeckarserien om klädskaparen Hannah Lönn. Hela den här boken utspelar sig på Öland i snöstorm vilket gav en surrealistisk känsla där jag satt i solstolen förra helgen med 30 grader varmt.

"Dö för vårt syndiga släkte" är också det första delen i en mysdeckarserie av Marianne Cedervall. I den här serien är prästen Samuel huvudperson. Han hinner inte ens börja sin tjänst som präst i Dalarna innan han snubblar över sitt första mordfall.

Jag kan vara en av de sista i litteraturSverige som läst "Löpa varg" av Kerstin Ekman. Som vanligt när man hört mycket om en bok så är den inte som man tror. Men jag tyckte mycket om den.

Det tog mig hela sommaren men nu har jag läst klart "Jag vill sätta världen i rörelse" av Anna Karin Palm. Det är en biografi om Selma Lagerlöf och otroligt läsvärd. Som alltid med bra biografier så har jag lärt mig otroligt mycket, både om Selma och tiden hon levde i. Hon var långt ifrån den konservativa tant som jag nog på ett sätt trodde att hon var. De 640 sidorna kan avskräcka men jag vill ändå tipsa alla intresserade att läsa den. Om det tar tid som för mig så gör det ingenting. Det är det värt!

 

Min sista bok heter "Hajar i räddningens tid" av den Hawaianska författaren Kawai Strong Washburn. Jag fyndade den på bokrean utan att ha en aning om vad den handlade om. Sjuåriga Nainoa ramlar i havet under en båtutflykt och familjen ser till sin fasa att ett stim hajar närmar sig. Men i stället för att äta upp honom så räddar de honom, bär honom till båten där familjen kan plocka upp honom. Efter det så handlar den fattiga familjens liv nästan bara om Nainoa. Han är den som ska rädda familjen och världen genom naturens magi! Om man är intresserad av andra kulturer och världar så ska man absolut ge sig på den här boken. Den är bitvis jobbig eftersom det inte är någon feelgoodhistoria direkt men mycket bra!

Som motvikt till mitt förra inlägg...

 Imorgon är det fredag och nästa vecka är vi tillbaka i det vanliga schemat, eleverna är på plats och jag ser mycket fram emot det. Vi har en späckad höst framför oss med författarbesök, nystartade bibliotekssamarbeten och nya sexåringar. Ett bibliotek ska ha folk som lånar, läser och pratar och jag vet att när klasser ramlar in och det börjar hända saker, ja då får jag ny energi. 

Idag har det varit väldigt varmt trots lite vind. Som jag kanske nämnt förut så längtar jag efter höstrusk och jag inser att det finns många som blir provocerade av det men så är det.

Kaninen fick magknip härom kvällen. Det verkar som att han bara blir känsligare ju äldre han blir. Det var överfullt i Ulltuna på smådjurskliniken så vi fick klara upp det själva. Med medicin som var kvar sedan förra gången, magmassage, tvångspromenader och stödmatning av specialmat så ordnade det upp sig tack och lov. Jag upphör aldrig att förvånas över kaninmagar. Antingen har de magknip och håller bokstavligt talat på att dö, och då vägrar de äta ens det smaskigaste päronet, eller så mår de bra och då är de så hungriga att de kan göra nästan vad som helst för något litet gott. Linjen mellan magknip och galet hungrig kan gå på ungefär en sekund...Speedy låg i fåtöljen och såg mycket lidande och deppig ut men så plötsligt stirrade han ut över rummet, tog ett jätteskutt, satte sig i hölådan och började äta som om han aldrig sett mat förr. Och det är klart, bortsett från den pyttelilla tugga som vi tvingat i honom så hade han inte ätit på tre timmar vilket är en eon av tid för en lite hungrig kanin. Vi vet inte varför han blev dålig den här gången vilket känns lite oroande. Tidigare har vi alltid förstått att det blivit för mycket godis eller gräs, extremt intensivt pälsbyte eller liknade som rått för det men inte den här gången.

Så till dagens boktips...

"Sju sorters människor du träffar på i en bokhandel" är Shaun Bythells andra bok. Han äger ett bokantikvariat i Wigtown i Skottland och jag älskar hans bitska, ironiska och samtidigt kärvt kärleksfulla ton. En person som verkligen hatar sina kunder skulle aldrig kunna skriva den här boken. 

Jag försökte under läsandets gång komma på vilken typ av människa jag är men det är svårt, kanske en  planlös dagdrivare? Fast det är klart, mest tycker jag att jag tillhör den sällsynta kunden som är normal. Men så tycker kanske alla om sig själva?

Jag fnissade lite extra åt kategorin skäggiga pensionärer som kör sin husbil så sakta att  skördetröskor får tuta på dem för att få komma förbi. 

Man måste kanske vara lite nördig för att uppskatta antikvariatsuniversumet och dess invånare, samt författarens humor så jag antar att det säger en del om mig.

Ibland tänker jag att det vore skönt att bara kliva ur sitt liv. Det är inte det att jag vantrivs, tvärtom. Jag har en mycket fin familj, ett jobb jag trivs med, vänner jag kan leta upp när jag behöver...Men nu när terminen är i startgroparna, lärarna pustar på bussen över att sommaren är slut och att de är så trötta, fotbollsträningen rullat igång, T börjar jobba i morgon (och sitter antagligen hemma med lite börja jobba-ångest) H börjar skolan om en vecka och det ska vara middag varje dag och städas varje vecka, ja då skulle jag vilja sitta i ett litet hus med vedspis, ha en härlig bokhög bredvid mig, en stickning (jag förstår mig på !!!) på andra sidan och lite bra musik i bakgrunden. Jag skulle vilja vara ifred tills jag själv längtar efter sällskap.

Kanske borde jag förtydliga att jag är bortskämd med att oftast få sätta mig till dukat bord eftersom min T lagar nästan all mat. 

Men det är något med kraven i livet, jag vet inte... När jag varit ensam hemma nu så har jag verkligen använt kvällarna och helgen till att vila och inte göra något jag inte själv valt. Ändå känner jag mig inte riktigt utvilad.

Jag läser ofta om människor som klivit av sina liv för att hitta en ny mening och kanske borde jag också. Men jag har ju redan gjort det när jag blev bibliotekarie.

Hm, det här blev lite deppigt men jag känner mig inte så, det är mer en känsla av att vilja lyssna på mig själv. Vem vet, det kan ju helt enkelt vara den stora femtioårskrisen som lurar bakom hörnet. 

Tankarna får helt klart bränsle av alla feelgood-böcker jag läser som ofta går ut på att byta liv och hitta lyckan. Jag kan ju bli aningens för påverkad av alla de låtsasvärldar jag befinner mig i.

Veronica Henry är en av de skyldiga skulle jag vilja påstå. I sommar läste jag hennes senaste "Puben vid floden" om tre generationer kvinnor som alla behöver rannsaka sina liv och hitta tillbaka till glädjen och meningsfullheten. i Henrys värld så är det självklart att huvudpersonerna någonstans längs vägen lyckas med uppdraget. Och det går förstås alltid vägen och det finns alltid någon klok, kärleksfull man i bakgrunden som väntar och ger det nya livet det där lilla extra. 

Och jag har den där mannen också, och barnet. Men inte slutar livet att bestå av vardagar då man måste äta middag för det...

Inte fick jag lämna tillbaka mina biblioteksböcker igår. Lördagsöppet börjar de inte med förrän i september visade det sig. Så jag fick cykla hem igen med min rejäla hög. Helgen i övrigt har varit lugn och det enda som hetsat upp mig har varit stickningen. Helt omöjligt att få ordning på det mönster jag har påbörjat verkar det som.

H hade en kompis som sov över sedan de först varit på Fyrishov och badat. Det gäller att suga ut det sista av sommaren. Till veckan kommer lärarna tillbaka och jag hoppas att de vill träffa mig och planera något roligt tema framöver. 

Jag har lyssnat på en ganska tråkig ljudbok av Bosse Schön, en biografi om Zarah Leander. Min förväntning var att den skulle handla om hela hennes liv, men efter att snabbt ha berättat om hennes barndom så var det hennes aktiviteter under andra världskriget som stod i fokus. Och visst kan det vara intressant men jag tycker att det var ganska lite som kom fram och jag ville nog mer höra om hennes övriga liv. Boken heter "Sanningen om Zarah Leander".

Sedan lyssnar jag på en ljudbokserie som heter "Mord och martinis- kändiskockens död" av Ingrid Remvall. En ganska tramsig historia i Bridget Jones-anda om Bella som jobbar på en eventbyrå men i ärlighetens namn mest håller på med annat, som till exempel sin blogg som har mycket få följare men som hon drömmer om ska bli populär.

På ett kundbesök går hon på toaletten där det ligger ett lik! Bella kastar sig in i uppdraget att lösa mordet. Hon är en sådan där människa som mycket sällan tänker på vad hon gör och säger och hon har verkligen inga problem att pressa vittnen, spionera och lägga näsan i blöt. En bok som  passar bra att städa till eller så men inget jag kommer att tänka på eller minnas i efterhand...

Nu är flocken komplett, till kaninens stora glädje. Han blev högst upplivad igårkväll när de kom, skuttade runt och ville bli klappad, nosade på all packning och ville ha kvällsfika (man blir ju så hungrig av starka känslor).

 Jag har varit ute och joggat idag. Övergick till nästa nivå, 4, och tog det väldigt lugnt, så pass lugnt att jag inte kom längre än på förra nivån samt var lite mindre andfådd och svettig. Men det är det som fungerar bäst har jag kommit fram till. Genom att ta det väldigt lugnt i början av varje nivå så känns det inte oöverstigligt och jag kroknar inte. 

Jag är fortfarande sjukt stolt över att jag håller igång och berättar om mitt projekt för alla som vill lyssna, ibland även för de som inte vill.

Idag är första lördagen för i höst som Stenhagenbiblioteket har öppet och jag har en rejäl hög som ska lämnas tillbaka. Tanken är  att jag ska cykla dit efter att jag bloggat. 

Jag har läst en diktbok som heter "Varv" av Niko Erfani. Framsidan och titeln gjorde att jag för ett kort ögonblick trodde att det handlade om stickning vilket det verkligen inte gör. Men den fick ändå följa med hem från biblioteket. Boken är som en enda dikt med en mening på varje sida så det tog ungefär tio minuter att ta sig från pärm till pärm. Min tolkning är att hon skriver till sin pappa men det är inget som sägs rent ut. Den enda information man får om poeten och boken är att det är en debut, att Niko Erfani är född 2000 och bor i Stockholm.

 

En annan bok som fick följa med hem från biblioteket förra veckan var "Kärlek börjar med mord" av Maja Wilander, en blandning mellan feelgood och pusseldeckare skulle jag vilja påstå. Den som satt in den i hyllan hade kanske svårt att artbestämma den också för den var märkt "Spänning" men stod på feelgood.

Vera är pensionär och bor utanför Örebro i den lilla byn Tjugesta. Där lever hon ett stillsamt liv och ingen anar att hon har betydligt mer äventyrliga erfarenheter i sitt förflutna. När plötsligt en död man hittas i svampskogen så får Vera användning för sitt tidigare liv på flera sätt. 

Hennes barnbarn Sanna är på besök och blir också inblandad i härvan. Hennes bästa vän Linnéa bor i byn liksom Lukas, barndomskompisen som alltid haft ett gott öga till Sanna.

 Så var det fredag igen och ikväll får jag hem familjen. Veckan har varit slapp och skön som det ju kan bli när man är gräsänka men det blir skönt att få hem dem ändå. Kaninen undrar var hans flock tagit vägen. Han bevakar mig ihärdigt på morgnarna och kvällarna så kanske han kollar så att jag inte försvinner också? 

Igår åt de tydligen surströmming , semesterfirarna. Jag var fortfarande kvar på jobbet när det började ramla in surströmmingsbilder från olika personer i sällskapet. Man kan ju tycka att de skulle tycka synd om mig, eftersom jag trots allt är den i familjen som älskar surströmming mest av alla, men oh nej då,  bilder med skadeglada tillrop var vad jag fick, ingen medkänsla där inte.

Jag kämpar med en sjalstickning i entrådig ull för tillfället. Dels blir jag svettig om händerna efter ungefär fem minuter dels har jag gjort fel från början vilket har gjort att maskantalet inte stämmer och det har blivit ännu mer fel. Två gånger har jag repat men garnet är så tunt att det går sönder och det är jättetjorvigt att repa. Nu har jag kommit ungefär tre centimeter och har stickat ett vanligt rät varv samt fixat till maskantalet. Det får se helt fel ut i början. I helgen ska jag se om mönstret stämmer efter allt fix så får det vara en testhalsduk. Om jag får till det ska jag sticka en snygg helt rätt halsduk efter den här.

På semestern pratade vi som vanligt en massa om släkten och förfäderna. Det gör vi jämt och har alltid gjort. Vi pratade om en kvinna som levde uppe i Frostviken på 1800-talet som kallades Malin i Tangen. Hon var tydligen en människa som gick sina egna vägar och inte inordnade sig i de regler som fanns då. Följden blev att man trodde att hon kunde trolla och att hon var en häxa. Senare forskning i ämnet har visat att hon kunde läsa, fick oäkta barn och inte lät sig luras av oärliga människor. 1994 var vi i Frostviken på något som kallades Berättardagen och där lyssnade vi bland annat på Elsy Edvall som skrivit en bok om Malin; "Boken om Malin".

Jag minns att jag tyckte att det intressant och vi besökte också Malins grav. Min farmor köpte boken och vi läste den nog allihop efteråt. Farmor muttrade lite efter föredraget att den där Elsy Edvall nog förskönat Malin och hennes liv en del och det kan jag hålla med om. Efter sommarens diskussioner så blev jag sugen på att läsa boken igen och det har jag nu gjort. Den språkliga kvaliteten är kanske inte på topp men det är lite som med "Sagan om Isfolket". Det är berättelsen i sig som är viktig! Boken framställer som sagt var Malin som en enastående och fantastisk människa som klarade allt och som alltid visste på råd och som precis som min farmor så tar jag det med en nypa salt. Men intressant är det ändå att läsa om hur det var och en sak är helt klar. Det var inga veklingar som överlevde i den världen. Hungersnöd, hårt slit och otacksam odling på grund av det ogynnsamma klimatet.

Om man skulle ta sig någonstans så var det med häst, skidor på vintern eller till att gå.

Vi har fått veta att Malin var en anmoder till Allan Edvall vilket gör henne ännu mer intressant i mina ögon. Och att vi är släkt, på väldigt långt håll, med Allan Edvall vilket känns väldigt stort minsann.