Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

lördag 28 april 2012

Den mörka materian

För ett bra tag sedan läste jag "Guldkompassen" av Philip Pullman, en fantastisk ungdomsfantasy som får en att yrvaket titta upp efter ett par timmars läsning och undra var man är.
Nu har jag läst del två, "Den skarpa eggen" där Lyra hamnat i en ny värld för att leta efter stoft. Staden dit hon kommit verkar helt öde,men ganska snart förstår hon varför. Hon lär känna den modige pojken Will och deras öden och uppdrag vävs samman. En sak som jag verkligen gillar med de här böckerna är att de inte väjer för det hemska. Det finns inga garantier för lyckliga slut och allt får inte alltid sin förklaring. Nu har jag den sista boken i triologin kvar och kanske är det där allt får sin förklaring men det är skönt att läsa en ungdomsbok där inte allt är tillrättalagt.

Idag har vi varit på utställning med Ilon Wiklands bilder. Vi lyckades pricka in invigningen så Ilon Wikland var där i egen hög person. Tyvärr var större delen av resten av Uppsala också där så det var trångt, svettigt och omöjligt att höra ett ord av vad hon sa, men fina bilder. Det är alltid roligt att se originalteckningar tycker jag eftersom man får en känsla av hur bilderna är uppbyggda. Jag är också väldigt förtjust i just Ilon Wiklands illustrationer.

fredag 27 april 2012

Fredag med vårkänslor!

Förra helgen blev mycket bättre än vad jag trodde när jag satt vid datorn och huttrade på fredagen.
Vi åkte iväg, H somnade i bilen och vaknade till ett grinigt aprilväder, hungrig och trött och kallt inomhus eftersom vi måste elda ett par timmar innan det blir gemytligt i huset. Ni kan ju tänka er hans humör... Han grät och var arg ända tills vi mutat med en del av lördagsgodiset och virat in oss i ett varmt täcke samt satt på "Gruffalon" på  datorn som vi hade med.

På lördagen satte vi igång med vedhuggning. Jag blev en aning fanatisk och högg hela dagen. Enda gångerna jag inte högg ved var när jag sågade. När jag skulle gå och lägga mig kunde jag inte röra armen eller knyta handen. T blev lite entusiastisk med motorsågen också...Jag vet inte, men jag tror att vi båda hade ett stort behov av att avreagera oss med något våldsamt kroppsligt efter en stressig period då våra jobb överskuggat hela vår tillvaro. På söndag kväll var jag på ett mycket bra humör och kunde gå på jobbet med ett leende dagen efter. Är det det som kallas terapi kanske?

På jobbet har jag fått tipset att läsa "Hungerspelen" av Suzanne Collins. Besökte en bokaffär idag för att titta på den och det visade sig att den är helt slut på förlaget och de väntar på ett nytryck. Det måste betyda att den är bra....

fredag 20 april 2012

Det straffade sig minsann att planera för uteliv och vårblommor i helgen!
Hela dagen idag har det singlat ner kall och grå snö härutanför. Det verkar som att det blir till att ta på sig yllesockarna och mysa framför vedspisen i stället. Fast, det är klart, jag hoppas att det går över, vem vet?

Efter att ha bloggat igår så surfade jag runt ett tag bland bloggar och hamnade på outgrundliga och vindlande vägar hos en nybliven änkling som skriver en blogg om första tiden sedan hans fru dog i cancer. Av alla bloggar jag läst så var nog den där en av de sorgligaste och jag fick fruktansvärt ont i magen av att läsa den. Dessutom så slog hypokondrikern i mig (som jag malligt förnekade att jag hade inom mig) till och jag gick och la mig övertygad om att jag hade både Alzheimer och levercancer. Vilken tur att spetälskan är utrotad i Sverige, annars hade jag väl inbillat mig att jag hade det också...

torsdag 19 april 2012

För första dagen på evigheters evigheter känner jag mig lite i fas med studierna. I helgen är det årets premiärtur till landet och jag tror att jag ska plantera några tåliga vårblommor på trappen där, bara för att fira vårens ankomst. Ikväll är T på personalfest och här hemma sitter jag med en trött H, lyssnar på Lars Winnerbäck och tänker nostalgiska tankar. Egentligen borde jag ha gett mig i kast med något vacker och romantiskt efter bedriften att ha tagit avsked av Orhan Pamuk men i stället har jag lyckats börja läsa två tragiska böcker. Tur man inte är hypokondriker säger jag bara.

Dels läser jag "Skammens hud Om spetälska i Sverige." Arne Sundelin och Anne Sörman har intervjuat anhöriga och forskat om sjukhuset för spetälska som låg i Järvsö mellan 1867 och 1943. För en massa år sedan besökte jag Spinalonga, spetälskeön utanför Kreta och tyckte att det var fascinerande och grymt. Därför känns det intressant att jämföra med hur drabbade tagits omhand i Sverige.

Min andra bok är en roman, "Fortfarande Alice" av Lisa Genova. Alice är femtio år, Harvardprofessor, gift med tre barn. Plötsligt en dag märker hon att hon börjar glömma saker. Först tror hon att det beror på stress eller klimakteriet. Men snart får hon beskedet att hon har Alzheimer. Det är en läskig bok för man kan inte låta bli att tänka att det kan drabba en själv eller folk man älskar...

Nästa bok MÅSTE bli något lättsamt och rosenskimrande!

måndag 16 april 2012

Äntligen i mål!

Äntligen i mål! Eller...ja, ett av målen i mitt liv i alla fall. Igår morse läste jag klart "Snö" av Orhan Pamuk! Denna tegelsten som har varit en del av mitt liv lika länge som T, ja faktiskt längre om jag ska vara helt ärlig. Det är ju mitt livs förbannelse att jag har den tvångsmässiga idén att jag måste läsa ut böcker som jag börjat på, kosta vad kosta vill Och "Snö" har legat och dammat på mitt nattygsbord som en anklagelse i åratal. Men nu är den slut och jag känner mig rätt nöjd med mig själv.

Egentligen är den intressant. Man får glutta in i staden Kars, längst österut i Turkiet. Poeten Ka, som levt i Tyskland under många år skickas av en tidning till Kars för att undersöka varför så många unga kvinnor tagit livet av sig. Han hamnar mitt i politiska motsättningar och spel. På baksidan av boken står det att boken utnämnts till en av de tio viktigaste böckerna 2004 i New York. Pamuk har ju också fått Nobelpriset. Men, trots allt detta så har det alltså tagit mig i alla fall fyra år att komma igenom den. Ja, där ser man.

torsdag 12 april 2012

griniga tanter som vågar vägra bokcirkel!



Ett av sommarens loppisfynd la jag beslag på enbart på grund av titeln. Jag menar, man kan ju inte annat än att bli nyfiken på följande "Nej! Jag vill inte gå med i en bokcirkel." När man själv har ett bokcirkel/bokbloggsberoende som skulle kvalificera en för ABF* direkt, så tror man inte sina ögon av en sådan titel.



Nåja, nu har jag läst den och det är en engelsk författare, Virginia Ironside, som ligger bakom historien. Det är en fiktiv dagbok, skriven av den 60-åriga Marie Sharp. Det är bitsk, engelsk humor om att bli gammal. Jag uppskattar humorn även om igenkänningsfaktorn inte är så hög,rätt naturligt eftersom jag är 38...Däremot kan jag känna igen vissa personer i min närhet, utan att nämna några namn, och det gör det hela rätt roande. Marie Sharp skriver om kärlek, att få barnbarn, krämpor, om att plötsligt känna sig helt handikappad när man ska koppla in en dator och en massa annat. Om jag hade varit 60 hade jag nog skrattat hysteriskt för det är trots allt min typ av humor!

*ABF= AnonymaBokFanatiker

söndag 8 april 2012



Glad påsk på er alla!



Idag laddar vi inför den årliga pimpeltävlingen! Vädret är inte perfekt, men vi har planerat att sitta så pass nära huset att vi kan smita hem och värma oss om vi behöver.


Imorgon sätter vi oss på tåget hem igen och sedan sätter den stora vårhetsen igång med utvecklingssamtal, de två sista stora uppgifterna på kursen och T som ska börja på sitt nya jobb. Jag bävar och hoppas att vi kommer ut helskinnade genom tunneln någon gång i juni...


För tillfället läser jag en fascinerande bok. "Frälst Förmögen Förskingrad" handlar om den driftiga torpardottern Hanna Lindmark, född 1860. Redan som nioåring blev hon fosterbarn och piga och arbetade hårt hela sitt liv. Vid fyrtio års ålder öppnade hon för sparade pengar sin egen matservering. Snart hade hon utökat sin verksamhet till ett imperium med hushållsskolor (Margaretaskolan), restauranger, butiker och festvåningar. Allt präglades av hennes starka religiösa tro. När hon dog 1941 lämnade hon efter sig en framgångsrik verksamhet värd miljoner. Men, bara på några få år efter hennes död förskingrades arvet och hela hennes livsgärning kördes i botten. Det är Ewonne Winblad som skrivit boken och hennes svärmor, Rut Sundin Winblad var systerdotter till Hanna Lindmark.



tisdag 3 april 2012

Vel´d´Hiv

Vi har verkligen aprilväder här på vårt påsklov. Under de två timmar vi var ute idag hann vi känna på snöstorm, vårsol, hagel och gråmulen vårvinter. Humöret har vänt på vår sjukling och han är sugen på att leka igen.

Jag är helt gripen av den tragiska historien i "Sarahs nyckel" men irriterar mig på hur det är skrivet bitvis. Dels så kallas Sarah hela tiden för "flickan". Min syster som jag diskuterat det med tror att författaren vill visa bilden av att det ett av tusentals barn och att det ska vara avpersoniferat. Det är mycket möjligt men jag tycker det känns helt onödigt. Sedan hoppar författaren rätt som det är i tiden. Ett exempel är när Julia befinner sig i lägenheten som hon och hennes familj håller på att renovera och ska flytta in i. Helt plötsligt, efter ett långt avsnitt så inser jag att hon är hemma i sitt nuvarande hem igen och att det förmodligen gått ett par dagar. Det förklarar varför handlingen känts lite förvirrande en stund och gör att jag kommer av mig i läsningen. Men som sagt var, det är en tragisk och spännande historia och det gör att man ändå vill fortsätta läsa.

måndag 2 april 2012

Lyckan är att ha påsklov med tid att pötsligt hinna läsa klart en bok på två dagar...Vår nyblivna treåring har feber och är ynkligare än ynklig, men det piggar ändå upp med glada kusiner, avslappnade föräldrar och en liten kort runda i pulkabacken när orken infinner sig. Morfar och mormors bubbelbadkar ger också lite extra energi mellan varven.

Jag kan inte bestämma mig för om "Alla lyckliga familjer liknar varann" slutade hoppfullt eller inte? Vad hände sedan? Louise tog makten över sitt liv och Jan-Carl förlorade sin makt, men sedan då? Jag blev nästan lite frustrerad när jag avslutat sista sidan.

Nu har jag börjat läsa den grymma "Sarahs nyckel" av Tatiana de Rosnay. Boken har också filmatiserats med Kristin Scott Thomas i huvudrollen. Jag har inte sett filmen men skulle vilja göra det. Det handlar om Sarah, en tioårig, judisk flicka i Paris, 1942, som tillsammans med sina föräldrar blir tillfångatagna av den franska polisen, inlåsta tillsammans med flera tusen andra judar och sedan förda till Auschwitz där de mördades. Parallelhistorien är i Paris 2002 där den amerikanska journalisten Julia ska skriva i en tidning om den tragiska händelsen, Vel´d´Hiv, då så många fransmän dödades . Hon får nys om Sarahs tragiska historia och försöker ta reda på mer. Sarah låste in sin lillebror i ett skåp för att skydda honom när poliserna kom och hon får en fruktansvärd ångest när hon inser att hon inte kommer att komma hem igen och kan släppa ut honom...