Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

måndag 29 juli 2013

En av årets höjdare

Det har varit ett lyckosamt år på bokfronten. Jag har kommit över en hel del bra läsning. Och nu har jag läst en riktig pärla, den bästa hittills under året. "Jellicoe road" av Melina Marchetta är en ungdomsbok egentligen, men den passar verkligen för alla.
Taylor bor på en internatskola sedan flera år efter att hennes mamma övergett henne. Hon har ingen aning om vem hennes pappa är. Skolan är indragen i ett gängkrig där det finns tre lag. Det här året blir Taylor ledare för sitt lag, den första tjejen någonsin. Den mystiska Hannah, en kvinna som bor i närheten av skolan är den viktigaste vuxna personen i världen för Taylor, trots att Hannah håller henne på ett visst avstånd. Jag har svårt att egentligen förklara varför den här boken är så fruktansvärt bra, men den är oförutsägbar, spännande, sorglig och glad. Historien är fängslande. Man kan bara inte sluta läsa och man letar hela tiden efter ledtrådar. Precis som Bokhora hade jag stora problem att lägga ifrån mig boken eftersom jag ville hitta tillbaka till vissa ledtrådar som framstod i ett nytt ljus när man läst klart.
När jag läste tänkte jag att det här skulle kunna bli en superbra film, och sedan när jag kollade runt så visade det sig förstås att den finns som film. Den vill jag se!

tisdag 23 juli 2013

Sommarvärmen är tillbaka här efter ett antal dagars kallblåst. Jag som har svettats i Uppsala i flera veckor tyckte att lite kallblåst var exakt det som behövdes, men jag var rätt ensam om den åsikten. I morse for familjen T iväg på två dagars fjällvandring. De lämnade sin fyraåring hos oss och nu har de två, jämnåriga, kusinerna skuttat runt på gården hela dagen. De första tre timmarna var de sälungar men sedan övergick leken omärkligt till att handla om marsvin. Nere på stranden vimlar det av pyttesmå grodor som de två kumpanerna kramat och klappat;
-Vi ääälskaj de små söta gjodona!
Jag tvivlar mycket starkt på att kärleken är ömsesidig och till sist förflyttades leken in till morfars och mormors badkar, av ren omsorg för de små kuvade grodorna.
Förresten, igår kväll la vi nät och i morse hade vi fått en abborre på 1,1 kg, det ni!

Den senaste boken av Cecelia Ahearn som råkade hoppa ner i handväskan härom veckan på Pocketshop heter "Tack för alla minnen" och är en av hennes bättre, tycker jag. Joyce är gift och gravid men förlorar barnet efter att ha ramlat i en trapp. Hon hamnar på sjukhus och får en blodtransfusion. Plötsligt minns hon saker hon aldrig varit med om. Från en dag till en annan kan hon en massa om konst och arkitektur. Hennes vänner tror att allt beror på att hon är i chock efter olyckan, men Joyce vet att det inte är så enkelt. Mer avslöjar jag inte, men om man gillar romantik och Cecelia Ahearn så passar den här boken mycket bra för en varm dag i hängmattan.

Hoppsan, nu hör jag plask och prat om att flyga i badkaret, ajaj...Måste gå...

fredag 19 juli 2013

Hemma...




Efter en lång dag i bilen med svåger och morbror så befinner jag mig äntligen på semester (vill dock poängtera att det inte var sällskapet som gjorde resan lång). Kroppen fick en smärre chock när man klev ur bilen efter en het och kvav vecka i Uppsala. Här är det ungefär tio grader och blåst. Men, vad gör väl det, desto varmare är gemenskapen.

Under resan har jag läst "Då tänker jag på Sigrid", en debut av Elin Olofsson. Det handlar om Hanna som återvänder till den jämtländska byn och gården där pappan vuxit upp. Hon flyr från sin gifte älskare i Stockholm och har sagt upp sig från sitt jobb. I byn finns pappan kvar och farmodern, Sigrid, som Hanna knappt någonsin träffat efter en konflikt i familjen. En annan viktig person är Kalle som tar hand om Hanna när hon kommer hem till gården. Att läsa den här boken är som att komma hem. Miljön och språket känns som hemma. Jag är oerhört mottaglig för böcker i den här miljön, kan känna dofterna, höra människorna prata på dialekten jag saknar så ofta. Men, det är inte bara det som gör att den här boken värmer själen som ett par varma tofflor. Boken handlar om att förstå och förlåta, att livet aldrig är svart eller vitt. Jag tycker om Hanna och hennes pappa. Även Sigrid, som är den elaka häxan i Hannas barndom blir till sist en person att förstå och kanske till och med tycka om.

torsdag 18 juli 2013

 


Gaile Parkins bok "Mrs Angels tårtbageri" jämförs i baksidestexten med "Damernas detektivbyrå" av Alexander McCall Smith. Och visst kan man hitta vissa likheter, en afrikansk kvinna med skinn på näsan som hittat ett eget kreativt sätt att försörja sig samtidigt som hon hjälper sina medmänniskor med erfarenhet och visdom.  Och Angel påminner på många sätt om Mma Ramotswe, båda kvinnorna tänker efter, utmanar sina egna fördomar och klarar alldeles utmärkt av att hävda sig mot en mansdominerad kultur med finurlighet.
Men, "Mrs Angels tårtbageri" har en svärta som saknas i böckerna om Mma Ramotswe. Angel bor med sin man Pius och sina fem barnbarn i Rwanda. De har det förhållandevis bra ställt tack vare Pius arbete, men för att kunna försörja hela familjen så bakar Angel fantastiska tårtor och säljer. Genom familjens liv och människorna i deras omgivning konfronteras vi med Rwandas blodiga och sorgliga historia. Hela samhället präglas fortfarande av folkmorden och alla har sin egen historia att berätta. AIDS, eller viruset, som de kallar den i boken, är också  ständigt närvarande. En följd av kaoset och det raserade samhället efter folkmorden är att det vimlar av wasungus(vita) som ska hjälpa till att bygga upp landet igen. Men, när man ser dessa människor genom Angels ögon så framstår de flesta som ganska giriga personer som vill ha sin del av biståndspengarna och som inte lyssnar på den inhemska befolkningen för att få veta vad som egentligen behövs, med vissa undantag förstås. Faktum är att många saker som vi europeér ser som självklarheter ter sig ganska obegripliga  och knasiga helt plötsligt.
Jag är imponerad över Gaile Parkins förmåga att skriva en så varm och smårolig bok utan att för ett ögonblick väja för alla de hemskheter som folket i Rwanda utsatts för. Boken utstrålar också tillförsikt och framtidshopp, detta är människor som lever med fruktansvärda trauman men som klarar sig, hittar sätt att hantera sina upplevelser. Men, som en av karaktärerna, Francoise, uttrycker det
"Jag ska berätta en sak för dig om att överleva. Folk pratar om det som om det alltid är bra, som om det är någon sorts välsignelse. Men om du frågar sådana som har överlevt kommer du att märka att det inte alltid är det bästa alternativet."

Läs den!

tisdag 16 juli 2013

En rolig sak med det nya huset vi har flyttat till är grannarna. Och då menar jag inte bara alla de trevliga människor som kommer galopperande för att ta i hand, så fort vi går ut till brevlådan, utan vi har också en liten igelkott som bor under altangolvet. För oss norrlänningar som sett ungefär tre levande igelkottar under hela vårt liv så känns det här fantastiskt. Igelkotten är försynt och lite blyg så vi har inte kunnat hälsa  ordentlgt, men den kanske visar sig ordentligt någon dag.
När jag packade upp mina böcker, nästan det första jag gjorde för övrigt, så hittade jag "Sundborn eller Dagar av ljus" av Philippe Delerm. Jag misstänker att jag läste den redan när jag skaffade den för cirka tio år sedan men jag hade glömt det mesta och tyckte den var småtrevlig att umgås med igen .Det handlar om Ulrik Tercier, en ung man som vistas i kretsen runt konstnärsparet Carl och Karin Larsson. Man får möta dem i Grez-sur-Loing, Skagen och i Sundborn. Allt kretsar runt konsten och det berömda ljuset som Skagen är känt för.
Delerm har också skrivit "Den första klunken öl och andra små njutningar" som också visade sig bo i vår bokhylla. Den har jag inte läst ännu, men passar nog på att ta den på semestern, liten och behändig som den är.

Äntligen i hamn...

Jag sitter just nu i vårt nya hus och njuter av sommarkvällen. Ska strax ta mig ett glas rosévin och en god bok och sätta mig på vår nya, ljuvliga altan. Den inbjuder verkligen till sköna lässtunder. I sex dagar har vi inte gjort annat än burit kartonger, packat upp och placerat möbler. Men nu börjar jag se ljuset i tunneln. Köket blev färdigt för en liten stund sedan och imorgon ska jag ta itu med vardagsrummet. Mina killar for på semester norrut idag. Jag kommer att följa efter på fredag när det sista bankbesöket är avklarat.
Okej, jag har inte barat flyttat, det har trots allt blivit några böcker också.

"Vi kom över havet" av Julie Otsuka är en sorglig men samtidigt vacker bok om en grupp japanska kvinnor som reste till Kalifornien på 20-talet för att gifta sig med män de aldrig träffat, i hopp om ett bättre liv. När de väl kom fram visade det sig att inget av det de blivit lovade var sant. Männen såg inte alls ut som på korten, de hade inga egna hus och gårdar och inga pengar. Livet blev, för de flesta, en hård kamp för att överleva. Boken avslutas 1941 när japanerna pekades ut som förrädare under andra världskriget.  Jag hade ingen aning om de här händelserna och lärde mig mycket. Jag rekomenderar den starkt!
 
 
 
En helt annan typ av bok, men som också handlar om den hårda värld många kvinnor levt i är den tredje delen om Bricken, av Vibeke Olsson, "Sågspån och eld". Bricken är nu tjugo år. Hon bor med sin pappa och kostkarlarna, som hon lagar mat åt. Det är ett hårt liv men både Bricken och de andra vid sågverket gör vad de kan för att överleva och få det bättre, Precis som när jag läste om de japanska kvinnorna så förundras jag över den styrka som finns i människor.
 
 
Min sista bok att redovisa hamnar i ett helt annat fack än de övriga. I "Porträttet av dig" av Isabel Wolff får vi lära känna porträttkonstnären Ella Graham. Hon kan som ingen annan fånga människors utseende och personlighet på bild och ryktet om hennes talang sprider sig snabbt och hon får både jobb och beröm. Men, inom henne finns ett hål efter fadern som övergav henne och mamman när hon var liten. Plötsligt hör pappan av sig och vill träffas. Dessutom har hennes syster träffat en ny man och vill att Ella ska måla ett porträtt av honom. Ella tycker verkligen inte om systerns fästman och tar mycket motvilligt på sig uppdraget. När de väl sätter igång med målningen visar det sig dock att helt andra känslor dyker upp vilket naturligtvis är en katastrof för alla parter.
 
Alltså, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den här boken. Den var inte dålig, och jag ville veta vad som skulle hända på slutet. Men jag hade svårt att ta till mig Ella och hennes problem. Jag tyckte inte att hon var så intressant och dessutom en ytlig och egoistisk person. Genomgående i boken vägrar hon se olika sidor av saker och ting. Allt är vitt eller svart. Jag kan inte riktigt sätta fingret  på vad som irriterade mig med det hela, men den gjorde mig inte glad, trots att jag nog tror att det var meningen.
 
 
 
 

 

tisdag 9 juli 2013

Jag sitter i sängen, omgiven av kartonger och pustar ut efter en hel dag i bilen. Vi har haft en härlig Skånesemester; badat i havet, träffat folk och ätit god mat. I Ystad åkte vi Lilla Tåget runt stan och i Tomelilla besökte vi Hasse och Tage-muséet.
Jag har läst som i gamla tider. Fyra böcker, tror jag det blev till sist.
Linn Ullmans "Det dyrbara" var en av dem, en otäck historia om en familj i sönderfall och en flicka som försvinner. Jon, den medelålders författaren, lider av skrivkramp, dricker för mycket och är otrogen mot sin fru. Frun, Siri, har haft en svår uppväxt med en alkoholiserad mamma och minnet av en bror som dött. En sommar anställer de en barnflicka, Mille, men hon försvinner och allt faller samman. Boken är full av underströmmar som påverkar händelser och människor. Det gick inte att sluta läsa samtidigt som jag nästan inte ville veta mer för att det blev så obehagligt.
Läs den!