Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

onsdag 23 september 2015

En grå och trist onsdag. Jag insåg plötsligt i morse att det snart är höstlov! Vad hände?
Vi hade föräldramöte igår. Fnissade lite när en pappa blev tillsagd på skarpen för att han satt sig vid fel bänk av en mamma. Ibland är skillnaden mellan föräldrar och deras barn så liten.
Jag tror att jag börjat vinna över läsvägraren till min sida. Jobbar stenhårt varje dag på att hitta en väg till elevens förtroende och idag tyckte jag att det blev ett genombrott. Det känns som att om vi väl är på samma sida så kommer hen att bli den mest trofasta eleven. Men jag måste förtjäna det.

Äntligen, efter år av väntan har en ny bok av Melina Marchetta kommit ut på svenska. Hon har gjort en fantasyserie i tre delar där den första heter  "Ett folk utan land". Finnikin har levt i exil i tio år efter att kungafamiljen mördats och en förbannelse lagts över landet. Tillsammans med sin vän och mentor (som jag just nu helt tappat namnet på) reser han runt för att samla in folkets berättelser om det som har hänt. En dag får de sällskap av en flicka som påstår att hon kan vandra i och se folks drömmar.
När jag hade två kapitel kvar att läsa så tappade jag bort boken! En katastrof på flera sätt...Dels så ville jag väldigt, väldigt gärna veta hur det skulle sluta, dels så hade jag lånat boken av min tioåriga systerdotter. Nu har jag köpt ett nytt exemplar och ska läsa klart den så snabbt jag någonsin kan. Den är lika bra som författarens övriga böcker. Läs den!

söndag 20 september 2015

Drömmen om en kantarell

Varje år drömmer jag om den fantastiska kantarellfångsten jag ska göra. På facebook lägger folk ut det ena fantastiska kortet efter det andra på allt de plockat och jag blir lika sugen varje gång jag ser det. Ganska många år har jag aldrig hunnit ut i skogen. Andra år har jag lyckats  få med mig någon och jag ser då framför mig hur min ganska stora korg ska digna av gula svampar. Men aldrig slår drömmen in. Idag var det dags igen. Tillsammans med min syster och hennes familj begav jag mig glatt in bland granarna på ett säkert svampställe. Nio kantareller totalt lyckades vi skramla ihop.  Det verkade inte finnas så mycket annan svamp heller. Kanske har det varit för varmt? Eller så är det för tidigt? Möjligtvis har andra entusiaster hunnit före? Jag konstaterar att det är som vanligt. Hemligheten är kanske att vara ute och spana varje helg? Problemet för mig är att jag alltid kommer bort i skogen. Min inre kompass fungerar inte på en rak väg. I en oförutsägbar skog är det totalt kört. Därför går jag inte ut på eget bevåg. Tur att jag åtminstone hittar till den återkommande torgmarknaden där man i alla fall kan vara säker på att hitta fina svampar.

lördag 19 september 2015

Just nu har jag ett dilemma på mitt jobb. En av mina elever tycker inte om att läsa, inte ens serier eller manga. Ljudböcker är inte heller något som eleven kan tänka sig. Förra året pratade vi mycket på min utbildning om hur läsning lätt blir ett tvång, ytterligare en  jobbig uppgift i skolan. Nu känner jag mig tveeggad. Ska jag vara hård och tvinga eleven att läsa och jobba stenhårt på att hitta boken som ska vara så bra att hen inte kan låta bli att tycka att det är pyttelite kul? Ska jag tänka att det kanske är en tråkig skoluppgift och att den här tioåringen ändå ska lämna skolan och ha läst några böcker? Eller ska jag hitta på andra uppgifter som innehåller läsning men inte associerar till skönlitteratur? Det är väldigt sällan jag inte kan locka eleverna till att läsa någon form av böcker, om det så är en med fotbollstabeller i.  Min egen entusiasm brukar räcka, men här är det svårt. Jag vill att läsning ska vara något positivt inte att någon ska gråta vid tanken på det. Och ja, den här eleven har klämt några tårar vid insikten att skönlitterära böcker ingår som ett regelbundet inslag i undervisningen. Faktaböcker fungerar för övrigt inte heller.

onsdag 16 september 2015

Familjen är hemma igen och allt är som det ska. Det bästa med att ha varit  skilda åt är ju att man uppskattar varandra så mycket mer när man ses.
Jag har fastnat i Netflix-träsket. När jag var ensam hemma så började jag titta på Forsytesagan, inte bra. Eller jo, den är jättebra, men det är inte bra att det är ett antal avsnitt som alla är drygt en timma långa. Nu kommer jag inte ihåg exakt hur många avsnitt det är men vi pratar om ungefär tio timmar, som jag behöver ägna åt helt andra aktiviteter, läsa kurslitteratur till exempel.
Apropå tv och filmer. I höst är det två dokumentärfilmer jag vill se på bio. "Jag är Ingrid" om Ingrid Bergman, som har fått bra kritik samt "Taikon". När jag var liten brukade jag smyga upp på min farmors övervåning och krypa i hop vid ett litet fönster där man kunde se ut över gården. Bredvid det fönstret fanns hela hennes förråd av gamla Saxons (en fantastisk veckotidning). Där kunde jag försjunka i timmar i tragiska Hollywoodstjärnors livsöden, vanliga människors underliga historier och romantiska noveller. Hela min kunskap om glamorösa skådespelare från fyrtiotalet har jag fått därifrån, och jag vet en hel del. Jag har vunnit frågesporter genom att veta vem Danny Kay var, vad Greta Garbo jobbade med innan hon blev stjärna och annat sådant där viktigt. Så, en dokumentär om Ingrid Bergman är helt i min smak.

torsdag 10 september 2015

Ryska immigranter i New York

Ibland är det som om böcker hoppar på en och vill bli lästa. När man läst dem är man lite klokare och man är glad att man blev överfallen av just den där boken i hyllan.  Jag skulle bara slinka in på Akademibokhandeln för att köpa ett presentkort till min systerdotter och vips så råkade jag köpa den här. "Vaclav och Lena" av Haley Tanner är rolig, sorglig, grym och lättsam, allt på en gång. Vaclav och Lena möts när de är bara fem år gamla. De är ryska immigranter och möts i skolan i New York. Vaclav bor med sin mamma, som älskar honom över allt annat, och sin pappa, som mest sitter framför tv:n med ett glas vodka i näven på kvällarna. Lena bor med sin moster, en strippa som struntar i den lilla flickan. Vaclav och Lena är alltid tillsammans och Vaclav tvivlar inte en sekund på att de ska leva tillsammans hela livet. Men vid tio års ålder händer det något som får Lena att försvinna. Inte förrän han är sjutton år får Vaclav en förklaring till vad som hände den där gången. Om du vill läsa något egensinnigt som gör dig både ledsen och glad så  är det här något för dig!


Jag är gräsänka den här veckan. Mina killar är på älgjakt. Härom dagen kom ett kort på telefonen där H kliar en död älgkalv bakom örat. Han verkar rätt nöjd med semestern.
Under mina ensamma kvällar försöker jag att plugga lite, sticka på min tröja, plöja serier på Netflix och klia kaninen mellan öronen. Alla mina ambitiösa planer för veckan kommer nog tyvärr inte att infrias. Garderoberna kommer nog inte att vara städade på söndag. Tvätten kommer inte att vara struken och fönstren kommer inte att vara putsade. Men jag har hunnit se en romantisk film som T garanterat hade vägrat se med mig. Kaninen har fått gosa i timmar och jag har hunnit kvällsfika med en jobbarkompis som jag aldrig hinner prata med annars. Så, för att sammanfatta veckan så här långt så har den trots allt varit ganska okej.
Ett trevligt sällskap, förutom Speedy, har varit Malin Wollin, trebarnsmamma och krönikör. I sin bok "Malin från Skaftnäs" har hon samlat sina krönikor om livet, barnen, kärleken och lite annat smått och gott. Som en röd tråd beskriver hon också sin beundran för Kristina från Duvemåla. Det är en småtrevlig och lättsam bok och jag kommer på mig själv att fnissa lite då och då åt de självutlämnande beskrivningarna av livet. Vissa saker känner jag lite generat igen och vissa saker är bara helknasiga. En perfekt bok när man behöver avslappning för hjärnan efter en lång arbetsdag.