Regnet öser ner. I helgen skulle vi ha hackat päran men det var för blött. Och inte verkar det ge med sig.

Jag antar att jobbet kanske kommer att falla på mig nästa helg när pappa farit på semester.

I går chockade jag mig själv med att gå på bio. Tänkte att lika gärna som att jag ligger i soffan och tittar på något så kan jag ju masa mig ur soffan och titta på något tillsammans med andra. Vi var sju tanter och filmen var okej men kanske inte det bästa jag sett.

"One night only" är en ny romantisk komedi som utspelar sig i ett framtida New York, kanske inte så långt bort? Det har blivit helt förbjudet för ogifta att ha sex utom en natt per år då det blir fritt fram. Stämningen blir lätt hysterisk för att uttrycka det milt. De två huvudpersonerna Allie och Owen är egentligen ute efter något mer än sex. Owen har planerat att fria till sin tjej den här kvällen men hon svarar med att hon vill avvakta och passa på att ligga med någon annan innan hon bestämmer sig för Owen. Allie vill träffa den rätte och hoppas att kvällen ska hjälpa henne.

Slumpen gör att Allie och Owen stöter på varandra ett antal gånger men båda två har andra span och tänker verkligen inte hänga med varann.

Ja, ni fattar plotten.

Jag fnissade lite emellanåt och trots hånglande halvnakna människor genom hela filmen så var den lite mysig, men som jag sa, ingen tiopoängare.

Kul med bio ändå.

 Nästa vecka börjar mitt turnerande till skolorna. På onsdag ska jag till en 4-6 och på torsdag blir det en F-3 skola. Jag är taggad och är övertygad om att det kommer att bli kul. Båda skolorna har bett om bokprat.

Så därför lägger jag ganska mycket tid just nu åt att läsa in mig på böcker i olika genres och känner att jag vill tipsa er om två Hcg böcker (Hcg= mellanstadiet).

"Om krisen eller kriget kommer" av Anna Sallenman handlar om en familj i Malmö som har en alldeles egen kris. Naim är elva år och han är den enda i familjen som har koll. Mamma och pappa bara bråkar. Pappa flyr till sitt jobb eller sin kompis Nour så fort han kan och mamma har snöat in på en bok om hur man preppar inför krig eller en kris. Ingen vuxen lägger märke till att storebror Majid är involverad i farliga aktiviteter och Naim känner dessutom ansvar för lillasyster Sami som helst är klädd som zebra.

Naim har en bästa kompis Kåge, och det är tur för med en bästa kompis klarar man mycket. 

Allt blir bara värre och värre och Naim är betydligt mer rädd för krisen  och kriget i familjen än för utomstående hot.

Det här skulle kunna vara en outhärdlig bok för att den är så hemsk och sorglig. Men grejen är att den också är rolig. Genom hela berättelsen finns ett stråk av humor och mitt i allt det hemska så är det svårt att inte fnissa lite.

Sedan är den speciell därför att den tar upp det mycket aktuella ämnet gängkriminalitet och ungdomsvåld ur Naims perspektiv eftersom han ser sin bror. Och eftersom man får situationen sedd ur en elvaårings ögon så blir det ganska logiskt och förståeligt hur saker kan hända och situationer spåra ur.

Det är väldigt rörande att se hur mycket Naim älskar sin bror och saknar honom när han vänder sig från familjen.

Min andra bok är något helt annat.

"Den här boken sugeeer" av Jocelyn Boisvert och Enzo.

Det är ett seriealbum med lite text men desto mer som händer i bilderna.

Alice hittar en bok i det magiska biblioteket och när hon öppnar den sugs hon in i den. Hon råkar ramla ner rakt på sidan 7 där hon stöter på några andra läsare. Det visar sig att alla har fastnat där eftersom det finns en elak och arg drake på sidan 8. De har gett upp men sådan är inte Alice. Hennes mamma har sagt att

-problem bara är lösningar som inte hittats än.

Så Alice sätter igång att försöka få sig och de övriga läsarna att komma igenom boken. Inte lätt men de övriga tycker att hon är fantastisk med alla sina idéer.

Jag tror att den här boken kommer att uppskattas för sin humor och egensinnighet.

 Äntligen har vi haft några soliga och ganska varma dagar. Jag gullar varje dag med mina gurk-och tomatplantor på balkongen och hoppas att de ska göra omtag men egentligen är jag ganska pessimistisk. Jag tror att det har varit för nattkallt och gråmulet under allt för lång tid. Men de får stå där med sina halvstora gurkor och tomatkartar ett tag till utifall att.

Nästa vecka ska de fixa min lägenhet! Redan när jag flyttade in för ett år sedan stod det i besiktningsprotokollet att jag skulle få nya tapeter och målat i alla tre rummen plus badrummet men sedan har det inte hänt något. Så för någon vecka sedan hörde jag av mig och frågade om det inte skulle hända snart? Så nu minsann.

När det blir dags kommer jag att flytta hem till huset på pappas gård . Det blir lite pendling men det kan det vara värt.

Nu är förtidsröstningen igång och jag såg på nyheterna igår att gapet mellan blocken minskat. Genast blev jag fruktansvärt nervös på den nivån att jag inte kunde somna. Om det blir Tidöregeringen en omgång till vet jag inte vad jag ska ta mig till! SD kommer att få en massa makt då och det skulle vara förödande! De styr redan alltför mycket vilket vi ser resultatet av överallt i samhället. 

Nu har moderaterna lovat gratis barnomsorg vilket ju är superbra men tror jag på det?! NEJ! Jag tror inte att det är ett löfte de kommer att uppfylla. Min analys är att det inte finns pengar eller intresse efter valet för ens hälften av allt partierna lovar just nu. Varför har inte Tidöregeringen gjort alla de där sakerna under de senaste fyra åren?

Och en sista sak om valet. Var är debatten om miljön och klimatet??? Hur kan det vara så tyst? Vi har bränder och översvämningar, senast en lerlavin i Nepal.  

En bok som jag läst om lite här och där heter "Tallums sång" och är skriven är Lina Schollin Ask. Den handlar om tre personer. Gunnar är änkling sedan ett år och får nog. Han packar sin sovsäck, havregryn, låser dörren och går iväg. David har fått sitt första jobb på Skogskyrkogården. Hans föräldrar släpper inte taget utan behandlar honom som ett barn. Han har epilepsi och de kan inte släppa sin oro. Klara är höggravid när hennes man dör i en bilolycka. När hon blir ensam upptäcker hon saker om honom som vänder upp och ned på hennes bild av deras gemensamma liv.

På Skogskyrkogården möts de tre och en osannolik kontakt uppstår.

Boken är lättläst och bra. Jag tänker lite på "Tranorna flyger söderut" av Lisa Ridzén. Från början kändes det som att jag inte kunde fokusera och komma in i den men det handlade nog mer om mitt fokus och humör. När jag väl fastnade så tyckte jag mycket om den.

Vi kommer att sakna Dolly

 Det första jag såg i morse var nyheten att Dolly Parton dött, 80 år gammal. Trots att det kanske inte är så oväntat när folk är över 80 och dör så är det ändå sorgligt. Som Jill Johnsson sa i en intervju; en ikon har försvunnit och en era är över.

Man kan ha många åsikter om Dolly, vilket jag också haft genom åren, men att hon gjort ett outplånligt intryck på världen ja det kommer man inte undan. Ju äldre jag blivit desto mer har jag uppskattat hennes musik, livsinställning och personlighet.

Med åren har jag lyssnat mer och mer på country överhuvudtaget. På svt-play finns det en jättebra dokumentärserie om svensk country som jag verkligen kan rekommendera. Countrylandet Sverige.

Och i somras fick ett syskonbarn en lp-skiva med Alf Robertsson av sin far, en artist jag endast fnyst åt genom alla år. Men vips så upptäckte jag och några andra i familjen att den mannen var otroligt mycket country och värd att lyssna på... Och hans historia överlag är spännande. Alla låtar är inte så bra förstås men några guldkorn finns. 

Min absoluta favorit är "Hon steg på Finlandsbåten".

Mer country än så blir det inte och den säger nog väldigt mycket om Alf Robertsson och hans liv.

 Igår var det en riktigt solig och härlig söndag. Jag plockade svarta vinbär för brinnande livet. Det blev några glasslådor som sedan hamnade i frysen. Jag plockade lite krusbär också och bjöd pappa på kräm till lunch, efter hans eget önskemål. Vi har ju aldrig varit på plats under den där bärsäsongen när krusbär,  hallon och vinbär är mogna och förra året var jag alldeles för nyinflyttad och uppstressad för att orka dyka ner i någon bärbuske och därför har jag inte tillagat och ätit kräm på många år. Min farmor bjöd mig och sina andra barnbarn på mycket kräm när vi var små. Mamma tillagade också kräm till mellanmål åt oss. Så nu kändes det nästan lite nostalgiskt. Tänk om det funnits något litet barn i närheten också som kunnat smaska med oss. men man kan inte få allt förstås.

Vi kollade upp lite om krusbär på nätet också och fick veta att bären innehåller tjugo gånger mer          c-vitamin än apelsiner, magnesium, kalium och a-vitamin samt anses kunna sänka blodtrycket. På 1800-talet var krusbär bland den mest populära bärbusken i svenska trädgårdar men så drabbades en massa buskar av mjöldaggssvamp och då minskade intresset. Informationen har jag hittat på Alter Hedens .

Busken i vår trädgård har taggar men numera finns det tydligen taggfria varianter också.

I lördags åt vi surströmming. Åh, det är så gott. Det var så gott att jag till och med började filosofera om huruvida det kanske till och med är godare än sushi och då förstår man nivån av njutning.

"Anne på Ingleside" är den senaste "Anne på Grönkulla"-delen jag har läst. Nu handlar det till största del om Annes och Gilberts alla barn och deras vedermödor. När jag läste den här serien första gången så plöjde jag förstås även de böcker som utspelar sig efter Annes bröllop. Men det är nog så att jag bara läste dem en gång så jag har  inte samma intima relation med barnen som jag har med Anne. Det har visat sig vara en fördel. Nu när jag uppnått en ålder då jag inte är så noga på att få de romantiska bitarna så uppskattar jag de putslustiga och ganska dramatiska barnen lite mer. Det låter lite tråkigt men jag gillar fortfarande romantik men kan uppskatta andra saker i en bok.

Nåväl, konstaterar att vissa saker i böckerna inte åldrats riktigt väl. Ganska konservativ attityd till kvinnor och män och deras roller i världen. Även bilden av andra folkslag och religion känns väldigt mossig emellanåt. Men det är förstås sådant man får räkna med.

Idag tog det några extra minuter att ta sig till jobbet för jisses så mycket folk det var i farten. Skolorna börjar idag, i en grå och dimhöljd värld. Det regnar inte men jag var ändå lite fuktig när jag kom in på biblioteket. 

Min son gör sin andra dag idag. Allt hade gått bra igår, god lunch och två nya tjejer i klassen. Trots det och sovmorgon även idag så var det ingen sprudlande kille jag pratade med igår. Men det ska väl bli bra bara han och hans far kommer igång. Första veckan är alltid lite tuff. Det vet jag som snart gjort två. 

Mitt dystopiprojekt, som jag nämnt ett flertal gånger, har fått in mig på böcker i sagda genre. En bok som jag hade på mitt förra bibliotek men som jag aldrig läste, och tyvärr ingen annan heller, finns även här. Den är aldrig utlånad här heller vilket nog beror på det strama omslaget samt att den är på 506 sidor. Men nu bestämde jag mig för att ge den en chans och det ångrar jag inte. Boken heter "Hotet" av Mats Söderlund och är den första delen i en triologi som heter "Ättlingarna". 

Jag kan inte påstå att det var en enkel bok. Trots att jag är en ovanligt rutinerad läsare så fick jag anstränga mig att komma in i den och hänga med i svängarna men belöningen var stor. Egentligen förstår jag inte varför den är klassad som en ungdomsbok. Få ungdomar skulle ta sig igenom den om de ens skulle få för sig att försöka.

Jenny är elva år och ute med sin pappa på fjällvandring. Pappan vill lära henne så mycket som möjligt om naturen, dess tecken och historia. Men på kvällen när Jenny ligger i tältet och pappan sitter vid elden utanför så händer något. Några varelser dyker upp. De ser ut som människor men Jenny får för sig i stundens hetta att hon ser en svans på en av dem. Vad är detta?! Varelserna jagar Jenny och hennes far och pappan försvinner. Det tar tre veckor innan Jenny hittas och ingen, inte heller hon själv, kan förklara vad som hänt henne under de veckorna. 

Flera år senare börjar det hända saker i rask takt, saker som Jenny och hennes syskon David och Wilma inte förstår. Mamma Gaupi är en framstående politiker som åker runt jorden på möten för att förhandla om miljön och den stora bristvaran vatten. I Sverige är det ingen vattenbrist vilket gör det till ett eftertraktat och rikt land. Många starka viljor finns. Vissa vill sälja vatten till högstbjudande och bli rika och andra vill fördela resurserna rättvist. 

Nu har jag gett en liten, liten inblick i handlingen för den innehåller så otroligt mycket mer. Och den där svansen som Jenny skymtade innan hon flydde på fjället har en mycket större betydelse för henne och hennes syskon än vad någon kunde tro...

Handlingen utspelar sig till stor del i Skelleftehamn där Jenny bor. Historien handlar också om samernas historia, gruvnäringen, klimatkrisen och dess följder.

Jag kommer att läsa de två fortsättningsdelarna eftersom det här är riktigt bra men med tanke på att de är lika tjocka som den första så kanske jag spar dem lite tills det finns mer tid.

Idag börjar skolan i Uppsala och det var otroligt synd om 17-åringen igår när han tänkte på hela det läsår som ligger framför honom...

De börjar med en rejäl sovmorgon och kortdag men det kändes ändå oöverstigligt. Man förstår känslan ändå även om jag efter en och en halv veckas jobbande nästan har glömt hur det kändes med semester.

Igår märktes det att lärarna var på hugget för det började ramla in roliga mejl med förslag och idéer som de vill samarbeta kring. Skolorna i den här kommunen kör igång imorgon.

Så är det dags för en Jenny Colgan-bok igen. "tredje året på den lilla skolan på klippan" är som man förstår av titeln den tredje boken i serien om privatskolan där Maggie Adair jobbar sedan ett par år tillbaka. Förra boken slutade med ett drama och vi börjar här där den slutade. Jag vill inte avslöja för mycket men Maggie och David McDonald, engelskläraren på den närliggande pojkskolan är huvudpersoner förstås. Otroligt luftiga sidor vilket gör att de här böckerna läses ut på typ två kvällar vilket nästan är lite tråkigt. 

Detta är inte min favoritserie av Jenny Colgan men alla hennes serier kan förstås inte vara favoriter.

 

Jag har läst nästa del i serien om "Anne på Grönkulla", nämligen "Drömslottet".

Anne och Gilbert har gift sig och med blandad glädje och sorg lämnar Anne Grönkulla för att bosätta sig på ett nytt ställe. Hon och Gilbert blir genast förälskade i den nya lilla stugan och får nya vänner.

Allt är inte romantiskt och glatt. Deras första lilla dotter blir bara en dag gammal och Annes lättsamma personlighet förändras för alltid. Även om hon blir sitt glada drömmande jag så småningom så finns sorgen över det första lilla barnet alltid kvar.

Det jag hade glömt från när jag läste böckerna förra gången för sisådär 35 år sedan var att det förekommer lite politik. Gilbert och Anne är högermänniskor vilket konstateras och sedan pratas det inte så mycket mer om det. På den lilla orten finns en karl som är liberal, tydligen är det de två alternativen som finns, och han har i ett hetsigt ögonblick sagt att han inte ska klippa håret eller raka skägget förrän liberalerna tar makten. Eftersom det tar 19 år så ser han enligt texten i boken ut som en höstack. När det blir val så vinner plötsligt liberalerna och mannen ansar skägg och hår, blir helt oigenkännlig och gifter sig till på köpet med sina gamla kärlek som är en av Anne och Gilberts goda vänner. 

Jag kom inte ihåg kringhistorien men just det där med att han såg ut som en höstack hade jag tydligen lagt på minnet.

Så är det fredag och jag har harvat mig igenom första arbetsveckan efter semestern. Det har gått bra och jag har det ganska lugnt och avslappnat. Trots det har jag varit väldigt kvällstrött både i kropp och själ. 

Nu väntar en lugn helg med stickning, bokläsning, vävprojekt och häng med pappa och faster.

Efter en sommar då jag inte känt något vävsug så börjar inspirationen återkomma. Jag experimenterar och grejar. Perfekt blir det inte och jag vacklar mellan att vilja be min kompis Syfröken komma och hjälpa till att styra upp det och att tycka att det är alltför pinsamt att visa mina taffliga försök. Jag tänker då och då med en rysning att min mycket noggranna och kompetenta faster, vars vävsaker jag ärvt, förmodligen skulle vända sig i sin grav om hon såg det jag pysslar med.

I juli kom den nya serien med "Lilla huset på prärien" på Netflix. Som jag väntat... Jag hade förhoppningar om att de skulle ha satsat på att göra den lite mer som böckerna, lite mer verklighetstrogen. Efter att ha sett två avsnitt var jag extremt upprörd! Jag har inte ens sett klart och vet inte om mina nerver klarar att slutföra projektet.

Plötsligt framstår 70-talsvarianten som brysk och sanningsenlig vilket säger en hel del. Den som var med på 90-talet kanske minns serien "Dr. Quinn"?

Om jag ska jämföra den nya "Lilla huset på prärien" med något så kanske det skulle vara "Dr Quinn".

Bara en sådan sak att Caroline Ingalls går runt barhuvad med utsläppt böljande hår! I böckerna återkommer Carolines förmaning till Laura att dra ner bahytten ordentligt ungefär två gånger i varje kapitel. Att som kvinna gå runt barhuvad med utsläppt hår skulle helt enkelt aldrig ha hänt.

Och ännu värre, rätt som det är knatar både Caroline och hennes döttrar runt i underklänningarna till och med när de har främmande karlar på besök. Jag menar, hallå!!!

Slutligen har de lagt in att Laura blir kompis med en flicka från ursprungsbefolkningen med föräldrarnas godkännande. Inte heller det har någon som helst verklighetsförankring. Ett av mina problem med omläsningen av böckerna förra sommaren var rasismen och familjens syn på alla de människor som bodde på prärien före dem. Jag tycker inte att det var bra. Men att bara låtsas som att rasismen inte finns förtar all trovärdhet. I stället önskar jag att man låtit familjen beskrivas som den var med fel och brister. 

Min slutsats är att man vill skriva om historien och romantisera den långt bortom vad Michael Landon gjorde för mer än femtio år sedan vilket känns otroligt trist.

Mina stackars gurkor och tomater står på balkongen och fryser. I förrgår fick de lite sol och värme på sig men annars är det mulet, regnigt och förhållandevis kallt. 

Tomatplantorna har sina små gula blommor men de kommer nog inte att förmå utveckla röda tomater, om ens kart.

I söndags plockade jag hallon runt gården men de var inte så stora och ganska maskätna. Igår åt jag upp det mesta ända tills jag plötsligt kände mögelsmak och då var det slut på det roliga. De låg i frysen tills igår morse men tydligen räckte det med en dag i kylskåpet för att det skulle vara kört. 

Hm, det här blev en deprimerad odlingsdrapa men jag känner en viss pessimism inför odlingarna just nu.

I frysen har jag röda och svarta vinbär. DE kommer att bli goda. Och i helgen ska jag plocka mer vinbär. Ganska mycket var lite omoget i söndags.

Idag blir det lunch med pappa och faster och sedan ett webbinarium på eftermiddagen om elever och deras digitala kompetens utanför skolan. Ett intressant ämne. Internetstiftelsen har haft flera intressanta webbinarium under våren och sommaren som jag följt och nu tror jag att det här är det sista. 

I morse när jag cyklade till jobbet såg jag tre bussar fullproppade med lärare som åkte iväg på äventyr. Jag saknar verkligen inte de där studiedagarna då man skulle åka iväg, knyta ihop kollegiet och ladda inför terminen. Oftast var det tramsiga lekar inblandade också och det är bland det mest plågsamma jag vet  på jobbet.

Under sommaren har jag haft sällskap med Herman Lindqvist och hans bok "När Sverige var i gungning: frihetstiden i skuggan av det ryska hotet". Nästan nio timmar av kungar, drottningar, krig och politik. Jag är mycket förtjust i Hermans böcker och sövande uppläsningsröst. Jag har någon gång skrivit på den här bloggen att det är så tryggt med den där rösten och Hermans historieböcker. Man vet hur det ska gå, inga besvärliga överraskningar. En bok som jag lyssnade på för något år sedan lästes upp av en lite förkyld Herman, aningens nasalt och täppt. Det var en speciell känsla. Och i den här boken som är hans senaste så hör man att han blivit gammal, lite sluddrig, lite darrig. Man kan tycka att det skulle vara jobbigt att lyssna på men på något sätt känns det personligt och nästan lite hemtrevligt.

Och så var det själva temat i boken då...

Helst ärligt så har det varit lite ofokuserad lyssning från mitt håll. Har jag suttit eller legat lite väl bekvämt så har jag somnat som en stock. Och har jag pysslat med något annat samtidigt som jag lyssnat så har jag tappat tråden. Den något mumliga och sövande rösten, namn som droppas hit och dit, militärord och årtal gjorde det osedvanligt svårt att koncentrera sig. Men något borde ändå ha fastnat och kan läggas till på min inre hårddisk.

Månadens dikt augusti 2026

Det är onsdag morgon. Jag är på jobbet men varken jag eller min dator har riktigt vaknat än och vi är tröga som sirap.

Så innan jag sparkar igång oss så bjuder jag på månadens dikt. Ett passande budskap i dessa tider får ni här av Hasse Alfredson.

Uppbrott

Bryt upp! Var noggrann när du viker tältet,

och bind det stadigt på din dromedar.

Se till att inga tältpinnar finns kvar,

och inga lämningar av dig på fältet.

Ryck upp en torva och bind fast vid bältet,

låt den vara det enda som du tar.

Kliv upp och rid! Nu är det tid du drar

och lämnar gnället, grumsandet och kältet.

Man städar sina gamla lägerplatser

och stampar noga ut den sista glöden.

Nu väntar nya vinster nya satser.

Bryt upp! Bryt upp! Det kommer nya öden!

Var inte rädd! Det är så långt till döden.

Men var beredd! Det kommer fler strapatser.

-Hans Alfredson-

Ur

Blomstervers

1996

 Så är man tillbaka i grottekvarnen och efter den första lätt chockade känslan när jag kom ihåg hur min väckarklocka, eller rättare sagt telefonalarm låter så känns det redan lite som vanligt igen. T tyckte att jag var aningens galen när jag berättade att jag ju i och för sig var vaken när alarmet drog igång, hade hunnit med ett par kapitel i min bok och en mugg kaffe, men så var det och jag blev ändå lite chockad efter att inte ha hört det på fem veckor. Den här sommaren har jag inte lyckats ta några sovmorgnar direkt. Varför vet jag inte. Jag har känt mig ledig och avslappnad så det är inte det... 

Nåja, på jobbet är det ganska lugnt än så länge. Alla är inte på plats den här veckan och jag kan lulla runt lite i min egen takt. Det verkar inte som att skolpersonalen har kommit igång heller. Något litet meddelande hade jag fått men annars är det extremt lugnt.

Det var väldigt sorgligt i söndags när jag satte T på bussen och han for hem till Uppsala. Jag hoppas förstås att vi ska ses snart igen men några veckor kommer det att ta till dess, det förstår jag ju och jag längtar redan.

Jaha, så var det läsningen då.

Jag har läst en författare som snabbt klivit uppåt på min favoritlista. Efter att ha läst några böcker av henne så är jag förtjust. Feelgood, mer realistisk än vissa andra favoriter om än inte helt verklighetstrogen. Men realism är sällan romantiskt, tyvärr så är det bara.

Författaren är Jo Thomas och den senaste boken jag har plöjt heter "Hälsningar från den skotska vinterön".

Ruby är sångerska i ett band och det är egentligen hela hennes liv. Hennes pojkvän sedan fyra år är också bandets manager och hela deras tillvaro kretsar runt förhoppningen att de ska bli "upptäckta" och göra succé. Just den kvällen när en talangscout ska lyssna på deras konsert så tappar Ruby rösten på scen och katastrofen är ett faktum. Hon ordineras total tystnad i två veckor och bestämmer sig för att åka på tyst meditationsretreat. Men innan hon hinner åka får hon ett telefonsamtal från en advokat. Hon behöver åka till en liten skotsk ö, där hennes farfar bor. Han är dement och då Ruby är hans närmsta släkting behöver hon åka dit och skriva på papper så att farfaderns hus kan säljas och han kan flytta till ett vårdhem. 

Ruby har inte haft någon kontakt någonsin med sin pappas familj eftersom pappan och farfadern bråkade en gång i tiden.

Så Ruby åker dit med planen att det ska ta ungefär en dag tills hon kan dra vidare till sitt retreat. Men så blir det inte förstås. Väl på plats så är saker och ting inte riktigt så enkla.

En mysig bok som inte gick att sluta läsa trots att jag naturligtvis kunde förutspå slutet.

En perfekt "börja jobba"-bok för den som behöver snälla, omhuldande känslor och upplevelser.

 

Jag har också läst ytterligare två delar i "Anne på Grönkulla"-serien. "Drömmens uppfyllelse" samt "Anne på egen hand".  Magin från min barndom finns tyvärr inte kvar även om jag känner igen vissa händelser med värme och behållning. 

Som vuxen uppskattar jag att läsa böckerna igen av den anledningen men jag förstår att det blir ett sisyfosarbete om man ska sälja in dem till dagens ungdomar.

Magiska katter och böcker från Japan

Jag har ju tidigare nämnt en japansk trend som jag spanat lite på, nämligen japanska feelgoodböcker som innehåller antingen magiska (eller åtminstone fantastiska) katter, bibliotek eller boklådor (bokaffärer). Så här får ni en lista på dem jag kommer på just nu....

Listan kommer att fyllas på utifall jag ramlar över eller kommer ihåg fler exempel.

• Katt på recept (Syou Ishida)
• En katts resedagbok (Hiro Arikawa)
• Katten som stannade kvar (Hiro Arikawa)
• Bokhandeln under körsbärsträdet (Takuya Asakura)
• Mina dagar i Morisakis bokhandel (Ygisawa Satoshi)
• Katten som räddade böcker (Sosuke Natsukawa)

 Så är vi inne i augusti och det med lite blandade känslor. Jag gillar hösten och ser på ett sätt fram emot ruskiga regndagar då man kan mysa inomhus, läsa och sticka. Men jag kommer förstås att sakna sommaren och semestern. I morse skickade vi iväg sjuttonåringen tillbaka till Uppsala. Han längtar väääldigt mycket efter sina kompisar. De har, gubevars, varit ifrån varandra i två veckor... T har fortfarande två veckors semester kvar så han stannar lite till hos mig. Det tycker jag känns lyxigt. Själv har jag påbörjat sista semesterveckan och det känns både lite jobbigt och helt okej. Jobbigt blir det att ställa klockan, inte kunna välja vad man vill göra om dagarna och så, roligt att komma igång med allt jag och lärarna pratade om i våras. I höst är jag inte ny på jobbet utan vet vart jag ska. Och jag har en hel del roliga projekt på gång.

Under semestern har vi plockat mylta, bakat tunnbröd, varit ett par dagar i Vilhemina och hängt väldigt mycket med släkt och familj. 

Jag har läst mycket och stickat. Det har blivit väldigt lite tv-tittande vilket inte gör något, Nu har jag mycket härligt att se i höst.

Jag har läst ytterligare en magisk kattbok från Japan. "Katt på recept" av Syou Ishida är noveller om människor som inte står ut med sin tillvaro av olika skäl, söker sig till vad de tror är en psykiatrisk klinik men som visar sig vara aningens speciell. Alla som kommer dit får en katt på recept. Katten ska de ta hand om i sisådär tio dagar och sedan lämna tillbaka den. Efter den första chocken så börjar det hända oväntade saker och även om katterna kanske inte löser situationen på det sätt personerna trott så kan man inte säga annat än att deras liv förändras.

Helt okej bok och väldigt lättläst.

"De levande" är en fruktanvärt bra och fruktansvärt sorglig bok av Iida Turpeinen.

Den handlar om hur människor genom tiderna, främst på 1700- och 1800-talet rest runt och upptäckt samt koloniserat världen, upptäckt och försökt katalogisera djur och natur och samtidigt utrotat mängder av arter. Stellers sjöko är det största och mest sorgliga exemplet. Från det att en strandad skeppsbesättning, med naturvetaren Steller, hittade arten så tog det bara cirka 30 år innan alla sjökor utrotats. Anledningen var inte ens för att köttet eller pälsen behövdes utan för att de helt enkelt var lättfångade. 

Men, om man tror att det här bara hände i det barbariska 17- och 1800-talet så har man fel. Människan gör exakt detsamma nu vilket är nästan värre eftersom idag VET vi hur vansinnigt det är.

En sådan bra bok som tog ganska lång tid att läsa för att jag var tvungen att pausa ibland för att inte deppa ihop helt.

"Vår vän Anne" är den andra boken i "Anne på Grönkullaserien" av L. M. Montgomery.

En mellanbok skulle jag säga. Anne jobbar ett par år i Avonleas skola som lärarinna, får nya vänner, avvisar fortfarande Gilbert Blytes inviter även om de är goda vänner och hon blir deppig när han flirtar med andra vilket hon absolut inte erkänner ens för sig själv.