En alla hjärtans dag-hälsning, lite för sent...

 I söndags var vi ute och promenerade vid Uppsala högar. Det var en finurlig syster som bjöd dit oss på födelsedagsutflykt. Solen sken och jag anade faktiskt lite värme på höger arm när den möttes av solstrålen. Tänk om det blir vår i år också!

I lördags var jag och en vän på Sy- och hantverksfestivalen i Stockholm. Det var en trevlig dag men mässan var inte alls lika stor och det kändes inte som att det var lika mycket folk heller som i höstas. Jag satsade mest på sockgarner vilket kan vara ett tecken på att jag frusit en hel del om fötterna i vinter. 

Vi pratade lite om hur populärt och stort det här med stickning har varit ett tag nu och jag kan inte låta bli att fundera på vilka som kommer att fortsätta när nästa trend sätter in. Vävning har ju dykt upp på hantverkshimlen men trots allt så krävs det lite utrymme och attiraljer för att utöva den sporten vilket jag tror hindrar en del.

Jag kommer att fortsätta handarbeta liksom jag alltid har gjort och så är det nog också för de människor i min närhet som håller på. Men hur många mönster finns det behov av? Och handfärgade garner?

Det blir spännande att se vad som händer i framtiden.

Jag har läst en riktigt bra feelgoodroman! "Alla hjärtans dag" av  Beth O`Leary börjar med att tre kvinnor blir svikna på alla hjärtans dag, av samme man. Allra först tänkte jag att näe, det här bådar inte gott. Det kändes inte alls som en bra bok. Men så när jag läst en bit så blev jag helt fast. Dels är den väldigt romantisk (det är ju trots allt en feelgood) men den har en mörk underton som var något oväntad och gjorde den till något lite speciellt. Klart läsvärd!

 

Här sitter jag i enhörningskoma, eller vad man nu säger...

35 barn kom idag på enhörningsfest. Säkert tjugo enhörningshorn producerades med 3D-pennor. Det var glitter och paljetter. En otroligt lyckad tillställning och extremt nöjda hornprydda barn som lämnade biblioteket. Nu ska jag jobba kväll eftersom min kollega är sjuk och det inte gick att få ihop schemat på det stora biblioteket om någon hade behövt jobba kväll här. Tack och lov var jag inte ensam under festen.

Ikväll kommer min familj hem igen. De sitter just nu på tåget med trötta ben och glatt humör Deras skidsemester har varit mycket lyckad har jag förstått. Kaninen kommer att bli så sjukt glad när de kommer. Han har verkligen känt sig övergiven i veckan, halva flocken bara försvann. Han har följt efter mig till och med på toa och jag har spenderat ett antal timmar med att klappa honom bakom öronen. Och han förstås putsat tillbaka.

Imorgon är det bokbuss för hela slanten och på lördag är det Sy och hantverksfestival. På söndag ska vi förmodligen fira min syster som fyller år idag. Det pratas om en uteutflykt till Uppsala högar. Kan nog bli trevligt.

I veckan har jag, förutom att ta mig igen Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" mest stickat och broderat. När jag haft huset för mig själv har jag passat på att lägga ut alla projektpåsar och gå igenom allt. Mycket skönt med en överblick inför lördagens utflykt.

Min klänning är färdigstickad och jag har påbörjat en Riddari till min svåger. Jag hade nästan inte tid att gå till jobbet i morse för det var så kul att sticka på den.

 Äntligen är sportlov i vår del av Sverige och igår morse skickade jag och kaninen iväg våra killar till Åre med kusinerna. De kommer hem igen på torsdag kväll. Jag får stanna hemma och jobba i veckan. Till påsk tar jag igen det med ledigt hela lovet. På jobbet är det många sjuka och lediga så de var rätt glada när jag inte tog ledigt. 

Jag ägnade min ensamma söndag åt att sticka febrilt och kvart över tio blev äntligen min klänning färdig. Ikväll blir det till att fästa trådar och blöta upp den. Den verkar bli ganska bra om jag får säga det själv. 

På bokfronten har jag ett klassikerprojekt på gång. För tillfället läser jag första delen av Marcel Prousts böcker "På spaning efter den tid som flytt", "Swanns värld".

Jag tycker att den är ganska jobbig att läsa på ett sätt. I torsdags jämförde jag den med träning när jag skulle förklara för en kollega. Tänk dig att du är en motionär, du tränar två, tre gånger i veckan och har ganska bra kondition men så en dag ger du dig på att springa Tjejmilen. Du klarar det men du är trött efteråt med ganska mycket träningsvärk. Lite så är den här läsningen. Boken har ett blomstrande  och omständigt språk. Jag kan inte låta tankarna sväva iväg en sekund för då tappar jag handlingen direkt och måste gå tillbaka och läsa om. Den första delen innehöll oerhört mycket miljöbeskrivningar och symbolik och jag vet inte hur många hagtornsbuskar vi har omfamnat och beundrat, jag och huvudkaraktären. 

I början av boken tänker han också väldigt mycket på hur han saknar sin mamma som barn och lägger ner väldigt mycket tid på att försöka komma på hur han ska få henne att komma upp och säga godnatt och kanske stanna en stund. Tja, jag inbillar mig att det är väldigt 1800-tal på något sätt, dramatiskt, romantiskt och svulstigt. 

Redan på sidan 57 kommer det berömda avsnittet med lindblomsteet och madeleinakakorna. Lite trött kände jag då, och påpekade för en road T, att jag nästan kände mig redo att sluta läsa där, jag hade ju ändå nått det som alla uppmärksammat med boken. Men som det ju kan bli i ett lopp, något fick mig att komma in i andra andningen och jag fick lite ny energi. Boken är indelad i tre delar. I del två, där vi lämnat huvudkaraktärens barndom , så handlar det om den mystiske Swann som i första delen var en ofta sedd gäst i huvudpersonens familj, och hans kärleksliv. Där blir det genast lite mer action och även om det fortfarande är en rik och omfattande beskrivning av detaljer som inte alltid känns superintressanta så är det som att det blir lite mer lättläst.

Med allt detta sagt så har boken humor och man får bekanta sig bland annat med huvudpersonens mormor och morfar och mormors systrar som är en prövning för familjemedlemmarna men som är roliga att läsa om på avstånd. Tante Léonie och hennes hushållerska är också karaktärer väl värda att läsa om.

Bortsett från humorn så är det en ganska skön känsla att som omväxling läsa en klassisk, mer än hundra år gammal  historia där man måste ta sig tid och gå in i berättelsen. Och liksom efter ett jobbigt träningspass så mår jag bra av av lite träningsvärk i hjärncellerna.

Vi har haft sjukstuga här hemma den senaste tiden. Först var H hemma en vecka, genomförkyld, och sedan ärvde jag det hela. Kom hem i fredags och kände att nu är det på gång och mycket riktigt, på lördagen var jag rejält förkyld. Idag, onsdag, är jag hemma för tredje dagen men imorgon kan jag nog jobba igen.

Kaninen är mycket nöjd förstås och tycker att det här hemmalivet passar utmärkt. Han blir också mer och mer sällskaplig för varje dag. Går jag på toaletten så vill han följa med, sitta på badrumsmattan och småprata. Om jag går till tvättstugan blir han lite extra entusiastisk och uppihejsan för det är ju där han har sitt snacksförråd.

Den senaste tiden har jag lyssnat en del på ljudböcker, till exempel en bok av Agneta Sjödin som jag nog kanske tycker var lite tråkig och jamsig, nämligen "Våga välja nya vägar". Det finns intressanta och tänkvärda saker som hon säger men då och då känns det som lite väl mycket navelskåderi. Nu råkar jag ha den första boken i denna serie i min Storytelbokhylla så jag lär väl kanske lyssna på den också vid tillfälle men utan några större förväntningar.

"Måndagsmord" är första delen i en deckarserie, eller thriller kanske, av Jonas Moström och hans dotter Roseanna Lagerqrantz. Inte heller den gjorde succé hos mig men jag ska lyssna vidare och se var det landar. Det är en mordhistoria för varje veckodag.

Härom veckan tänkte jag testa serien "Styrketräna med Storytel" av Stefan Silfvergren när jag var på gymmet. Tänkte att jag kunde använda utrymmet och kanske någon maskin som passade in. Men efter att ha lyssnat på inledningen visade det sig att det jag behövde var en stol samt att det inte alls tilltalade mig på samma sätt som löpträningem gjorde. Så jag stängde och körde mitt eget i stället.

Sedan har jag lyssnat på  "Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor England" samt "Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor Danmark" av Margareta Beckman.

 

Garn, garn och stickning...

Efter en lång bibliotekskö och evig väntan så fick jag äntligen lägga vantarna (höhö) på boken "Det blå garnet" av Karin Erlandsson och har nu läst den.

Den handlar om allt möjligt garnrelaterat, stickningens historia, våndan av att repa, handarbetares gemenskap, ja allt du kan tänka dig. Vi får höra författarens egen stickhistoria och känslor runt handarbetet. Hon jämför hur det är att skriva en bok och att sticka ett plagg, förväntningar och besvikelser.

Jag har alltid varit svag för den här typen av böcker, kåserier över ämnen där man får veta saker och ta del av författarens tankar i ett lättsamt format.

Det var intressant att läsa om hur stickningen använts genom åren i olika syften. Att sticka kan vara en nödvändighet för att hålla sig varm eller tjäna pengar. I litteraturen kan man beskriva social status, stämningar och miljöer genom att stoppa in hantverket på olika sätt. Stickning kan också vara en högst politisk handling och ett sätt att påverka världen och historiska skeenden.

En snabbläst och mycket intressant bok!

 De senaste veckorna har varit innehållsrika och jag har inte riktigt haft ro till att blogga. Men nu är jag här igen. Äntligen har vi släpat oss över berget som kallas januari. Det är mycket underligt, trots att veckorna verkar bestå mest av fredagar och måndagar och dagarna däremellan rusar förbi så trodde jag aldrig att det skulle bli februari. 

I helgen firade vi ett födelsedagsbarn, middag i lördags, och jag gjorde en tur till Hallstavik på söndagen och hälsade på en vän. Jag satt och läste på bussen men fick avbryta då jag otippat blev åksjuk. Det var länge sedan det hände på en buss och jag blev inte så lite irriterad eftersom boken hade cirka tjugo sidor kvar och den spännande upplösningen just kommit igång.

Boken är en Liz Fenwick igen; "Skymning över Cornwall" handlar om tre generationer kvinnor. När den äldsta, Joan, ligger för döden kommer både dottern Diana och dotterdottern Lottie tillbaka till gården Boskenna. Via återblickar får vi lära känna Joan och höra hennes historia. Det finns mycket smärta mellan Joan och Diana sedan Allan, Dianas far, dog när hon var barn. Lottie däremot har bara varma och kärleksfulla minne av mormodern och Boskenna. Däremot har hon aldrig känt sig älskad av mamman.

Det är många frågor och smärtsamma minnen som behöver redas ut innan Joan dör. Men är det försent? George, Joans andre man, finns kvar, gammal men klar i huvudet. Lottie vill helst att Diana ska låta bli att bråka och låta saker bero men Diana ger sig inte. Hon behöver svar för att kunna leva sitt liv!

Lottie har sina egna problem och vill helst inte låta familjen få veta hur hon har det, det är alldeles för smärtsamt.

Ja, ni förstår ju frustrationen när jag satt där på bussen och inte kunde läsa klart.

En annan bok jag läst är "Julfritt" av John Grisham, en bok som var lite rolig och samtidigt ganska knasig, för att inte tala om hur trött jag blev när jag läste.

Luther och Nora är ett medelålders och medelklasspar som bor i London. När deras dotter åkt iväg för ett helt års arbete i Peru (om jag inte minns helt fel) och Nora i princip brutit ihop av saknad efter dottern så får Luther en brilliant idé! De ska skippa julen och åka på kryssning!

Tanken är god och när Nora väl vant sig vid det så är också hon med på noterna. Problemet är alla människor runt omkring paret som blir helt galna. Skippa julen, så kan man väl inte göra! Veckorna före jul blir en enda lång plåga där de måste gömma sig för att inte bli överfallna med olika människors julbehov, eller vad man nu ska säga.

Jag läste en recension av boken där det påpekades att det är en bok man inte kan överföra till svenska förhållanden och det är helt sant. Men jag skulle vilja dra det ännu längre och påstå att det inte är något som skulle hända någonstans.