Det där perfekta vädret är nu aningens för varmt, för att uttrycka det milt. Vi pustar och dricker vatten och fixar med kaninen för att han inte ska bli överhettad. I natt lyckades vi åtminstone svalka ner huset tack vare att vi öppnade alla fönster vi kunde så att det blev genomströmning så jag har trots allt sovit ganska gott.

Igår tog jag en tur till Hallstavik och hälsade på min gamla kompis. Det var trevligt och jag kom hem med flera boktips, som att jag behövde det egentligen...

Idag sätter sig min pappa, syster och systerdotter och åker hit. På fredag åker han tillbaka med mig och min familj. En minisemester blir det men vi ser alla mycket fram emot att få träffa honom.

Egentligen är det joggingdag idag men jag tror ärligt talat att det inte är nyttigt att jogga i den här värmen så jag skjuter kanske upp det och hoppas att det är lite svalare imorgon. 

Vi tittar för tillfället på svt-serien "Jorden runt på 80 dagar". Jag är den enda i familjen som läst boken och den är rätt moderniserad och jättebra. H gillar den liksom vi andra. Jag kan rekomendera den. Sedan ska jag försöka övertala H att läsa boken. Det kan bli svårt eftersom läsning hamnar längre och längre ner på hans lista över roliga saker att göra. Hur ska jag få honom att  hitta tillbaka? Någon som har ett bra tips?

2005 skrev tydligen succéförfattaren Lucinda Riley sin enda deckare, som nu har kommit ut i Sverige. Den heter "Morden i Fleat House" och handlar om en engelsk internatskola där en elev oväntat dör. Först ser det ut som en naturlig , men olycksam händelse men efter att föräldrarna propsat på en utredning så visar det sig vara något annat. Mordet sätter igång ett händelseförlopp som får den skickliga kriminalinspektören Jazz, Jazmine Hunter, att ana att det handlar om något betydligt större än vad det verkar till att börja med.  

Boken är lika bra som Lucinda Rileys andra böcker, men den skiljer sig lite i berättarstilen. Här är det mera i nuet och rakt på sak vilket jag tycker känns skönt. När en författares böcker blir FÖR lika i stilen så tröttnar jag till slut eftersom det blir så förutsägbart (skriver jag och inser att det är precis det jag brukar framhäva som något positivt när jag läser Nora Roberts). Men det visar på Rileys talang ändå, att hon uppenbarligen kunde skriva olika typer av böcker. Historien i sig är en ganska traditionell deckare och jag listade faktiskt ut vem mördaren var innan det avslöjades. Men det var spännande och jag ville komma i mål för att få veta hur det skulle sluta.

  

 

Jag har också läst en liten novellixhistoria av Malou von Sievers, "Var du lycklig farmor?"

Och, nja, inte det bästa jag läst. Den började bra och jag tyckte att den hade potential. Men jag blev besviken på slutet. Det blev för tillrättalagt och ospännande, med något av en sensmoral. Hedvig är bara 22 år när hon gifter sig med en äldre änkling med två små barn. Äktenskapet och livet blir inte alls vad hon tänkt sig och hon känner sig fångad i en fälla. Jag ska inte avslöja mer men jag tyckte att Malou von Sievers hade kunnat göra mer med historien, trots att det är en liten kort berättelse. 

 

Min sista bok önskar jag att alla skulle läsa!

Jag gav bort den till min svärmor utan att läst den, men tyckte att den verkade bra. När hon var färdig fick jag tillbaka den eftersom hon tyckte att jag också skulle läsa den.

Boken heter "Biodlaren från Aleppo" och är skriven av Christy Lefteri. Biodlaren Nuri och hans fru Afri måste fly från sitt hem i Aleppo på grund av kriget. Deras ende son, liksom många andra, har blivit dödad och ingenting finns kvar. Vi får följa deras flykt genom Europa, deras kamp för att överleva när de ganska ofta bara vill dö. Hur ska man kunna fortsätta leva när allt man någonsin älskat och brytt sig om är borta?   De hamnar i olika läger, råkar ut för både goda och onda människor och möter andra flyktingar, alla med sina fruktansvärda historier. 

Berättelsen känns tyvärr väldigt aktuell med tanke på de krig som härjar i världen just nu och alla de människor som rör sig i världen på jakt efter ett tryggt liv. Om jag fick bestämma skulle alla på Migrationsverket och alla politiker läsa den.

Den gör väldigt ont att läsa men så, så bra!

 

 

 Så är midsommarhelgen över och vi kan konstatera att vi haft det väldigt bra!

Efter inköp av nytt solsegel så kunde vi lägga nästan hela vår lilla pytteträdgård i skugga och den heta solen kändes överkomlig. Dessutom fläktade det en aning. Vi skippade alla traditionella aktiviteter och slappade hemma tills våra middagsgäster kom. Kvällen blev mycket lyckad med god mat, svenska jordgubbar och midsommarquiz.

Resten av helgen har varit oerhört slapp i värmen. Jag orkar ingenting, inte ens virka, utan har legat i hängmattan i skuggan läst en massa med avbrott för stärkande små tupplurar emellanåt.

En riktigt bra och fruktansvärt obehaglig bok som jag läst är "1793" av Niklas Natt och Dag.  Jisses  säger jag bara. Mina läsvänner har varnat för att man kan storkna av vissa speciellt läskiga beskrivningar men jag var ändå inte riktigt förberedd. Det är stympningar, lukter och grymheter. Och ändå längtar jag efter nästa del. Författaren lyckades verkligen förflytta mig till ett 1700-tal där man undrar hur någon överhuvudtaget kunde överleva?

Mickel Cardell, den handikappade och försupne palten (polisen) hittar ett lik i den stinkande sjön Fatburen. Han börjar , tillsammans med den dödsjuke Cecil Winge leta efter den skyldige trots att ingen annan egentligen vill veta vem som begått brottet. 

Det är en fruktansvärt grym värld där det gäller att se sig över axeln samt ha en hiskelig tur för att överleva. Historien är spännande och mitt i allt ihop finns glimtar av en vilja att hjälpas åt och skapa en bättre värld!

Min andra semesterdag...

I år har jag lovat mig själv att njuta av semestern, göra bara en nyttig sak varje dag och förutom det ägna mig åt sådant jag är sugen på. 

Så igår kokade jag rabarberdricka och idag skurar jag badkaret. Däremellan sitter jag i skuggan och läser alternativt virkar . Det där med att sitta i skugga har jag börjat med de sensate två åren. Förr älskade jag solen och ville alltid bli så brun som möjligt. Men så en dag kom jag på mig själv att undra varför solbränna är så viktigt. Jag har nämligen insett njutningen med att sitta i skugga, sippa på ett glas kall rabarberdryck och känna en lätt bris i nacken. Och när frågan väl dykt upp så insåg jag att solbränna faktiskt är helt oväsentligt och efter det sitter jag i skuggan. Solbränd blir man dessutom ändå. Det tar bara längre tid.

Årets sommarväder är perfekt, soligt och varmt med moln och regn då och då. Jag kan inte minnas att vår trädgård någonsin prunkat som i år, sedan vi flyttade hit för tio år sedan. Och överallt brummar det av humlor. 

Imorse tog jag mig i kragen och joggade igen. Det var ett par veckor sedan får jag väl erkänna. Men det är också en strategi jag lagt mig till med denna säsong, att försöka att inte ge upp när jag inte lycktas genomföra det jag planerat utan att se det som att allt bara tar lite längre tid. Om den strategin håller över sommaren så är jag nöjd.

Jag har lyssnat på en ljudbok, återigen en chansning. Den heter "En bastu i Umbrien" och är skriven av Tomas Bacoccoli. Det är en biografi om författarens pappa, Francesco, italienaren som blir kär i en svensk kvinna och sedan lever en stor del av sitt liv i Sverige. Francesco är en mycket speciell person, saknar gränser och självinsikt. Han råkar ut för tusen saker, ganska ofta självförvållat, men landar alltid på fötterna. Frun och sonen Tomas förväntas alltid stå tillbaka och lyda pappans önskningar och behov. Francesco är en livsnjutare och följer alltid sina impulser i stunden.

Så får Francesco Alzheimer och det blir allt tydligare att Tomas måste göra något för att hjälpa sin far som efter att ha separerat från mamman mestadels bor på sin gård i Umbrien, Italien. 

Boken är både en tillbakablick över deras liv och som en dagbok genom nuet.

Månadsdikten i juni

 Ljuset strömmar in

utanför fönstret är våren långa djur

den genomskinliga draken av solsken

rinner förbi som ett ändlöst

förortståg-vi hann aldrig se huvudet.

Strandvillorna flyttar sig i sidled

de är stolta som krabbor.

Solen får statyerna att blinka.

Det rasande eldhavet ute i rymden

transjorderas till en smekning.

Nedräkningen har börjat.

-Tomas Tranströmer-

Ur

"Sorgegondolen"

Sommarlov!

Så är det sommarlov!

Hela familjen drog iväg imorse, med fika och picnickorg. Vi har lyssnat på barn och lärare som har sjungit, dansat och pratat. Lite duggregn kom det emellanåt men vi klarade oss ganska bra ändå, tills det var dags att lägga ut filten och fika. Då var det som att himlen öppnat sig. H högg kakpaketet, vinkade till mig och meddelade att han och kompisarna tänkte gå till Burger King och att jag kunde åka hem.

Så att så var det med det.

Nu är jag hemma, ombytt till myskläder och ska sätta igång att fredagsstäda, snart...Jag är bara liite osugen, om man säger så. Kanske att jag ska göra mig en kopp kaffe först så att jag får lite energi? Inte nog med det, i ett anfall av entusiasm igårkväll så lovade jag att göra en riktigt smaskig middag. Hm, det känns också lite jobbigt just nu.

Det känns stort att ha ett barn som ska börja i sjuan. Hur gick det till? Eftersom avslutningen var i stadsparken, på Parksnäckan (scenen i parken), så gick vi förbi lekplatsen där vi hängt i så många timmar när H, hans kusiner och kompisar var små. Nu blev H aningens upprörd över hur liten lekplatsen var. Han minns den som ett gigantiskt lekparadis.

 Visste ni att konstnären Carl Larsson, känd för Sundborn, frun Karin, en hög barn och motiv med hemmakänsla, hade ett liv och två barn med en annan kvinnlig konstnär före Karin? Det hade i alla fall  jag ingen aning om. Men nu har jag ramlat på en jätteintressant bok av Ami Bergöö som heter "Carl Larsson, Wilhelmina och barnen". Inte bara får vi lära oss om Carl Larssons liv som ung, fattig konststudent utan boken är ett spännande tidsdokument med information om Stockholm vid tiden. 

Wilhelmina gick, liksom Carl, på Konstakademin. Hon var tretton år äldre än honom. De gifte sig aldrig men fick som sagt var två barn. Det första barnet vet man inte ens helt säkert namnet på men då Wilhelmina dog i barnsäng när hon födde det andra så finns det mer information om den andra dottern. Båda barnen dog som spädbarn, oerhört sorgligt.

En otroligt intressant och läsvärd bok och jag undrar hur det känns att ha mist hela sin lilla familj? Hela historien är ofattbart grym om än inte helt ovanlig för tiden. 

  

Jag har lyssnat en hel del på ljudböcker den senaste tiden. Nu när "Sagan om Isfolket" är avslutad så finns det tid för så mycket annat roligt. 

"Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor, Sverige" av Margareta Beckman till exempel är en uppräkning kan man säga av de kungligas eskapader. Min fundering efter att ha lyssnat på den första delen är att jag undrar om kungarna någonsin hann regera? Alla älskarinnor måste ha tagit väldigt mycket tid!

Boken var kanske inte superkul att lyssna på men jag gillar ju historia så jag kommer nog att fortsätta på nästa del.

 

Jag har också lyssnat på en av de tidigaste delarna av Jonas Moströms deckarserie om Johan Axberg och hans kollegor och vänner. I "Hjärtats mörker" åker läkaren Eriks fru Sara på skrivarkurs efter att ha ledsnat på livet som småbarnsmamma. Hon får en hel del skrivet, men i övrigt får man nog säga att resultatet av resan inte blir det bästa.

Axberg och kollegorna jobbar med att lösa mordet på en kvinna som dödats i elljusspåret när hon var ute och sprang. Snart visar det sig att det finns saker som påminner Axberg om ett par gamla, ouppklarade mord. Kan det finnas ett samband?

 Det är Sveriges nationaldag och flaggor viftar lite här och var. Vi åkte på landet och hämtade T och mötte ett  antal specialbilar, en riktig farmor Anka-bil (om ni kommer ihåg hur hennes bil såg ut) och ett antal raggarbilar. Jag konstaterar att det måste vara samma människor som kör raggarbilarna som när jag var ung eftersom de unga, lite spännande killarna nu är betydligt mindre spännande vitskäggiga gubbar som kör.

Nu är vi hemma igen och H har cyklat iväg på fotbollsträning. Det är mycket fotboll i våra liv den här våren. Är det inte träning så är det matcher.

Jag är nu inne på min sista Liv Strömquist-bok. Har ni inte läst hennes seriealbum så kan jag varmt rekomendera er att göra det. De är så jäkla bra och tänkvärda!

Jag har läst "Hundra procent fett", "Drift", Uppgång och fall" samt "Ja till Liv!" som jag håller på med för tillfället.

 

Vi har haft en fantastisk sommardag här. Jag var tvungen att gå in nu för jag insåg att det fanns en risk för överdosering av solbränna. Kaninen flåsar av värmen och vi har letat åt den fantastiska kylfilten. Först var han tveksam och kom inte riktigt ihåg hur härlig den är, men när hans pojke lockat med några godisar som gjorde att Speedy ändå klev upp på filten så insåg han hur svalt och skönt det var för magen så nu ligger han där utsträckt,

Imorgon är vi lediga eftersom det är nationaldagen, inte helt fel. T och hans bror for ut på landet nu i eftermiddag och vi ska hämta dem i morgon.

Jag har inte varit hemma en hel helg på tre veckor så jag kände att det var skönt att stanna hemma och slappa och pyssla.

Sedan sist har jag läst några böcker. 

Lite opassande för årstiden, men ändå bra, var "Julbrevet" av Kjersti Herland Johnsen. 

Linda bor med sin trettonårige son Brage i Oslo. Hon är van att klara sig och Brage helt själv och när pappan Harald oväntat vill börja umgås med sonen så blir det väldigt jobbigt för Linda. Harald och hans fru bjuder med honom över jullovet på en kryssning vilket minst sagt utlöser en kris för Linda, inte minst för att hon själv aldrig skulle ha råd att ta med sig sin son på något sådant. 

I början av december dimper det ner ett brev från en okänd man som vill missionera och berätta om hur härligt livet blir om man förlitar sig på Jesus. Det verkar vara en slump att brevet hamnar just hos Linda, men är det verkligen det? 

December detta år blir inte som något  år tidigare och absolut inte som Linda tänkt sig. Det lutar åt att det ska bli en riktig katastrof men vem vet var saker och ting ska sluta..?

Boken är en feelgood som gav en varm känsla, trots all snö som förekommer.

Officiell sommar!

Första dagen i juni och då måste man väl ändå kunna säga att det är sommar! 

Jag ska ut och jogga ikväll med min ljudbok "Börja springa med Storytel" av och med Stefan Silfvergren. I söndags uppgraderade jag mig själv till nivå två, trots att jag inte joggat på nästan två veckor. Det har varit för mycket stress för att jag ens ska ha orkat ta på mig springskorna... Som ni förstår har jag inte riktigt nått den nivån då man springer för att varva ner. Då gör jag hellre annat. Nåja, vi får se hur det går. På nivå två är det två minuters jogging och tre i rask promenadtakt. Det enda jag säger att dubbelt så mycket jogging är lika med dubbelt så mycket flåsande.

Veckan har hittills varit lätt hysterisk. Nu kommer alla klasserna för sista gången före sommarlovet och de lånar hej vilt. Vi har sommarlån, vilket innebär att de böcker de lånar nu får de ha hemma hela sommaren. Jisses vad de lånar!

Tyvärr har någon smart person bestämt att de ska uppgradera datasystemet hela förmiddagen imorgon så då är allt offline. DET kommer att bli spännande. Ungefär hundra ungar ska hinna besöka biblioteket imorgon före lunch.

Mitt barn, som inte ens har två veckor kvar av mellanstadiet, är redan i sommarlovskänslan. Idag efter skolan ska han och några kompisar gå och bada på Fyrishov. Gränsen för att få gå utan föräldrar är tretton och ojoj vad vi har förhandlat och diskuterat saken. Men vi fick till slut acceptera det faktum (som han noggrant påpekade) att han är bättre i vatten än jag. Det är helt sant eftersom jag är ganska rädd för vatten i näsan, rädd för att hoppa från kanten och rädd för att bli nedtryckt under vattnet. Allt det där hör ihop med barndomens läskiga erfarenheter och brist på träning.

Okej, ett litet boktips då innan jag stänger ner för idag.

"Den trolovade" av Kiera Cass är en äkta fantasy för ungdomar. Hollis Brite är en ung och vacker kvinna vid hovet. Hennes föräldrars största mål i livet är att få henne rikt bortgift och när kungen själv, Kung Jameson, fastnar för henne är lyckan total. Hollis drömmer om ett liv med lyx och kärlek och hon vill gärna bli en hjältinna, på samma sätt som flera drottningar blivit  före henne. Men ganska snabbt inser hon att Jameson inte har riktigt samma syn på saken. Han har respekt för Hollis och är kär i henne, men han vill ha en vacker drottning som inte lägger sig i utan håller sig på plats. 

När så familjen Eastoffe kommer som flyktingar till hovet inser Hollis plötsligt att hon haft fel. Det är inget tjusigt liv vid hovet hon vill ha, utan ett liv där hon får vara ifred och leva ett fritt liv, helst med Silas, sonen i familjen.

Man märker i böcker att synen på kvinnor och sunda relationer förändrats de senaste åren, kanske inte i alla men det är helt klart en trend som jag uppskattar.