Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

tisdag 29 mars 2022

 Kaninen och jag tittade ut i morse och var sedan helt överens, idag morgonmyser vi inomhus. Världen var täckt av snöpuder och det blåste friska vindar. Jag hade sovmorgon och kunde därför putsa kaninöronen en lång stund. Att bli putsad på öronen är det bästa han vet. Då blir han helt platt, blundar och knorrar. 

Till sommaren blir Speedy 8 år, en aktningsvärd ålder för en liten kanin. Vi förstår ju att han inte kommer att finnas för evigt, men den dagen vill vi inte tänka på. H var bara fem år när Speedy flyttade in hos oss och jag tror inte att han minns hur det var innan. Nåja, den dagen den sorgen.

Jag har gett mig på en ungdomsfantasy igen. Elin Säfström har skrivit en triologi om tjejen Tilda som är väktare, det vill säga, hon hjälper sin mormor, som också är väktare, att hålla reda på alla tomtar, vättar, älvor, troll, häxor med mera som härjar runt överallt. Grejen är att det är väldigt sällsynt att kunna se alla dessa väsen och en stor uppgift för Tilda och hennes mormor är att se till att vanliga människor inte ser och påverkas av dem. Det är inte så lätt för till exempel tomtar och troll älskar att ställa till förtret för människorna och de bryr sig verkligen inte om ifall de blir upptäckta. Parallellt med väktarjobbet ska Tilda också sköta skolan och hinna hänga med kompisen Imane. Det är tur att Tilda har Dumpe, hunden som har en förmåga att känna på sig när det händer saker som Tilda behöver reda ut. 

Tilda är fruktansvärt kär i Hakim men han har bara ögon för den nya tjejen i klassen. Inte blir det bättre av att Hakim alltid lyckas dyka upp när Tilda jobbar med att till exempel samla ihop älvstoft eller färskt hundbajs (behövs till en viss magisk medicin). Det är ganska kul och lättsam läsning. Av någon anledning tänker jag på barnboksserien om Jack av Martin Olczack. Kanske för att det handlar om nordiska väsen och böckerna utspelar sig i Stockholm med omnejd.

Och ja just det, första boken i serien heter alltså "En väktares bekännelser"



måndag 28 mars 2022

Livet det livet...

Idag hörde jag om en gammal kompis från det förflutna som tydligen fått leukumi. Jag antar att det blir så ju äldre man blir, att saker händer med en själv och ens omgivning. Men inte är det kul.

Det enda man kan göra att bita ihop och ta vara på sitt eget liv. Jag har en tendens att grotta ner mig ibland och bara vilja gömma mig, läsa böcker och vara ifred. Men så hör jag något sådant här och inser att det nog inte är mig det är mest synd om, inte den här gången heller.

Min jobbarkompis tipsade mig om Liv Strömquists seriealbum och nu har jag läst mitt första, "Prins Charles känsla". Jag har lånat hem alla hennes album som jag hittade på biblioteket för som jag själv uttryckte det till kollegan

Liv Strömquist har verkligen

"förmågan att hitta essensen i världens konstigheter och göra smart påpricken-humor av det”

 Jag är rätt nöjd med den formuleringen

 

 Prins Charles känsla - Liv Strömquist - danskt band (9789170375231) |  Adlibris Bokhandel Just det här albumet handlar om vad kärlek egentligen är. Varför har vi så olika förhållningssätt till kärlek och relationer beroende på kön?  Är våra känslor i själva verket konstruktioner utifrån samhällets normer? 

Ja, så många kloka frågor och förslag på svar. Jag fnissade och kände samtidigt att hon verkligen vaskar fram kärnan i det hela. 

Otroligt bra!

Och sedan är jag klar med del 44 i "Sagan om Isfolket", "Den onda dagen.

Den onda dagen - Margit Sandemo

 


lördag 26 mars 2022

En blåsig lördag

Veckan har varit bra. Jag besökte femmorna för att berätta om författaren Petrus Dahlin som snart kommer till årskursen på besök. För en gångs skull har lärarna varit duktiga och sett till att eleverna har läst boken. Alla femmor får boken "Kurragömma" och tanken är att de ska ha läst den vid författarbesöket för att kunna prata om den med författaren. Vi kör samma upplägg varje år i de årskurser med författarbesök men det är tyvärr väldigt sällan som de har läst. Nu blev det en väldigt bra diskussion och trots att den första kommentaren var att den var tråkig (en standardkommentar för en del när det gäller böcker) så visade det sig att nästan alla hade något att säga och olika tankar om persongalleriet och handlingen. Jag kände mig supernöjd när jag gick därifrån och dagen efter när samma klasser kom till biblioteket och skulle låna så visade det sig att lärarna också var helt uppåt för att det blivit så bra. Och de var så förvånade och inspirerade och hade plötsligt börjat känna sig sugna på fler litteratursamtal. 

Kanske att jag i smyg himlar med ögonen lite, suckar och tänker; men herregud tjatar jag inte om det här varje gång vi ses!!!

Men, det är bara att bita ihop och ta vara på chansen. Nu är det ju inte mycket kvar på terminen men jag tänker försöka surfa på vågen och sätta igång något projekt direkt i höst.

Årets ALMA-pris är utdelat och det var författaren och illustratören Eva Lindström som fick priset. Hennes bilderböcker är något alldeles eget, speciella bilder och underfundiga texter. En väl värd pristagare!

Ingenting är omöjligt för oss  Eva Lindström Min vän Lage

På onsdag får vi en tonåring. Tanken svindlar. Vad hände med den lille rättrådige lintotten som gick runt och samlade pinnar? I ärlighetens namn har han oväntat börjat samla pinnar igen, men i övrigt har vi nu en drasut, längre än sin mamma med betydligt större fötter, tonårsintressen och med den typiska tonårsegenskapen som man hört om, det där att det är som att allt fokus går åt till att växa och inte i samma grad logiskt tänkande.

Vi ska inte klaga. Vi har världens bästa barn och tonåringar har vi alla varit även om man ibland inte gärna vill komma ihåg det.

Så var det böckerna då...

"På andra sidan om oss" är en diktsamling av Max Bergander och en berättelse om hur det känns efter en separation. Han beskriver hur svårt det är när man har ett barn tillsammans, hur det känns att försöka hålla ihop när hela ens kropp och själ skriker att det inte fungerar.

Dikterna är väl kanske inte i Tranströmer-klass men ḱänslorna är väldigt äkta och berörande. Jag tänker också att det är en bok som behövs eftersom det inte vimlar av beskrivningar av unga mäns kärlekssorg i dagens samhälle.

 På andra sidan oss – Smakprov

"Kvinnor jag tänker på om natten" av Mia Kankimäki är en fantastisk bok! Det är lite svårt att beskriva genren men kanske att resedagbok, kåseri, biografi ringar in det lite. Mia Kankimäki letar efter kvinnliga förebilder, försöker hitta mod och levnadstips i kvinnorna från det förflutna. Om man inte skaffat familj, blivit rik, bara vill resa och känner att livet stampar på samma ställe och man är lite vilse i tillvaron, ja då kan man behöva livsberättelser från det som författaren kallar nattkvinnor, det vill säga kvinnor hon tänker på om natten. Ett exempel är Karen Blixen som trots en mängd motgångar levde i Afrika i många år och sedan när hon kom hem, sjuk och pank och besviken blev en författare som vi fortfarande minns och läser.

Jag fnissade mer än en gång när jag läste om 1800-talsdamerna som reste världen runt i långklänning och korsett, kvinnor som hemma med sina familjer var sjukliga, veka och framförallt anständiga och som i djungeln trotsade allt från vilda djur till kannibaler (fortfarande mycket anständiga) och som bar med sig ett rejält förråd av te eftersom det är något man inte klarar sig utan någonstans.

Boken är otroligt rolig, imponerande eftersom samtidigt som jag fnissar så inser jag att de där kvinnorna kunde åka på alla sina äventyr tack vare att de låtsades anpassa sig till samhällets normer och regler, och lärorik. Jag har lärt mig mycket genom att läsa om de olika människorna, länderna i både dåtid och nutid och kulturer i stort.

Jag rekomenderar den till alla!

 

Kvinnor jag tänker på om natten

 

måndag 21 mars 2022

Det har varit en riktigt bra helg. Lite av en chock var det att gå runt i Stockholm bland allt folk i lördags. På tåget dit insåg jag att nu har folk börjat nysa och hosta ogenerat på offentliga platser  igen. Jag är inte rädd för att få covid, men lite konstigt kändes det allt.

Det var fantastiskt trevligt att träffa en gammal vän igen. Och sedan besökte jag min syster med fästman på middag, ugnsstekt hjort, inte alls dumt. Min familj kunde inte följa med eftersom H blev sjuk, feber och ont i halsen. Jag trodde ju att det var jag som höll på att bli sjuk, så kan det vara.

Vi besökte några väldigt trevliga garnbutiker och jag kom hem med en del garn. Min plan är bland annat att sticka en klänning. Gjorde det för ett par år sedan men den blev så varm att det i princip krävs snöstorm för att jag ska kunna använda den. Nu ska jag göra ett försök att sticka i silke och hoppas att det ska bli lite svalare.

Mitt humör är bättre nu och jag inser att det är bra för en att göra något annat, se lite nytt folk.

När vi lunchade satt Ebba Witt Brattström vid ett bord och åt. Då blev vi aningens uppihejsan och uppiggade men lyckades uppföra oss och inte göra något pinsamt, som att till exempel börja peka eller trava fram och börja prata. Så lätt hänt annars.

Jag läser just nu "Änglaträdet" av Lucinda Riley. Upplägget känns bekant, nutid blandas med dåtid, gamla händelser påverkar livet just nu för huvudpersonerna. Greta är dansös i London, eller tja dansös och dansös, hon är snygg, halvnaken och med i en show. Det är fyrtiotal och livet påverkas till viss del fortfarande av kriget. När hon blir gravid och övergiven får hon hjälp av en vän och får bo i hans lilla stuga i Marchmont Hall. Där träffar hon vännen Davids morbror Owen som hon gifter sig med efter bara ett par månader. Hon ser fram emot ett lugnt och skyddat liv men inget blir som hon tänkt sig. Som vanligt är det medryckande och man fastnar direkt i historien. Jag tycker inte så mycket om Greta och det känns faktiskt uppfriskande. I boken finns andra personer som jag kan känna sympati för i stället. 

Min vän och jag diskuterade Lucinda Rileys serie "Sju systrar" och hon kunde inte förstå att jag gillar dem. Jag tycker att det är väldigt roligt att prata böcker och ännu roligare blir det när åsikterna går isär.

Sedan kämpar jag på med "Sagan om Isfolket". Har lyssnat klart på del 42, "Lugnet före stormen" och håller på med del 43, "En glimt av ömhet". Jag blev överraskad när författaren Margit Sandemo plötsligt skrivit in sig själv i historien. Tyvärr kan jag väl inte säga att det tillförde så mycket men rätt kul grepp ändå.

 







måndag 14 mars 2022

Utanför fönstret lyser vårsolen, vi var på ett supertrevligt kalas i lördags, fick grillmiddag av en farbror när vi kom hem. Nästa helg har vi (typ) bjudit hem oss själva till familjens nyaste svåger. Min syster och han ska flytta ihop snart och vi har inte sett hans Stockholmslägenhet än så i sista sekund blir det av. Middag med övernattning.

Före dess ska jag på garnturné med en vän jag inte sett sedan vi drabbades av corona.

Trots allt detta roliga som händer så känner jag mig deppig! Varför? Vet inte. Igår trodde jag att jag var på väg att få influensan eller något. Ville mest sova eller ligga under täcket och lyssna på "Sagan om Isfolket". Idag är jag på benen men känner mig inte alls på hugget. Det där med hur man mår är verkligen underligt ibland. Humöret har inte alltid något med verkligheten att göra.

Just nu läser jag en bok som kanske inte heller direkt piggar upp mig trots att den är väldigt intressant och bra. 

"Jag vill skriva sant" av Jesper Högström bygger på författaren Tora Dahls dagboksanteckningar som var hemligstämplade i många år och finns på Kungliga biblioteket. När Högström sökte information inför en annan bok, jag tror det var om Artur Lundqvist, så snubblade han över dagboken och insåg att han måste skriva om det. Alltså, det är nästan så att jag inte orkar skriva det, men naturligtvis vimlar det av de där gubbarna igen. Artur Lundqvist, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren, Jan Fridegård och flera därtill brukade besöka Tora Dahl och hennes man Knut Jaensson i deras villa på Parkvägen utanför Stockholm under 30-talet. Där diskuterades det poesi och litteratur, där festade de loss. De var ganska  egocentriska och inte alltid de där stora, upplysta författarna som jag haft intryck av.

I dagböckerna avslöjas det att Tora hade förhållanden med både Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren, båda betydligt yngre än hon. Tora ses som frun, den som ska laga mat, vara en slags extramamma åt alla de där karlarna och inte ha så mycket åsikter. Äktenskapet mellan henne och Knut var väl inte det allra mest lyckade men på grund av ekonomi kunde de inte skiljas. Jag har kommit så långt i boken att Tora har lyckats gett ut ett par böcker som inte har blivit någon succé och hon kämpar på med dåligt självförtroende samtidigt som hon vägrar skriva det andra vill att hon ska skriva. Samtidigt som allt händer så pågår andra världskriget och Tora som har varit helt säker på att ju mer galenskap Hitler visar desto självklarare ska det vara för alla att ta avstånd från honom och nazismen. Så enkelt visade det ju sig att det inte var och hon är djupt besviken. Den känslan kan jag lätt överföra till dagens världshändelser och samhälle.



tisdag 8 mars 2022

 Nu vill vissa familjemedlemmar att jag ska förtydliga det här med att jag är trött på gubbar. Som jag förklarade hemma vid lördagsmiddagen, det är inte gubbarna i familjen och andra närstående som gör mig matt och uttröttad utan det är till exempel Putin, Trump och Bolsonaro och tja, ni fattar...

Besöket i lördags på puben var mycket trevligt. När jag väl lyckats locka iväg sällskapet på ett par öl, vilket har tagit mig ett år ungefär,  så fick de feeling och hade nog kunnat sitta där och filosofera hela kvällen men då hade vi två tolvåringar hemma som behövde middag så de fick lov att åka hem med mig igen efter ett par timmar. Men kanske kan jag få med mig dem snart igen.

Till helgen blir det kalas, både en 42-åring och en 17-åring ska firas.

 I samma takt som marken tinar fram så tinar mina vårkänslor och jag känner att jag vill göra roliga saker. Efter att känt mig deppig och låg några dagar så är jag tillbaka till mitt glada jag, fast jag har fortfarande inte tagit mig iväg och tränat till min sons förtrytelse. Nästa vecka påstår han att han ska möta mig vid bussen och personligen se till att jag inte missar att gå in på gymmet. Det är ingen pardon!

Jag har läst en bok som gjorde mig helt upprymd, trots att den var mycket sorglig och tragisk emellanåt. "Höga visan på Palermovägen" är en debut av Anette Bjergfeldt. Det är familjeskröna av den bästa sorten och jag tänker att det här är en författare som njuter av språket och att svänga sig med ord. Och hon gör det så bra! Jag kunde inte sluta läsa samtidigt som jag inte ville att det skulle ta slut. 

Esters morfar Hannibal blev en gång i tiden kär i den ryska cirkusflickan Varinka. Han lyckades locka henne till Köpenhamn och huset han köpt på Palermovägen. Han drömmer om att fylla huset med barn, böcker, poeter och musik. Men Varinka vill helst bara spela på hundar. Ester vill måla och ser allt i färger medan hennes tvillingsyster Olga vill hitta den stora kärleken samt sjunga. Vi får göra besök på den ryska cirkusen, i Paris operaliv och i den svenska skärgården ocht annat. 

Det är kärlek och sorg, lycka, livsglädje, krig och kålsoppor. Jag så mycket ryms i den här historien och jag njöt varenda sekund!









lördag 5 mars 2022

 Imorse vaknade jag med lite dåligt samvete för vad jag skrev om Evert Taubes texter igår...

Så jag tar tillbaka det jag skrev och konstaterar att det naturligtvis inte är fylletexter i boken även om originalet skrevs klockan ett på natten på Den gyldene freden så är de naturligtvis bearbetade. Jag skyller på min dåliga vecka och humör och att jag med åren blivit lite trött på gubbar överlag.

Solen skiner idag och H har en kompis här som har sovit över. Speedy och jag har varit ute och luftat oss och efter lunch blir det en tur på stan, och en pub. Jag lyckades efter lite övertalning få T med bror att tycka att det var en bra idé.

 

 

söt sommar solsken tecknad 3111959 - Ladda ner gratis vektorgrafik,  arkivgrafik och bilder

fredag 4 mars 2022

Marsdikten 2022

I julas såg jag dokumentärserien om Evert Taube på svt, en gubbarnas gubbe, men samtidigt en mycket viktig kulturpersonlighet som varit med och skapat bilden av vår identitet som svenskar.

Jag har, som så ofta, snöat in och vill veta mer. På bokrean köpte jag en bok med brev som Evert skrivit men den har jag inte hunnit läsa. Däremot läser jag "Evert Taube Dikter", en bok med dikter samt andra texter av Taube. Jag får väl säga att det är spridda skurar, allt från hans mest kända texter till fylletexter han skrivit på morgonkvisten vid sitt stambord på Den Gyldene Freden. Fylletexter skrivna på morgonkvisten ska man eventuellt aldrig trycka i en bok, men det är min personliga åsikt.

Den gode Evert har trots allt skrivit en hel del läsvärt och vackert och därför blir månadens dikt 

Som stjärnor små...


Som stjärnor små

på himlen blå

de vinka till varann,

så gör du och jag, min vän, för kärleken,

emellan mig och dig.

 

Som bäckar små

i jorden gå

igenom djupan dal,

så gå du och jag, min vän, till kärleken

emellan dig och mig. 

 

Små skyar små

på himlen blå

de flytta till varann,

så flyr du och jag, min vän, till kärleken

emellan mig och dig. 


torsdag 3 mars 2022

 Jag har inte haft någon vidare vecka, av olika skäl. Men idag sken solen och imorgon är det fredag!

Bakom ryggen har jag en kanin som myser och umgås på det typiska kaninsättet, utsträckt, en halv meter  bakom min rygg. Vi putsar varann varje dag förstås men annars så uppskattar han väldigt mycket det där myset på lite avstånd.

I helgen har jag en plan att försöka få med T och hans bror samt eventuellt någon syster och svåger på puben. På grund av corona så har vi inte gjort saker tillsammans på två år, åtminstone väldigt väldigt lite och jag är så sugen på att hitta på något. Det är väl lite tidigt att sitta på uteservering men det känns inte så långt bort det heller...

På biblioteket hade jag finfrämmande idag. Ett gäng barn, två- och treåringar som kom med sina förskolefröknar. De smög på tå in i biblioteket samtidigt som de viskade (ganska högt). Det var tydligt att de diskuterat i förväg hur det skulle gå till. 

Sedan råkade de hitta en av de alltför få enhörningsbilderböckerna som vi har och då blev det stor lycka. Tyvärr vändes lyckan till olycka nästan omedelbart eftersom vi inte kunde hitta fler och en flicka slokade som en vissen tulpan när hon förklarade för mig att 

-enhörningsböckej äj det ENDA jag tyckej om!

Ja, det var många känslor men de lämnade biblioteket med väldigt många böcker så besöket var nog inte helt misslyckat trots allt.

Många gånger har jag hållt i Roy Jacobsens böcker och tänkt att de där ska jag läsa men inte förrän nu har det blivit av! Jag har läst "De osynliga", första boken om Ingrid som växer upp på en liten karg ö i Nordnorge i början av 1900-talet. Den var precis så bra som jag hade hoppats! 

Ingrid, hennes föräldrar, faster och farfar är de enda boende på ön och hela Ingrids liv. Det är fattigt och inte bara naturen utan även människorna är karga. Språket i boken är rikt och beskriver livet på ön på ett sätt som nästan får en att känna att man där.

Jag ser fram emot resten av serien.

Recension av boken De osynliga av Roy Jacobsen | Femina

 


tisdag 1 mars 2022

 Så har sportlovet passerat med tågresa norrut, korvgrillning, umgänge med familjen och mys. Vi gjorde ett försök att basta, det hör till när man är på lov, men vissa i gänget blev överhettade och vi avslutade snabbare än tänkt. 

Idag är det fettisdag och jag missade fettisdagsbullen på jobbet eftersom jag sitter på min lilla filial  dit inga bullar når. Egentligen är det ganska bra eftersom gräddbulle inte riktigt är det min kropp behöver mest av allt, även om det är det den mycket gärna vill ha. Igår skulle jag ha tränat men jag kände mig inte alls i form, kanske för att jag suttit hela söndagen på tåg, och jag hoppades att ingen skulle lägga märke till att jag skolkade. Men nej då... Min, vid oväntade och ofta olämpliga tillfällen, mycket uppmärksamme son spände ögonen i mig och talade om exakt vad han tyckte om att jag kom hem otränad och han kunde verkligen inte förstå mina argument. 

Under lovet har jag läst och stickat mycket.

Dels slök jag del 3 i serien "Smythe-Smith-kvartetten", "summan av alla kyssar", av Julia Quinn. Jag får väl erkänna att när jag läser de där böckerna så är det som att hjärnan slappnar av och jag försvinner bort ett tag i den romantiska låtsasvärlden där skvaller och moraliska regler är de största problemen, där krig, olyckor och elände bara är trappsteg på vägen till sann kärlek och lycka. 

Ja, det är tramsigt på alla de sätt men oh så härligt det är att ligga under en filt, ostörd och få leva i den där världen ett par timmar.


Sedan har jag läst en helt annan bok också. "Autisterna- om kvinnor på spektrat" av Clara Törnvall, en mycket intressant och tänkvärd bok.

Som 42-åring får Törnvall en autismdiagnos som får henne att äntligen förstå sig själv och varför hon aldrig har känt sig som andra. I boken diskuterar hon olika aspekter av sin diagnos och kvinnor genom tiderna som kanske aldrig visste att de var autistiska men när man studerat dem i efterhand förstått att det nog var så. Jag har träffat oerhört många elever genom åren med olika diagnoser och jag har ofta undrat vad det blev av dem? Hur skulle de klara sig i världen? Länge fanns det som ett tomrum där det på något underligt sätt
kändes som om de här människorna bara försvann, eller blev "som alla andra". Clara Törnvall tydliggör att alla de där barnen och ungdomarna som tog sig genom barndomen och skolan med nöd och näppe och ofta speciallösningar blev vuxna som kanske blivit bättre på att kamouflera sina svårigheter men som fortfarande kämpar med samma saker. Hon skriver också en mycket tänkvärd sak, nämligen att autism är inte ett handikapp i sig utan blir det i en värld som är anpassad efter "de andra". Ja, en tänkvärd bok som alla har nytta av att läsa. 

I boken kan man läsa om Temple Grandin, en amerikansk forskare och författare som efter en svår barndom gjorde sig känd som en förkämpe i djurrättsfrågor och autismfrågor. Hon har hjälpt till att upplysa och lära allmänheten om autism. Som av en händelse hittade jag en film om henne på HBO nu under lovet som heter "Temple Grandin" från  2010 om hennes liv. Den var superintressant och flera i familjen såg den trots att de inte läst om henne, och tyckte att den var klart sevärd.