Och så regnar det igen... Jag kan inte minnas sist det var en så här regnig höst. Eller är det mer regn på min nya hemort helt enkelt?

Nu gillar jag i och för sig regn  så att så hemskt lider jag inte men ändå?

Det har varit en hektisk vecka med simning i tisdags, telefonkris, författarbesök  och kompisbesök igår och idag har vi haft den andra sjuan på besök som har fått lyssna till prat om demokrati och boktips med förbjudna böcker. Varje gång jag träffar en ny klass så inser  jag hur otroligt bortskämd jag varit i så många år då jag har känt alla eleverna, kunnat plocka fram den rätta boken till var och en, haft deras förtroende eftersom de varit övertygade om att jag VET vad de behöver. Nu är jag ute på hal is varje gång, måste fråga och få dem att tro på mig.

Så vad tycker vi om årets Nobelpristagare? Ska jag vara helt ärlig så kände jag mig helt ointresserad när jag hörde namnet. Det sa mig ingenting och jag blev inte sugen på att läsa.  László Krasznahorkai  född 1954 från Ungern .

Kanske att jag är lite kinkig men

jaha, en vit, äldre man... igen...

 En kortvecka är påbörjad. Jag var på en mycket trevlig vårkonsert igår med min systers kör i Botaniska. Som vanligt var det vacker sång och en hel del nya låtar.

Imorgon är det sommarlunch på jobbet och sedan är det bara onsdagen kvar innan det blir helg igen. Härliga tider!

När jag cyklade till bussen i morse så spöregnade det men sedan kom solen. Mitt barn ska på avslutningsbal ikväll. Han har lånat kostym av sin far och en av hans kompisar har ordnat en limousin som gänget ska åka dit med. 

Jag högg en bok från högen vid sängen i lördags och då blev det Han Kangs "Vegetarianen". En bok som jag tänkt läsa i åratal, faktiskt redan innan hon fick Nobelpris, men det har aldrig blivit av. Jag hade en bild av hur den skulle vara utifrån vad jag hört och läst men som det så ofta blir så var den något helt annat. Den var bra men annorlunda, och det hade jag i och för sig förväntat mig, men också ganska obehaglig och sorglig. Det som var jobbigast med den var att karaktärerna kändes så ensamma. Ingen mådde bra och ingen älskade riktigt någon annan. Yeng-hye som är huvudpersonen är inte den som berättar i första hand utan det är hennes man, svåger och syster. Jag tänker inte skriva så mycket om handlingen för jag tror inte att jag kan beskriva den rättvist. Men jag rekommenderar den och vill läsa fler av henne. Jag gillar den där ganska ordkarga stilen som jag har fått för mig är typisk för asiatiska författare.

Och så hamnar den på Damma av-listan.