Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

måndag 27 maj 2013

Hm, vad ska man hitta på ikväll...?
Jag har mycket roligt att läsa; "Vi läser" som ramlade ner i brevinkastet idag eller  Kate Morton. Eller ska jag sticka lite på tröjan till T, är väldigt inspirerad.  Fast egentligen borde jag öka på högen med färdigpackade kartonger som så sakteliga börjar fylla lägenheten eller träna inför Vårruset på onsdag...Näe, jag tror jag kryper ner under en filt bakom ryggen på T och slumrar lite, som vanligt på måndagskvällarna. Godnatt då!

fredag 24 maj 2013

Fredagskväll i mysets tecken

Det är fredag, solen skiner och vi har kusinbesök ikväll. H går fortfarande med sin dyrbara keps och medalj som han fick efter ha sprungit Blodomloppet i onsdags. Han och kusinerna sprang så snabbt  att mammorna inte riktigt hann med.
På onsdag är det dags för oss mammor att springa Vårrruset och jag gruvar mig något rent förtvivlat just nu. Har varit sjukligt trött i ett par veckor och idag kom rinnsnuvan. Nåja, vi får se hur det går.

Har börjat läsa "The House of Riverton" av Kate Morton. Det verkar lovande. Precis som i "Den gömda trädgården" så pendlar historien mellan dået och nuet. En ung poet tar sitt liv sommaren 1924, mitt under en fest. 1999 bestämmer sig en ung regissör för att göra en film om poeten och hans historia. Regissören besöker den 99 åriga Grace Bradley som var hushållerska i familjen och plötsligt börjar hon att minnas och hemligheter stiger upp till ytan.
 

Äntligen fredag och jerkadags

Brukar du läsa om böcker?

Väldigt sällan måste jag erkänna...Det finns så många olästa skatter att det känns som slöseri att läsa om. Såvida det inte är någon alldeles speciell bok förstås. Om jag någon gång blir sugen på att läsa om böcker så är det oftast sådant jag läste i slukaråldern. Maria Gripes "Skuggan över stenbänken-serie" och "Agnes Cecilia" har jag läst om ibland,  Michelle Magorians "Godnatt Mister Tom" som jag brukar ha som högläsning i mellanstadieklasser.
En serie som jag faktiskt har tänkt att jag ska läsa igen, bara jag kommer mig för, är Per Anders Fogelströms Stockholmssvit, som jag läste för minst tjugo år sedan och tyckte mycket om.

onsdag 22 maj 2013


Vissa dagar känner man att man gör rätt för lönen. Igår, efter en enastående hetsig dag då jag satt på bussen med axlarna uppe vid luggen ungefär så önskade jag mig bara en sak, en romantisk och lättsam roman. En sådan där bok där man kan luta sig tillbaka och inte känna sig det minsta nervös för att det inte ska ordna sig till det bästa på slutet.
Just en sådan bok avslutade jag igår kväll. Cecelia Ahearn har hittat ett alldeles eget romatiskt koncept. Hennes böcker handlar om människor som inte har det så lätt och där lösningen ganska ofta har en lite magisk touch. Ibland funkar det, ibland inte får man väl lov att säga.

Debutromanen, "PS Jag älskar dig" handlar om Holly som blir änka och plötsligt när hon sörjer som värst börjar få brev från sin döde man. Det visar sig att han, innan han dog skrev en lista och brev till henne som en hjälp att gå vidare i livet, ett brev för varje månad. Den boken tyckte jag var jättebra, precis så sorglig och romantisk som man kan önska. Dessutom så förstod jag tidigt att det skulle bli någon sorts lyckligt slut.

Den andra boken jag läste av Cecelia Ahearn gjorde mig dock lite besviken. "Gåvan" handlar om en man, Lou, som alltid känner sig stressad. Han borde alltid vara någon annanstans.En dag hjälper han en hemlös man, Gabe, och som tack ger Gabe Lou en mycket speciell gåva. Idén var god, men jag tyckte inte att boken riktigt höll helt ut.

Nu har jag i alla fall läst "Om du bara kunde se mig", med en romantisk och helt otippad intrig, på ett sätt, och samtidigt skönt förutsägbar. Elizabeth är en drygt trettioårig kvinna som tvingats ta hand om sin sexårige systerson eftersom systern är helt oförutsägbar och opålitlig. Hon har också vuxit upp med ansvaret för lillasystern under dennas uppväxt eftersom mamman försvann  och pappan inte klarade av ansvaret. Elizabeth lider av ett fruktansvärt kontrollbehov efter den trassliga uppväxten och hon visar inga känslor för sin systerson. Men, så en dag får den sexårige pojken en mycket speciell vän som förändrar saker från grunden. Lättsam romantik och den här gången har Cecelia Ahearn på något sätt lyckats få mig nöjd, trots att det inte är trovärdigt överhuvudtaget...

söndag 19 maj 2013

Veckans jerka

Vilka böcker har du klickat hem under den senaste veckan? Om du mot all förmodan inte har gjort det finns det säkert böcker som du skulle kunna tänka dig att klicka hem redan i dag?

Jag har varit ståndaktig och inte köpt några böcker sedan påsk, lite med tanke på att vi ska flytta om sex veckor och det känns som att varje extrapryl man måste packa känns aningens onödig. Men, det betyder förstås inte att jag inte har böcker jag SKA köpa så fort det blir läge.
En bok som jag är mycket sugen på är biografin om Lena Nyman,"Jag vill ju vara fri". Författaren Annika Persson har haft tillgång till alla Lena Nymans dagböcker, papper och brev. I en intervju med Persson läste jag att det svåra var att göra en rättvis och ärlig levnadsbeskrivning utan att det skulle bli för privat och snaskigt eftersom hon verkligen fått ta del av alla privata tankar och känslor.

Ända sedan i februari, när den kom ut, har jag också planerat att köpa Therese Söderlinds "Vägen till Bålberget." 
Det finns också ett antal ungdomsböcker jag vill läsa, men dessa kanske jag lånar på biblioteket...

tisdag 14 maj 2013

Jag packar kartonger, flänger till och från jobb och dagis, försöker träna emellanåt (näradödenupplevelse igår när vi fick för oss att vi skulle springa utomhus) och så mitt i alltihop hade vi en ljuvlig jobbarhelg på landet. Jag har grävt grönsaksland, planterat blommor, huggit ved, målat hus och satt potatis. All stress och alla inre åskmoln försvann i takt med att jag blev påmind om muskler jag inte känt av på mycket länge.T och P försöker ibland smyghugga lite ved men se, det går jag inte med på. Hugga ved i timmar är härligt, tankarna skuttar och högen växer. När jag övermannat en extra kvistig klabb så är jag galet stolt över mig själv. H är mycket väl införstådd med att det bara är mammor som hugger ved (pappor lagar saker och sjunger de coola godnattsångerna och farbror P kan lyfta vad som helst så stark är han)

Som ni förstår har det inte blivit så mycket läst, det blev faktiskt ett litet märke på näsan där boken slog i varje gång jag somnade de gånger jag försökte. Men jag har i alla fall läst klart sista delen i Andrew Taylors deckartriologi. "De dödas mässa" utspelar sig i en liten engelsk håla på 50-talet. Den första boken, "De fyra yttersta tingen" utspelar sig i nutid. I den andra boken "Främlingarnas dom" får vi en del av förklaringen till vad som egentligen hände genom att ta oss tillbaka till 70-talet och i den här sista delen får vi veta hur det började. Det är ett fräscht grepp att gå bakåt på det här sättet i en deckarserie och trots att man vet ganska mycket när man ger sig på den sista delen så är det spännande och en bladvändare.
Huvudpersonen Wendy blir vän med Janet redan som barn på internatskolan. Janet är den perfekta flickan, vacker, huslig och duktig. Hon gifter sig med den snygge och ambitiösa prästen David och de får en dotter vid namn Rosie. Wendy däremot är klumpig, opraktisk, dricker för mycket och gifter sig med slarvern Henry. När äktenskapet med Henry är på upphällningen reser Wendy till Janet och David eftersom hon inte vet vart hon annars ska ta vägen. På ytan verkar det som att prästfamiljen lever det perfekta livet, men naturligtvis rämnar bilden ganska snart. Om man läst de två andra böckerna är man redan bekant med David, Janet och Rosie och man förstår rätt snart vartåt det lutar.
Det är en mycket läsvärd deckarserie, perfekt för semester i hängmattan.

tisdag 7 maj 2013

En novell på bussen

Alltså, jag förstår poängen med den här novellen. Symboliken känns tydlig om inte övertydlig. En kvinna är fången i sin kropp, alla krav och måsten. Både hon själv och alla andra har tydliga förväntningar och krav på henne. Först när hon blir av med alla de kvinnliga attributen, utom sitt kön, blir hon fri. Boken är skickligt skriven. Författaren får verkligen fram sitt budskap på de 27 sidorna. Men jag tappar så lätt intresset när jag får sanningen skriven på näsan. Jag vill tänka själv, ana och tolka utifrån mina egna erfarenheter. Riikka Pulkkinen ses som "Finlands nya stjärnskott" enligt presentationen i boken och jag skulle gärna läsa något mer av henne för att se hur hon skriver i ett längre format.

lördag 4 maj 2013

Bloggjerka

Kan du dela med dig av några boktitlar/författare som får en att vilja resa?

Nu känner jag mig extremt supertråkig, men på något underligt sätt så återkommer jag alltid till "Lilla huset på prärien" av Laura Ingalls Wilder när jag ska svara på jerkafrågor. Men, ingen kan ju som Laura (eller Rose om det nu är hon som egentligen skrivit böckerna) levandegöra en miljö som jag alltid drömt om att få se.
En annan författare som får mig att vilja resa är Jón Kalman Stefansson med boken "Sommarljus". I den får man följa det vardagliga och samtidigt så dramatiska livet i en isländsk liten by. Människorna, livet och den karga naturen blir som en vacker och tät väv. Jag har alltid drömt om att åka till Island, men efter att ha läst Stefansson vill jag det ännu mer. Inte för att jag har läst så många isländska författare i mina dar men jag tycker om deras sätt att använda naturen som ett sätt att beskriva människor och en historia. Är det arvet från de isländska sagorna? Tja, inte vet jag.

torsdag 2 maj 2013

The Lighthouse Keeper´s Lunch-bilder


 


Så här fint blev det när barnen fick illustrera inledningen i boken om fyrvaktaren som blev av med sin lunch.Idag har vi gått vidare i arbetet genom att göra collage med favoritluncher. Det blev också ganska bra.
 

onsdag 1 maj 2013

Oh vilken härlig helg, mitt i veckan, som vi har haft! Allt man vill hinna på just sista april och första maj har vi hunnit. Igår frös vi när vi beundrade forsrännarna i Fyrisån. Extremt mycket och kallt vatten gjorde att mer än en forsrännare med skallrande tänder blev räddad av proffsdykarna.
Vi hann också med picnick, grillning och majbrasa. Men det krävdes yllekalsonger och tumvantar för att det skulle kännas behagligt. Idag har jag, min syster och C demonstrerat och lyssnat på Tomas Bodström.

Det är så lustigt med Joyce Carol Oates. Det är alltid så svårt att komma in i hennes böcker och jag undrar alltid varför jag har så tufft med det. Sedan, helt plötsligt utan att jag egentligen lägger märke till när det händer, så dras jag med totalt och jag bara måste läsa vidare för att det är så bra. Antagligen är det väl där Joyce Carol Oates storhet ligger, alltid bra historier, ett språk där inte ett ord är överflödigt och en förmåga att beskriva människors tankar och känslor så att det känns som att man sitter inne i deras  huvuden.
Oates lyckas verkligen krypa in under huden på Jenna i "Efter kraschen tog jag mig samman bredde ut mina vingar  och flög iväg"  Jag har aldrig varit i den situation som Jenna är; femton år, svårt skadad efter den bilkkrasch där mamman dog och fullständigt övertygad om att olyckan var hennes fel. Men Oates beskriver det så att det känns som att man är inne i Jennas huvud. Jennas reaktion och känslor känns fullständigt logiska. Språket är till synes enkelt och rakt men den kortfattade texten säger oerhört mycket. Man förstår hur svårt det är för Jenna, men också för hennes moster och morbror som verkligen älskar och vill hjälpa henne. Känslan av maktlöshet är också tydlig. Hur ska man någonsin kunna säga rätt saker och göra det rätta när något så hemskt har hänt...?