Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

söndag 31 oktober 2021

 Vintertid är just den här morgonen en ljuvlig uppfinning! Egentligen tycker jag att det är helt rätt att ta bort den, men såå härligt det var imorse att vakna efter en rejäl sovmorgon, dricka sitt kaffe, läsa ut en bra bok, masa sig upp, höststäda altanen och hänga i parken med kaninen, titta på klockan och inse att den fortfarande bara är 11! Nu säger magen att det är dags för lunch eftersom den INTE har fattat att det är vintertid än. Planen för resten av dagen är att städa kaninburen och sticka. Jag gillar lugna söndagar då det är dem man ska leva på resten av veckan.

Stämningen är uppåt här hemma eftersom det är höstlovskänsla. Det kan inte bli fel. Ikväll ska det visst bli utklädning och bus eller godis. Egentligen hade tolvåringen bestämt sig för att han är för gammal för sådant men så visade det sig att hans kompis inte tyckte det och då får han offra sig, vilket inte alls är så dumt. Till och med väldigt kul!

Efter mina sorgliga barndomsskildringar var jag helt enkelt tvungen att pigga upp mig med en bra ungdomsbok. Om jag var tvungen att bara läsa en enda genre under resten av mitt liv så skulle det helt klart vara ungdomslitteratur. Det är nästan alltid bra berättelser och ett bra driv. Böckerna rymmer ofta så många känslor och man hinner både vara oerhört ledsen och oerhört glad. 

Boken jag läst nu heter "Ord i djupaste blått" och är skriven av den australiensiska författaren Cath Crowley.

Rachel har just kommit tillbaka till sin uppväxtort Gracetown efter att ha varit borta i tre år. Allt inom henne är kaos och gråt eftersom hennes bror Cal har drunknat. Hon klarade inte sista året i skolan och har bestämt sig för ett sabbatsår. I Gracetown ska hon bo hos sin moster Rose och jobba i en bokhandel som ägs av hennes allra bästa vän Henrys föräldrar.

När Rachel flyttade från Gracetown skrev hon ett kärleksbrev till Henry som han aldrig svarade på. Han hade bara ögon för sin flickvän Amy. Rachel har aldrig förlåtit honom men Henry förstår inte varför. 

Boken har ett vackert språk en stor kärlek till ord och böcker och många starka känslor. Hur går man vidare efter att någon man älskar har dött? Är det okej att känna sig glad igen? Hur kan något så hemskt som en drunkningsolycka hända en person som alltid är i vattnet och kan simma som en fisk? Ja, det är många frågor och ibland får man inga svar, Man måste bara fortsätta leva.

En bok jag varmt rekomenderar!

Ord i djupaste blått


lördag 30 oktober 2021

 Så vad bjuder helgen på? 

Ingen Halloweenfest men middag ikväll hos en syster som inte är hemma. Det låter kanske mystiskt men hennes övriga familj är hemma och har bjudit. Vi ska passa på att uppvakta en nybliven 14-årig systerdotter på middagen. Fast hon tillhör den andra systern. Jag begav mig till bokaffären för att köpa en present till henne och kom hem med ett antal julklappar också. Det är så lätt att få feeling på sådana där ställen. Boken vi ska ge bort är "Love Love Love" av Hanna Landahl. Det tror jag blir bra.

Love, Love, Love

I eftermiddag är det också fotbollsmatch för H. Han har varit förkyld i omgångar och inte tränat på flera veckor så det kan bli jobbigt att springa omkring. Men också kul verkar det som. Min plan är att klä på mig för sibirisk vinter och titta på matchen. Det brukar vara kallt så här års även om det är regn och inte snö man ska tampas  med.

Till veckan är det ett efterlängtat höstlov, eller läslov som det kallas i mina kretsar nuförtiden. Vi har författarbesök på biblioteket med Camilla Lagerqvist som har skrivit många bra och spännande böcker med en historisk touch. Hon har bland annat skrivit serien "Svarta rosorna" som är en deckare i andra världskriget-miljö. Jag känner mig orolig eftersom det är endast en anmäld än så länge men jag hoppas på ett mirakel och att det ska dimpa in anmälningar på måndag.  Det är lite samma känsla som att ha fest och ingen vill komma...Jättejobbigt!

 Uppdraget (inbunden)

Frida Boisen är journalist, författare och känd från tv i olika sammanhang. Hon har varit programledare och talare. Jag har läst hennes debutbok "Berätta aldrig det här". Precis som mina två senast lästa böcker så är det här en uppgörelse med författarens barndom och föräldrar. Det är både en lycklig och inte så lycklig barndom. Fridas föräldrar skildes inte bara en gång, utan två. Mamman blev fruktansvärt bitter och olycklig. 2007, på morsdag, tog hon sitt liv. Hon lämnade efter sig ett avskedsbrev där hon gav sin dotter skulden för självmordet. Även om det var helt uppenbart att mamman var sjuk så höll det på att förstöra Frida Boisens liv. Jag kan inte tänka mig något hemskare. Det går ju inte att reda ut eller reparera när den andra personen är död!

Hon har också skrivit en bok om sin pappa som jag inte har läst än. Med tiden ska jag läsa den men nu behöver jag sticka emellan med lite annat uppiggande.

Berätta aldrig det här - Frida Boisen - Bok (9789189087309) | Bokus

måndag 25 oktober 2021

 Min insats i städandet av området tog inte slut där i lördags minsann. På kvällen sa T att han hört att det blivit så många säckar med ris och löv att frakta bort att de var tvungna att ta en sväng till återvinningen även på söndagen. Tydligen hade de ansvariga i styrelsen frågat om några kunde ställa upp och hjälpa till. Eftersom vi skickade med ett par säckar med ris från vårt äppelträd så kände vi oss aningen skyldiga och kom fram till att vi nog borde göra en insats. 

Men så var det ju det där att T är så morgontrött och inte hade hunnit få något kaffe när det var dags att gå ut. Jag hade redan hinkat i mig en rejäl mugg och legat och läst i sängen en timme så då kändes det rimligt, trots ett inre motstånd, att jag skulle ställa upp. Hoppade i mysbyxor, skippade strumpor då jag tänkte att det här tar väl en kvart så kan jag lägga mig i sängen med påtår och min bok igen efteråt. 

Det visade  sig att det var jag och en av områdets trettonåringar som kom förutom mannen som tagit på sig att köra. Och första vändan gick ganska snabbt, en fyra, fem säckar som vi glatt gjorde oss av med. Men sedan visade det sig att det hade varit väldigt entusiastiska människor på den där städdagen och att några hade avverkat typ en hel skogsdunge  mot vägen för att det ska bli bättre sikt när man kör ut och då menar jag en dunge med träd, inte kvistar. Efter att kämpat iväg med tre fulla släpkärror och två timmar senare så bestämdes det att nu får det vara nog, resten får de andra som lovat komma men aldrig dök upp, ta hand om! Den trettonåriga tjejen gjorde en strålande insats måste jag säga. För att inte tala om hur hon muntrade upp oss efter två lass när hon konstaterade att 

-det här jobbet är som gjort för en arbetshäst, vilken tur att jag har en hemma, kommer snart!

Efter ett par minuter kom hon galopperande på sin käpphäst Thunder! Och jo, det visade sig minsann att Thunder kunde jobba.

Alltså kan man annat än älska en sådan tonåring!

Resten av dagen satt jag i soffan med mycket gott samvete och stickade julklappsockar och tittade på en oerhört tramsig Netflix-serie.

Jag försöker ta mig ifrån feelgood-genren och läsa annat nu. Och tänka sig, då ramlade jag rakt ner i genren  "författares tragiska barndomsskildringar" i stället. "Till minne av en villkorslös kärlek" av Jonas Gardell startade temat. Det måste sägas dock att Jonas Gardell berättar sin historia med svart humor emellanåt och det kan man inte anklaga de andra böckerna för att göra.

Jag råkade ge mig på "Överlevarna" av Alex Schulman. Jag är inte säker på hur fiktiv den är men efter att ha läst andra böcker av Schulman så är man välbekant med hans barndomsbeskrivningar. Tre bröder ska ta med sig mammans aska till sommarstället för att sprida ut den. Boken startar i slutet eller hur jag ska säga. Bröderna sitter på trappen till sommarstugan , de har slagits, är ledsna och arga och polisen dyker upp. Sedan rullas historien upp och man går baklänges i tiden under det dygn då de bestämde sig för att göra resan. Man får också tillbakablickar från brödernas barndom så att man förstår hur de blivit formade av sina föräldrars liv. Jag blev väldigt trött av att läsa den här berättelsen. Kanske hade det blivit lite lättare om det hade funnits något litet av Gardells självironi?

Fortsättning följer om nästa bok på samma tema...





lördag 23 oktober 2021

En solig och kylig oktoberdag

 Tack vare att vi har haft städlördag i samfällighetsföreningen så sitter vi nu i varsin fåtölj, lite rödkindade av höstkylan och ganska nöjda med oss själva. Kaninen var ute och pysslade med sitt så han sitter också i sin fåtölj och är väldans trött.I eftermiddag får vi middagsfrämmande men innan dess ska jag nog ligga lite under en filt och läsa en stund. Det måste man få unna sig på en lördag.

Förra helgen blev det en feelgood igen, jag har lite svårt att ta mig ur det träsket. Den var lättläst och trevlig. Det är Julia Quinn som kommit ut på svenska med en ny serie. Det var ju hon som skrev böckerna om "Bridgerton" Vi befinner oss i samma universum även i denna bok  som heter "Som i en dröm". Serien heter "Smythe-Smith kvartetten" .

Som i en dröm Honoria Smythe-Smith är yngsta barnet i en rejäl syskonskara. Hon och de andra flickorna i släkten tvingas varje år framföra en musikkonsert som är en riktig prövning både för de som spelar och publiken. Det låter inte vackert men eftersom det är en tradition så går det tydligen inte att undvika. Och så har vi Marcus Holroyd, bäste vän till Honorias storebror. Marcus och Honoria har känt varandra sedan de var barn och är som syskon, eller?....

På sista tiden känns det som att saker och ting blivit mer komplicerade i deras relation men det är verkligen inget de tänker låtsas om.

Om man gillar Bridgertonserien så kan man känna sig helt trygg i vetskapen att denna bok följer samma upplägg.

För övrigt så har jag just nu gett mig själv bibliotekslånförbud. Jag har extremt många olästa böcker bredvid min säng som är mina egna. Vissa i min familj påstår att det snart inte går att komma in i sovrummet men där tycker jag nog att han överdriver. Men jag har i alla fall bestämt att jag måste minska den där högen och läsa åtminstone ett gäng. Det har gått ganska bra fast en liten bok slank ner när jag och H var på biblioteket i onsdags.

Tanken är att jag ska läsa mina egna böcker fram till jul så får vi se hur långt jag kommer.


onsdag 20 oktober 2021

 I lördags drog jag med mig mina systrar, deras barn och min egen son till Lata pigan , en omtalad vintageaffär utanför Enköping. Jag har passerat skylten när vi varit ute med bokbussen och när en kollega tipsade om den dessutom så blev jag sugen. Utflykten blev mycket trevlig och det gläder mitt hjärta varje gång vi lyckas få med oss (nästan) alla tonåringar på äventyr, den yngsta i gänget fyller tretton till sommaren. Det händer, av förklarliga skäl, inte så ofta minsann.

Flera i gänget shoppade och sedan åt vi våfflor i våffelvagnen som stod i närheten.

På vägen hem visade jag dem mitt bibliotek vilket också var kul och naturligtvis tyckte de att det var fint! De hade nog inte vågat säga något annat.

På kvällen åt vi middag ihop, hela bunten,, vilket var länge sedan. Vi är lite i varsin torktumlare just nu känns det som. Att andas ut är en lyxvara som vi inte riktigt kan unna oss. Kanske blir det bättre till jul?

Jag läser och stickar, läser och stickar...

Kanske som sista bibliotekarie i Sverige har jag läst Jonas Gardells bok "Till minne av en villkorslös kärlek". För mig var det exakt rätt tidpunkt att läsa den. Boken är en blandning mellan biografi och roman skulle jag säga. Den handlar mest om Ingegärd, Jonas mamma men också en del om släkten. Ingegärd var uppenbarligen en mycket säregen människa vars viktigaste motto i livet var att få vara fri, kosta vad det kosta ville! Inte helt enkelt i hennes värld med tanke på den generation hon tillhörde och att hon och familjen dessutom tillhörde frikyrkan. Familjens och släktens motto var att det verkligen inte fanns svaghet i deras gener vilket, liksom Ingegärds frihetsbehov, ställde till det många gånger.

Inte nog med att Jonas Gardells mor var egensinnig från början, hon drabbades också av Alzheimer vilket inte gjorde saken enklare. Det som jag uppskattar så mycket med hela historien är all kärlek och humor. Trots att Jonas Gardell suckar och pustar och med en mycket torr humor beskriver olika situationer så behöver man aldrig tvivla på att han verkligen älskade och förstod sin mor. Att ha nära människor som blir dementa är inte lätt på något sätt, men om man orkar fnissa lite åt allt knas som kan uppstå så tror jag att man blir lite mer försonande överlag. Sedan har jag en förkärlek för tanter och i synnerhet de som struntar i vad gubbarna säger. Gubbar kan också vara excentriska och  knasiga minst sagt men de är oftast inte lika roliga på det där torra och kompromisslösa sättet. Gardell själv är möjligtvis ett undantag men han tar så mycket plats vilket kan göra mig aningen utmattad ibland!




onsdag 6 oktober 2021

 Regnet strilar ner. Jag är hemma en vecka hos mina föräldrar. Häromdagen plockade jag en massa kantareller bara precis vid gården. Efter att ha sett Vetenskapens värld på tv häromkvällen där de pratade om den svenska skogen så kan jag inte annat än vara tacksam över att vi har en gammal orörd liten skog där man både kan hitta svamp och skägglav. Då och då kan jag känna mig så uppgiven över världens tillstånd. Hela tiden dyker det upp nya miljöproblem som de ansvariga inte vill hantera för att det betyder att de inte kan tjäna en massa pengar. Men vad är pengar värt om det inte finns en miljö där man kan vistas?! Jag, som numera är medelålders gubevars, kommer att få leva med en värld som krackelerar men jag kommer ändå att leva i en vacker värld på många sätt. Men mitt barn, hans kommande barn, alla oskyldiga människor i framtiden som inte kommer att få leva i en frisk miljö! Jag kan inte bara bortse från dem! Hur kan det ens finnas de som struntar i det?

Igår fick vi sorgliga nyheter, en person som inte finns kvar. De senaste åren har vi tappat flera och nu börjar jag tycka att det är nog! 

Jag vill bara ha lugn och ro, höra goda nyheter på olika fronter men det verkar inte bli just nu.

Så är det konstigt att man plöjer böcker med lyckliga slut, historier som man kan vira in sig i som en mjuk filt? "Sagan om Isfolket" är väl inte direkt som en gosig filt men det är absolut en saga som oftast slutar bra. Det goda kommer, i slutet av de 47 böckerna, att segra. Det vet jag!Denna vecka när jag travar ute i höstregnet på ägorna så har jag Isfolket i hörlurarna.

Del 33, "Kvinnan på stranden" är färdiglyssnad och jag är nu inne på nästa del, "Vandring i mörkret".