Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

tisdag 28 januari 2020

Prosit!

Förra veckan var H hemma tre dagar och kände sig dålig.
I förrgår kväll började jag plötsligt få rinnsnuva och nu sitter jag här och snörvlar. Inte så att jag är hemma, men jag känner mig verkligen inte på topp.
Senaste veckan har jag inte hunnit läsa så mycket. Jag har stickat färdigt en islandströja till min före detta svåger, ett beställningsjobb, och ni vet hur man kan bli på upploppet av saker, när man ser målskylten. Då kan åtminstone jag bli en aning manisk och vill göra klart så fort det bara går.
Dessutom läser jag just nu "Loggböckerna 2005-2013" av Bodil Malmsten, en tegelsten på 541 sidor. Det är inte dåligt. Jag är mycket förtjust i Bodil Malmsten och jag gillar att läsa den här typen av böcker. Men det är många sidor och just nu är min stickmojo, som de brukar kalla det i stickkretsar, väldigt hög.
Och som om det inte vore nog så lyssnar jag på del 7 av "Sagan om Isfolket"; "Spökslottet" och för tillfället är det väldigt spännande och mycket kärlek.
Men snart är det dags för sportlov med en rejäl tågresa och en veckas fritid då man väl ska kunna klämma några böcker.

Loggböckerna 2005-2013            Bildresultat för spökslottet sandemo

måndag 20 januari 2020

Efter att ha gjort ett litet spontanbesök på biblioteket ikväll så kom H och jag hem med filmen "Rum 213", baserad på Ingelin Angerborns bok med samma namn. Jag och min systerdotter såg den på bio när den kom för några år sedan och den är bra och läskigare än man kan tro.
H läser helst bara läskiga böcker, samma sak är det för många av barnen och ungdomarna på biblioteket där jag jobbar. Ibland undrar jag varför det är en sådan stor genre. Även vuxna gillar ju att bli skrämda. Själv läser jag också deckare och läskiga böcker emellanåt, men det är ingen favorittyp av bok.

Jag har läst en helt annan sorts ungdomsbok, nämligen "Dumplin'" av Julie Murphy. Det är en bok om att tro på sig själv och att vägra förminska sig bara för att andra människor tycker att man är "fel".
Willowdean är en klok och stark person som tycker om sig själv. Det är mer hennes mamma, en gång skönhetsmiss, och andra som tycker att hon borde banta.
På sitt jobb träffar hon Bo, en supersnygg och trevlig kille och hon faller pladask. Plötsligt så blir hon medveten om sig själv och börjar tvivla på att hon är värd att tyckas om. Willowdean är inte den som bara ger upp utan hon bestämmer sig för att ta tillbaka tron på sig själv.
Det här är en sådan där bok som jag skulle ha behövt läsa när jag var tonåring. Jag känner igen känslan av tvivel så väl. Skillnaden är väl att jag tog betydligt längre tid på mig att börja tycka om mig själv än Willowdean gör.
Varför heter boken "Dumplin"? Jo, för att mamman alltid kallat sin dotter för det.

Bildresultat för dumplin bok

måndag 13 januari 2020

Glada upptäckter

Det här med Meröppet skapar många olika slags känslor hos låntagarna. Igår kom det in en kvinna som glatt slog ut med armarna och utbrast att hon varit på biblioteket i helgen och det var helt tomt. Hon hade känt sig så lyxig, som att det var hennes alldeles egna bibliotek.
En kvart senare kom en annan kvinna och berättade att hon varit in häromsistens för att testa sitt Meröppetkort men att hon gått hem igen för att hon tyckte att det kändes så ensamt och ödsligt.
Mer än en gång har det kommit in folk när det är stängt och nästan blivit lite besvikna över att hitta mig som går omkring och ställer upp böcker eftersom de ville testa hur det kändes att vara där själva.
Jag skriver för tillfället på årets verksamhetsberättelse och utlåningsstatistiken för 2019 var en mycket trevlig upptäckt. Under flera år har det lånats ut färre och färre böcker och annat. Men förra året ökade det istället med över tretusen böcker, filmer och tidningar!
Jag blev så glad att jag genast mejlade mina närmsta kollegor och chefen! Det känns som ett bevis på att det går att vända negativa trender och att när man gör bra saker för invånare på en ort så får man bra saker tillbaka.
Naturligtvis blir man inspirerad och peppad att kämpa ännu mer för ett bra bibliotek.

söndag 12 januari 2020

Så var det söndag och vi har varit på bio.
Vi såg "Frost 2" och den var precis så bra som jag förväntat mig. För jag får väl erkänna att jag, liksom de övriga i familjen, är väldigt förtjust i bra, tecknade filmer. Jag gillar att det vimlar av de där kloka och modiga tjejerna i filmerna nuförtiden. Och i "Frost" så kan man ju inte annat än älska Sven och Olof. Jag är  mycket svag för roliga djur i böcker och filmer, även om jag ibland retar mig på när de där roliga djuren ska få oss att köpa i övrigt ganska mediokra historier. Men i den här filmen tillför de bara glädje, även om man kanske inte kan räkna snögubben Olof som ett djur...


 


Förra veckan satte jag tänderna i den andra boken i fantasyserien "Legenden om ögonstenen" av Karin Erlandsson. Den heter "Fågeltämjaren" och var riktigt spännande.
Serien handlar om Miriam, pärlfiskaren, som lever för att dyka och plocka pärlor. Pärlan som hon, och alla andra pärlfiskare, drömmer om att hitta är Ögonstenen. Den som hittar den ska få alla sina drömmar uppfyllda. Problemet är bara att pärlan får dykarna att överge sina övriga liv eftersom det enda de vill är att hitta den.
I den här andra boken har Miriam hamnat i en hamnstad i norr, långt ifrån alla pärlor.  Hon har bestämt sig för att aldrig mer dyka och i stället har hon återgått till den syssla hon och hennes far höll på med när hon var barn, nämligen hugga träd. Men det är något som inte stämmer. De skygga flyttfåglarna Dagskatorna har inte flugit söderut trots att det är vinter och ännu konstigare är det när de börjar anfalla människorna, i stora flockar.
Mer än så tänker jag inte berätta eftersom det vore att spoila böckerna.


 Bildresultat för fågeltämjaren