Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

torsdag 31 mars 2016

Törnrosens nyckel

Att vara på påsklov kan ibland ställa till det. Jag har inte lyckats logga in på bloggen och skriva på hela veckan. Vi har haft ett superhärligt lov i de jämtländska skogarna. Barnen lyckades få rejält med fisk på årets pimpeltävling så de var supernöjda. Enligt traditionen så bestämmer arrangörerna vilka som ska få äran att hålla i tävlingen nästa år. Min kusin var en av arrangörerna i år och som av en händelse blev jag utsedd som en av två ansvariga nästa år. Det var lite väntat, men ändå lite jobbigt. Man vill ju lyckas.
Som vanligt ordnade jag också påskaftonens äggjakt. I år önskades det två jakter på grund av olika åldrar på de som skulle leta. En hel del pyssel för mig att smyga runt och gömma, men alla var nöjda efteråt.
Jag har en ungdomsbok att tipsa om!
"Törnrosens nyckel" av Tone Almhjell är en äkta bladvändare. Lin bor med sin mamma och pappa i ett gammalt hus som de hyrt av en gammal tant, Mamman har fått jobb för en period på universitetet och därför kan de inte bo i sitt vanliga hem. Hon saknar sin bästa vän och sitt lilla husdjur, sorken Rufus som dött. En dag får hon en nyckel på posten och hon förstår genast att det är något speciellt med den.


Hon hamnar i ett fantastiskt äventyr i landet Sylvan, landet där älsklingsdjuren hamnar och dit barn bara kommer vid väldigt speciella tillfällen. Där träffar hon Rufus igen men det är onda krafter igång och det är bara Lin som kan rädda Sylvan och alla dess varelser.  På baksidestexten jämförs  boken med både "Narnia" och "Guldkompassen" och den är i samma klass och anda.

måndag 21 mars 2016

Sveriges politiska historia verkar vara ett återkommande tema i mitt liv just nu. Min hemtenta, som jag lämnat in idag, handlade om de senaste hundra årens folkbibliotekshistoria. Slutsatsen jag har dragit är att den historien inte är riktigt så fin som jag skulle önska. Min senast lästa bok "Den dag jag blir fri" av Lawen Mohtadi handlar om Katarina Taikons liv och kamp för Romernas rättigheter. Inte heller där får man känna sig stolt över historien. I början av 80-talet, när Sveriges välfärd och jämställdhet började nå alla, ja då kom politikerna på att det nog var dags att privatisera lite och följa marknaden i stället för att låta staten försäkra alla om rättvisa. Och här kommer det som skaver för mig, det var socialdemokraterna som inledde det här. Varför?
Och när jag läser om Romernas kamp så inser jag att deras väg kantats av rasism och fördomar, återigen ganska ofta från de styrande socialdemokraterna, igen... Till och med Olof Palme, som jag alltid beundrat tyckte att man skulle akta sig för att ta in för många Romer i Sverige. Den tidens dumheter kan jag till viss del förklara med okunskap och oförståelse. Men, det värsta av allt är att samma argument används idag om våra flyktingar och om de Romer som kommit till Sverige idag för att få hjälp. Så många människor har inte lärt sig någonting på femtio år, vad gör man åt det?
Om ni inte har läst Mohtadis bok så gör det!

söndag 20 mars 2016

feminism på högsta läget!

Min syster stack en bok i handen på mig sist vi sågs. Det är en debut "Gudarna" som är skriven av Elin Cullhed. Jag har mycket att säga om den här boken. Den gör mig väldigt splittrad. Huvudpersonen är Janne (Jane) 16 år, och hennes två kompisar. De bor i Tierp och beskrivningen av orten gör att jag aldrig kommer att vilja åka dit... De har dubbat sig själva till Gudar och vill inte kallas tjejer eftersom det förminskar dem, min tolkning. Budskapet är glasklart och livsviktigt; låt inte resten av världen köra över dig och tukta dig. Var den du är, det är din rättighet! Det köper jag helt och jag anser att den fyller ett hål i dagens bokflod. Men, så är det haken. Författaren har bemödat sig med att hitta ett eget språk, ett som ska komma direkt inifrån en tonårstjejs tankar och känslor. Jag fick nog nästan direkt. Det blir för mycket, klyschigt, och orden blir inte trovärdiga för mig. Jag kan inte sympatisera med Janne för hon blir inte verklig. Alla vuxna i boken känns som klippdockor, de blir inte heller verkliga. Alla vuxna, så gott som, är fiender. Jannes mamma har rymt med en annan karl, Pappan är en förvirrad avdankad lärare som inte har något vettigt att komma med. Lärarna i skolan och rektorn är totalt oförstående och oempatiska. Killarna runt omkring de tre tjejerna är bara ute efter sex och makt. En synpunkt som min syster kom med, och som jag delar, är att det är fel ålder på Janne och hennes kompisar. De känns som om de skulle gå i sjuan eller åttan, men inte gymnasiet.
Puh, får nästan lite ångest över mina egna hårda ord, men boken provocerade mig och fick mig att tänka, vilket är positivt och därför är det så synd att jag ska behöva haka upp mig på alla de där sakerna. Det skulle vara jätteintressant att höra en 16-åring uttala sig om historien. Känns den realistisk eller inte? Är det jag som är så långt ifrån den tonårsvärld som beskrivs att jag inte fattar?
Jag skulle önska att Elin Cullhed skrev en bok till på samma tema, men med ett större djup i karaktärerna och lite mer realistiskt. För, som jag skrev i inledningen, det här är en av de viktigare temana en bok kan handla om i vårt samhälle.
Om ni läser den kan ni väl skriva en kommentar? Jag är grymt nyfiken på vad andra tycker om den.

torsdag 10 mars 2016

Det har varit en dag med höga toppar och djupa dalar!
Jag har blivit uppringd från ett bibliotek och ska, efter påsk på jobbintervju. Det är nog den högsta toppen på flera år, nästan så man blir höjdrädd! Det mest fantastiska är att jag inte ens har hunnit söka jobbet.
Dagens bottennapp var att jag glömde att jag hade telefonen i bakfickan när jag gick på toa. Så på lördag kommer jag att köpa en ny telefon.
Ikväll är T och hans bror på hårdrockskonsert. Hoppas de har värmt upp nackarna så de inte sträcker sig när de headbangar, de är ju trots allt inte tjugo längre. H var avundsjuk, han ville också på konsert. Han köpte inte alls argumentet att man i alla fall måste var åtta...
Och nu sitter jag här, bara jag och kaninen är vakna, Stackars Speedy, han har nerverna utanpå pälsen just nu. Det är vårkänslor i vartenda litet morrhår. Hans kusin Charlie har inte visat ett endaste litet tecken på att våren är på gång. Livet är orättvist, även för kaniner.
I helgen ska jag försöka komma i mål med hemtentan. Det är sååå tråkigt. Jag hinner inte läsa något roligt, eller sticka, eller titta på roliga filmer.
Men imorgon är det i alla fall fredag!

måndag 7 mars 2016

Ytterligare en måndag läggs till handlingarna och jag kan konstatera att idag var ingen bra pluggdag. Har inte kommit i närheten av vad jag borde. Har känt mig dålig, ont i huvud och hals, lite illamående. Det konstiga är att jag ofta känner mig krasslig på måndagarna när jag är hemma och det är inte ovanligt att jag beklagar mig och säger
-att imorgon är jag nog sjuk på riktigt.
Men, så på tisdag morgon när jag vaknar så känns det rätt okej och sedan är jag på banan igen, mycket märkligt.
En annan prövning just nu är att H har fått en ny säng som svajar när man klättrar upp i den. Vi ska sätta fast den i väggen men det har inte blivit av än. Varannan kväll lägger jag H och då tvingar han upp mig, lite skadeglatt, i sängen. Jag är fruktansvärt höjdrädd och tror varje gång att hemska, obeskrivbara saker ska hända. T tycker också att det är kul, ingen medkänsla någonstans med andra ord.
Upptäckte igår att Bokbloggsjerkan är igång igen. Jag ska haka på den på fredag igen.
Så länge kan jag berätta om två böcker jag läst.
"Isbarnen" är den andra delen av tre om kompisarna Maja, Ben och Hilde som bor i Värmland under andra världskriget. I den första boken tog de sig över den norska gränsen för att rädda Svarta Rosen, en betydande motståndskvinna som var i fara. I den andra delen hamnar de åter i ett läskigt och spännande uppdrag. Svarta Rosen (som jag tror heter Cecilia, men just nu är jag inte säker) är nu lärare på den lilla byskolan. Hon har varit konståkerska i sin ungdom och när hon ska visa barnen en piruett så ramlar hon och gör illa sig ordentligt. Som att det inte var nog katastrofalt så kommer det ett telegram till henne där det står att Isbarnen är upptäckta och att nazisterna ska hämta dem och föra dem till koncentrationsläger. Eftersom Svarta Rosen ligger på sjukhus så känner Maja och hennes vänner att de inte har något val, de måste rycka ut igen! Camilla Lagerqvist lyckas verkligen med konststycket att skriva spännande böcker där man samtidigt får lära sig historia och fundera över varför folk gör som de gör. Mina elever älskar de här böckerna.


Sedan har jag också läst en helt annan bok, en bok om när föräldrar dör ifrån sina barn. I boken "Dödsviktigt" av Mia Berg får man höra några kända personers berättelser om hur det var att förlora en förälder när de var små. En av de personerna är Peter Settman vars pappa dog när han var 14 år. Boken vänder sig dels till barn och umgdomar, dels till vuxna som möter barn och ungdomar i sorg. Vad ska man säga och göra? Vad är rätt och fel? Hur överlever man egentligen? Det är en bok alla som möter barn borde läsa!