Den här veckan har lagen om alltings jävlighet slagit till. Jag har känt mig vissen i evigheters evigheter känns det som. Men inte så att jag varit sjuk nog att vara hemma. Så i lördags kväll slog det lock för ett öra och det var tydligen startsignalen för att förkylningen tog ett nytt kliv. Igår måndag låg jag hemma med huvudvärk och illamående och lite yrsel. Men grejen är att just den här veckan är fullbokad. Idag skulle jag ha följt med till Östersund på Bokens dag, ett evenemang jag deltog i förra året och tyckte var jättekul. 

Imorgon ska jag besöka en skola och göra fem bokprat och på torsdag är det Bokens dag och ska jag till en annan skola på bokcafé och tipsa om böcker i en 2-3a.

Så i morse släpade jag mig till jobbet efter att ha svalt en Ipren. Om jag ska kunna ha alla dessa bokprat så måste jag förbereda idag, annars funkar det inte. Och jag är ytterst ovillig att ställa in bokprat eftersom jag vet att då kanske det tar ett år till nästa gång lärarna känner sig manade. 

Jaha, så har jag fått ynka mig och det känns lite bättre. Min far är förmodligen hemma hos mig idag och försöker få ihop den förbenade byrån jag har köpt. Så jag hoppas att komma hem till den färdigmonterad möbel redo att fyllas. Och vem vet, om det går bra för honom kanske han hinner ge sig på bokhyllorna också? Jag inbillar mig att de är enklare att sätta ihop?

Jag har läst andra delen i "Lyckseleserien" av Eric Donell nämligen "Lucky Lycksele".

Del ett som jag skrev om förra veckan tyckte jag var så där och det var inte med några större förväntningar jag gav mig på tvåan. Men den var så mycket mer intressant! Författaren har lyckats knyta ihop boken på ett snillrikt och snyggt sätt med den första och inte förrän i slutet föll saker på plats. 

I den första boken tyckte jag att handlingen var ganska oengagerande, tramsig och inte direkt trovärdig. 

Men i "Lucky Lycksele" blir det faktiskt ett ganska intressant tema trots att handlingen egentligen är en traditionell feelgood även här. 

Sanna råkar ut för ett stort svek, köper en tågbiljett vart som helst vilket råkar bli Lycksele. Hon vill komma bort några dagar från pojkvännen, bästa vännen och mäklarjobbet. 

I Lycksele träffar hon Mia och de två blir kompisar direkt. När det är dags att åka tillbaka till Stockholm så får Sanna en idé, hoppar av bussen och stannar kvar. 

Hon är dessutom nyfiken på André, en kille hon sett som anses konstig och utvecklingsstörd. Sanna tycker att han verkar ganska normal bortsett från att han uppenbarligen lider av Tourettes.

Min andra bok, som jag inte direkt läst från pärm till pärm utan mer gjort nedslag här och där och kollat in bilderna är "Abel och Karin En släkthistoria från Dalhem i Stora Blåsjön" av Gunnel Fredriksson.

Som ni förstår är det en lokalhistorisk bok skriven av en kvinna ingift i släkten. 

Jag tycker att det är lite intressant med lokalhistoria från trakter jag känner till och historien blir levande när man får se platser och människor som funnits på riktigt.

Nu är Stora Blåsjön ganska långt härifrån egentligen (kan det vara sisådär 15 mil gissar jag?) men det känns ändå som hemtrakt.

Månadens dikt november 2026

 Så har vi fredag och vad passar då bättre än en riktigt dekadent dikt av Carl Michael Bellman. Höll på att skriva att det blir en uppvärmning inför helgen men där tog jag i lite i överkant.

N:0 24. Krogen

Bort vid en grind uti en skog

Ett litet gammalt Tempel stog,

Dit varje man med längtan drog;

Det hade två fenster,

Och dörren till vänster,

Och hette Krog.

Ett Tempel utan torn gunås!

En gammal dörr förutan lås;

Ej minsta bok där kunde fås;

Församlingen surra,

Och Psalmen var Hurra,

Och Koret, Bås.

En syndare där i sin nöd,

Ej nånsin bad om dagligt bröd,

Ej heller om sin sälla död;

    I skjortan stod Prästen,

   På tröskeln låg Gästen,

   Så rosenröd.

Idag har jag varit och hälsat på en åttondeklass där vi skulle prata om läsning och böcker. En kille berättade att "Löftet" och "Adios hockeyhoran" av Kristina Falk är det bästa han någonsin läst och att han inte kunde sluta läsa! Alltså, det kan vara första gången någonsin som jag hört en sådan sak av en fjortonårig pojke! Lyckligare än så blir inte en skolbibliotekarie.

Resten av dagen har jag gått runt med en glad känsla inom mig. Ibland behövs det inte så mycket.

 

Imorgon ska jag till högstadiet här bredvid och boktipsa några killar i sjuan som inte läser. Det ska bli spännande att se om jag kan nå dem. Man vet aldrig.

Igår kom mina nya IKEA-möbler. Har köpt två bokhyllor och en byrå. Började packa upp med föresatsen att sätta ihop möblerna men när jag såg alla delarna och listan på de verktyg som krävs så skickade jag ett meddelande till pappa med en inbjudan där jag också bad honom ta med verktygslådan. Det här klarar jag inte själv. Så tydligen är man inte för gammal för att be sin pappa om hjälp när man är nästan 53...

När man ser en bok som tillhör "Lyckseleserien" så måste man förstås kolla in vad det är. Lycksele ligger en bra bit härifrån men ändå i den här landsänden. Första delen heter "Bara på låtsas" Författaren heter Eric Donell och handlar om Alex, en populär skådespelare som tyvärr är  mycket bra på att bränna sina broar genom att vara divig och otrevlig. 

Nu har han blivit sparkad från tv-serien där han spelat en actionroll. 

Han får en sista chans i karriären genom att spela i en romantisk komedi vilket är det värsta han kan tänka sig men han har inget val helt enkelt.

Motspelerskan Julia drömmer om en skådespelarkarriär men har precis bestämt sig för att ge upp sin dröm när hon får rollen.

Filmen ska spelas in i Lycksele där Julia kommer ifrån. Hon gjorde en dum sak ett år tidigare och flyttade till Stockholm för att komma undan arga Lyckselebor. 

Nu är hon tillbaka med filmteamet och ska hantera sina tidigare grannar samt den extremt otrevlige Alex som hon förstår hatar henne av någon konstig anledning.

Det är väldigt sällan jag har läst feelgoodböcker skrivna av män men när jag gör det så slås jag alltid av att det blir en annan stil än när en kvinna skrivit. 

Kanske är det inte sämre men ovant och jag stör mig lite. Samtidigt så är det intressant att läsa från ett annat perspektiv. Jag pratade faktiskt lite om saken med åttorna idag. Vad är egentligen skillnaden?

Serien kommer inte att bli min favorit men det är lättsamt och jag har redan börjat på del två eftersom jag råkade låna två delar på en gång från biblioteket.

Min andra bok är långt ifrån en feelgood. Den här boken vet jag redan nu att vissa i min familj absolut inte kommer att läsa! 

Men jag tyckte att den var mycket bra och gav mig insikter jag vill ha.

58 år gammal fick Wendy Mitchell diagnosen Alzheimer. Hon bestämde sig för att kämpa mot sjukdomen med näbbar och klor och hon engagerade sig direkt i forskningen och olika föreningar där hon försökt sprida information och hur man kan leva ett så bra liv som möjligt så länge som möjligt. I boken "Hon som var jag" berättar hon ärligt och självutlämnande om hur hon hanterar sjukdomen och livet. För det är inte det att hon förnekar sina problem utan hon räknar ut lösningar och stöd som gör det lättare att hantera vardagen. Hon tar fasta på det hon kan och förmår i stället för det hon inte kan.

Men hon beskriver också paniken, sorgen och ilskan när hon rätt som det är blir helt vilse och allt blir blankt.

Jag har mött demens på mycket nära håll och tycker att den här boken förklarar väldigt mycket och ger mig en förståelse för hur det känns. Och kanske känner jag mig lite mer förlåtande mot händelseförloppet.

Wendy Mitchell dog 2024.

Min familj är ute på en sista höstpromenad innan vi packar bilen och åker till bussen. Sedan blir det nattåg till Uppsala för deras del. Jag har suttit och jobbat vid pappas köksbord idag. Det har gått bra och jag har hunnit få en hel del gjort. 

I veckan har pappa satt ut fågelbordet samt bjudit på en margarinklump. Talgoxarna är redan i full gång och smaskar. Fjällsköra (nötväckan) är på plats, ja flera stycken till och med. I morse blev det ett litet drama när en stackars koltrast blev brutalt bortmotad av fjällsköra. 

Imorgon är planen att vara på jobbet och försöka hitta alla julböckerna. Förra veckan skulle jag plocka fram dem eftersom jag ska hälsa på en klass som vill ha tips med just jultema. Och då hittade jag ungefär hälften av alla böcker. Mycket konstigt eftersom jag har en mycket tydlig inre bild av var jag ställde dem och de är inte utlånade. Men jag har extremt många böcker i mina hyllor så det är inte omöjligt att de gömt sig och därför blir det storstädning. Av erfarenhet så vet jag förstås att mina mycket tydliga inre bilder kan vara aningens opålitliga ibland.

Lucy Diamond är en av de där feelgoodförfattarna som jag i princip aldrig blir besviken på och det gäller även för hennes senaste bok "Där lyckan börjar".

Visserligen hade jag den där vaga känslan som ibland dyker upp att 

-kan jag ha läst den här förut? Det är något bekant med den?

Men jag tror egentligen inte att jag har gjort det.

Vi möter två systrar, eller styvsystrar om man ska vara petig, och i det här fallet är de själva rätt så petiga på det. Rachel är nio år äldre än Becca och den perfekta karriärkvinnan, mamman, frun som lever det perfekta livet. Becca är den slarviga lillasystern som aldrig hittar riktigt rätt, inte orkar träna alltid råkar bli ihop med rötägg.

Rachel har aldrig förlåtit Becca för att hon och hennes mamma blev en del av familjen för länge sedan och relationen är minst sagt frostig.

Men så en dag ringer Rachels granne. Hon är barnvakt till de tre barnen och Rachel dök aldrig upp på kvällen för att hämta dem. Mabel, den äldsta dottern, sa att de skulle ringa och be Becca om hjälp. Becca åker dit och tar hand om barnen och försöker lista ut vad som hänt.

Att bo i Rachels hus, ta hand om hennes barn och tvingas konfronteras med människorna runt Rachel får Becca att se på sin syster med nya ögon. Frågan är vad Rachel ska tycka när hon väl kommer hem igen?

OM AI och unga- en handbok för vuxna

 Tillbaka i Jämtland och här är det lika mycket regn som i Uppsala. Sedan jag kom tillbaka i söndags har jag hunnit åka färjan fyra gånger! Egentligt helt orimligt mycket och jag har nästan hunnit bli lite less men vad gör man?!

Min familj är också här vilket är supermysigt trots att jag jobbar så vi kan inte hänga riktigt så mycket som jag hade önskat.

Mina dagar den här veckan går mest åt till att planera för de skolbesök som väntar under veckorna framöver. Det är som att både jag och lärarna tagit omtag nu inför lovet och kommit till skott med bokprat. 

Härom dagen skickade jag ett boktips till mina lärare.

"AI och unga -en handbok för vuxna" av Johan Falk kan vara den mest användbara boken jag har läst om hur man kan jobba med AI i skolan. Och då har jag ändå läst en hel del i ämnet. På knappt 60 sidor får man handfasta råd och det bästa är att författaren lyckas ge konkreta råd och tips utan att blir för exakt i verktyg och appar. För som han skriver, om han hade tipsat om det som är nytt och används idag så skulle boken bli helt omodern om ett halvår eftersom utvecklingen går så snabbt.

En lärare hörde faktiskt av sig samma dag och ville låna boken vilket gjorde mig väldigt nöjd. Det här är ett ämne som alla lärare, och egentligen alla andra också, måste hantera, vare sig de vill eller inte.

Sedan har jag förstås läst lite annat också. Nej, advent och julen är ännu en bit bort men jag har börjat få feeling. Jag har också klappat min nya jultröja som ska få åka fram vid första advent.

"Julens hemliga bibliotek" är den senaste i raden av Jenny Colgans böcker. Den skiljer ut sig tycker jag från hennes tidigare.

Mirren lyckades vid ett tillfälle hitta en gammal försvunnen bok som sedan hamnade på museum. Julen närmar sig året efter och hon sitter på muséet och deppar för att den här julen kommer att bli mycket mer deppig och tråkig. Men så dyker Jamie upp. Han har råkat ärva ett slott i Skottland och har fått en ledtråd av sin döde morfar som ska leda honom till en dyrbar bok. Han vet bara inte vilken bok det är eller vart han ska leta. När Jamie förstår att Mirren är bra på att hitta böcker så anställer han henne över julen för att hjälpa till.

Och sedan drar äventyret igång. 

Inte min bästa Jenny Colgan-bok men absolut bra med den rätta julkänslan.

Så sitter jag här igen i en regntung stad och avundas min far och faster som har invigt färjan över Vattudalen. Den började gå i morse. Nästa vecka ska jag testa.

Det har varit en lugn och skön arbetsdag. Jag har läst en bok inför kommande boktipsarbesök i en femma. Efter höstlovet har jag flera skolbesök på gång och det blir många böcker att hålla koll på och läsa.

Förutom läsningen så har jag pysslat med de vanliga sakerna; läst och svarat på mejl, uppdaterat mig på aktuella biblioteksfrågor som den där en bibliotekarie orosanmälde en tioåring som lånade en dark romance-bok och pappan till barnet anmälde bibliotekarien till JO

Bibliotekarie gjorde orosanmälan

När jag läste nyheten så kunde jag inte annat än undra hur bibliotekarien resonerat?! 

Men idag har jag lyssnat på ett klipp från P3-klubben där journalisten Kristoffer Andersson har läst kommunens svar på JO-anmälan. Det visade sig som så ofta vara betydligt mer komplicerat än vad det verkade från början.

Om ni vill veta mer kan ni lyssna på avsnitt 477. Äntligen är litteratur farligt igen.

Försökte länka men lyckades inte...

Så till en riktigt bra bok!

För några veckor sedan hade vi författarbesök på biblioteket. Det var Annelie Jordahl som berättade om sin nya bok "Kallet". Den handlar om hennes släkt under andra världskriget med farmodern i centrum. I boken kallas farmodern för Karolina och hon är ödemarkssamarit vid norska gränsen. Hon och familjen driver fjällpensionatet i Stora Blåsjön och under kriget blir pensionatet ett ställe där man gömmer norska flyktingar. Karolina samarbetar med doktor David Hummel som arbetar och bor i Gäddede , åker över gränsen och hjälper norskarna och andra flyktingar i smyg. 

Vi får också följa Henry Rinnan som hängivet arbetar för nazisterna. Under krigsåren förföljde, angav och torterade han hundratals människor som han ansåg vara fiender till nazisterna. 

Boken är välskriven, spännande och extra intressant eftersom miljöerna är bekanta för mig. Även om Annelie Jordahl har fått fylla i luckor själv och det trots allt är en roman så är personerna verkliga och hon har fått mycket information från bland annat sina fastrar och andra i trakten.

Jag har konstaterat det förut och säger det igen... Det ger alltid lite extra när man känner till miljöerna och kan se det framför sig. Men med det sagt så är det här en bok för alla som intresserar sig för historiska berättelser.

 I morse insåg jag att just det, när det är frost på asfalt så blir den hal... Hade lite hunnit glömma det sedan förra hösten. Inte så att jag att halkade omkull men jag kände att det var lite instabilt.

I helgen har jag mest lunkentussat, tog en promenad i höstsolen, började klippa ner en vinbärsbuske men tappade inspirationen efter tre kvistar, klippte lite mattrasor och sedan slutade det med att jag låg på soffan och läste ut en otroligt tramsig bok som jag ska berätta om. 

Framsidan, titeln och hela framtoningen lurade mig att tro att boken skulle utspela sig i Dream Harbor, där serien om Pumpkin Spice Café av Laurie Gilbert utspelar sig. En serie som jag är mycket svag för trots att den också är ganska tramsig egentligen. 

Nu visade det sig i alla fall att det här var en helt annan serie av en helt annan författare, R. L. Kilmore.

Boken heter "Döden på Daffodil Inn" och är en mysdeckare eller om man ska tänka att det är en feelgood-kärlekshistoria med mordinslag?

Till på köpet är det del 2 och jag har missat del 1. Den kommer jag att läsa trots att det verkligen inte är något jag längtar efter. 

Morgan är lärare och älskar sitt jobb. Hennes föräldrar äger ett värdshus, Daffofil Inn, som betyder allt för dem. Varje år har de en påskliljefestival som brukar vara en stor succé. Men det här året mördas en kvinna i den nybyggda labyrinten under festivalen och katastofen är ett faktum!

Morgan är väldigt kär i frisören Will och de ska precis få ihop det när mordet inträffar och vips blir det komplicerat. 

Så varför tycker jag att den här har gått över gränsen från lite charmigt tramsig till "jag står inte ut nu får de ge sig-tramsig"?

Klichéerna staplas på varann. Författaren har petat in allt som brukar finnas med i en lagom tramsig feelgood men på ett sätt som inte har någon känsla bakom sig. De dramatiska och svullstiga känslouttrycken hos karaktärerna bottnar inte utan känns påklistrade. Jag har en otroligt hög toleranströskel när det kommer till trams i böcker men den här klev lite över kan man säga.