När jag cyklade hem från Folkets hus och föredraget med Håkan Juholt i tisdags kväll var jag lite uppihejsan och glad!

Det var så himla bra. Han pratade om demokrati och sedan fick vi ett antal roliga historier och bilder om jobbet som ambassadör på Island och i Sydafrika. Han berättade också om hur det gick till när han deltog i tv-serien "Spelet" vilket var rätt kul. I ärlighetens namn så har jag undrat hur han hamnade där... Har inte orkat se serien men har förstås hört om den. 

Dels bjöd Håkan Juholt mycket på sig själv och vi fnissade en hel del. Men sedan sa han otroligt bra saker om världsläget, demokrati och politik överlag. Han inledde med att han inte tänkte prata partipolitik och det var lite befriande. Alla vet förstås att han är socialdemokrat men genom att undvika partipolitiken så blev fokuset på allt det där som jag, och de andra som var där som det lät, cirka 120 personer, har saknat så länge. Jag har längtat så mycket efter att någon politiker ska prata solidaritet, om vart vi ska och inte tjafsa och försöka ta poänger från andra partier. Jag vill att valdebatten ska handla om de stora frågorna, visionerna och målen, inte vad bensinen ska kosta eller hur hårda straffen ska vara för barn från 13 år!

Och så har jag läst förstås...

Den här gången har jag läst "Jaga drömmar på Hedgehog Hollow" av Jessica Redland.

 Idag skiner solen och jag har letat fram vårgarderoben. Insåg att de flesta vår- och sommarkläderna är i Uppsala men jag ska väl klara mig de veckor som är tills jag kommer dit.

Ikväll blir det föredrag med Håkan Juholt om demokrati. Det ser jag fram emot.

Jag har läst "Bokcirkeln som återuppstod" av Kate Storey. Det är en feelgood som ser ut som de flesta andra feelgoodböckerna man hittar i hyllan. Men riktigt som andra böcker är den inte.

Grace är änka sedan ett år. Sorgen är brutal och hon kan inte se hur hon ska kunna gå vidare med sitt liv. Frank, hennes man, var en social, varm och kärleksfull människa och de hade ett mycket bra äktenskap. Grace har alltid gillat antikviteter medan Frank älskade böcker. 

I tio års tid deltog Frank i en bokcirkel som han varit med och startat men Grace har aldrig deltagit eller ens velat höra om den. 

Hennes barnbarn, Jude, föreslår dock att hon ska gå dit som ett sätt att träffa folk. Jude och hans mamma Rosie är mycket oroade för att Grace gräver ned sig i sorgen och vägrar träffa andra människor.

Till sist går hon dit och inser att varken bokcirkeln eller Frank var riktigt som hon trott. Hon får nya vänner och ett sammanhang. Hon hittar också Franks läsdagböcker och det visar sig att han insett han hade ADHD, precis som Rosie och Jude. Han har skapat en tyst bokcirkel, en trygg plats där man kan sitta och läsa utan att behöva prata (även om de naturligtvis pratar också...)

Den här boken borde alla läsa! Det är absolut en feelgood men det handlar om så mycket annat; att få vara sig själv, att ha ett sammanhang och att ingen människa borde behöva vara ensam.

Och det regnade...

 Långhelgen kan bara beskrivas som ljuvlig!

Vid midnatt i onsdags dök min lilla familj upp. På torsdagen åkte vi iväg så fort vi vaknade, vissa hann med mysmorgon, andra sov in i det sista, för att lasta ved. Regnet strilade ganska exakt hela tiden så det kändes att man jobbade. Men vi fick en supergod sopplunch av faster och sedan kunde sjuttonåringen ligga på vedlådan, elda och känna sig väldigt duktig resten av dagen.

Även fredagen bjöd på välbehövligt vårregn och innemys men på lördagen var det riktigt varmt och soligt. Jag och sonen målade en husvägg, T klöv ytterligare lite ved, pappa grejade i växthuset och min syster grävde som en mullvad på olika ställen i trädgården innan vi avslutade det hela med grillmiddag. 

Nu är det inte ens tre veckor kvar innan jag och pappa sätter oss på tåget för att åka och fira två av mina syskonbarn som tar studenten. Det går fort nu...

Jag håller på att planera när jag ska ha sommarsemester. Svårt att välja veckor när jag för första gången i livet kan välja fritt när jag vill vara ledig. I hela mitt arbetsliv har det varit oerhört styrt.

I onsdags tillbringade jag hela dagen på högstadiet med att tipsa om böcker, prata med elever och personal och köra tipsrunda. Jag var lite nervös innan men det gick jättebra! Kanske allt inte blev riktigt som vi tänkt oss men så är det ju alltid.

Jag har läst en "Hedgehog Hollow- bok", skriven av Jessica Redland, igen. "Bröllop på Hedgehog Hollow" är del 4 och småmysig precis som de andra delarna. Nu är det två böcker kvar i serien och jag ska ta itu med dem inom en snar framtid.

Rekommenderas varmt för den som vill ha feelgood med djup och gulliga djur!

 En kort liten hälsning innan jag börjar jobba.

Igår kom regnet! Det var minst sagt efterlängtat både av växter och människor. Efter några timmars sakta vårregn blev plötsligt lägdan ljusgrön. Och rabarbern som kommit upp med små röda knoppar utvecklade överraskande stora blad. Tydligen hade de bara legat och väntat på vatten. 

Nu har jag läst tredje delen i deckarserien om Julia Bird av Katie Gayle. Den heter "Mord på värdshuset". Det är aldrig mysigt med mord förstås men det här är ändå en väldigt mysig serie. Och Julia kan bara inte rå för att hon alltid blir inblandad i mordhistorier. Lite nyfiken är hon kanske och lägger sig i. Men kommissarie Hayley Gibson har lärt sig vid det här laget att man nog ska lyssna på Julia Bird för hon vet vad hon pratar om och gör sällan misstag.

Månadens dikt maj 2026

 Var det inte väldigt länge sedan jag bjöd på en Kristina Lugn-dikt? 

Jo, det tror jag allt... Så här kommer en. Tagen ur boken "Inte alls dåligt Efterlämnade dikter"

Prata inte om mig ibland

låt allting handla om mig

Släpp mig inte ur sikte

när jag är borta

 Det jag glömde nämna igår var att förutom allt pyssel i trädgården, mina joggingturer och bokläsning så var vi också iväg och lyssnade på första majtal. Numera är det så få personer tyvärr som deltar så att de har tagit bort demonstrerandet. I min barndom demonstrerade vi varje år i stort sett och det var en festlik och glad stämning. I Uppsala har jag demonstrerat kanske två gånger så jag skulle kasta sten i glashus om jag hade synpunkter på andras engagemang men visst är det lite synd att så få tar sig iväg. 

Inför årets val känns det viktigare än någonsin att vi vågar stå upp för våra åsikter och visar att den politik som hålls nu inte är okej. Jag tänker då på miljöhotet, utvisningar, hur man hanterar gängvåld och så vidare. Nu är jag inte helt nöjd med sossarna. Tycker att de har lagt sig alldeles för långt högerut när det gäller "hårda tag" och straffålder till exempel. Vad jag än tycker om partierna och deras politik så lever jag efter måttot att världen behöver omtanke, rättvisa, solidaritet (oh, detta bespottade och förbjudna ord) och empati. Det måttot gäller för mig på jobbet, hemma och i livet i stort sett och är ganska enkelt att leva efter egentligen. Jag ställer mig alltid frågan; hur skulle jag tänka eller känna om det där var jag eller någon jag älskar? Och då är det inte så himla krångligt. Det är också vad jag försöker lära mitt barn och alltid har gjort.

I förrgårkväll började jag läsa feelgoodboken "Folk vi träffar på semestern" av Emily Henry. När jag kom hem efter jobbet igår lade jag mig i soffan och fortsatte läsa och kunde inte sluta. Jag tyckte så mycket om den! 

Poppy och Alex är bästa vänner trots att de är varandras motsatser. Varje sommar åker de på en semester tillsammans och det är årets höjdpunkt för dem båda. Som Poppy uttrycker det, det är 95 % vänskap och 5% något annat. Men båda anstränger sig till sitt yttersta för att tränga undan det där andra. Vi läsare får följa med på alla deras olika semestrar och jag vet inte vad det är men jag älskar karaktärerna och deras relation. Det är otroligt romantiskt och kärleksfullt samtidigt som det inte är sliskigt. Lite roligt, lite sorgligt och jag önskar inget annat än att de ska förstå hur självklart det är att de hör ihop. 

Upptäckte just att den finns som film på Netflix. Det får bli helgens nöje att se!

 Ny månad, ny energi.

Nu är äntligen den tiden kommen när jag känner att kroppen värms upp av lite mer vårenergi. I helgen har jag krattat, klippt gammalt ris och gräs med sekatören. Jag har till och med joggat vid två tillfällen. Just det låter kanske mer ambitiöst än vad det är. På grund av mina onda knän så är jag väldigt försiktig och joggar absolut inte i nedförsbackar för det tycker mina knän INTE om.

Men bara det att mina nya gympadojor  och träningstights åkt på vid två tillfällen är en bedrift. Och trots att jag är väl medveten om den där goda spiralen, ju mer man tar sig för desto gladare blir man, så är det nästan omöjligt att ta sig för saker under vintern.

Har också läst ganska mycket. Under ett par veckor har jag haft otroligt ont i axlarna, min kropp förråder mig på så många plan nuförtiden, och efter olika teorier har jag nu kommit fram till att jag nog ägnat alltför många timmar åt att sitta i en för all del skön men kanske lite oergonomisk ställning i soffan med min stickning.

Så i helgen har jag läst lite mer i stället. Två deckare blev det.

"Rävlystnad" av Solveig Vidarsdotter är den tredje deckaren som utspelar sig i Gäddede, fast den här gången är det i Blåsjön allt händer. Det är påskhelg och Blåsjön är full med turister som bor på det nybyggda (påhittade) hotellet. En ung kvinna hittas mördad i snön och det finns en del misstänkta eftersom Noomi, som offret heter, var en engagerad aktivist som kämpat för fjällrävar och naturen.

Av de tre böckerna var nog den här bäst. Och inför detta inlägg så lovade jag mig själv att ta av de kritiska glasögonen och bedöma boken utifrån neutrala och positiva glasögon i stället. Om jag gör det så anser jag att det är en ganska stabil deckarserie som absolut är i samma klass som många av de andra deckarna jag läst de senaste åren. 

I höst ska den fjärde delen komma, efter typ tio års uppehåll. Jag är lite förväntansfull var den kommer att ta vid? Blir det där "Rävlystnad" slutade eller hoppar författaren fram i tiden?

Min andra bok är "Mord på en byfestival" av Katie Gayle, den tredje deckaren om den nypensionerade socialarbetaren Julia Bird som flyttat till en liten by, råkat skaffa en labrador, Jake, och inte kan låta bli att reda ut mord.

Polisen Hayley är inte så nöjd med Julias förmåga att alltid lägga näsan i blöt, men är nog samtidigt inte helt missnöjd med att fallens lösning ofta blir möjliga av just samma anledning.

Den här serien är mysdeckare på hög nivå och här jag absolut inga problem med brister i logik och sannolikhet.