Det som upptar mina tankar allra mest om helgerna just nu är fåglarnas (och ekorrarnas) vårbestyr. Man skulle kunna sammanfatta det hela med att

"love is in the air..."

Pappa har haft ett fågelbord utanför köksfönstret hela vintern och där har jag följt  ekorrar, domherrar, talgoxar,  och en hel del andra fåglars liv. Jag tycker mig se att olika fåglar har olika personligheter. Vissa domherrsfruar kan vara otroligt bossiga och kör med sina stackars herrar. Talgoxarna blir väldigt upprörda när inte frukosten är på plats vid rätt tid och det har hänt flera gånger att jag har gått förbi, på väg till morgonkaffet, och känt av en stel stämning och ett antal talgoxar som sitter och stirrar på pappa genom fönstret. När jag har uppmärksammat det för min far har han skuldmedvetet skuttat upp från sitt korsord och joggat ut med frukostfröna. och därmed har ordningen blivit återställd och vi kan alla ta itu med våra frukostar. 

För några veckor sedan, kanske någon vecka före påsk, så drabbades ekorrarna och fåglarna av vårkänslor. Vi har en väldigt gullig liten rödsvansad ekorrhona, tror vi alla fall, som har haft det lite jobbigt med de större gråsvansade ekorrgubbarna. Jag förstår dem och kan mycket väl förstå att om man är en ekorre med vårkänslor så är hon oemotståndlig. De har jagat varann i full galopp över snödrivorna, eller ja, det är mest honan som blivit jagad då. Till slut har man kunnat se att hon fått nog och dykt ner under vinbärsbusken.

Fåglarna har plötsligt börja göra krumsprång i luften, jagat varandra och gjort intressanta parflygningar som skulle platsa på vilken cirkus som helst.

Och koltrasten ska vi inte tala om. En morgon hade hanen fått fnatt och struttade runt på gräsmattan samtidigt som han slängde små pinnar och löv omkring sig. Honan syntes inte till just då men satt kanske i närheten och suckade imponerat?

Kråkor och skator har också flirtat ohämmat och typiskt nog har dessutom kråkorna satt igång med att stjäla kvistar igen från skatboet utanför köksfönstret. En påsk för ett par år sedan var det fullskaligt krig mellan kråkor och skator när kråkorna stal kvistar ur det där boet. Men BARA när skatorna såg. Kan det bli mer retsamt än så?!

Ja, det måste vara väldigt jobbigt att vara kärlekskrank fågel just nu.

Fågelbordet är nedtaget för säsongen nu och det har också rört upp en hel del känslor. VARFÖR??? undrar talgoxarna upprört.

Hm, har jag läst något på sistone? Jo minsann, en riktigt riktigt bra bok. En ny bok som jag hörde om på Förlagsdagarna. Författaren bor i Quebec och heter Jean-Francois Beuchemin. Han har skrivit en helt fantastisk bok. Trots att den har ett sorgligt och allvarligt ämne så var det att dricka varm choklad att läsa den. Den innehåller så mycket kärlek, värme och empati för livet att det kändes som ren medicin mot alla de dumheter man hör om i världen för tillfället. Boken handlar om hans bror och relationen till denne. När författaren var femton blev brodern sjuk i schizofreni. Brodern var då tretton. De har levt livet nära varandra och har en väldigt kärleksfull och förstående relation. Trots att författaren inte hymlar med hur svårt livet som sjuk är så är det inte det som präglar berättelsen. Texten är poetisk och lugn. När jag läste blev jag hoppfull på ett rent allmänt plan och jag tänkte att det finns bra mycket klokhet och kärlek i världen ändå.

 Nästa vecka ska jag bokprata för ett gäng treor och därför förbereder jag mig den här veckan genom att läsa barnböcker. Det finns så otroligt många bra barn- och ungdomsböcker och jag brukar nästan aldrig hitta något riktigt dåligt. Men igår läste jag en, väldigt älskad och läst bok, som jag blev besviket överraskad av. Det finns till och med en lärarhandledning. Anledningen till att jag aldrig läst den tidigare är för att det inte behövts. Den har levt sitt eget liv och hittat sina läsare.

Boken är "Klipptrollen", första delen i serien "Karma och Jonar" av den hemliga pseudonymen Zelda Falköga. Bilderna är inte heller imponerande tycker jag, fast jag vet att de är en av anledningarna till populariteten. 

De två barnen Karma och Jonar lever i varsin familj som är dödsfiender. Men när de möts av en slump i kampen mot klipptrollen, båda familjernas fienden, så blir de vänner. Det blir ett äventyr där det endast är genom att samarbeta som barnen lyckas rädda sina familjer. 

Historien i sig är det inget fel på. 

Men jag vet inte....

Kanske är det språket som känns fattigt och inte lyfter? Jag kommer att tipsa om serien trots allt eftersom jag är en medelålders bibliotekarie som inte alltid kan sätta mig in i vad som gör en bok bra för en nio, tioåring. Men ändå...

Serien om Ruth Galloway och Harry Nelson av Elly Griffiths

1.  Flickan under jorden
2. Janusstenen
3. Huset vid havets slut
4. Känslan av död
5. En orolig grav
6. De utstötta
7. De öde fälten
8. En kvinna i blått
9. Dolt i mörker
10. Den mörka ängeln
11. En cirkel av sten
12. Irrbloss
13. Nattfalkarna
14. Det låsta rummet
15. Den sista utgrävningen

Tror kanske inte att någon same kommer att rösta på Ebba

 De senaste åren har jag det väldigt svårt med nyheterna på tv. Nuförtiden ser jag det mesta på SVTplay. Men Rapport försöker jag pricka in varje kväll på rätt tid. Men som sagt var, det är plågsamt. Det mesta är krig, miljöförstöring och en galen regering som inte bekymrar sig det minsta för de mindre bemedlade eller vad som händer med jordklotet. Kan man gräva ut en urangruva vid Storsjön så vill de det. Att det kan förstöra levnadsmiljön för djur, människor och natur i århundranden spelar ingen roll. Hade det varit vid deras egen sommarstuga hade det nog varit annorlunda. 

Jag tänker inte ens gå in på fler idiotiska  beslut, dels vet ni ju, dels skulle det bli mitt i särklass längsta inlägg någonsin.

Men igår tror jag faktiskt att Ebba Busch slog något slags lägstarekord, till och med för att vara henne. Hon vill att antalet renar i Sverige ska minska och att staten ska ta över marken som samerna nyttjar idag. Hennes argument var att samerna har för mycket makt över de platser där de idkar renskötsel. Det ska bli mer "rättvist".

 Lyssna på inslaget här

Klippet jag har lagt in här kommer inte från Rapport utan från Sverige idag.

Eftersom det här är en bokblogg och ingen politikblogg så hoppar jag raskt till något helt annat. Dagens bok är också egentligen helt opassande och knasig för sin årstid. Den har legat i högen sedan i julas och inspirationen att läsa den var väl sådär. Men jag skulle ju aldrig skippa att läsa en bok i högen bara för att det är fel årstid. Så nu är det gjort. Boken heter "Julrevy i Jonseryd och andra berättelser" av Klas Östergren.

Den består av åtta noveller, den sista som också gett boken sin titel är väl mer en kort roman på drygt 130 sidor. Det är ofta lite obekväma berättelser som utspelar sig i jultid. Jag har nog ingen favorit direkt men "Ge mig lite sodavatten" tyckte jag var alldeles för pladdrig. Den utspelar sig på en pub och är ett samtal mellan ett gäng alkoholister i stort sett. För många ord...

 Så är det fredag och jag har läst lite poesi.

I åratal har jag följt Instagramkontot "Korsdragspoesi" och nu har jag sent omsider upptäckt att den finns som bok också. Den kom 2023 och heter "Korsdragspoesi För dig som famlar" Poeten bakom dikterna är Pia Eriksson. Genom bokens texter förstår man att det finns mycket smärta och trauma som grund och att hon skrivit för att överleva. Vissa av dikterna och de längre texterna som finns i boken är väldigt svarta och sorgliga men det finns också mycket livsvisdom fångat i några få ord.

Somliga möter vi för att visa oss nya vägar,

andra för att påminnas om hur långt vi har gått.

Även ett väldigt litet

lågmält beröm gör

skillnad för en

kantstött självbild.

Viska mjukt så att du hör.

Min hjärna känns fortfarande snorfylld med bomull i kanterna. Jag har jobbat den här veckan men inte med någon större entusiasm. Är så himla trött hela tiden. Igår efter jobbet var det så otroligt fint väder att jag var på väg ut på promenad efter middagen, funderade till och med på att hälsa på en kompis. Men så blev jag sådär trött och kände mig vissen så det blev ingen promenad. Ikväll är det Filmstudio med säsongens sista film och det ska jag gå på.

Jag har läst mycket men inte bloggat så nu ska jag försöka sammanfatta min läsning.

I höst kommer den fjärde delen i Solveig Vidarsdotters deckarserie som utspelar sig i Gäddede. När böckerna var nya för mer än tio år sedan så läste jag de två första. Det var kul läsning även om jag hade synpunkter på vissa saker, hur författaren beskrev tjocka, förståndshandikappade och så. Nu har jag läst om den andra delen "Nässelvrede" och åren har på ett sätt gjort mig mildare i min dom men jag vänder mig fortfarande mot de där beskrivningarna. Nu tänker jag att författaren vill ge karaktärerna röster och visa deras svagheter och fördomar. Men om det är fallet så opponerar jag mig mot att bara för att man kommer från en glesbygd i norr så ska folk vara fördomsfulla. Och vad är poängen egentligen med att föra fram det där tankesättet överhuvudtaget i en deckare? Äh, jag vet inte.

Jag har för mig att när jag skrev om det här i bloggen förra gången, för många år sedan så konstaterade jag också att det fanns en stor möjlighet att jag var extra kritisk eftersom jag är väl bekant med miljön, platsen och till viss del författaren även om jag inte känner henne alls.

Nåväl. Ska ge mig på del tre också så att jag är redo när del fyra kommer. Man måste ju ändå läsa när den har den lokalanknytningen. Det ska också bli spännande om Solveig Vidarsdotter och hennes karaktärer har blivit lite mer fördomsfria under åren.

Jag har också blivit färdig med alla böckerna om Ruth Galloway och Harry Nelson.

I ärlighetens namn var det med lite sorg jag avslutade sista boken. Allt slutade bra förstås. Ruth och Nelson är som gamla vänner som man tappar kontakten med. Jag vill veta hur de har det! Vad som händer!

Själva deckarmysterierna var bra men den stora behållningen var ändå karaktärerna. Ruth och Nelson men också Clough, Judy, Cathbad och Kate... 

Jag älskar Ruth och Nelson som är både roliga, smarta mycket speciella och fulla av fel och brister som de inte direkt döljer för omvärlden. 

Precis som i Vidarsdotters böcker så upptas en stor del, speciellt i början av serien, av att Ruth tänker mycket på sin övervikt och hur hon ter sig i andras ögon. Det är väl egentligen min enda negativa synpunkt. Jag förstår poängen med att skildra en persons nojor för at man ska förstå karaktären. Men man måste inte hamra in det hundra gånger i läsaren för att hen ska fatta.

De sista böckerna i serien lyssnade jag på eftersom jag inte stod ut med att vänta på dem från biblioteket.

Dolt i mörker (del 9)

Den mörka ängeln (del 10)

En cirkel av sten (del 11)

Irrbloss (del 12)

Nattfalkarna (del 13)

Det låsta rummet (del 14)

Den sista utgrävningen (del 15)

Min enda synpunkt på ljudboksinläsningen är att uppläsaren uttalar Cathbads namn son Caba vilket jag anser vara fel och vid ett tillfälle i en av de första böckerna hör en person fel på namnet och tror att han heter Cuthbert vilket styrker min tes.

 Jag hoppas att  ni alla haft en mycket bra påsk!

Det har jag, trots att en rejäl förkylning överföll mig i slutet av helgen och nu har jag legat hemma ett par dagar.

Men, men avslutar veckan med att jobba. Vill bara lite snabbt tipsa om en ungdomsbok som jag läst under veckan.

"En förtrollad värld" av Annika Thor och Susanne Marko är en biografi i romanform om Selma Lagerlöf som ung. Dels får man historier som utspelar sig i barn-och ungdomen och som präglade Lagerlöf och hennes författarskap och sedan kommer "Gösta Berlings saga", "Herr Arnes penningar" och "En herrgårdssägen" i sammanfattade och ganska lättlästa versioner. Tanken med boken är att väcka ett intresse och kanske inspirera till att vilja veta mer. Klart läsvärd och jag kommer att köpa den till mitt skolbibliotek.