Vabb

Ett krassligt barn gör att vi är hemma idag. Eftersom jag också känner mig lite krasslig så känns det rätt okej även om det är jobbigt när jag tänker på sakerna jag borde ha gjort idag. Imorgon är det BVC-träff som jag skulle behöva förbereda mig inför. Men jag får åka lite tidigare i morgon i stället. Då hoppas jag att vi är på benen igen.
Kaninen gläds som vanligt åt när vi är hemma. Han är inte ett dugg sugen på att gå ut i höstrusket.
Igår gjorde vi en shoppingrunda och inhandlade benskydd, fotbollsskor och fotbollsstrumpor. Som tur var hittade vi en expedit som snabbt insåg att vi var i stort behov av hjälp (det kan ha varit när H med emfas utbrast att
-Mamma, det fattar du väl att det är spikarna som är poängen med fotbollsskor!)
så jag tog ett kliv tillbaka och lät H och expediten styra upp det hela.

Jag har läst en riktigt bra feel good-bok!  
Jubilee har en mycket allvarlig allergi. Hon tål inte andra människor. Efter en traumatisk upplevelse i tonåren när hon höll på att dö efter att en kille kysst henne så har hon valt att isolera sig. I nio år lever hon helt ensam i huset där hon växte upp. Mamman har flyttat med sin nye man och de har endast telefonkontakt samt att Jubilee får en check av henne varje månad.
Men, så dör mamman och pengarna slutar komma vilket gör att Jubilee måste ge sig ut i den läskiga världen och skaffa ett arbete. Hon får jobb på ett bibliotek dit en dag Eric och hans adoptivson Aja kommer. Det här är en sådan där bok som i teorin borde ha små chanser att fungera, en otrolig handling. Men, det fungerar och gör det så bra att jag grät vid ett par tillfällen, först för att det var så romantiskt och sedan för att det var sorgligt.
Jag var tvungen att läsa ut den på två dagar, det gick helt enkelt inte att sluta. Klart läsvärd!

Höstluften verkar ha kommit för att stanna. Jag investerade i fingervantar härom dagen, bara för att vara beredd. Majskolvarna växer i trädgården och jag funderar på när de är redo att skördas? Vi har sått majs flera år tidigare och aldrig haft en tillstymmelse till kolvar, eller ens blomvippor så det här känns som obevandrad mark.
Igår var vi en sväng till Hallstavik, H var inte helt nöjd över att vara tvungen att åka med. Han klappade i alla fall ett par katter och plöjde två mangaböcker under besöket.

Jag lyssnar för tillfället på Kanada av Richard Ford. Det är en sådan där bok som jag länge tänkt att jag borde läsa, men har känt ett visst motstånd med tanke på den sorgliga historien. När Dell och hans tvillingsyster är femton år raseras det liv de så långt haft. Deras föräldrar rånar en bank och åker fast. Inte för att livet varit särskilt lyckligt dessförinnan. Pappan Bev har arbetat åt militären och familjen har flyttat runt. Mamman i familjen uppmuntrar verkligen inte barnen att rota sig utan framhåller alltid deras utanförskap vilket gör att de aldrig egentligen fått några vänner.
Jag har precis kommit till del 2 av berättelsen så nu får vi se vad som händer. Boken är berättad på ett ganska osentimentalt och iakttagande sätt vilket på ett sätt är bra eftersom jag förmodligen skulle ha haft ont i magen under läsningen annars. Men, det gör också att jag inte riktigt blir berörd. Den fruktansvärda upplevelsen av att se sina föräldrar föras bort av polisen rör inte upp de känslor som det rimligtvis borde och jag lyssnar utan att det rör upp några känslor hos mig heller.
    
 

Nu är snart maratonveckan som gräsänka över. T kommer hem på måndag, förhoppningsvis med ryggsäcken full med älgkött, och sedan är allt som vanligt igen. De har hittills bara skjutit två älgar men de jagar i helgen också så än finns det hopp om mer.
Veckan har varit intensiv och igår började H på fotbollsträning, av en ingivelse eftersom hans kompis spelar.  Han var mycket nöjd efteråt och har nu beställt inköp av benskydd och fotbollskor. Det är bara tre veckor kvar av säsongen och jag tänker att det är en lagom start. Sedan kan han hoppa på till våren igen.

Jag har just avslutat Isabel Allendes senaste bok "En oväntad sommar". Isabel Allende har följt mig genom hela mitt vuxenliv. Jag har läst nästan allt hon skrivit och tycker alltid att hon är bra. Men, även hon har förstås sina toppar och dalar. Hennes förra bok; "Den japanske älskaren" var verkligen jättebra men den här känns lite oinspirerad. Historien är bra, intressant med viktigt tema; människohandel, misshandel, maffiagäng och lite till, men den där berättarglädjen finns inte riktigt där. Lite känns det som att hon förväntas skriva en bok men egentligen inte var så sugen den här gången.
Nåja, det handlar om Lucia, en chilensk gästföreläsare och en gång flykting, Richard, universitetslärare som på grund av tragiska erfarenheter stängt in sina känslor i ett inrutat och asketiskt liv och slutligen Evelyn som är en papperslös flykting från Guatemala. Det är snöstorm i New York och Richard råkar köra på Evelyns bil. Eftersom han inte vet hur han ska hantera situationen kontaktar han Lucia, som är hans hyresgäst. Historien kompliceras av något som finns i bakluckan på Evelyns bil och de tre personernas livsöden vävs för alltid ihop.

Det är en sen lördagskväll. Kaninen är nattad (under protest) och likaså nioåringen (också under protest). Vi har haft en mycket lugn och skön dag i brittsommarsolen. Kvällen tillbringades på kräftskiva med kvartersgrannarna och vi hade fantastiskt trevligt. H kved, grymtade och suckade tidigare idag över den helt otroligt elaka mamman som tvingade med honom på något så sjukt tråkigt som kräftskiva. Men, så visade det sig bli mycket trevligt eftersom H, utifrån den mycket taskiga mammans mycket noggranna planering, hamnade bredvid sin gamla grannkompis som han inte hängt med på ett halvår. De började prata och efter en kvart eller så pep de iväg, hoppade studsmatta och spelade tv-spel. Lite senare anslöt ytterligare en kompis och kvällen visade sig vara mycket lyckad! Den, vid det laget, mycket nöjda och självbelåtna mamman hade också en mycket trevlig kväll med grannar som hon inte träffar så ofta.
Imorgon har vi en enda sak som måste göras, rösta!
Sedan blir det väl valvaka till sent på kvällen. Aldrig har ett val känts så ödesmättat. Men samtidigt så vill jag ha ut alla spöken ur garderoben. Då vet jag vad jag ska kämpa mot. Och folk engagerar sig verkligen detta val. Jag ser fram emot att se hur många procent som har röstat. Det känns som att det här är ett ödesval, ingen är oberörd. Och om det blir som många befarar, att SD blir alltför inflytesrika, ja då får vi kämpa! Jag tänker inte ge upp! Allför mycket av det jag tror på och värdesätter står på spel!

En riktigt rolig dag!

Det första jag gjorde imorse var att träffa den sista gruppen sexåringar. Det här gänget var ganska blyga och försynta. De irrade lite bland böckerna och visste inte riktigt vad de skulle låna. Men, de kommer nog snart att  vara varma i kläderna.
På eftermiddagen hade vi robotklubb, det vill säga elva barn och jag körde Blue Bot, en nyckelpigsliknade robot med pilar på ryggen som man använder för att programera den att gå åt olika håll. Alla tyckte det var väldigt kul och ville inte sluta efter en timme. Jag var en aning svettig och utmattad, mest för att jag försökt vara på minst två ställen samtidigt, gett barnen olika uppdrag, sett till att stämningen inte blev alltför uppsluppen vilket var lätt hänt insåg jag  samt försökt se till att robotorna inte for iväg åt fel håll, till exempel in i kön med förtidsröstare som befann sig i andra änden av rummet. Men allt gick bra, ingen robot rymde alltför långt, ingen förtidsröstare blev störd och alla barnen vill komma tillbaka nästa vecka. Planen är att vi ska köra tre torsdagar på raken. När de skulle gå var det två killar som ville bli programerade till fritids dit de skulle.
Imorgon ska jag jobba! Då ska jag få åka bokbuss, till min stora lycka. Min enda farhåga är att H ska bli sjuk eller något så att jag måste vabba eller åka hem, inte helt lätt att åka tidigare om man sitter i en bokbuss som skumpar runt i någon liten by. T ska nämligen åka på älgjakt i morgon bitti så då hänger det på mig. Vi är alla tre lite på gränsen att bli förkylda men det är väl bara att bita ihop tills imorgon kväll. Då kan jag och H ligga i soffan och snörvla om det är så.

Septemberdikten

Och här kommer denna månads dikt. Så här var det för inte så länge sedan i Sverige. Det kan man behöva påminna sig om i dessa tider.

I det trånga rummet...

I det trånga rummet,
i det kvava rummet
leva allesamman,
skall de allesamman
minnas sitt liv.

Duken som hon sydde
till det runda bordet,
kortet i förstoring
på den minsta pojken,
morgnarna när kölden
ännu bet i skinnet,
medan kaffeångan
steg ifrån kaminen.

I det trånga rummet,
i det kvava rummet
bor all livets värme,
bor all livets trygghet.

-Ebba Lindqvist-
ur 
Fiskeläge, 1939

Doften av kladdkaka vilar i luften och ger en skön fredagskänsla. Det är H och hans vän som bakat efter skolan. Inte helt fel att sitta i soffan, kvällsfika och titta på en fredagsfilm. Det är tredje gången de bakar ihop och det märks att de börjar få kläm på det. Denna gång rådde inte samma förvirring om hur mycket en dl är, hur man knäcker ägg och annat som är bra att veta.
Resultatet blev också precis lagom kladdigt.
Imorgon jobbar jag och sedan ska vi på 16-årskalas. Jag lärde födelsedagsbarnet att sticka i somras så naturligtvis ska hon få presentkort på garn.
Det är trevligt på jobbet just nu eftersom jag har sällskap av två damer som sköter förtidsröstningen. Otroligt många har redan röstat på vårt bibliotek. Själv tänker jag göra det på den rätta dagen för stämningens skull. Min plan är också att ta med mig H så att han förstår hur det går till. Jag läste ett mycket oroväckande, upprörande och obehagligt inlägg på Facebook idag, skrivet av en tjej som jobbar på en röstlokal, jag har glömt vad de som jobbar kallas just nu... Hon hade råkat ut för en man som vägrade lämna sitt röstkort till henne för att "hon inte var svensk". Det värsta var att de två andra kvinnorna som arbetade inte sa åt honom. För varje sak jag hör eller läser så får  jag bara mer och mer ont i magen. Vart är vi på väg? Det är som ett urspårat tåg som är på väg utför ett stup. Vill verkligen de här människorna gå åt samma håll som nazismen i Tyskland före andra världskriget?! Jag fattar verkligen inte hur de tänker!