I morse insåg jag att just det, när det är frost på asfalt så blir den hal... Hade lite hunnit glömma det sedan förra hösten. Inte så att jag att halkade omkull men jag kände att det var lite instabilt.

I helgen har jag mest lunkentussat, tog en promenad i höstsolen, började klippa ner en vinbärsbuske men tappade inspirationen efter tre kvistar, klippte lite mattrasor och sedan slutade det med att jag låg på soffan och läste ut en otroligt tramsig bok som jag ska berätta om. 

Framsidan, titeln och hela framtoningen lurade mig att tro att boken skulle utspela sig i Dream Harbor, där serien om Pumpkin Spice Café av Laurie Gilbert utspelar sig. En serie som jag är mycket svag för trots att den också är ganska tramsig egentligen. 

Nu visade det sig i alla fall att det här var en helt annan serie av en helt annan författare, R. L. Kilmore.

Boken heter "Döden på Daffodil Inn" och är en mysdeckare eller om man ska tänka att det är en feelgood-kärlekshistoria med mordinslag?

Till på köpet är det del 2 och jag har missat del 1. Den kommer jag att läsa trots att det verkligen inte är något jag längtar efter. 

Morgan är lärare och älskar sitt jobb. Hennes föräldrar äger ett värdshus, Daffofil Inn, som betyder allt för dem. Varje år har de en påskliljefestival som brukar vara en stor succé. Men det här året mördas en kvinna i den nybyggda labyrinten under festivalen och katastofen är ett faktum!

Morgan är väldigt kär i frisören Will och de ska precis få ihop det när mordet inträffar och vips blir det komplicerat. 

Så varför tycker jag att den här har gått över gränsen från lite charmigt tramsig till "jag står inte ut nu får de ge sig-tramsig"?

Klichéerna staplas på varann. Författaren har petat in allt som brukar finnas med i en lagom tramsig feelgood men på ett sätt som inte har någon känsla bakom sig. De dramatiska och svullstiga känslouttrycken hos karaktärerna bottnar inte utan känns påklistrade. Jag har en otroligt hög toleranströskel när det kommer till trams i böcker men den här klev lite över kan man säga.

Och så är det fredag...

Igår lyckades de äntligen köra bort lastbilen från Strömsundsbron och nu kan de börja fundera på hur de ska laga bron. Jag ser fram emot att man ska kunna åka färja över Vattudalen men det blir uppenbarligen inte den här helgen och nästa helg är jag i Uppsala. Det är dags för höstens Sy-och hantverksfestival och jag tänker åka dit på lördagen som vanligt. Vet inte om jag kan locka en syster att följa med. Annars åker jag ensam. Har gjort det i flera år och det är ganska skönt det också. Man kan trava runt exakt som man vill och när man plötsligt från en sekund till en annan får nog, ja då kan man åka hem. Inte för att jag behöver garn egentligen men det är som med böcker, det är alltid något som saknas.

Idag får ni två ljudböcker av mig.

"Var är Helena?" av Tina Frennstedt är en True Crime-historia om Helena i Mariestad som försvann spårlöst efter en utekväll 1992. Förmodligen mördad av någon hon kände. Ibland gillar jag att lyssna på sådana här böcker när jag kör bil, lagom avancerat och fängslande så att resan går lite fortare.

Min andra bok är "De fem apelsinkärnorna", en Sherlock Holmes-novell av Arthur Conan Doyle. En kort historia som jag hann lyssna igenom en kväll när jag stod och nystade garn. Så man kan säga att den var typ tre härvor lång...

Sherlock Holmes känner jag att jag inte behöver presentera så mycket eftersom han ju är en välbekant figur. Den här novellen var intressant eftersom den innefattar Ku Klux Klan.

 Pusselhelgen blev mycket lyckad! 

En av deltagarna var en av mina bästa kompisar när vi gick på gymnasiet men sedan travade vi åt olika håll i livet och har inte haft kontakt på 27 år. Men nu när vi sågs igen så var det som att vi träffades för en vecka sedan bortsett från att det var väldigt, väldigt mycket att uppdatera. 

God mat fick vi också. Och sedan har det pusslats. Vi gjorde verkligen inget annat än att pussla, äta och prata. När jag satte mig i bilen för att åka hem så kändes det som att jag nog inte ville se en pusselbit på väldigt länge igen. Men nu när det har gått några dagar så är jag faktiskt lite sugen på att leta åt något av de pussel som vi har i förrådet.

Igår singlade de första snöflingorna ner. De var väldigt få och jag tror aldrig att de nådde marken men ändå. Den 13 oktober är tidigt även för att vara i de här trakterna. Vinterjackan, toppluvan och fingervantarna åkte fram direkt. Men idag är det vanligt höstrusk igen med regn så jag har återgått till höstjackan. 

Jag har läst en otroligt intressant bok om Anna-Britt Agnsäter, kvinnan som förändrade svensk matlagning, ansvarade för kokbokssuccén "Vår kokbok" samt kämpade i ett helt liv för att få svenska folket att äta nyttigt på ett enkelt vis. 

Målet för "Vår kokbok" var att den skulle vara så enkelt skriven att ALLA skulle lyckas i köket.

Hon arbetade i en massa år på KFs provkök. Efter en studieresa till USA kom hon hem med måttsatsen och köttermometern bland annat. Hon var med och tog fram matpyramiden.

Hennes liv var spännande och hon hade inte den enklaste uppväxten.

Boken heter "Ett litet recept på polkagrisar" och är skriven av Elin Peters.

En bok jag verkligen rekommenderar. 

Man får också en intressant inblick i Sveriges efterkrigshistoria.

Månadens dikt oktober 2026

 

Om hösten 

Nu är det höst och de gyllene fåglarna

flyga alla hem över djupblå vatten;

på stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret

och avskedet susar genom grenarna.

Avskedet är stort, skilsmässan förestående,

men återseendet är visst.

Därför blir sömnen lätt när jag somnar med

armen under huvudet.

Jag känner en moders andedräkt på mina ögon

och en moders mun mot mitt hjärta:

sov och slumra mitt barn, ty solen är borta.-

Edith Södergran

Ur

Landet som icke är

 Förra veckan tänkte jag att nu är det nog dags för en tunn bomullshalsduk och handledsvärmare. I måndags insåg jag att handledsvärmare var lite ynkligt och igår åkte en stickad sjal och halvvantarna på.

Och dessutom pratade Rapports meteorolog om att det kunde bli snöblask i Värmland och Dalarna i slutet av veckan.

I morgon ska jag köra till Gäddede och där kan det också bli snöslask. Eftersom jag har tänkt tanken  så bytte jag till vinterdäck igår vilket känns otroligt bra. Men jag är förstås ändå lite, lite nervös inför resan. Är förstås aningens nervös för andra saker också än bilkörningen. Ska träffa människor jag en gång känt men inte träffat på 30 år. Bara en sådan sak...

Idag vill jag prata om en bok som jag inte lyssnat på på Storytel.

Först tänkte jag att det var helt poänglöst att skriva om den men det finns ändå anledning att nämna den.

Jag har artros i åtminstone ett knä. Under en period för ungefär ett och ett halvt år sedan var jag så dålig att jag knappt kunde gå. Kunde bara ligga på ett visst sätt på nätterna för att det inte skulle göra jätteont. Nu har jag sakta och envist tränat upp mig och känner mig okej med endast vissa bakslag någon gång ibland.

I alla fall så ramlade jag på en ljudbok som heter "En liten bok om artros: och stegen att må bättre" av Lotta Skoglund.

Tänkte att kanske kan man få lite tips om hur man ska angripa denna förhatliga sjukdom, kanske lite träningstips, om det finns bättre och sämre mat och så vidare.

Redan när jag började lyssna kom det första abret. Boken är inläst med AI! Rösten "tillhör" en AI som heter Venla. Av princip undviker jag AI-röster eftersom jag sympatiserar med den mänskliga inläsaren och vill ha kvar dessa på ljudbokstjänsterna. Men så tänkte jag ett varv till och bestämde mig för att det kunde vara intressant att höra en AI-bok bara för att veta hur det kan låta. Jag blev mycket förvånad då det lät som en helt vanlig röst. Ingenting kunde avslöja att det var konstgjort.

Jaha. Så var det med det.

Men så kom nästa grej. Boken var så långt ifrån mina behov som man kan tänka sig. Det visade sig att utgångsläget är att författaren är över 70, måste gå med rullator och redan i första kapitlet pratas det om höftledsoperation och barnbarn. 

Så för typ tredje gången i mitt liv tänkte jag dissa en bok och bara plocka bort den från bokhyllan. Men så är det liksom så att jag har väldigt svårt att sova ibland. Tankarna snurrar i speedad fart och jag kan inte varva ner. Och där visade det sig vara den perfekta boken! 

Varje gång jag satt igång den så har jag bara hunnit lyssna på sisådär en halv sida om onda knän och höfter för pensionärer så sover jag som en klubbad oxe.

Så jag har spelat igenom hela boken utan att egentligen ha en aning om vad som lästs. Perfekt!

 Igår klev jag ur min soffa och begav mig till en studiecirkel i demokrati. Hela förra året låg jag i soffan, läste och stickade all min lediga tid i princip bortsett från de tillfällen när jag tvingade mig upp för att gå och simma eller träffa en kompis. I år känner jag att det är dags att vidga vyerna och ta tag i mitt liv.

Först undrade jag lite vad jag gett mig in i. Vi skulle vara fem deltagare egentligen men två var sjuka så vi var tre plus ledaren. Efter en halvtimme var en tvungen att gå på ett annat möte och så var vi  bara två. Studiecirkeln inleddes med en genomgång av hur riksdag och regering ser ut, grundlagar och annat sådant där som man pratade om på samhällskunskapen. Jag kände mig fortfarande tveksam. Men efter ett tag halkade vi in på intressanta sidospår och Amerikansk politik, hur kommunen här styrs och av vilka och lite personliga minnen och anekdoter från oss alla tre. Det här är en liten ort och jag vet var de övriga deltagarna står politiskt och de lär veta var jag står men jag tycker ändå att det blev bra diskussioner och att de andra hade vettiga åsikter, inom rimliga gränser förstås, jag vet att cirkelledaren är moderat till exempel.

Vi kommer att träffas ytterligare två måndagar. Nästa vecka ska vi prata om EU och det kan ju bli spännande . Det här med Brexit och Storbritannien kan vi nog uppehålla oss vid ett tag.

När jag var i Uppsala förra veckan så kunde jag ju inte hålla mig från några bokinköp och jag har hunnit läsa den första. En otroligt spännande historia som jag skulle definiera som en roman med deckarkänsla. Men jag vill inte skrämma bort den som ogillar deckare. Boken är väldigt långt ifrån en klassisk deckare.

"Bokbindarens hemlighet" av A. D. Bell skulle lika gärna kunna petas in i samma genre som Pip Williams böcker om bokbinderi och lexikon.

Lilian bor med sin far som äger en bokhandel. Hon hjälper honom med bokhandeln men det viktigaste i hennes liv är ändå lärlingsplatsen hos en bokbindare. Hon är mycket skicklig och älskar sitt yrke. 

Av en slump får hon tag i en bok som är nästan förstörd av en brand. Innanför försättsbladet hittar hon ett brev och en mystisk och hemlig kärleksaffär rullas upp. Men brevet är bara en liten del av historien och Lilian blir nästan besatt av att finna övriga böcker och hitta brev för att ta reda på hela berättelsen. 

Samtidigt visar det sig att det finns fler som desperat letar efter böckerna och nästan direkt blir Lilian, hennes far och hennes vän Harry i fara.

Glömde förresten nämna att boken utspelar sig 1901.

En otroligt spännande bok som inte gick att lägga ifrån sig!

 Hm...

Glömde en bok jag skulle tipsa om idag, eller rättare sagt,  jag trodde att jag redan tipsat om den men se det hade jag tydligen inte.

Under flera år har jag följt Instagramkontot "Helt orimligt". Åsa Jonsson som äger det pratar där om sina hundar Herman och Nemo, roliga personligheter sådär som hundar ju alltid är, men hon jobbar också på att sprida Arjeplogsmålet då hon insett att folk söder om Gävle inte alltid har uppfattat att "Norrland" inte är en homogen och enhetlig befolkning och bygd.

Nu har i alla fall Åsa gett ut en bok som heter "Helt orimligt En hemmasittares berättelse" som handlar om  hennes skoltid då hon under flera år inte klarade av att gå till skolan överhuvudtaget. Detta är en bok som jag önskar att alla som någonsin stött på eller behövt hantera barn och ungdomar med psykisk ohälsa skulle läsa. Kanske också att ungdomar som är hemmasittare skulle må bra av boken. 

Dels får man hennes personliga historia där hon berättar om sin barndom som inte alls var jobbig egentligen men där hennes eget mående och tankebanor påverkade livet på många plan och hur hon hamnade i den situation där det var fullständigt omöjligt att gå till skolan trots hjälp från olika håll, stöttning från familjen och hot om skolplikt.

Dels får vi följa Åsa i kampen tillbaka till det liv hon ville ha och där hundarna varit en mycket viktig pusselbit i processen.

Man får inga pekpinnar och inga tydliga och magiska problemlösningar.

Men man får en inblick och insikt i hur det kan vara och hjälp till ett förhållningssätt för oss som ska försöka hjälpa de här personerna. Eller, ja, jag träffar numera inte de här barnen och ungdomarna men under min lärarkarriär hade jag verkligen behövt den här boken. 

En bok som jag tror kommer att beröra alla som ger sig på den!