Jaha, så var man hemma igen då med ont i halsen och huvudet. Både jag och H har lite samma symtom men jag är aningens sämre. På Facebook skickade Uppsala kommun ut ett meddelande till oss i Stenhagen igår och talade om att smittspridningen är så pass stor här att om man träffar någon i eller från området så ska man förutsätta att den personen har corona. Örsundsbro nämns också som ett område där spridningen är stor just nu. Och som att det inte var nog så kom idag ett mejl från H:s skola att de haft en person där i onsdags som nu har corona. Så det smyger sig på från alla håll. Jag har testat mig idag så vi får se vad som händer. 

För första året på länge så kan man prata om riktigt aprilväder. I söndags natt snöade det. Den snön har förstås försvunnit men inte är det varmt.

Vi har problem med förvirrade fåglar för tillfället. Vi tre tillfällen på ett dygn har vi haft en hysterisk blåmes som tagit sig in på altanen och sedan inte hittat ut igen. En lyckades till och med förirra sig in i köket. T har en teori att de är ute och letar efter bra boställen och att det är därför de hamnar lite fel emellanåt. Så nu pratar vi om att vi nog ska erbjuda ett par fågelholkar till nästa år för att underlätta för de stackarna.

Speedy väljer sin vanliga strategi vid konstiga händelser; ser besvärad ut och gräver ner sig i fåtöljen. Han är inte rädd men vill inte bli inblandad.

En av mina favoritförfattare den här våren är Veronica Henry. Jag har nämnt hennes böcker tidigare här på bloggen. Den senaste jag har läst av henne är nog min favorit så här långt. "Ciderträdgården" är en otroligt mysig bok om Tabitha och Georgia, kusiner och bästa vänner. De har tillbringat mycket tid i sin barn- och ungdom på Dragonfly Farm, gården där deras gammelfarbror Matthew och hans fru Joy bor. När de dött och testamentet offentliggörs visar det sig att en främling, Gabriel Culbone, ärvt en tredjedel av gården. 

Ingen förstår varför. Familjen Culborne äger gården på andra sidan ån och har varit dödsfiender till familjerna på Dragonfly Farm i generationer.

För att lösa gåtan med arvet så behöver det förflutna komma upp till ytan och komma till ro.

Boken var en njutning att läsa från början till slut. Vissa saker gick kanske att förutspå men långt ifrån allt vilket gjorde den ännu bättre!

 

 

De senaste ljudböckerna

Så var vi igång igen med det vanliga livet. När man ska byta från ledighet till vardag är det lite plågsamt men sedan rullar det på.

Under påsklovet lyssnade jag mycket på böcker och poddar och jag tänkte att jag skulle redogöra lite kort för dem.

Lite av en slump blev det två Jonas Moströmsdeckare; " Rymd utan stjärnor" och "Mirakelmannen". De tillhör de tidigare böckerna om Johan Axberg. Nathalie Svensson, psykiatrikern som jag alltid retar mig på av någon anledning, har inte hunnit dyka upp. 

I stället är läkaren Erik och hans fru Sara med en hel del. Erik har en förmåga att ställa till det vilket han visar i "Rymd utan stjärnor". Ett tag hade jag svårt att tro att han skulle kunna reda ut det hela.

Jag har också hittat en rolig ny podd som heter "Sticka med Storytel". Jennie Öhlund och Loveina Khans, medarbetare på Storytel, diskuterar böcker och stickning i en salig blandning, mycket underhållande. 

 

En lugn och skön påsk har det varit. Vi har lunkentussat runt här hemma, jag har haft altanhäng med en syster ett par gånger och middag med den andra systern. Det är allt. T och hans bror har varit på landet ett par dagar. H har haft ett par kompisar på övernattning annars har det inte varit många knop.

Idag skulle jag hämta T vilket kändes lite spännande då det snöade när jag klev upp! Och jag som bytte till sommardäck i början av veckan. Men det gick bra. 

Imorgon är det bara till att pallra sig iväg till jobbet igen. Att vara ledig länge är härligt men det känns lite plågsamt att komma igång med vardagen igen. Tur att det blir en fyradagarsvecka.

"Ormen i Essex" av Sarah Perry var mycket omtalad när den kom för några år sedan. Jag önskade mig den och fick den i julklapp. Men det har inte blivit av att jag läst den förrän nu för ett litet tag sedan. Den är egensinnig och intressant. Jag skulle beskriva handlingen för en kollega och kände att det nästan var omöjligt att göra den rättvisa. 

Vi befinner oss i London 1863. Cora Seaborn är en ung nybliven änka. Både Cora och hennes son Francis är speciella och lever på sina egna sätt. Cora, Francis och väninnan Martha far till Colchester i Essex där det lär ha setts en mystisk sjöorm som fått invånarna att gå i spinn.Väl på plats lär Cora känna prästen William Ransome och hans familj. William och Cora finner varandra och samtidigt som de dras till varandra så försöker de finna sjöormen.

Historien har ett djup och bottnar som inte går att riktigt beskriva. Språket är vackert. 

Sedan har jag tagit mig igenom en liten påskdeckare. "Medicis ring" av Jan Mårtensson, en Homandeckare som det står på omslaget. Antikhandlaren Johan Homan åker på semester till den lilla byn Panicale i Italien för att studera konst och god mat. Men ganska snart inträffar ett dödsfall och sedan ett till och Johan Homan blir mer eller mindre indragen i jakten på mördaren. Lite gubbig bok och hjälte får jag nog erkänna, men jag har i alla fall läst den.

Påsklov!

 Jag tillhör den lyckliga skara som den här veckan polemasar runt och är ledig.

Det kändes på ett sätt onödigt lyxigt att ta semester när vi visste att vi inte skulle få åka norrut i påsk. Men samtidigt så har det varit en lång vinter och jag har känt mig på gränsen av min ork ganska länge så att vara hemma en vecka med H känns mycket bra. Idag fyller den lille knodden 12 år! Det är en mycket underlig känsla att ha ett barn som snart är tonåring. Vart tog de senaste tio åren vägen? Samtidigt känns det som i ett annat universum när man hade en bäbis i huset. Och när jag tänker på saken ett varv till så inser jag något ännu mer förunderligt. Den här bloggen är nästan lika gammal som H. Han var tre månader när jag började skriva. Nu för tiden så är ju egentligen bloggar totalt omodernt och jag vet inte om någon förutom min familj fortfarande härdar ut och läser? Men dels så följer jag fortfarande några bloggar själv med behållning, vilket får mig att tänka att det kanske finns några tappra själar där ute som är som jag, dels så är det här min bokdagbok som gör att jag har koll på min egen läsning och mitt liv.

Även om jag, väldigt oregelbundet, skriver vanlig dagbok ibland så säger min läsning så mycket om mig som inte kommer fram någon annanstans och i bloggen står också en hel del om vad H fått lyssna på och läst själv till viss del genom åren vilket berättar en hel del om hans barndom också.

Apropå läsning så kanske jag ska redogöra för de senaste böckerna.

Jag har läst den perfekta boken! "Den magiska bokhandeln Tilly och bokvandrarna" handlar verkligen om böckernas magiska värld! Tilly Blad bor med sin mormor och morfar i samma hus som den bokhandel morföräldrarna äger. Tillys pappa är död och mamman försvann mystiskt när Tilly var liten. På höstlovet hittar Tilly en kartong med mammans gamla favoritböcker. Och ungefär samtidigt dyker det upp en rödhårig flicka med flätor i bokaffären. Hon presenterar sig som Anne, med e. En annan flicka som heter Alice dyker också upp. De påminner verkligen om Anne på Grönkulla och Alice i underlandet, men det kan väl ändå inte vara möjligt? Men jo, minsann, så är det. Det visar sig att Tilly och hennes nye vän Oscar är bokvandrare. De dras in en fantastisk, spännande, mysig och lite farlig värld, fylld av äventyr.

 

Jag har sett att det finns fler böcker i serien som är på gång och jag längtar! Boken riktar sig till bokslukare i mellanstadieålder och till vuxna som älskar böckernas magi.

"Vildhavre Sista brevet till pappa" är boken där Otto Gabrielsson en gång för alla blottar alla sina känslor för den kände Jörn Donner. I sin bok "Mammuten" skrev tydligen Jörn Donner att hans två äldsta barn; Otto och dottern Susanna var misstag. Hela sitt lov har Otto sökt sin pappas uppmärksamhet och kärlek utan att få den. Hans föräldrar hade en affär när Jörn Donner var gift så han har aldrig levt med sin pappa bortsett från några sommarveckor. Boken är full av sorg, besvikelse och bitterhet. Jörn Donner levde fortfarande när boken skrevs men dog innan den kom ut och läste den aldrig. Jag blir sorgen när jag läser den. Hur kan man som förälder ta avstånd från sitt barn så totalt? Det är också så sorgligt att Otto Gabrielsson låtit sitt liv styras så totalt av sin pappas frånvaro och kärlekslöshet. Han skriver själv att boken borde ha handlat om hans mamma som tagit hand om honom och älskat honom i alla år, men det gör den ju inte.

och så lite böcker...

 Jag har ju förstås läst lite den senaste tiden också...

Nu är hela serien om Bridgerton av Julia Quinn utläst. Alla de åtta barnen har fått varsin bok och den senaste handlade om den yngste sonen Gregory. I  "Ett livsavgörande ögonblick" får vi följa Gregory som lever ett lättsamt liv. Han behöver inte direkt kämpa för något utan det mesta går hans väg. 

Efter att ha sett sina syskons äktenskapsval så är han helt på det klara med att han inte nöjer sig med något halvljummet utan det ska vara himlastormande och dramatiskt. På en bal ser han den underbara Hermoine och vet direkt att det är hon han ska ha!

Hermoine däremot är inte direkt överförtjust. Hon är van vid att alla män faller för henne. 

Hennes bästa vän Lucy, som är aningens mer alldaglig, fattar tycker för Gregory och bestämmer sig för att hjälpa honom att fånga den underbara Hermoine. Men det går inte direkt som de har tänkt sig.

 

   

 

En helt annan bok är den sjunde delen i Vibeke Olssons serie om Bricken som lever vid Svartviks sågverk i Sundsvall, "Som skuggan följer ljuset" Nu är Bricken 63 år, året är 1932 och det är en ny tid.

Bricken och människorna runt henne förfäras över att polisen sköt arbetare i Ådalen. Hon kan inte förstå att det kunnat hända, allt skulle ju bli bättre! Hon oroas också över att de nya generationerna som växer upp inte har någon förståelse för de tider som varit,de gamla dör bort och hon känner inte igen sig i de värderingar och resonemang som de nya har.

Jag tycker mycket om böckerna om Bricken och säger som jag tidigare sagt, den här serien är en viktig del av vår arbetarlitteratur och kan mäta sig med de klassiska arbetarförfattarna.

 

 

Ett brandtal!

Jag tänker väldigt mycket på böcker som ni nog förstått. På mitt jobb och hemma krigar jag för läsning och litteratur. Mitt eget barn har alltid matats med böcker i alla dess former. Jag är rätt nöjd också över att T börjat lyssna på ljudböcker. Men det är en svår kamp. Så mycket annat konkurrerar med läsning, särskilt när det gäller alla barn och ungdomar. Nu under pandemin har ett nytt problem seglat upp på min bibliotekariehimmel.

Tydligen har skolan köpt en app som heter Polyglutt. Man köper licenser för eleverna och sedan kan de lyssna och läsa rätt många böcker. Jag har den här terminen upptäckt att flera årskurser inte dykt upp på sin vanliga bibliotekstid vilket har bekymrat mig. På ett sätt är det förståeligt. Restriktionerna just nu gör att klasserna måste delas upp och barnen får droppa in i små grupper vilket gör det mer besvärligt för lärarna. När jag frågat lärarna om de planerar att komma så har ett par svarat att de har Polyglutt och inte behöver biblioteket lika mycket längre.

Först deppade jag ihop totalt och kände att tillsammans med allt annat elände just nu (det är lite olika saker som inte går min väg kan man säga) så blev det för mycket och jag började planera för att sluta jobba och bli hemmafru, kanske skriva den där romanen jag drömt om i hela mitt liv. Men så i fredags fick jag nog av mig själv. Det händer ibland.

Jag slängde av mig offerkoftan, stampade frustande i golvet och sa för mig själv att näe nu jäklar!

Så nu har jag tagit upp kampen! Utgångsläget är att det är ju inte bara för att jag älskar böcker så mycket som jag vill ha kvar mina läsande ungar, hemma och på jobbet. Det är väl ändå inte bara för min skull som pappersböckerna behövs?!

Jag började söka på nätet efter fakta och forskning och hittade faktiskt en del matnyttigt.

Dels visar forskning att vuxna och små barn interagerar mer med varandra när de läser fysiska böcker jämfört med digitala vid högläsning. 

Sedan har det också konstaterats att barn och vuxna läser snabbare och till viss del slarvigare när de läser på skärm vilket påverkar läsförståelsen negativt.

Ytterligare en sak som talar för den fysiska boken är att man utvecklas och minns mer av det man läser om olika sinnen aktiveras. Det vill säga, om man läser på en skärm använder man ögonen. Men om man håller i en bok eller tidning och läser så används hjärnan mer eftersom dina taktila förmågor aktiveras också.

På Skolverkets hemsida hittade jag en artikel som menade att digitala böcker gör barn och ungdomar mer motiverade att läsa samt att deras ordförståelse ökar. Men även där påpekade man att läsförståelsen blir sämre.

Så, det var bara om själva läsningen. Det finns så mycket mer att säga om biblioteket som plats, bibliotekariens roll och så vidare. Men det får jag utveckla vid ett annat tillfälle.  

 

Tryckta texter ger bättre läsförståelse

 

Digitala böcker ökar elevernas motivation och ordinlärning  

 

https://www.boktugg.se/2019/04/05/ny-forskning-battre-lasa-fysiska-bocker-an-digitala-med-barnen/ 

I morse på bussen nåddes jag oväntat av en tunn solstråle. Plötsligt kände jag mig som en vissen tulpan som får vatten. Jag kände hur jag rätade lite på mig, flåsade lite nöjt i munskyddet och tänkte att kanske kommer våren även i år. Igår kväll när vi tog en promenad så seglade en flock svanar över våra huvuden. Det behövs inte så mycket för att man ska känna livsandarna återvända.

Här väntar vi ivrigt på påsken, lovet då hela familjen ska vara lediga (trots att vi tyvärr inte räknar med att få åka norrut i år heller) och en 12-årsdag inte minst.

Det blir svårare och svårare för varje år att komma på bra presenter till födelsedagsbarnet. Leksaker har inte varit aktuellt på flera år. Jag införskaffar alltid några böcker och oftast får han något spel, någon tröja eller liknande.

Men när han skriver sin önskelista så är det sådant som ny dator, spel och gaminggrejer som dyker upp.

Idag har sexåringarna besökt biblioteket igen. De är inne i en härlig period just nu. Flera av dem har just lärt sig läsa och de är så där entusiastiska och lyckliga som man är när man har kommit på knepet! Det ljudas intensivt bland hyllorna när de travar omkring och jag kan precis minnas hur det kändes, den fantastiska värld som öppnade sig.

Jag har läst "Jul i krinolin" av Amanda Hellberg. Boken ser ut som en pralin och när jag läste baksidestexten så steg förväntningarna. Lovisa Lind har haft en svår uppväxt med svält och en lillasyster, Kajsa, som dog när hon var liten. Lovisa har bestämt sig för att emigrera till Amerika för att få en ny start och hon jobbar i en godisaffär för att tjäna ihop pengar till biljetten. Hon trivs mycket bra men står ändå fast vid sitt beslut. 

Men så får hon och fru Brask, som äger butiken, i uppdrag att sköta konfekten på en julbal hos baron von Drevers. Godset där von Drever bor är mörkt och med många hemligheter. Lovisa känner direkt att det här är ingen lycklig plats. Trots att baronen är enstörig och inte direkt vänlig så dras hon till honom.

Ska jag vara helt ärlig så känner jag mig en aning besviken på boken. Den är som en Harlequinbok i lyxigare förpackning. Nu är ju inte det fel om det är det man vill ha men...

Boken utspelar sig 1870 men det känns som moderna människor som klätt på sig tidsenliga kläder och låtsas att det är 1800-tal. De beter sig och pratar som nutidsmänniskor. Amanda Hellberg smackar på med allt möjligt dramatiskt och inget känns realistiskt på något sätt. Det förekommer till och med ett vargbett. Med det sagt så kan man absolut läsa boken utifrån dess förutsättningar; en fantasifull och romantisk kärlekshistoria med vackra klänningar och hemgjord konfekt, och ha en avkopplande stund.