Nu har jag min T här och vi sitter hemma hos pappa vid varsin dator och jobbar. Jag har suttit och filat på min skolbibliotekarieplan, som jag trodde var färdig men plötsligt har rektorerna vaknat och kommit med önskemål på texten. 

Igår var det fettisdag och pappa bjöd på kams och semla. Det var ett förskräckligt uffande och puffande hos oss alla efteråt. Jisses vad man blev mätt!

Ute är det bara -12.7 grader just nu så jag funderar på om det kanske blir en lunchpromenad över sjön fram och tillbaka. Vi får se.

Vårt barn har det härligt i Sälen  även om det verkar vara lite kallt i skidbackarna. 

Jag har läst den andra boken av Pip Williams som utspelar sig i Oxford.

"Bokbindaren i Oxford" utspelar sig under första världskriget och i samma värld som den första boken "De förlorade ordens bok".

Här handlar det om Peggy och hennes tvillingsyster Maud. De jobbar på kvinnoavdelningen på Oxfords bokbinderi och har gjort så sedan de var tolv år (tror jag). Deras mamma är död och Peggy har ansvaret för Maud som är speciell, min egen diagnos på henne är autism. De bor på en liten båt som översvämmas av böcker. Peggy drömmer om att studera. Universitet ligger alldeles bredvid bokbinderiet och litteraturen de binder tillhör det. Men föreståndarinnans ständiga mantra till Peggy är att

-du ska binda böckerna inte läsa dem!!!

Kriget kommer, de flesta män far iväg och i stället kommer det flyktingar. Kvinnorna får möjlighet att hoppa in och jobba i de traditionellt manliga yrkena och Peggy och hennes kamrater ser plötsligt chansen till ett nytt liv.

Den förra bokens huvudperson Esme dök upp på ett litet hörn och plötsligt längtade jag efter henne och hennes historia också. Den var alldeles speciell. Men jag tycker precis lika mycket om Peggy och Maud! Man vill verkligen att det ska gå bra för dem.

Mitt inlägg idag blir väldigt kort. Egentligen vill jag bara titta in och önska glad helg och kort nämna en bra bok jag just har läst.

För tillfället är jag i Uppsala och ikväll kommer en syster med familj på middag. Det är för övrigt samma familj som tar med sig vår son på skidresa på söndag.

I två dagar har jag suttit och kollat på Förlagsdagarna, där svenska förlag får chansen at berätta om alla sina nya böcker. Jag älskar Förlagsdagarna! Och min inspirationslista är nu gigantisk, precis som det ska vara.

Boken jag vill skriva om idag dök faktiskt upp på två ställen, hur det nu gick till, och jag känner mig oerhört nöjd över att redan ha läst den. 

 

"Röster från verkligheten" sammanställd av Magdalena Ivarsson handlar om skolbibliotek. Man får konkreta tips på vad man behöver tänka på när man ska starta ett skolbibliotek men också olika bibliotekarier som berättar om sina erfarenheter och olika lyckade projekt. Boken är rätt tunn och snabbläst och jag klämde den på en dag. 

Det innebär förstås att det inte blir någon djupdykning i ämnet, på ett sätt, men ibland räcker det att få kortfattade redogörelser och nedslag för att inspirationen ska komma. Kanske inte så mycket nytt, men bra. Efter att det här med skolbibliotek blev lag i somras så har det kommit flera matnyttiga böcker som ska hjälpa alla oss bibliotekarier som fått i uppdrag att starta upp verksamheten på våra skolor.

 I helgen blev det plötsligt lite varmare och strålande sol. Både jag och min far blev lite uppihejsan och knatade över sjön på det perfekta skoterspåret som en snäll bybo gjort åt oss efter att jag slängt ut frågan på Facebook i bygruppen. Pappas skoter har tyvärr havererat i vinter. 

Annars har det varit lugnt. Jag tog bältrosvaccin i torsdags och kände mig lite vissen på fredagskvällen. De har ju konstaterat att det där vaccinet också ger ett visst skydd mot demens och det har fått flera i min familj, förutom mig, att ta det. 

När vi gick hem från byn tillbaka över sjön så var det rävspår nästan hela vägen. Rävar är uppenbarligen otroligt nyfikna. Den hade gått i våra spår, bajsat och kissat på flera ställen och också lämnat lite köttrester mitt på sjön. Lite demonstrativt känns det när den markerar på det där viset. Vi människor ska då verkligen inte tro att det är vårt revir!

På onsdag är det dags för en tur till Uppsala igen. Jag längtar! Nu har jag inte träffat min familj sedan jullovet och det känns länge sedan! På lördag är planen att jag ska ta en tur till Sy-och hantverksfestivalen. Garnet är slut....Eller nja, det var ett skämt. Jag skulle nog kunna sticka i ett par år utan att köpa nytt. Men på något underligt sätt känns det  ändå som att det är brist.

Boken "Tre öar" är Sophia Janssons debut. Hennes pappa hette Lasse Jansson och var bror till Tove Jansson.

Sophia växte upp med sin pappa och fastern Tove, farmor Ham och Toves sambo Tooti (Tuulikki). Mamman Nita dog när Tove bara var sex år och mammans olyckliga liv och död var ett förbjudet ämne under uppväxten. Boken är ett sätt för Sophia Jansson att reda ut sin barndom och varför allt blev som det blev. Resultatet blev att mammans skuld minskade och Tove och pappa Lasse kanske blev lite mindre helgonlika. 

Det var en otroligt spännande bok och jag har lärt mig väldigt mycket om familjen Jansson.

Jag rekommenderar den mycket varmt!

Utflykt till en skola och månadens dikt

 Igår satte jag mig i bilen och körde de tretton milen till Gäddede skola (Frostviksskolan)  för att städa deras bokhyllor och slänga sådant som är gammalt. Och jisses vad jag slängde! Jag hade kunnat slänga mer men sparade en del eftersom jag kände att vissa lärare fick lite panik när de såg allt som försvann. Mitt löfte till skolan var att jag ska skicka dit nya fräscha böcker som kompensation.

Det var cirka -20 grader kallt hela dagen men bilen startade och puttrade på som den skulle. En lättnad var att jag efter lite muttrandes och stök på morgonen hittade spaken där jag kunde sänka ratten. Förra veckan när jag var ute och körde så hade jag översidan av ratten i synfältet hela tiden och var tvungen att sitta och sträcka på ryggen hela vägen vilket var aningens påfrestande. Körningen blev betydligt behagligare när jag hade full syn genom rutan.

En lastbil hade kört i diket på ett ställe och det var ganska halt. Jag kör väldigt försiktigt på vinterföre så det var lugnt. Men jag såg en räv och två älgar och har man otur så räcker det inte att vara försiktig om en stor älg står mitt i vägen. De här älgarna stod i skogskanten och spanade så det gick bra.

I "Vi läser" fick jag för ett tag sedan ett boktips om en tysk poet; Julian Peter Messner som gett ut en diktbok som heter "undantagsvis utan titel".

Julian Peter Messner har Downs syndrom och dikterna handlar om livet i stort och smått och bland annat om hur fattigare världen skulle vara om han och hans vänner inte fanns, om hans mamma valt att inte föda honom.

Tänkvärda och speciella dikter väl värda att spridas i världen.

till min far

din ståtliga kropp

var ett rikt kärl

för ett vaket sprudlande intellekt

och en ljus nobel själ

nu är kroppen svag och skör

intellektet har sprickor och hål

det tappar form och eroderar

på din själ har skuggor lagt sig

numera bryter solen sällan igenom

alzheimer har dig i sitt fasta grepp

det gör mig hjälplös och sorgsen

trots det älskar jag dig

precis som förr

till annemarie

min tjej är en blombild

under den stora regnbågen

i alla knoppar vilar hennes lycka

på eftermiddagen i fullt solsken

hon drömmer i mig

när vi promenerar

går solrosen bredvid

Booktok-bok

 Jag har läst en bok där jag stött på något som jag aldrig mött förut! Och det är en bedrift med tanke på hur mycket jag läser. Och något fullständigt nytt ramlar jag inte över varje år.

Boken heter "Hooked", är skriven av Emily McIntyre och jag gav mig på den eftersom jag sett den i Booktok-sammanhang.

Jag har köpt den med tanke på högstadieungdomarna men jag kommer inte att tipsa om den. Ramen tilltalade mig eftersom den bygger på Peter Pan.

Boken innehåller våld, blod, hämnd och strypsex. Det är alltså strypsexet som är helt nytt i en bok för mig. Jag är ingen pryd människa och jag anser att ungdomar tål det mesta. De möter förmodligen det mesta på nätet. Men den här boken var väl mycket, även för mig. Nu är det så att jag följer några Youtubers som har Booktokkonton så jag har förstått att sådant här finns men ändå...

 Bortsett från att det var ungefär -30 grader i förrgår när jag satte mig i bilen för att köra de tre och en halv milen till skolan som var målet för dagen så var det en mycket lyckad dag!

Glada elever som tyckte det var roligt med boktips och besök. Kanske var de lite extra uppihejsan för att det kom en ny person och att det kunde ha varit vem som helst? Men jag väljer att tro att de uppskattade just mitt besök.

Nu är det lite lite varmare och i eftermiddag ska jag försöka sparka igång bilen och åka till pappa. Har reparerat kontakten till motorvärmaren samt köpt en ny kupévärmare så det borde gå bra.

Idag består dagen av att lägga in en hög nya böcker i systemet samt att jag ska vara med på ett rektorsmöte och prata om lånekort. Min kollega och jag förbereder att från och med 13 år behöver man inte vårdnadshavares medgivande och att sekretess gäller så att andra, till exempel vårdnadshavare och lärare inte ska kunna kolla vad personen har på sitt konto.

Vi presenterade det hela igår för våra bibliotekskollegor och det var lite blandade åsikter om det hela. Och så kan det vara...

Jag är ju otroligt förtjust i Kalle Lind och hans podd "Snedtänkt". Jag uppskattar också hans böcker om olika kända personer och företeelser i det förflutna.

I julklapp fick jag hans första skönlitterära bok av min svåger. Den heter "Systrar, bröder & andra problem" och om jag ska vara helt ärlig så vara jag väldigt nervös när jag  började läsa. Tänk om jag inte alls tyckte om den? Tänk om mina förväntningar var för höga bara för att det var hans bok? 

Den VAR lite jobbig att läsa. Inte för att den var dålig, snarare tvärtom. Kalle Lind har lyckats beskriva människor på ett väldigt realistiskt sätt, precis så små som de är. Inte ens när jag la ihop boken, färdigläst, så kunde jag känna så mycket sympati med huvudpersonen Manne. En medelålders, rädd man med mycket lite självinsikt. Han och systern Minna har vuxit upp med en arg mamma och en svikarpappa. 

Och då tänker man att han kanske har lärt sig något när han själv bildar familj?! ÅH nejdå! Han behandlar sin egen son precis som hans pappa behandlade honom och han kan verkligen inte se det själv! I hela sitt liv har han känt sig som ett offer. Jag var faktiskt arg på honom genom hela boken. Hans syster Minna har alltid tagit hand om honom och försöker få honom att förstå men även henne hade jag lite svårt att gilla. Kanske bara för att hennes personlighet kändes mycket långt från min.

Så mitt betyg är att boken är mycket bra på ett skavande och obekvämt sätt. Även om det är extremt jobbigt att läsa en sådan historia så får den att tänka på saker och kanske att lära sig något om världen och sina medmänniskor...

Jag har också läst den tredje boken om Ruth Galloway "Huset vid havets slut" av Elly Griffith. Av någon anledning har jag blivit lite fixerad av Ruth och Nelson och vill helst bara plöja böckerna i snabbt tempo.

Barn och ungdomar från Gaza berättar

 Ny vecka, ny kyla och jag ska snart till en klass och boktipsa. Idag är det en årskurs femma som ska inspireras, förhoppningsvis.

På onsdag ska jag till en skola och ha fem bokprat i olika klasser. Det ska bli jättekul men många böcker att släpa med sig.

I helgen kände jag plötsligt att jag behövde miljöombyte. skippade att åka till pappa och tog i stället bussen till Östersund i lördags. Det var mysigt men det där med bussarna är inte så flexibelt så här i glesbygden visade det sig. På morgonen gick en buss tjugo över åtta och på eftermiddagen två, en tjugo över två och en kvart i tre.

Jag åt sushi till lunch, vilket kanske var den allra största anledningen till att jag behövde utflykten.

Boken jag ska tipsa om idag är sorglig, hemsk, upprörande och jag önskar att alla läste den!

"Här var vårt hus Barns berättelser från Gaza" började som en novelltävling där målet var att ge barn och ungdomar en röst, att låta dem få visa med sina egna ord hur det är att leva i ett krig och den mardrömmen som det är att bo i Gaza just nu.

113 berättelser kom in och i boken får vi läsa 12 av dem.

I ärlighetens namn kunde jag inte ta in all den fasa de skriver om. Det är så hemskt! Men så viktigt! och så bra!