Min insats i städandet av området tog inte slut där i lördags minsann. På kvällen sa T att han hört att det blivit så många säckar med ris och löv att frakta bort att de var tvungna att ta en sväng till återvinningen även på söndagen. Tydligen hade de ansvariga i styrelsen frågat om några kunde ställa upp och hjälpa till. Eftersom vi skickade med ett par säckar med ris från vårt äppelträd så kände vi oss aningen skyldiga och kom fram till att vi nog borde göra en insats.
Men så var det ju det där att T är så morgontrött och inte hade hunnit få något kaffe när det var dags att gå ut. Jag hade redan hinkat i mig en rejäl mugg och legat och läst i sängen en timme så då kändes det rimligt, trots ett inre motstånd, att jag skulle ställa upp. Hoppade i mysbyxor, skippade strumpor då jag tänkte att det här tar väl en kvart så kan jag lägga mig i sängen med påtår och min bok igen efteråt.
Det visade sig att det var jag och en av områdets trettonåringar som kom förutom mannen som tagit på sig att köra. Och första vändan gick ganska snabbt, en fyra, fem säckar som vi glatt gjorde oss av med. Men sedan visade det sig att det hade varit väldigt entusiastiska människor på den där städdagen och att några hade avverkat typ en hel skogsdunge mot vägen för att det ska bli bättre sikt när man kör ut och då menar jag en dunge med träd, inte kvistar. Efter att kämpat iväg med tre fulla släpkärror och två timmar senare så bestämdes det att nu får det vara nog, resten får de andra som lovat komma men aldrig dök upp, ta hand om! Den trettonåriga tjejen gjorde en strålande insats måste jag säga. För att inte tala om hur hon muntrade upp oss efter två lass när hon konstaterade att
-det här jobbet är som gjort för en arbetshäst, vilken tur att jag har en hemma, kommer snart!
Efter ett par minuter kom hon galopperande på sin käpphäst Thunder! Och jo, det visade sig minsann att Thunder kunde jobba.
Alltså kan man annat än älska en sådan tonåring!
Resten av dagen satt jag i soffan med mycket gott samvete och stickade julklappsockar och tittade på en oerhört tramsig Netflix-serie.
Jag försöker ta mig ifrån feelgood-genren och läsa annat nu. Och tänka sig, då ramlade jag rakt ner i genren "författares tragiska barndomsskildringar" i stället. "Till minne av en villkorslös kärlek" av Jonas Gardell startade temat. Det måste sägas dock att Jonas Gardell berättar sin historia med svart humor emellanåt och det kan man inte anklaga de andra böckerna för att göra.
Jag råkade ge mig på "Överlevarna" av Alex Schulman. Jag är inte säker på hur fiktiv den är men efter att ha läst andra böcker av Schulman så är man välbekant med hans barndomsbeskrivningar. Tre bröder ska ta med sig mammans aska till sommarstället för att sprida ut den. Boken startar i slutet eller hur jag ska säga. Bröderna sitter på trappen till sommarstugan , de har slagits, är ledsna och arga och polisen dyker upp. Sedan rullas historien upp och man går baklänges i tiden under det dygn då de bestämde sig för att göra resan. Man får också tillbakablickar från brödernas barndom så att man förstår hur de blivit formade av sina föräldrars liv. Jag blev väldigt trött av att läsa den här berättelsen. Kanske hade det blivit lite lättare om det hade funnits något litet av Gardells självironi?
Fortsättning följer om nästa bok på samma tema...
Honoria Smythe-Smith är yngsta barnet i en rejäl syskonskara. Hon och de andra flickorna i släkten tvingas varje år framföra en musikkonsert som är en riktig prövning både för de som spelar och publiken. Det låter inte vackert men eftersom det är en tradition så går det tydligen inte att undvika. Och så har vi Marcus Holroyd, bäste vän till Honorias storebror. Marcus och Honoria har känt varandra sedan de var barn och är som syskon, eller?....
