Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

måndag 16 november 2026

 Fy tusan vad jag frös i fredags när jag satt i färjekön! Innan jag överhuvudtaget kunde sätta mig i bilen var jag tvungen att skotta fram den och eftersom jag är ganska kort så fick jag kämpa för att få bort snön på taket vilket medförde att jag var totalt översnöad själv innan jag var klar.

Sedan hamnade jag i färjekön i mer än en timme, snön tinade så att jag blev dyngsur och det var fruktansvärt kallt eftersom jag inte ville ha bilen på tomgång. 

Men bortsett från allt det så älskar jag att det blivit vinter. I helgen har jag varit ute och gått på vägen och roat mig med att titta på alla rävspår. När det är spårsnö är det ganska uppenbart att de är överallt och ingenstans.

I helgen la sjön också. Hoppas att isen får tjockna till och ligga kvar.

Idag skiner solen och även om det är nästan nollgradigt så ligger snön fortfarande kvar.

Min T kom med nattåget i morse och ska vara hos mig  under veckan. Det känns otroligt mysigt och lyxigt!

I morgon ska jag dra iväg till en skola igen men han klarar sig ju själv under dagen. Sjuttonåringen får klara sig på egen hand under veckan. Det ska nog gå bra bara han kommer ihåg att kliva upp på morgnarna.

I morse hade jag besök av en förskoleklass. En bra start på veckan!

Den här veckan följer jag också regeringsbildandet med lite nytt intresse då centern äntligen kommit fram till att de nog ska stödja Magdalena Andersson trots allt. Men ingenting är direkt löst ändå eftersom varken centern eller vänstern tänker ändra sina villkor.

Nu har jag läst en hemsk bok igen!

Fast den här gången handlar det inte om dysfunktionella skräckfamiljer utan klimatet.

Erika Bjerström har jobbat som klimatreporter på svt och hennes bok heter "Klimatkrisens Sverige".

Jag har sällan läst något som gett mig så ont i magen! Egentligen är det saker jag redan visste men att få det svart på vitt och samlat är fruktansvärt.

En sak som Erika Bjerström skriver om är det här med fjällen. Den karga fjällmiljön kommer att försvinna i och med att det blir varmare. Och det värsta är att det redan är försent att vända den utvecklingen! Alla de djur och växter som är anpassade till fjällmiljön riskerar att försvinna.

Det är också mycket tydligt att utvecklingen går åt fel håll i världen. Boken skrevs 2020, mitt under Coronapandemin och man anar en försiktig optimism, kanske att världen kan fortsätta med den nya livsstilen som blev under pandemin. Men nu vet vi att så fort det var över återgick människor till sina gamla vanor och en del tog i värre än så. 

Ja, vad ska man säga!







fredag 13 november 2026

Fredag

För fem minuter sedan slutade det snöa och det känns bra eftersom jag ska ut och köra bil om ett tag. Gissar att pappa sparkat igång snöplogen idag.

Kommunens stora projekt är just nu att ALLA som jobbar ska uppgradera sina datorer till Windows 11 och ett nytt mejlsystem. Jag vet inte om det är för att det är fredagen den 13 idag men när jag med viss bävan satte igång med uppgraderingen i morse så visade det sig att Windovs ligger nere i 74 länder. Så vissa på jobbet som påbörjat sin uppgradering i veckan kan nu inte göra någonting överhuvudtaget på sina datorer. Ingen i kommunen vad jag vet kan skicka eller ta emot  mejl.

Jag kan inte uppdatera, har ingen mejl men internet funkar och jag kan skriva ut saker i alla fall. Så jag har gjort en skyltning till högstadiet med dikter, städat min bokhylla, larvat omkring och funderat bland hyllorna och nu tror jag att jag snart ska stänga datorn, packa ett par barnböcker jag behöver läsa och lägga mig på en soffa någonstans under en filt och läsa. Vem vet, kanske strutstaktiken lyckas och jag kan komma till jobbet på måndag, låtsas som ingenting och allt funkar?!

Det behövs inga problem för att jag ska tycka att allt sådant här med nya system och uppdateringar är ytterst plågsamt och det funkar typ aldrig. Det är som med mig och bilar. Jag vill bara att allt ska funka och om det inte gör det får jag ett stort behov av att lägga mig under en filt och grotta ner mig i självömkan tills någon kommer och fixar allt åt mig (oftast min T eller pappa).

När jag ändå vältrar mig i självömkan så ska jag berätta om en fruktansvärd historia. Den ger möjligtvis ett perspektiv på livet och tillvaron och det är svårt att tycka synd om sig själv när man läst den.

Eller, rättare sagt. Jag har lyssnat på den som ljudbok.


"Jag är ju här" av Zandra Alex Berthelsen och Pia Möller Söe är en sann historia om en dansk familj som lever i ett fullständigt helvete! Zandra och hennes lillasyster har levt i åratal utnyttjad på alla sätt man kan tänka sig av pappan plus att han låtit olika män utnyttja flickorna mot betalning. 
När Zandra var 11 år uppdagades historien och barnen blev omhändertagna av kommunen. 
Men problemen tog inte slut eftersom samhället inte kunde hantera det som hänt och ge tillräckligt stöd till flickorna. 
Zandra har lidit av psykisk ohälsa, knarkat och druckit, försökt ta sitt liv och känt sig ensam och sviken under lång tid.
Så det här är hennes historia.
På ett sätt önskar jag att jag inte lyssnat men samtidigt så vill hon med boken få ut sin version av händelserna i världen. Tydligen var det här ett uppmärksammat fall i Danmark och det ska finnas både intervjuer, artiklar och dokumentärer om det.
Man måste vara mentalt stabil för att kunna lyssna, det är helt klart...


torsdag 12 november 2026

 Den här veckan är det Barnboksveckan och idag är det Bokens dag.

Jag hade den stora glädjen att bli bjuden till en 2-3a på bokcafé. Det var verkligen värt att köra de fem milen i snöyra och sedan hem igen för det var så otroligt mysigt!

Läraren hade dukat fint med rutiga dukar, värmeljus, brasa på storbildsskärmen och klassisk musik. Barnen fick saft och kanelbulle . Jag hade med mig böcker som jag tipsade om och de fick bläddra i. Ett koncept jag kommer att ta med mig och tipsa andra klasser om. Eleverna tyckte också att det var fantastiskt och det var väldigt lugn och skön stämning. Tänk vad  det där lite extra kan göra!

 




tisdag 10 november 2026

Den här veckan har lagen om alltings jävlighet slagit till. Jag har känt mig vissen i evigheters evigheter känns det som. Men inte så att jag varit sjuk nog att vara hemma. Så i lördags kväll slog det lock för ett öra och det var tydligen startsignalen för att förkylningen tog ett nytt kliv. Igår måndag låg jag hemma med huvudvärk och illamående och lite yrsel. Men grejen är att just den här veckan är fullbokad. Idag skulle jag ha följt med till Östersund på Bokens dag, ett evenemang jag deltog i förra året och tyckte var jättekul. 

Imorgon ska jag besöka en skola och göra fem bokprat och på torsdag är det Bokens dag och ska jag till en annan skola på bokcafé och tipsa om böcker i en 2-3a.

Så i morse släpade jag mig till jobbet efter att ha svalt en Ipren. Om jag ska kunna ha alla dessa bokprat så måste jag förbereda idag, annars funkar det inte. Och jag är ytterst ovillig att ställa in bokprat eftersom jag vet att då kanske det tar ett år till nästa gång lärarna känner sig manade. 

Jaha, så har jag fått ynka mig och det känns lite bättre. Min far är förmodligen hemma hos mig idag och försöker få ihop den förbenade byrån jag har köpt. Så jag hoppas att komma hem till den färdigmonterad möbel redo att fyllas. Och vem vet, om det går bra för honom kanske han hinner ge sig på bokhyllorna också? Jag inbillar mig att de är enklare att sätta ihop?

Jag har läst andra delen i "Lyckseleserien" av Eric Donell nämligen "Lucky Lycksele".

Del ett som jag skrev om förra veckan tyckte jag var så där och det var inte med några större förväntningar jag gav mig på tvåan. Men den var så mycket mer intressant! Författaren har lyckats knyta ihop boken på ett snillrikt och snyggt sätt med den första och inte förrän i slutet föll saker på plats. 

I den första boken tyckte jag att handlingen var ganska oengagerande, tramsig och inte direkt trovärdig. 

Men i "Lucky Lycksele" blir det faktiskt ett ganska intressant tema trots att handlingen egentligen är en traditionell feelgood även här. 

Sanna råkar ut för ett stort svek, köper en tågbiljett vart som helst vilket råkar bli Lycksele. Hon vill komma bort några dagar från pojkvännen, bästa vännen och mäklarjobbet. 

I Lycksele träffar hon Mia och de två blir kompisar direkt. När det är dags att åka tillbaka till Stockholm så får Sanna en idé, hoppar av bussen och stannar kvar. 

Hon är dessutom nyfiken på André, en kille hon sett som anses konstig och utvecklingsstörd. Sanna tycker att han verkar ganska normal bortsett från att han uppenbarligen lider av Tourettes.


Min andra bok, som jag inte direkt läst från pärm till pärm utan mer gjort nedslag här och där och kollat in bilderna är "Abel och Karin En släkthistoria från Dalhem i Stora Blåsjön" av Gunnel Fredriksson.
Som ni förstår är det en lokalhistorisk bok skriven av en kvinna ingift i släkten. 
Jag tycker att det är lite intressant med lokalhistoria från trakter jag känner till och historien blir levande när man får se platser och människor som funnits på riktigt.
Nu är Stora Blåsjön ganska långt härifrån egentligen (kan det vara sisådär 15 mil gissar jag?) men det känns ändå som hemtrakt.








torsdag 5 november 2026

Månadens dikt november 2026

 Så har vi fredag och vad passar då bättre än en riktigt dekadent dikt av Carl Michael Bellman. Höll på att skriva att det blir en uppvärmning inför helgen men där tog jag i lite i överkant.




N:0 24. Krogen

Bort vid en grind uti en skog

Ett litet gammalt Tempel stog,

Dit varje man med längtan drog;

Det hade två fenster,

Och dörren till vänster,

Och hette Krog.


Ett Tempel utan torn gunås!

En gammal dörr förutan lås;

Ej minsta bok där kunde fås;

Församlingen surra,

Och Psalmen var Hurra,

Och Koret, Bås.


En syndare där i sin nöd,

Ej nånsin bad om dagligt bröd,

Ej heller om sin sälla död;

    I skjortan stod Prästen,

   På tröskeln låg Gästen,

   Så rosenröd.




onsdag 4 november 2026

Idag har jag varit och hälsat på en åttondeklass där vi skulle prata om läsning och böcker. En kille berättade att "Löftet" och "Adios hockeyhoran" av Kristina Falk är det bästa han någonsin läst och att han inte kunde sluta läsa! Alltså, det kan vara första gången någonsin som jag hört en sådan sak av en fjortonårig pojke! Lyckligare än så blir inte en skolbibliotekarie.

Resten av dagen har jag gått runt med en glad känsla inom mig. Ibland behövs det inte så mycket.

 



Imorgon ska jag till högstadiet här bredvid och boktipsa några killar i sjuan som inte läser. Det ska bli spännande att se om jag kan nå dem. Man vet aldrig.

Igår kom mina nya IKEA-möbler. Har köpt två bokhyllor och en byrå. Började packa upp med föresatsen att sätta ihop möblerna men när jag såg alla delarna och listan på de verktyg som krävs så skickade jag ett meddelande till pappa med en inbjudan där jag också bad honom ta med verktygslådan. Det här klarar jag inte själv. Så tydligen är man inte för gammal för att be sin pappa om hjälp när man är nästan 53...


När man ser en bok som tillhör "Lyckseleserien" så måste man förstås kolla in vad det är. Lycksele ligger en bra bit härifrån men ändå i den här landsänden. Första delen heter "Bara på låtsas" Författaren heter Eric Donell och handlar om Alex, en populär skådespelare som tyvärr är  mycket bra på att bränna sina broar genom att vara divig och otrevlig. 
Nu har han blivit sparkad från tv-serien där han spelat en actionroll. 
Han får en sista chans i karriären genom att spela i en romantisk komedi vilket är det värsta han kan tänka sig men han har inget val helt enkelt.
Motspelerskan Julia drömmer om en skådespelarkarriär men har precis bestämt sig för att ge upp sin dröm när hon får rollen.
Filmen ska spelas in i Lycksele där Julia kommer ifrån. Hon gjorde en dum sak ett år tidigare och flyttade till Stockholm för att komma undan arga Lyckselebor. 
Nu är hon tillbaka med filmteamet och ska hantera sina tidigare grannar samt den extremt otrevlige Alex som hon förstår hatar henne av någon konstig anledning.
Det är väldigt sällan jag har läst feelgoodböcker skrivna av män men när jag gör det så slås jag alltid av att det blir en annan stil än när en kvinna skrivit. 
Kanske är det inte sämre men ovant och jag stör mig lite. Samtidigt så är det intressant att läsa från ett annat perspektiv. Jag pratade faktiskt lite om saken med åttorna idag. Vad är egentligen skillnaden?
Serien kommer inte att bli min favorit men det är lättsamt och jag har redan börjat på del två eftersom jag råkade låna två delar på en gång från biblioteket.


Min andra bok är långt ifrån en feelgood. Den här boken vet jag redan nu att vissa i min familj absolut inte kommer att läsa! 
Men jag tyckte att den var mycket bra och gav mig insikter jag vill ha.
58 år gammal fick Wendy Mitchell diagnosen Alzheimer. Hon bestämde sig för att kämpa mot sjukdomen med näbbar och klor och hon engagerade sig direkt i forskningen och olika föreningar där hon försökt sprida information och hur man kan leva ett så bra liv som möjligt så länge som möjligt. I boken "Hon som var jag" berättar hon ärligt och självutlämnande om hur hon hanterar sjukdomen och livet. För det är inte det att hon förnekar sina problem utan hon räknar ut lösningar och stöd som gör det lättare att hantera vardagen. Hon tar fasta på det hon kan och förmår i stället för det hon inte kan.
Men hon beskriver också paniken, sorgen och ilskan när hon rätt som det är blir helt vilse och allt blir blankt.
Jag har mött demens på mycket nära håll och tycker att den här boken förklarar väldigt mycket och ger mig en förståelse för hur det känns. Och kanske känner jag mig lite mer förlåtande mot händelseförloppet.
Wendy Mitchell dog 2024.





torsdag 29 oktober 2026

Min familj är ute på en sista höstpromenad innan vi packar bilen och åker till bussen. Sedan blir det nattåg till Uppsala för deras del. Jag har suttit och jobbat vid pappas köksbord idag. Det har gått bra och jag har hunnit få en hel del gjort. 

I veckan har pappa satt ut fågelbordet samt bjudit på en margarinklump. Talgoxarna är redan i full gång och smaskar. Fjällsköra (nötväckan) är på plats, ja flera stycken till och med. I morse blev det ett litet drama när en stackars koltrast blev brutalt bortmotad av fjällsköra. 

Imorgon är planen att vara på jobbet och försöka hitta alla julböckerna. Förra veckan skulle jag plocka fram dem eftersom jag ska hälsa på en klass som vill ha tips med just jultema. Och då hittade jag ungefär hälften av alla böcker. Mycket konstigt eftersom jag har en mycket tydlig inre bild av var jag ställde dem och de är inte utlånade. Men jag har extremt många böcker i mina hyllor så det är inte omöjligt att de gömt sig och därför blir det storstädning. Av erfarenhet så vet jag förstås att mina mycket tydliga inre bilder kan vara aningens opålitliga ibland.

Lucy Diamond är en av de där feelgoodförfattarna som jag i princip aldrig blir besviken på och det gäller även för hennes senaste bok "Där lyckan börjar".
Visserligen hade jag den där vaga känslan som ibland dyker upp att 
-kan jag ha läst den här förut? Det är något bekant med den?
Men jag tror egentligen inte att jag har gjort det.
Vi möter två systrar, eller styvsystrar om man ska vara petig, och i det här fallet är de själva rätt så petiga på det. Rachel är nio år äldre än Becca och den perfekta karriärkvinnan, mamman, frun som lever det perfekta livet. Becca är den slarviga lillasystern som aldrig hittar riktigt rätt, inte orkar träna alltid råkar bli ihop med rötägg.
Rachel har aldrig förlåtit Becca för att hon och hennes mamma blev en del av familjen för länge sedan och relationen är minst sagt frostig.
Men så en dag ringer Rachels granne. Hon är barnvakt till de tre barnen och Rachel dök aldrig upp på kvällen för att hämta dem. Mabel, den äldsta dottern, sa att de skulle ringa och be Becca om hjälp. Becca åker dit och tar hand om barnen och försöker lista ut vad som hänt.
Att bo i Rachels hus, ta hand om hennes barn och tvingas konfronteras med människorna runt Rachel får Becca att se på sin syster med nya ögon. Frågan är vad Rachel ska tycka när hon väl kommer hem igen?