Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

söndag 18 november 2018

En lugn och vilsam helg har det varit. Det är skönt för på jobbet händer det desto mer just nu. Som en kollega sa, det är den där ketchupeffekten du vet...
Hela hösten har vi väntat på att det ska målas och fixas på biblioteket inför den stora dagen när det blir Meröppet. Meröppet är förresten när låntagarna kan få en inloggning och gå in på biblioteket även när ingen bibliotekarie är där. Man kommer att behöva vara över 18 år och man kommer att kunna gå in från kanske kl.07:00 på morgonen till 22:00 på kvällen (eller något sådant). Vi kommer fortfarande att jobba samma tider även om vi är lite rädda att det ska dras in i framtiden. De säger att det inte ska bli så, men man vet ju aldrig vad som kommer.
Nåja, tillbaka till i torsdags när hela ketchupen rann ut...Plötsligt, efter veckor av tystnad, så ringde de och sa att på torsdag om en vecka stänger biblioteket i tre veckor för ommålning! Innan dess ska alla bokhyllor längs väggarna tömmas, låntagarna ska förvarnas och vi ska ha fixat post, reservationer och allt annat logistiskt som måste fixas.
Så jaha, då blev vi aningens uppihejsan kan man säga.



Prinsessan av Wasa - Anna SparreAnna Vasa föddes 1568 och var dotter till Johan III. Hon var en prinsessa som gick sin egen väg, var duktig på läkeörter och och ogift hela livet även om hon hade ett långt förhållande med Gustav Brahe, ett svenskt riksråd och polsk fältmarskalk.
Boken, som jag lyssnat på, var helt okej när man gillar historiegenren, varken mer eller mindre. Har till stor del lyssnat på den i lekparken i sällskap med Speedy. När man bara ska står och titta på den lilla pälsbollen som skuttar lite, putsar sig, gräver lite, så kan man ju lika gärna lyssna på en bok...

söndag 11 november 2018


Bildresultat för bokhunden edgar och katten lollo

När jag hade bokprat med årskurs 3 i veckan så tipsade jag om en lättläst bok. Vi pratade lite om att det kan vara jobbigt att läsa högt för andra och att då kan man läsa för ett djur. Det blev en mycket intressant diskussion om vilka djur man kan läsa för och vi kunde konstatera att alla djur går bra, att det mest viktiga är att det ska vara ett man tycker om. Barnen var helt med på att det här är ett bra sätt att läsa. "Bokhunden Edgar och katten Lollo" är skriven av Ingrid Jönsson.

"Den röda adressboken" av Sofia Lundberg handlar om Doris, gammal, ensam och trött. Hon sitter i sin lägenhet och minns sitt liv. Hennes enda släkting som finns kvar är Jenny, hennes systers barnbarn, som bor i USA med sin familj. Doris skriver ner minnen från sitt liv genom att gå igenom sin gamla adressbok och de människor vars namn står där. Det är ett spännande och dramatiskt liv hon berättar om med både sorg och glädje.
Jag tyckte den var ganska bra även om jag inte blev helt fångad. En trevlig läsupplevelse helt enkelt.

Bildresultat för den röda adressboken

torsdag 8 november 2018

Novemberdikten

Jag är den jag är

Jag är den jag är
Jag är bäcken som porlar nerför
stenarna
Jag är vågen som skvalpar mot
sandstranden
Jag är sippan som lyser med sin
renhet
Jag är berget som tiger i stillhet
Jag är jorden jag trampar under
foten
Jag är den jag är
Jag är inte jakten på prylar i staden
Jag är inte cyberspace med mobiler
och internet
Jag är inte direktören 
med miljonlön
Jag är den jag är
en del av himmel och jord

-Aita Veetmobi Päts-

Ur Poesi på en dag 09

söndag 4 november 2018

Och så var det november...

I år har vi både firat Halloween med pumpa, bus eller godis, vampyrdräkt och disco, besökt en stämningsfull kyrkogård och pratat om döden och om att minnas de som funnits med ljus men också om olika sätt att begrava människor på, mumier och faraoner.

När livet är lite jobbigt, mörkret är som en vägg på morgnarna när man huttrande cyklar till bussen och samma mörka vägg omger en på kvällarna när man huttrande cyklar hem igen, folk runt oss blir sjuka och det händer saker som man inte rår på, hösttröttheten ligger som ett tungt täcke om en och man ska hantera nyheterna som säger att vi har två år på oss att ändra kurs om världen inte ska gå under, ja då är det lätt läsning som gäller.
Jag har grävt ner mig i Kalle Linds bok "Snedtänkt Boken som handlar om det inga andra böcker handlar om". I ett par års tid har jag lyssnat på podden med samma namn, där Kalle Lind med gäster diskuterar människor och fenomen från det förflutna, personligheter som ingen längre kommer ihåg. Att läsa om Karl Gerhard, Hasse och Tage, Nancy och Carina och andra människor jag glömt att jag kom ihåg ger mig samma känsla som när jag var liten och plöjde farmors gamla Saxons (gammal veckotidning som inte finns mer).
Det ger mig pusselbitar till det värld jag växte upp i, vad som format oss till det vi är nu.

Jag har också avslutat "Kanada" av Richard Ford. Det blev ingen stor läsupplevelse för mig. I efterhand tror jag att jag tyckt mer om den om jag läst den i pappersform i stället för att lyssna på den. Jag fastnade liksom aldrig i berättelsen om pojken Dell vars föräldrar rånar en bank och förändrar villkoren för honom och hans syster Burner.

Min bussbok som jag släpat runt på, eftersom "Snedtänkt" var alldeles för tung att ta med, har varit "Prövad oskuld" av Agatha Christie. Ibland fungerar Agatha Christie precis som "Snedtänkt" fungerade, en lättsam flykt från vardagen. Dödsfallen i Christies böcker är ju så långt från verkligheten att det blir ren och skär underhållning. Trots att jag läst de flesta av hennes böcker, eller sett dem på tv, så kommer jag aldrig ihåg vem som är mördare även när jag känner igen ramhistorien.

Härom kvällen lyssnade jag på en kort historia på Storytel också, nämligen "Döden i Hollywood" av Gunnar Wall. Boken handlar om den unga kvinnan Elizabeth Short som kommer till Hollywood på 40-talet för att söka lyckan, men som mördas, styckas och hittas på en bakgata. Hon kom att kallas den Svarta Dahlian.
Mordgåtan blev aldrig löst trots många försök och teorier.


måndag 29 oktober 2018

Snön som kom igår gav familjen skilda känslor. Nioåringen blev lätt uppihejsan och började genast tänka på snöbollskrig. Kaninen blev också väldigt uppspelt och ville ut! Han stod med framtassarna mot altandörren och stirrade på snön. När han väl kom ut ångrade han sig omedelbart, sa brrrr. Kall mage, jag tror jag går in igen (eller ja, det var vad han såg ut att säga i alla fall). Jag suckade av lättnad över att ha bytt till vinterdäck i fredags, en dramatisk historia för övrigt eftersom batteriet dog precis när det var min tur att rulla fram bilen till däckbytarna. De fick försöka rulla igång bilen åt mig två gånger, samt slutligen starta den med startkablar. Jag använder mig av en sådan där mobil däckbytarfirma som står utanför ICA Maxi, mycket praktiskt och prisvärt.
Mina föräldrar som gjort en blixtvisit i helgen berättade, efter en promenad, att kön till däckbytarfirman var evighetslång på söndagsmorgonen.


Just nu läser jag två olika böcker, en hel hög bra tidningar som ligger på nattygsbordet, lyssnar på ett flertal poddar samt "Canada". Så, det är inte så mycket som avslutas för tillfället.
Men jag har läst en box med feel good-noveller.




"Tretton dagar med John C" av Jojo Moyes
"Samma tid nästa vecka?" av Dave Nicholls
"Göra om" av Sophie Kinsella
"Att gå vidare" av Nora Ephron

måndag 22 oktober 2018

Helgen bjöd på vedhuggning, klippande med sekatör och en massa frisk luft. Vi var på landet hela lördagen. På söndagen var vi alla lite stela och hasade omkring med träningsvärk både här och där. Eller ja, mest vi vuxna förstås, nioåringar verkar orka ungefär hur mycket som helst.
Förra veckans roligaste besök på biblioteket var helt klart ett gäng tvååringar som kom, för första gången.
De kom intravande med sina två fröknar, hållandes i ett sådant där praktiskt snöre som håller de små barnen på rätt spår. Inte förrän vid bilderböckerna fick de släppa och då var de väldigt uppihejsan. De tjattrade och pekade åt alla möjliga håll. Det var helt omöjligt att förstå vad de sa men jag tolkade det som att de uppskattade alla böckerna. Under tjugo intensiva minuter flyttade de på alla bilderböcker som fanns, bläddrade, slogs lite, lekte med dockorna som bor på biblioteket, lånade och sedan var det dags att grabba tag i snöret igen och vips var de borta! Det kändes lite tomt när de försvunnit och jag hoppas att de snart kommer tillbaka.

Cecilia B Dackenbergs bok "Kulturkoftor" var en mycket trevlig läsupplevelse tyckte jag. Den berättade om kända kulturmänniskor utifrån deras koftor (och lite andra stickade klädesplagg). Nu har jag läst hennes första bok; "Ylle och bläck". Det är egentligen samma tema. Även här handlar det om kända människor och deras förhållande till yllegarn och stickade plagg. Jag tyckte att den var bra även om "Kulturkoftor" kanske var lite mer rolig på något sätt. Varför jag känner så är lite svårt att sätta fingret på. Men om man vill läsa något lättsamt och samtidigt lära sig lite om spännande människor ur historien så ska man absolut ge sig på Cecilia B Dackenbergs kåserier!

Ylle & Bläck (inbunden)

fredag 12 oktober 2018

Svinnlandet

Som så många andra tänker jag mycket på miljöförstöring, vart världen är på väg och vad vi kommer att lämna över till våra barn. Efter den senaste rapporten där FN konstaterar att klimathotet kräver mycket större och snabbare förändringar i hela samhället och alla länder för att undvika 3 graders temperaturhöjning inom de kommande fyrtio åren och kollaps så känner jag vissa dagar att jag bara vill lägga mig under en filt och inte höra mer, bara ge upp, och vissa dagar blir jag beslutsam och tänker att näe så lätt går det inte!Läs här
Så ramlade jag på en bok..."Svinnlandet" med undertiteln "Min resa genom en värld av slöseri- och hur den gett mig ett liv i överflöd" av Andreas Jakobsson. Det handlar om dumpstring, det vill säga när folk uppsöker soprum och containrar för att hitta mat och annat som företag och affärer slängt. Vi pratar inte om dåliga produkter utan poängen är att en fruktansvärd mängd varor slängs, utan att det är något som helst fel på dem. Ett exempel är frukt där till exempel en apelsin i en nätpåse kan vara dålig så slängs hela påsen. Eller att bäst före-datumet är i antågande(men inte passerat) och då slängs varan. Andreas Jakobsson bor i Uppsala och berättar hur han kommer in i dumpstringsvängen och hur han, först som ett experiment, lever helt på dumpstrade varor. Varför man blir en dumpstrare kan variera. För vissa är det spänningen och utmaningen som lockar, äventyret. För andra handlar det om ekonomi, du kanske är student och inte riktigt klarar dig och då blir det ett sätt att försörja sig. En tredje variant, och som jag själv gick igång på när jag läste boken var miljöaspekten. Vi håller på att göra slut på jordens resurser i en rasande takt och det finns ett antal människor i världen som svälter. Och att då få veta att det slängs tonvis med mat, varje dag, bara för att vi är kräsna kan ju ge i alla fall mig en härdsmälta. Jag skulle nog inte själv ge mig ut med pannlampa och plocka ur containrar, men tanken på allt svinn är helt absurd.
Så jag har läst, förfasats och fascinerats. På onsdag kommer Andreas Jakobsson till biblioteket i Stenhagen och berättar och jag ska gå dit för det här är något jag inte kan sluta tänka på! Jag rekomenderar boken starkt!