Min hjärna känns fortfarande snorfylld med bomull i kanterna. Jag har jobbat den här veckan men inte med någon större entusiasm. Är så himla trött hela tiden. Igår efter jobbet var det så otroligt fint väder att jag var på väg ut på promenad efter middagen, funderade till och med på att hälsa på en kompis. Men så blev jag sådär trött och kände mig vissen så det blev ingen promenad. Ikväll är det Filmstudio med säsongens sista film och det ska jag gå på.
Jag har läst mycket men inte bloggat så nu ska jag försöka sammanfatta min läsning.
I höst kommer den fjärde delen i Solveig Vidarsdotters deckarserie som utspelar sig i Gäddede. När böckerna var nya för mer än tio år sedan så läste jag de två första. Det var kul läsning även om jag hade synpunkter på vissa saker, hur författaren beskrev tjocka, förståndshandikappade och så. Nu har jag läst om den andra delen "Nässelvrede" och åren har på ett sätt gjort mig mildare i min dom men jag vänder mig fortfarande mot de där beskrivningarna. Nu tänker jag att författaren vill ge karaktärerna röster och visa deras svagheter och fördomar. Men om det är fallet så opponerar jag mig mot att bara för att man kommer från en glesbygd i norr så ska folk vara fördomsfulla. Och vad är poängen egentligen med att föra fram det där tankesättet överhuvudtaget i en deckare? Äh, jag vet inte.
Jag har för mig att när jag skrev om det här i bloggen förra gången, för många år sedan så konstaterade jag också att det fanns en stor möjlighet att jag var extra kritisk eftersom jag är väl bekant med miljön, platsen och till viss del författaren även om jag inte känner henne alls.
Nåväl. Ska ge mig på del tre också så att jag är redo när del fyra kommer. Man måste ju ändå läsa när den har den lokalanknytningen. Det ska också bli spännande om Solveig Vidarsdotter och hennes karaktärer har blivit lite mer fördomsfria under åren.
Jag har också blivit färdig med alla böckerna om Ruth Galloway och Harry Nelson.
I ärlighetens namn var det med lite sorg jag avslutade sista boken. Allt slutade bra förstås. Ruth och Nelson är som gamla vänner som man tappar kontakten med. Jag vill veta hur de har det! Vad som händer!
Själva deckarmysterierna var bra men den stora behållningen var ändå karaktärerna. Ruth och Nelson men också Clough, Judy, Cathbad och Kate...
Jag älskar Ruth och Nelson som är både roliga, smarta mycket speciella och fulla av fel och brister som de inte direkt döljer för omvärlden.
Precis som i Vidarsdotters böcker så upptas en stor del, speciellt i början av serien, av att Ruth tänker mycket på sin övervikt och hur hon ter sig i andras ögon. Det är väl egentligen min enda negativa synpunkt. Jag förstår poängen med att skildra en persons nojor för at man ska förstå karaktären. Men man måste inte hamra in det hundra gånger i läsaren för att hen ska fatta.
De sista böckerna i serien lyssnade jag på eftersom jag inte stod ut med att vänta på dem från biblioteket.
Dolt i mörker (del 9)
Den mörka ängeln (del 10)
En cirkel av sten (del 11)
Irrbloss (del 12)
Nattfalkarna (del 13)
Det låsta rummet (del 14)
Den sista utgrävningen (del 15)
Min enda synpunkt på ljudboksinläsningen är att uppläsaren uttalar Cathbads namn son Caba vilket jag anser vara fel och vid ett tillfälle i en av de första böckerna hör en person fel på namnet och tror att han heter Cuthbert vilket styrker min tes.