Igår var det en riktigt solig och härlig söndag. Jag plockade svarta vinbär för brinnande livet. Det blev några glasslådor som sedan hamnade i frysen. Jag plockade lite krusbär också och bjöd pappa på kräm till lunch, efter hans eget önskemål. Vi har ju aldrig varit på plats under den där bärsäsongen när krusbär,  hallon och vinbär är mogna och förra året var jag alldeles för nyinflyttad och uppstressad för att orka dyka ner i någon bärbuske och därför har jag inte tillagat och ätit kräm på många år. Min farmor bjöd mig och sina andra barnbarn på mycket kräm när vi var små. Mamma tillagade också kräm till mellanmål åt oss. Så nu kändes det nästan lite nostalgiskt. Tänk om det funnits något litet barn i närheten också som kunnat smaska med oss. men man kan inte få allt förstås.

Vi kollade upp lite om krusbär på nätet också och fick veta att bären innehåller tjugo gånger mer          c-vitamin än apelsiner, magnesium, kalium och a-vitamin samt anses kunna sänka blodtrycket. På 1800-talet var krusbär bland den mest populära bärbusken i svenska trädgårdar men så drabbades en massa buskar av mjöldaggssvamp och då minskade intresset. Informationen har jag hittat på Alter Hedens .

Busken i vår trädgård har taggar men numera finns det tydligen taggfria varianter också.

I lördags åt vi surströmming. Åh, det är så gott. Det var så gott att jag till och med började filosofera om huruvida det kanske till och med är godare än sushi och då förstår man nivån av njutning.

"Anne på Ingleside" är den senaste "Anne på Grönkulla"-delen jag har läst. Nu handlar det till största del om Annes och Gilberts alla barn och deras vedermödor. När jag läste den här serien första gången så plöjde jag förstås även de böcker som utspelar sig efter Annes bröllop. Men det är nog så att jag bara läste dem en gång så jag har  inte samma intima relation med barnen som jag har med Anne. Det har visat sig vara en fördel. Nu när jag uppnått en ålder då jag inte är så noga på att få de romantiska bitarna så uppskattar jag de putslustiga och ganska dramatiska barnen lite mer. Det låter lite tråkigt men jag gillar fortfarande romantik men kan uppskatta andra saker i en bok.

Nåväl, konstaterar att vissa saker i böckerna inte åldrats riktigt väl. Ganska konservativ attityd till kvinnor och män och deras roller i världen. Även bilden av andra folkslag och religion känns väldigt mossig emellanåt. Men det är förstås sådant man får räkna med.

Idag tog det några extra minuter att ta sig till jobbet för jisses så mycket folk det var i farten. Skolorna börjar idag, i en grå och dimhöljd värld. Det regnar inte men jag var ändå lite fuktig när jag kom in på biblioteket. 

Min son gör sin andra dag idag. Allt hade gått bra igår, god lunch och två nya tjejer i klassen. Trots det och sovmorgon även idag så var det ingen sprudlande kille jag pratade med igår. Men det ska väl bli bra bara han och hans far kommer igång. Första veckan är alltid lite tuff. Det vet jag som snart gjort två. 

Mitt dystopiprojekt, som jag nämnt ett flertal gånger, har fått in mig på böcker i sagda genre. En bok som jag hade på mitt förra bibliotek men som jag aldrig läste, och tyvärr ingen annan heller, finns även här. Den är aldrig utlånad här heller vilket nog beror på det strama omslaget samt att den är på 506 sidor. Men nu bestämde jag mig för att ge den en chans och det ångrar jag inte. Boken heter "Hotet" av Mats Söderlund och är den första delen i en triologi som heter "Ättlingarna". 

Jag kan inte påstå att det var en enkel bok. Trots att jag är en ovanligt rutinerad läsare så fick jag anstränga mig att komma in i den och hänga med i svängarna men belöningen var stor. Egentligen förstår jag inte varför den är klassad som en ungdomsbok. Få ungdomar skulle ta sig igenom den om de ens skulle få för sig att försöka.

Jenny är elva år och ute med sin pappa på fjällvandring. Pappan vill lära henne så mycket som möjligt om naturen, dess tecken och historia. Men på kvällen när Jenny ligger i tältet och pappan sitter vid elden utanför så händer något. Några varelser dyker upp. De ser ut som människor men Jenny får för sig i stundens hetta att hon ser en svans på en av dem. Vad är detta?! Varelserna jagar Jenny och hennes far och pappan försvinner. Det tar tre veckor innan Jenny hittas och ingen, inte heller hon själv, kan förklara vad som hänt henne under de veckorna. 

Flera år senare börjar det hända saker i rask takt, saker som Jenny och hennes syskon David och Wilma inte förstår. Mamma Gaupi är en framstående politiker som åker runt jorden på möten för att förhandla om miljön och den stora bristvaran vatten. I Sverige är det ingen vattenbrist vilket gör det till ett eftertraktat och rikt land. Många starka viljor finns. Vissa vill sälja vatten till högstbjudande och bli rika och andra vill fördela resurserna rättvist. 

Nu har jag gett en liten, liten inblick i handlingen för den innehåller så otroligt mycket mer. Och den där svansen som Jenny skymtade innan hon flydde på fjället har en mycket större betydelse för henne och hennes syskon än vad någon kunde tro...

Handlingen utspelar sig till stor del i Skelleftehamn där Jenny bor. Historien handlar också om samernas historia, gruvnäringen, klimatkrisen och dess följder.

Jag kommer att läsa de två fortsättningsdelarna eftersom det här är riktigt bra men med tanke på att de är lika tjocka som den första så kanske jag spar dem lite tills det finns mer tid.

Idag börjar skolan i Uppsala och det var otroligt synd om 17-åringen igår när han tänkte på hela det läsår som ligger framför honom...

De börjar med en rejäl sovmorgon och kortdag men det kändes ändå oöverstigligt. Man förstår känslan ändå även om jag efter en och en halv veckas jobbande nästan har glömt hur det kändes med semester.

Igår märktes det att lärarna var på hugget för det började ramla in roliga mejl med förslag och idéer som de vill samarbeta kring. Skolorna i den här kommunen kör igång imorgon.

Så är det dags för en Jenny Colgan-bok igen. "tredje året på den lilla skolan på klippan" är som man förstår av titeln den tredje boken i serien om privatskolan där Maggie Adair jobbar sedan ett par år tillbaka. Förra boken slutade med ett drama och vi börjar här där den slutade. Jag vill inte avslöja för mycket men Maggie och David McDonald, engelskläraren på den närliggande pojkskolan är huvudpersoner förstås. Otroligt luftiga sidor vilket gör att de här böckerna läses ut på typ två kvällar vilket nästan är lite tråkigt. 

Detta är inte min favoritserie av Jenny Colgan men alla hennes serier kan förstås inte vara favoriter.

 

Jag har läst nästa del i serien om "Anne på Grönkulla", nämligen "Drömslottet".

Anne och Gilbert har gift sig och med blandad glädje och sorg lämnar Anne Grönkulla för att bosätta sig på ett nytt ställe. Hon och Gilbert blir genast förälskade i den nya lilla stugan och får nya vänner.

Allt är inte romantiskt och glatt. Deras första lilla dotter blir bara en dag gammal och Annes lättsamma personlighet förändras för alltid. Även om hon blir sitt glada drömmande jag så småningom så finns sorgen över det första lilla barnet alltid kvar.

Det jag hade glömt från när jag läste böckerna förra gången för sisådär 35 år sedan var att det förekommer lite politik. Gilbert och Anne är högermänniskor vilket konstateras och sedan pratas det inte så mycket mer om det. På den lilla orten finns en karl som är liberal, tydligen är det de två alternativen som finns, och han har i ett hetsigt ögonblick sagt att han inte ska klippa håret eller raka skägget förrän liberalerna tar makten. Eftersom det tar 19 år så ser han enligt texten i boken ut som en höstack. När det blir val så vinner plötsligt liberalerna och mannen ansar skägg och hår, blir helt oigenkännlig och gifter sig till på köpet med sina gamla kärlek som är en av Anne och Gilberts goda vänner. 

Jag kom inte ihåg kringhistorien men just det där med att han såg ut som en höstack hade jag tydligen lagt på minnet.

Så är det fredag och jag har harvat mig igenom första arbetsveckan efter semestern. Det har gått bra och jag har det ganska lugnt och avslappnat. Trots det har jag varit väldigt kvällstrött både i kropp och själ. 

Nu väntar en lugn helg med stickning, bokläsning, vävprojekt och häng med pappa och faster.

Efter en sommar då jag inte känt något vävsug så börjar inspirationen återkomma. Jag experimenterar och grejar. Perfekt blir det inte och jag vacklar mellan att vilja be min kompis Syfröken komma och hjälpa till att styra upp det och att tycka att det är alltför pinsamt att visa mina taffliga försök. Jag tänker då och då med en rysning att min mycket noggranna och kompetenta faster, vars vävsaker jag ärvt, förmodligen skulle vända sig i sin grav om hon såg det jag pysslar med.

I juli kom den nya serien med "Lilla huset på prärien" på Netflix. Som jag väntat... Jag hade förhoppningar om att de skulle ha satsat på att göra den lite mer som böckerna, lite mer verklighetstrogen. Efter att ha sett två avsnitt var jag extremt upprörd! Jag har inte ens sett klart och vet inte om mina nerver klarar att slutföra projektet.

Plötsligt framstår 70-talsvarianten som brysk och sanningsenlig vilket säger en hel del. Den som var med på 90-talet kanske minns serien "Dr. Quinn"?

Om jag ska jämföra den nya "Lilla huset på prärien" med något så kanske det skulle vara "Dr Quinn".

Bara en sådan sak att Caroline Ingalls går runt barhuvad med utsläppt böljande hår! I böckerna återkommer Carolines förmaning till Laura att dra ner bahytten ordentligt ungefär två gånger i varje kapitel. Att som kvinna gå runt barhuvad med utsläppt hår skulle helt enkelt aldrig ha hänt.

Och ännu värre, rätt som det är knatar både Caroline och hennes döttrar runt i underklänningarna till och med när de har främmande karlar på besök. Jag menar, hallå!!!

Slutligen har de lagt in att Laura blir kompis med en flicka från ursprungsbefolkningen med föräldrarnas godkännande. Inte heller det har någon som helst verklighetsförankring. Ett av mina problem med omläsningen av böckerna förra sommaren var rasismen och familjens syn på alla de människor som bodde på prärien före dem. Jag tycker inte att det var bra. Men att bara låtsas som att rasismen inte finns förtar all trovärdhet. I stället önskar jag att man låtit familjen beskrivas som den var med fel och brister. 

Min slutsats är att man vill skriva om historien och romantisera den långt bortom vad Michael Landon gjorde för mer än femtio år sedan vilket känns otroligt trist.

Mina stackars gurkor och tomater står på balkongen och fryser. I förrgår fick de lite sol och värme på sig men annars är det mulet, regnigt och förhållandevis kallt. 

Tomatplantorna har sina små gula blommor men de kommer nog inte att förmå utveckla röda tomater, om ens kart.

I söndags plockade jag hallon runt gården men de var inte så stora och ganska maskätna. Igår åt jag upp det mesta ända tills jag plötsligt kände mögelsmak och då var det slut på det roliga. De låg i frysen tills igår morse men tydligen räckte det med en dag i kylskåpet för att det skulle vara kört. 

Hm, det här blev en deprimerad odlingsdrapa men jag känner en viss pessimism inför odlingarna just nu.

I frysen har jag röda och svarta vinbär. DE kommer att bli goda. Och i helgen ska jag plocka mer vinbär. Ganska mycket var lite omoget i söndags.

Idag blir det lunch med pappa och faster och sedan ett webbinarium på eftermiddagen om elever och deras digitala kompetens utanför skolan. Ett intressant ämne. Internetstiftelsen har haft flera intressanta webbinarium under våren och sommaren som jag följt och nu tror jag att det här är det sista. 

I morse när jag cyklade till jobbet såg jag tre bussar fullproppade med lärare som åkte iväg på äventyr. Jag saknar verkligen inte de där studiedagarna då man skulle åka iväg, knyta ihop kollegiet och ladda inför terminen. Oftast var det tramsiga lekar inblandade också och det är bland det mest plågsamma jag vet  på jobbet.

Under sommaren har jag haft sällskap med Herman Lindqvist och hans bok "När Sverige var i gungning: frihetstiden i skuggan av det ryska hotet". Nästan nio timmar av kungar, drottningar, krig och politik. Jag är mycket förtjust i Hermans böcker och sövande uppläsningsröst. Jag har någon gång skrivit på den här bloggen att det är så tryggt med den där rösten och Hermans historieböcker. Man vet hur det ska gå, inga besvärliga överraskningar. En bok som jag lyssnade på för något år sedan lästes upp av en lite förkyld Herman, aningens nasalt och täppt. Det var en speciell känsla. Och i den här boken som är hans senaste så hör man att han blivit gammal, lite sluddrig, lite darrig. Man kan tycka att det skulle vara jobbigt att lyssna på men på något sätt känns det personligt och nästan lite hemtrevligt.

Och så var det själva temat i boken då...

Helst ärligt så har det varit lite ofokuserad lyssning från mitt håll. Har jag suttit eller legat lite väl bekvämt så har jag somnat som en stock. Och har jag pysslat med något annat samtidigt som jag lyssnat så har jag tappat tråden. Den något mumliga och sövande rösten, namn som droppas hit och dit, militärord och årtal gjorde det osedvanligt svårt att koncentrera sig. Men något borde ändå ha fastnat och kan läggas till på min inre hårddisk.

Månadens dikt augusti 2026

Det är onsdag morgon. Jag är på jobbet men varken jag eller min dator har riktigt vaknat än och vi är tröga som sirap.

Så innan jag sparkar igång oss så bjuder jag på månadens dikt. Ett passande budskap i dessa tider får ni här av Hasse Alfredson.

Uppbrott

Bryt upp! Var noggrann när du viker tältet,

och bind det stadigt på din dromedar.

Se till att inga tältpinnar finns kvar,

och inga lämningar av dig på fältet.

Ryck upp en torva och bind fast vid bältet,

låt den vara det enda som du tar.

Kliv upp och rid! Nu är det tid du drar

och lämnar gnället, grumsandet och kältet.

Man städar sina gamla lägerplatser

och stampar noga ut den sista glöden.

Nu väntar nya vinster nya satser.

Bryt upp! Bryt upp! Det kommer nya öden!

Var inte rädd! Det är så långt till döden.

Men var beredd! Det kommer fler strapatser.

-Hans Alfredson-

Ur

Blomstervers

1996