I tre dagar har jag ägnat kvällarna åt att lägga upp en ny stickning, en kjol i alpacka. Min känsla är att den kommer att bli fantastisk. Om jag någonsin kommer förbi resåren vill säga. Jag har lagt upp och stickat cirka tre centimeter och upptäckt att jag tagit ihop den snurrad, repat och börjat om. För den oinsatte så stickas den runt. Man börjar med att lägga upp alla maskor och sedan tar man ihop den första och den sista så att man sedan kan sticka runt. Anledningen till denna uppenbarligen omöjliga uppgift misstänker jag beror på många maskor (som kan snurra sig) och lite snurrig kabel på rundstickan. I tisdags kväll lyckades jag ÄNTLIGEN och kunde börja sticka samma resår för sjunde gången och det är inte ens en överdrift, jag räknade. Så nu är jag lite manisk och vill bara sticka hela tiden.
Men, men jag har också läst. "Hemma där hjärtat finns" är Jenny Colgans senaste och del 3 i hennes serie som utspelar sig i den skotska övärlden.
Huvudpersonerna är Janey, med det något ovanliga yrket audionom (i feelgoodböcker) och hennes dotter Essie som jobbat i finansvärlden i flera år i Edinburgh. Essies arbetsplats flyttar till Bern och hon förlorar jobbet. Hennes enda alternativ blir att lämna storstan och pojkvännen och flytta hem till mamma i det lilla samhället Carso. Mamma och dotter har ingen enkel relation. Essie har alltid anklagat Janey för att föräldrarna skildes och Janey verkar aldrig kunna göra något rätt.
Det är en rolig bok. Jag har faktiskt fnissat högt för mig själv flera gånger. Och som så ofta är det med roliga djur, i det här fallet hundvalpar.
Kanske är det inte min favoritbok av Colgan men jag är ju aldrig missnöjd med hennes böcker. Eller nja, någon gång har jag kanske inte varit helt nöjd...