Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

måndag 25 oktober 2021

 Min insats i städandet av området tog inte slut där i lördags minsann. På kvällen sa T att han hört att det blivit så många säckar med ris och löv att frakta bort att de var tvungna att ta en sväng till återvinningen även på söndagen. Tydligen hade de ansvariga i styrelsen frågat om några kunde ställa upp och hjälpa till. Eftersom vi skickade med ett par säckar med ris från vårt äppelträd så kände vi oss aningen skyldiga och kom fram till att vi nog borde göra en insats. 

Men så var det ju det där att T är så morgontrött och inte hade hunnit få något kaffe när det var dags att gå ut. Jag hade redan hinkat i mig en rejäl mugg och legat och läst i sängen en timme så då kändes det rimligt, trots ett inre motstånd, att jag skulle ställa upp. Hoppade i mysbyxor, skippade strumpor då jag tänkte att det här tar väl en kvart så kan jag lägga mig i sängen med påtår och min bok igen efteråt. 

Det visade  sig att det var jag och en av områdets trettonåringar som kom förutom mannen som tagit på sig att köra. Och första vändan gick ganska snabbt, en fyra, fem säckar som vi glatt gjorde oss av med. Men sedan visade det sig att det hade varit väldigt entusiastiska människor på den där städdagen och att några hade avverkat typ en hel skogsdunge  mot vägen för att det ska bli bättre sikt när man kör ut och då menar jag en dunge med träd, inte kvistar. Efter att kämpat iväg med tre fulla släpkärror och två timmar senare så bestämdes det att nu får det vara nog, resten får de andra som lovat komma men aldrig dök upp, ta hand om! Den trettonåriga tjejen gjorde en strålande insats måste jag säga. För att inte tala om hur hon muntrade upp oss efter två lass när hon konstaterade att 

-det här jobbet är som gjort för en arbetshäst, vilken tur att jag har en hemma, kommer snart!

Efter ett par minuter kom hon galopperande på sin käpphäst Thunder! Och jo, det visade sig minsann att Thunder kunde jobba.

Alltså kan man annat än älska en sådan tonåring!

Resten av dagen satt jag i soffan med mycket gott samvete och stickade julklappsockar och tittade på en oerhört tramsig Netflix-serie.

Jag försöker ta mig ifrån feelgood-genren och läsa annat nu. Och tänka sig, då ramlade jag rakt ner i genren  "författares tragiska barndomsskildringar" i stället. "Till minne av en villkorslös kärlek" av Jonas Gardell startade temat. Det måste sägas dock att Jonas Gardell berättar sin historia med svart humor emellanåt och det kan man inte anklaga de andra böckerna för att göra.

Jag råkade ge mig på "Överlevarna" av Alex Schulman. Jag är inte säker på hur fiktiv den är men efter att ha läst andra böcker av Schulman så är man välbekant med hans barndomsbeskrivningar. Tre bröder ska ta med sig mammans aska till sommarstället för att sprida ut den. Boken startar i slutet eller hur jag ska säga. Bröderna sitter på trappen till sommarstugan , de har slagits, är ledsna och arga och polisen dyker upp. Sedan rullas historien upp och man går baklänges i tiden under det dygn då de bestämde sig för att göra resan. Man får också tillbakablickar från brödernas barndom så att man förstår hur de blivit formade av sina föräldrars liv. Jag blev väldigt trött av att läsa den här berättelsen. Kanske hade det blivit lite lättare om det hade funnits något litet av Gardells självironi?

Fortsättning följer om nästa bok på samma tema...





lördag 23 oktober 2021

En solig och kylig oktoberdag

 Tack vare att vi har haft städlördag i samfällighetsföreningen så sitter vi nu i varsin fåtölj, lite rödkindade av höstkylan och ganska nöjda med oss själva. Kaninen var ute och pysslade med sitt så han sitter också i sin fåtölj och är väldans trött.I eftermiddag får vi middagsfrämmande men innan dess ska jag nog ligga lite under en filt och läsa en stund. Det måste man få unna sig på en lördag.

Förra helgen blev det en feelgood igen, jag har lite svårt att ta mig ur det träsket. Den var lättläst och trevlig. Det är Julia Quinn som kommit ut på svenska med en ny serie. Det var ju hon som skrev böckerna om "Bridgerton" Vi befinner oss i samma universum även i denna bok  som heter "Som i en dröm". Serien heter "Smythe-Smith kvartetten" .

Som i en dröm Honoria Smythe-Smith är yngsta barnet i en rejäl syskonskara. Hon och de andra flickorna i släkten tvingas varje år framföra en musikkonsert som är en riktig prövning både för de som spelar och publiken. Det låter inte vackert men eftersom det är en tradition så går det tydligen inte att undvika. Och så har vi Marcus Holroyd, bäste vän till Honorias storebror. Marcus och Honoria har känt varandra sedan de var barn och är som syskon, eller?....

På sista tiden känns det som att saker och ting blivit mer komplicerade i deras relation men det är verkligen inget de tänker låtsas om.

Om man gillar Bridgertonserien så kan man känna sig helt trygg i vetskapen att denna bok följer samma upplägg.

För övrigt så har jag just nu gett mig själv bibliotekslånförbud. Jag har extremt många olästa böcker bredvid min säng som är mina egna. Vissa i min familj påstår att det snart inte går att komma in i sovrummet men där tycker jag nog att han överdriver. Men jag har i alla fall bestämt att jag måste minska den där högen och läsa åtminstone ett gäng. Det har gått ganska bra fast en liten bok slank ner när jag och H var på biblioteket i onsdags.

Tanken är att jag ska läsa mina egna böcker fram till jul så får vi se hur långt jag kommer.


onsdag 20 oktober 2021

 I lördags drog jag med mig mina systrar, deras barn och min egen son till Lata pigan , en omtalad vintageaffär utanför Enköping. Jag har passerat skylten när vi varit ute med bokbussen och när en kollega tipsade om den dessutom så blev jag sugen. Utflykten blev mycket trevlig och det gläder mitt hjärta varje gång vi lyckas få med oss (nästan) alla tonåringar på äventyr, den yngsta i gänget fyller tretton till sommaren. Det händer, av förklarliga skäl, inte så ofta minsann.

Flera i gänget shoppade och sedan åt vi våfflor i våffelvagnen som stod i närheten.

På vägen hem visade jag dem mitt bibliotek vilket också var kul och naturligtvis tyckte de att det var fint! De hade nog inte vågat säga något annat.

På kvällen åt vi middag ihop, hela bunten,, vilket var länge sedan. Vi är lite i varsin torktumlare just nu känns det som. Att andas ut är en lyxvara som vi inte riktigt kan unna oss. Kanske blir det bättre till jul?

Jag läser och stickar, läser och stickar...

Kanske som sista bibliotekarie i Sverige har jag läst Jonas Gardells bok "Till minne av en villkorslös kärlek". För mig var det exakt rätt tidpunkt att läsa den. Boken är en blandning mellan biografi och roman skulle jag säga. Den handlar mest om Ingegärd, Jonas mamma men också en del om släkten. Ingegärd var uppenbarligen en mycket säregen människa vars viktigaste motto i livet var att få vara fri, kosta vad det kosta ville! Inte helt enkelt i hennes värld med tanke på den generation hon tillhörde och att hon och familjen dessutom tillhörde frikyrkan. Familjens och släktens motto var att det verkligen inte fanns svaghet i deras gener vilket, liksom Ingegärds frihetsbehov, ställde till det många gånger.

Inte nog med att Jonas Gardells mor var egensinnig från början, hon drabbades också av Alzheimer vilket inte gjorde saken enklare. Det som jag uppskattar så mycket med hela historien är all kärlek och humor. Trots att Jonas Gardell suckar och pustar och med en mycket torr humor beskriver olika situationer så behöver man aldrig tvivla på att han verkligen älskade och förstod sin mor. Att ha nära människor som blir dementa är inte lätt på något sätt, men om man orkar fnissa lite åt allt knas som kan uppstå så tror jag att man blir lite mer försonande överlag. Sedan har jag en förkärlek för tanter och i synnerhet de som struntar i vad gubbarna säger. Gubbar kan också vara excentriska och  knasiga minst sagt men de är oftast inte lika roliga på det där torra och kompromisslösa sättet. Gardell själv är möjligtvis ett undantag men han tar så mycket plats vilket kan göra mig aningen utmattad ibland!




onsdag 6 oktober 2021

 Regnet strilar ner. Jag är hemma en vecka hos mina föräldrar. Häromdagen plockade jag en massa kantareller bara precis vid gården. Efter att ha sett Vetenskapens värld på tv häromkvällen där de pratade om den svenska skogen så kan jag inte annat än vara tacksam över att vi har en gammal orörd liten skog där man både kan hitta svamp och skägglav. Då och då kan jag känna mig så uppgiven över världens tillstånd. Hela tiden dyker det upp nya miljöproblem som de ansvariga inte vill hantera för att det betyder att de inte kan tjäna en massa pengar. Men vad är pengar värt om det inte finns en miljö där man kan vistas?! Jag, som numera är medelålders gubevars, kommer att få leva med en värld som krackelerar men jag kommer ändå att leva i en vacker värld på många sätt. Men mitt barn, hans kommande barn, alla oskyldiga människor i framtiden som inte kommer att få leva i en frisk miljö! Jag kan inte bara bortse från dem! Hur kan det ens finnas de som struntar i det?

Igår fick vi sorgliga nyheter, en person som inte finns kvar. De senaste åren har vi tappat flera och nu börjar jag tycka att det är nog! 

Jag vill bara ha lugn och ro, höra goda nyheter på olika fronter men det verkar inte bli just nu.

Så är det konstigt att man plöjer böcker med lyckliga slut, historier som man kan vira in sig i som en mjuk filt? "Sagan om Isfolket" är väl inte direkt som en gosig filt men det är absolut en saga som oftast slutar bra. Det goda kommer, i slutet av de 47 böckerna, att segra. Det vet jag!Denna vecka när jag travar ute i höstregnet på ägorna så har jag Isfolket i hörlurarna.

Del 33, "Kvinnan på stranden" är färdiglyssnad och jag är nu inne på nästa del, "Vandring i mörkret".



 



söndag 26 september 2021

Söndag i september

 Helgen har bjudit på en fantastisk brittsommarvärme och stålande sol. Speedy och jag har gjort en tur till parken nu på förmiddagen och vi somnade nästan i solen, båda två.

Vi har haft det lugnt. Jag var hos min syster på middag i fredags, väldigt trevligt. Men jag kom inte hem förrän strax efter midnatt och det är långt efter min läggningstid i vanliga fall. Det plus att sitta och sippa på rödvin efter klockan 10 på kvällen gjorde att jag var något trött igår. Egentligen skulle H på fotbollscup men han är förkyld IGEN för tredje gången denna höst så han fick stanna hemma till sin besvikelse. Han coronatestade sig i fredags och fick svar redan igårkväll så imorgon kan han gå till skolan vilket är skönt trots allt.

Idag ska jag gå på bio! Helt själv dessutom eftersom alla runt mig antingen är upptagna eller inte så intresserade av Lena Nyman. Det är nämligen filmen Lena jag ska se. Jag är väldigt intresserad av Lena Nyman, som jag påpekat förr i den här bloggen, och har väntat på filmen sedan jag hörde om den i våras. Så det ska bli väldigt intressant.

Till veckan blir det full fart. Imorgon kväll ska jag ut och äta med två kompisar som jag inte har träffat på evigheters evighet. På tisdag morgon ska jag till doktorn före jobbet och äntligen kolla upp mitt extremt onda knä och på lördag morgon sätter jag mig på tåget för att åka hem till mamma och pappa.

Min son sa missnöjt idag när jag påminde om att jag ska iväg imorgonkväll att

-du är ju ALDRIG hemma!

Hm, njae jag skulle vilja påstå att jag är hemma de flesta kvällar och helger det råkade bara köra ihop sig lite just nu.

Tomatplantorna levererar fortfarande. Senast idag har jag plockat en hel skål med röda tomater. Gurkorna har inte heller gett upp helt. Det är en som kämpar och vill växa ungefär en centimeter i veckan men den är fortfarande långt ifrån redo att skördas och jag har inga större förhoppningar om att den ska hinna i mål. Sedan är det två minigurkor som nog aldrig blir ens i närheten av att vara på gång.

Jag kämpar med min läsning just nu. Dels vill jag koncentrera mig på annat än feel good, dels vill jag läsa ikapp från min egen bokhög och inte bara låna på biblioteket.  Problemet är att jag för länge sedan, typ i somras, ställde mig på kö på några feel good-böcker och nu har de ramlat in.  

Jag har fått och läst del fyra i Nora Roberts serie "Familjen vid Chesapeake bay". Det är den sista i serien och heter "Vid horisonten".

Vid horisonten (inbunden) 

Just nu läser jag "En evighet från dig" av Jenny Colgan

En Evighet Från Dig 

och sedan ska jag ge mig "Sommar i strandhuset" av Veronica Henry.

 

 

Sommar i strandhuset – Veronica Henry – Bok | Akademibokhandeln 

Efter det tror jag att det bara är en bok till som jag har beställt och jag har gett mig själv biblioteksstopp ett tag. Får se hur länge det håller.


 

 

lördag 18 september 2021

 I år kom hösten verkligen snabbt och brutalt. Jag tänkte att jag kanske håller lite på sommargarderoben ett tag. Det brukar ju kunna bli varma brittsommardagar då man kan hålla fast lite extra vid sommarkänslan men jag insåg snabbt att det bara var att plocka fram höstkläderna. I ärlighetens namn är jag ganska nöjd. Våren och hösten är nog mina favoritårstider. Jag gillar regn och blåst, känslan av att blir helt genomblåst när man går ut. 

Efter vårens trauma med stängt bibliotek, hot om försämringar och allt möjligt elände så njuter jag extra mycket av att det är så bra just nu. Det är uppenbart att folk har saknat sitt bibliotek och det är full fart. Förra veckan jobbade jag den första lördagen på över ett år. Lite jobbigt var det, men också skönt att allt är som vanligt igen. Det kom inte så många besökare dock. Vi har väldigt många Meröppetlåntagare och jag märker att det är en hel del folk när jag inte är där.

Här hemma är H förkyld för andra gången sedan skolan började. Lite bekymmersamt är det att han måste vara hemma flera dagar i sträck. Han missar mycket men man får trösta sig med att det är många elever i samma situation och han hänger med bra ändå. Ganska nöjd är han över att ha börjat både med spanska och hemkunskap. Det är mycket "Hola!" här hemma.

Om två veckor åker jag hem till mamma och pappa på en veckas semester. Det ska bli härligt. De har det lite kämpigt och jag hoppas kunna muntra upp dem, om jag nu inte kan göra så mycket annat.  Jag längtar efter att få andas höstluften där. Man kan nu tycka att det är ungefär samma luft som här men det känns inte riktigt så alla dagar.

Jag har träffat de nya sexåringarna och de är lika fantastiska som vanligt! Om världens sexåringar hade lite mer att säga till om så skulle världen vara en ljusare plats. Det är jag fullständigt övertygad om.

Men, jag har träffat alla de andra eleverna också och det är ju inte så att de är mindre fantastiska, de är bara på ett annat sätt. Man fnissar inte riktigt lika ofta i smyg när man hänger med dem.

Jag är ju väldigt svag för Jojo Moyes och nu har jag läst en av hennes äldre böcker som kommit ut på svenska först nu, nämligen "Under Londons broar". Det är en sådan där bok som jag nästan önskar att jag inte hade läst bara för att få upplevelsen kvar. Jag tyckte mycket om den!

Sarah, 14 år, bor med sin morfar i ett ganska ruffigt område i London. Hon ägnar all sin tid och energi åt sin häst, Boo. 

Under sin ungdom var morfar Henri med i en fransk elittrupp som ägnade sig åt dressyr. Han gav upp drömmen för att ta hand om sin familj men har överfört drömmen till Sarah. När Henri hamnar på sjukhus så faller tillvaron ihop för Sarah. Hur ska hon klara sig och kunna behålla Boo på egen hand?!

Samtidigt får vi lära känna advokaten Natascha som kämpar för barn och ungdomar i sitt jobb. Privat är hon mitt i en separation från sin man och livet är inte lätt för henne. 

Av en slump möts Sarahs och Nataschas vägar och trots att Natascha verkligen varken har tid eller lust att blandas in i Sarahs problem så hamnar hon där.

I oktober ska jag vara med på en bokcirkelträff på jobbet. Den här gången blir det en fysisk träff på biblioteket. Jag har just läst boken vi ska prata om, "Clara" av Jens Lönnaeus.Om jag inte blivit involverad i bokcirkeln så hade jag nog kanske inte läst den då det inte alls är min typ av bok. Men när jag nu började läsa så blev jag förstås intresserad av hur det skulle gå. Om jag ska sammanfatta känslan av den så är det med ordet obehaglig!

Vilhelm svarar på en lägenhetsannons. Han vill byta liv och tar chansen att hyra ett rum av Clara som skrivit annonsen. När han ska flytta i rummet i Malmö så ställer Clara villkoren att han inte ska prata om sitt förflutna och att han ska låtsas att han och Clara är ett par.  Vilhelm går glatt med på villkoren och redan där, på typ tredje sidan, kände jag att han var en idiot, det osade dåligt lång väg!

Livet med Clara är minst sagt speciellt och komplicerat men ju mer man läser desto mer inser man att Vilhelm inte är direkt enkel han heller och att det finns saker i hans liv som gör en lite konfunderad. Utan att avslöja för mycket så måste jag ändå säga att perspektiven ändras genom boken och när jag läst färdigt så kände jag nog inte nödvändigtvis att offret var samma person som jag trodde i början. En helt okej psykologisk spänningsroman och bladvändare.

 

 

Under Londons broar                                Clara - Jens Lönnaeus - inbunden (9789177890775) | Adlibris Bokhandel


måndag 6 september 2021

 Vardagen rullar på. Saker börjar bli lite mer som vanligt efter den långa pandemin. Samtidigt så verkar det ju som att den där läskiga deltavarianten inte tänker släppa sitt grepp. Jag har förundrats i sommar över att människor har semestrat trots alla varningar. Men jag förundras ofta över folk överlag å andra sidan. Förkylningarna verkar ha tagit fart i samband med skolstarten men enligt nyheterna igår verkar det mest vara vanliga snuvor tack och lov. 

Jag har grejat på mitt bibliotek. Idag öppnade vi för allmänheten och det var en härlig känsla! Och fåtöljerna har inga plastband på sig utan man får sitta ned bara en sådan sak.

Den "rätta" svenskaläraren på högstadiet är på plats igen efter föräldraledighet och vips började det hända saker. I slutet av förra veckan kom hon med alla högstadieklasserna och lånade böcker. De har stor frånvaro på grund av snuvor så alla har inte varit här. Men ändå.

Så vad har jag läst då den senaste tiden?

Jag har läst "Bokbussen kommer vid midnatt" av Sofie Axelzon. När jag lånade den på biblioteket trodde jag att det var en feelgood. Jag menar, se på omslaget och titeln, den passar precis in i genren och de böcker som kommer där just nu. Och den säljs in som en feelgood men jag tycker ändå inte riktigt att den passar in där. Den bygger på en verklig händelse; ett bibliotek i Ramsberg som lades ned. Personalen tog saken i egna händer och gömde böckerna. En fascinerande historia som jag rekommenderar att läsa mer om ifall man är intresserad.




För övrigt har jag snart, efter en och en halv veckas intensivt läsande avslutat den fjärde och avslutande boken i fantasyserien "Månkrönikan" av Marissa Meyer. De tre första; "Cinder", "Scarlet" och "Criss" har jag läst på svenska men den fjärde "Winter" finns bara på engelska. Då den är på över 800 sidor så tänkte jag att det skulle bli en utmaning men det har gått över förväntan. Boken är oerhört spännande och jag vill bara läsa mer och få veta hur det ska gå! Det är nog en av de bästa ungdomsfantasy-serierna jag har läst på länge. Rekommenderas varmt