Jag har läst nästa del i serien om "Anne på Grönkulla", nämligen "Drömslottet".

Anne och Gilbert har gift sig och med blandad glädje och sorg lämnar Anne Grönkulla för att bosätta sig på ett nytt ställe. Hon och Gilbert blir genast förälskade i den nya lilla stugan och får nya vänner.

Allt är inte romantiskt och glatt. Deras första lilla dotter blir bara en dag gammal och Annes lättsamma personlighet förändras för alltid. Även om hon blir sitt glada drömmande jag så småningom så finns sorgen över det första lilla barnet alltid kvar.

Det jag hade glömt från när jag läste böckerna förra gången för sisådär 35 år sedan var att det förekommer lite politik. Gilbert och Anne är högermänniskor vilket konstateras och sedan pratas det inte så mycket mer om det. På den lilla orten finns en karl som är liberal, tydligen är det de två alternativen som finns, och han har i ett hetsigt ögonblick sagt att han inte ska klippa håret eller raka skägget förrän liberalerna tar makten. Eftersom det tar 19 år så ser han enligt texten i boken ut som en höstack. När det blir val så vinner plötsligt liberalerna och mannen ansar skägg och hår, blir helt oigenkännlig och gifter sig till på köpet med sina gamla kärlek som är en av Anne och Gilberts goda vänner. 

Jag kom inte ihåg kringhistorien men just det där med att han såg ut som en höstack hade jag tydligen lagt på minnet.

Så är det fredag och jag har harvat mig igenom första arbetsveckan efter semestern. Det har gått bra och jag har det ganska lugnt och avslappnat. Trots det har jag varit väldigt kvällstrött både i kropp och själ. 

Nu väntar en lugn helg med stickning, bokläsning, vävprojekt och häng med pappa och faster.

Efter en sommar då jag inte känt något vävsug så börjar inspirationen återkomma. Jag experimenterar och grejar. Perfekt blir det inte och jag vacklar mellan att vilja be min kompis Syfröken komma och hjälpa till att styra upp det och att tycka att det är alltför pinsamt att visa mina taffliga försök. Jag tänker då och då med en rysning att min mycket noggranna och kompetenta faster, vars vävsaker jag ärvt, förmodligen skulle vända sig i sin grav om hon såg det jag pysslar med.

I juli kom den nya serien med "Lilla huset på prärien" på Netflix. Som jag väntat... Jag hade förhoppningar om att de skulle ha satsat på att göra den lite mer som böckerna, lite mer verklighetstrogen. Efter att ha sett två avsnitt var jag extremt upprörd! Jag har inte ens sett klart och vet inte om mina nerver klarar att slutföra projektet.

Plötsligt framstår 70-talsvarianten som brysk och sanningsenlig vilket säger en hel del. Den som var med på 90-talet kanske minns serien "Dr. Quinn"?

Om jag ska jämföra den nya "Lilla huset på prärien" med något så kanske det skulle vara "Dr Quinn".

Bara en sådan sak att Caroline Ingalls går runt barhuvad med utsläppt böljande hår! I böckerna återkommer Carolines förmaning till Laura att dra ner bahytten ordentligt ungefär två gånger i varje kapitel. Att som kvinna gå runt barhuvad med utsläppt hår skulle helt enkelt aldrig ha hänt.

Och ännu värre, rätt som det är knatar både Caroline och hennes döttrar runt i underklänningarna till och med när de har främmande karlar på besök. Jag menar, hallå!!!

Slutligen har de lagt in att Laura blir kompis med en flicka från ursprungsbefolkningen med föräldrarnas godkännande. Inte heller det har någon som helst verklighetsförankring. Ett av mina problem med omläsningen av böckerna förra sommaren var rasismen och familjens syn på alla de människor som bodde på prärien före dem. Jag tycker inte att det var bra. Men att bara låtsas som att rasismen inte finns förtar all trovärdhet. I stället önskar jag att man låtit familjen beskrivas som den var med fel och brister. 

Min slutsats är att man vill skriva om historien och romantisera den långt bortom vad Michael Landon gjorde för mer än femtio år sedan vilket känns otroligt trist.

Mina stackars gurkor och tomater står på balkongen och fryser. I förrgår fick de lite sol och värme på sig men annars är det mulet, regnigt och förhållandevis kallt. 

Tomatplantorna har sina små gula blommor men de kommer nog inte att förmå utveckla röda tomater, om ens kart.

I söndags plockade jag hallon runt gården men de var inte så stora och ganska maskätna. Igår åt jag upp det mesta ända tills jag plötsligt kände mögelsmak och då var det slut på det roliga. De låg i frysen tills igår morse men tydligen räckte det med en dag i kylskåpet för att det skulle vara kört. 

Hm, det här blev en deprimerad odlingsdrapa men jag känner en viss pessimism inför odlingarna just nu.

I frysen har jag röda och svarta vinbär. DE kommer att bli goda. Och i helgen ska jag plocka mer vinbär. Ganska mycket var lite omoget i söndags.

Idag blir det lunch med pappa och faster och sedan ett webbinarium på eftermiddagen om elever och deras digitala kompetens utanför skolan. Ett intressant ämne. Internetstiftelsen har haft flera intressanta webbinarium under våren och sommaren som jag följt och nu tror jag att det här är det sista. 

I morse när jag cyklade till jobbet såg jag tre bussar fullproppade med lärare som åkte iväg på äventyr. Jag saknar verkligen inte de där studiedagarna då man skulle åka iväg, knyta ihop kollegiet och ladda inför terminen. Oftast var det tramsiga lekar inblandade också och det är bland det mest plågsamma jag vet  på jobbet.

Under sommaren har jag haft sällskap med Herman Lindqvist och hans bok "När Sverige var i gungning: frihetstiden i skuggan av det ryska hotet". Nästan nio timmar av kungar, drottningar, krig och politik. Jag är mycket förtjust i Hermans böcker och sövande uppläsningsröst. Jag har någon gång skrivit på den här bloggen att det är så tryggt med den där rösten och Hermans historieböcker. Man vet hur det ska gå, inga besvärliga överraskningar. En bok som jag lyssnade på för något år sedan lästes upp av en lite förkyld Herman, aningens nasalt och täppt. Det var en speciell känsla. Och i den här boken som är hans senaste så hör man att han blivit gammal, lite sluddrig, lite darrig. Man kan tycka att det skulle vara jobbigt att lyssna på men på något sätt känns det personligt och nästan lite hemtrevligt.

Och så var det själva temat i boken då...

Helst ärligt så har det varit lite ofokuserad lyssning från mitt håll. Har jag suttit eller legat lite väl bekvämt så har jag somnat som en stock. Och har jag pysslat med något annat samtidigt som jag lyssnat så har jag tappat tråden. Den något mumliga och sövande rösten, namn som droppas hit och dit, militärord och årtal gjorde det osedvanligt svårt att koncentrera sig. Men något borde ändå ha fastnat och kan läggas till på min inre hårddisk.

Månadens dikt augusti 2026

Det är onsdag morgon. Jag är på jobbet men varken jag eller min dator har riktigt vaknat än och vi är tröga som sirap.

Så innan jag sparkar igång oss så bjuder jag på månadens dikt. Ett passande budskap i dessa tider får ni här av Hasse Alfredson.

Uppbrott

Bryt upp! Var noggrann när du viker tältet,

och bind det stadigt på din dromedar.

Se till att inga tältpinnar finns kvar,

och inga lämningar av dig på fältet.

Ryck upp en torva och bind fast vid bältet,

låt den vara det enda som du tar.

Kliv upp och rid! Nu är det tid du drar

och lämnar gnället, grumsandet och kältet.

Man städar sina gamla lägerplatser

och stampar noga ut den sista glöden.

Nu väntar nya vinster nya satser.

Bryt upp! Bryt upp! Det kommer nya öden!

Var inte rädd! Det är så långt till döden.

Men var beredd! Det kommer fler strapatser.

-Hans Alfredson-

Ur

Blomstervers

1996

 Så är man tillbaka i grottekvarnen och efter den första lätt chockade känslan när jag kom ihåg hur min väckarklocka, eller rättare sagt telefonalarm låter så känns det redan lite som vanligt igen. T tyckte att jag var aningens galen när jag berättade att jag ju i och för sig var vaken när alarmet drog igång, hade hunnit med ett par kapitel i min bok och en mugg kaffe, men så var det och jag blev ändå lite chockad efter att inte ha hört det på fem veckor. Den här sommaren har jag inte lyckats ta några sovmorgnar direkt. Varför vet jag inte. Jag har känt mig ledig och avslappnad så det är inte det... 

Nåja, på jobbet är det ganska lugnt än så länge. Alla är inte på plats den här veckan och jag kan lulla runt lite i min egen takt. Det verkar inte som att skolpersonalen har kommit igång heller. Något litet meddelande hade jag fått men annars är det extremt lugnt.

Det var väldigt sorgligt i söndags när jag satte T på bussen och han for hem till Uppsala. Jag hoppas förstås att vi ska ses snart igen men några veckor kommer det att ta till dess, det förstår jag ju och jag längtar redan.

Jaha, så var det läsningen då.

Jag har läst en författare som snabbt klivit uppåt på min favoritlista. Efter att ha läst några böcker av henne så är jag förtjust. Feelgood, mer realistisk än vissa andra favoriter om än inte helt verklighetstrogen. Men realism är sällan romantiskt, tyvärr så är det bara.

Författaren är Jo Thomas och den senaste boken jag har plöjt heter "Hälsningar från den skotska vinterön".

Ruby är sångerska i ett band och det är egentligen hela hennes liv. Hennes pojkvän sedan fyra år är också bandets manager och hela deras tillvaro kretsar runt förhoppningen att de ska bli "upptäckta" och göra succé. Just den kvällen när en talangscout ska lyssna på deras konsert så tappar Ruby rösten på scen och katastrofen är ett faktum. Hon ordineras total tystnad i två veckor och bestämmer sig för att åka på tyst meditationsretreat. Men innan hon hinner åka får hon ett telefonsamtal från en advokat. Hon behöver åka till en liten skotsk ö, där hennes farfar bor. Han är dement och då Ruby är hans närmsta släkting behöver hon åka dit och skriva på papper så att farfaderns hus kan säljas och han kan flytta till ett vårdhem. 

Ruby har inte haft någon kontakt någonsin med sin pappas familj eftersom pappan och farfadern bråkade en gång i tiden.

Så Ruby åker dit med planen att det ska ta ungefär en dag tills hon kan dra vidare till sitt retreat. Men så blir det inte förstås. Väl på plats så är saker och ting inte riktigt så enkla.

En mysig bok som inte gick att sluta läsa trots att jag naturligtvis kunde förutspå slutet.

En perfekt "börja jobba"-bok för den som behöver snälla, omhuldande känslor och upplevelser.

 

Jag har också läst ytterligare två delar i "Anne på Grönkulla"-serien. "Drömmens uppfyllelse" samt "Anne på egen hand".  Magin från min barndom finns tyvärr inte kvar även om jag känner igen vissa händelser med värme och behållning. 

Som vuxen uppskattar jag att läsa böckerna igen av den anledningen men jag förstår att det blir ett sisyfosarbete om man ska sälja in dem till dagens ungdomar.

Magiska katter och böcker från Japan

Jag har ju tidigare nämnt en japansk trend som jag spanat lite på, nämligen japanska feelgoodböcker som innehåller antingen magiska (eller åtminstone fantastiska) katter, bibliotek eller boklådor (bokaffärer). Så här får ni en lista på dem jag kommer på just nu....

Listan kommer att fyllas på utifall jag ramlar över eller kommer ihåg fler exempel.

• Katt på recept (Syou Ishida)
• En katts resedagbok (Hiro Arikawa)
• Katten som stannade kvar (Hiro Arikawa)
• Bokhandeln under körsbärsträdet (Takuya Asakura)
• Mina dagar i Morisakis bokhandel (Ygisawa Satoshi)
• Katten som räddade böcker (Sosuke Natsukawa)

 Så är vi inne i augusti och det med lite blandade känslor. Jag gillar hösten och ser på ett sätt fram emot ruskiga regndagar då man kan mysa inomhus, läsa och sticka. Men jag kommer förstås att sakna sommaren och semestern. I morse skickade vi iväg sjuttonåringen tillbaka till Uppsala. Han längtar väääldigt mycket efter sina kompisar. De har, gubevars, varit ifrån varandra i två veckor... T har fortfarande två veckors semester kvar så han stannar lite till hos mig. Det tycker jag känns lyxigt. Själv har jag påbörjat sista semesterveckan och det känns både lite jobbigt och helt okej. Jobbigt blir det att ställa klockan, inte kunna välja vad man vill göra om dagarna och så, roligt att komma igång med allt jag och lärarna pratade om i våras. I höst är jag inte ny på jobbet utan vet vart jag ska. Och jag har en hel del roliga projekt på gång.

Under semestern har vi plockat mylta, bakat tunnbröd, varit ett par dagar i Vilhemina och hängt väldigt mycket med släkt och familj. 

Jag har läst mycket och stickat. Det har blivit väldigt lite tv-tittande vilket inte gör något, Nu har jag mycket härligt att se i höst.

Jag har läst ytterligare en magisk kattbok från Japan. "Katt på recept" av Syou Ishida är noveller om människor som inte står ut med sin tillvaro av olika skäl, söker sig till vad de tror är en psykiatrisk klinik men som visar sig vara aningens speciell. Alla som kommer dit får en katt på recept. Katten ska de ta hand om i sisådär tio dagar och sedan lämna tillbaka den. Efter den första chocken så börjar det hända oväntade saker och även om katterna kanske inte löser situationen på det sätt personerna trott så kan man inte säga annat än att deras liv förändras.

Helt okej bok och väldigt lättläst.

"De levande" är en fruktanvärt bra och fruktansvärt sorglig bok av Iida Turpeinen.

Den handlar om hur människor genom tiderna, främst på 1700- och 1800-talet rest runt och upptäckt samt koloniserat världen, upptäckt och försökt katalogisera djur och natur och samtidigt utrotat mängder av arter. Stellers sjöko är det största och mest sorgliga exemplet. Från det att en strandad skeppsbesättning, med naturvetaren Steller, hittade arten så tog det bara cirka 30 år innan alla sjökor utrotats. Anledningen var inte ens för att köttet eller pälsen behövdes utan för att de helt enkelt var lättfångade. 

Men, om man tror att det här bara hände i det barbariska 17- och 1800-talet så har man fel. Människan gör exakt detsamma nu vilket är nästan värre eftersom idag VET vi hur vansinnigt det är.

En sådan bra bok som tog ganska lång tid att läsa för att jag var tvungen att pausa ibland för att inte deppa ihop helt.

"Vår vän Anne" är den andra boken i "Anne på Grönkullaserien" av L. M. Montgomery.

En mellanbok skulle jag säga. Anne jobbar ett par år i Avonleas skola som lärarinna, får nya vänner, avvisar fortfarande Gilbert Blytes inviter även om de är goda vänner och hon blir deppig när han flirtar med andra vilket hon absolut inte erkänner ens för sig själv.