Våren har uppenbarligen tagit paus. Undrar hur den stackars yrvakna humlan som surrade runt här i söndags har det? När jag såg den skyndade jag mig in och hämtade sockervatten, men jag vet aldrig om den hittade åt det. Vindarna är isiga och imorse åkte stickade islandströjan, mössan och vantarna på.
Ikväll ska jag värma mig med ett avsnitt av "Lerins lärlingar". I förra säsongen fick man lära känna de olika personligheterna när de tillsammans med konstnären Lars Lerin målade, åkte på utflykter och ordnade en stor utställning med hjälp av Juniors (Lerins man) hjälp. Den här säsongen får de åka till Brasilien för att måla och dansa på karnevalen i Rio. Jag gillar verkligen den respekt och lyhördhet som Lars Lerin har mot sina kursdeltagare. Hela serien är också gjord på ett sätt som tar varje deltagare på allvar och förmedlar värme. De får utrymme att visa vilka de är.

Jag har lyssnat på en Jonas Moström-deckare igen. Denna gång blev det
"Storsjöodjuret" som utspelar sig I Sundsvall och Östersund. Johan Axberg är egentligen barnledig men när kompisen, läkaren Erik, hör av sig och berättar att en kvinna knuffats ner i vattnet vid kasinot i Sundsvall så dras Johan in i en mordhärva. Parallellt med händelsen i Sundsvall så ser tre ungdomar i Östersund något som ser ut som Storsjöodjuret vilket får stor uppmärksamhet och utnyttjas av komersiella krafter. Samtidigt närmar sig Storsjöyran och hela Östersund bubblar av liv. Jämtlands president Ewert Ljusberg figurerar på ett hörn. Johans farmor har också en viktig roll i boken, på ett något oväntat sätt.  Jag gillar Moströms deckare och den här blev lite extra bra eftersom de rör sig i bekanta miljöer.

Veckan rivstartade igår, minst sagt.
Måndagstrött och frusen segade jag mig i blåsten till bussen. Eftersom jag lullade på lite för länge här hemma så var det väldigt bråttom. Cykeln välte när jag skulle låsa den och jag svor och muttrade.
Till min stora glädje hann jag med bussen i alla fall. Problemet var bara att jag inte hittade telefonen med busskortet men jag kände mig rätt säker på att den låg hemma på köksbordet där den oftast ligger när jag glömt den. Ringde till T när jag kom fram för att kolla om han såg den, Han och H börjar lite senare på måndagar. Nej, den var inte hemma. Paniken slog till! Jag har dessutom en sprillans ny telefon som jag verkligen inte vill bli av med. Var var den???!!!
Det fanns bara en sak att göra. Jag tog första bästa buss tillbaka igen för att leta. Och tänka sig, mellan ekrarna på cykeln bredvid min egen låg den, och min matlåda. Förutom lättnaden att ha hittat telefonen, stressen över att ta sig tillbaka till jobbet så fort som möjligt och de isande vindarna som gick rätt igenom vårjackan så var jag tvungen att fnissa lite. Hur kan sådant här ens hända?
Jag kom inte riktigt i fas på hela dagen sedan.

Anita Haglöf jobbade under åtta år som Ingmar Bergmans hushållerska. Nu har hon, tillsammans med Håkan Lahger kommit med en bok; "Jag var Ingmar Bergmans hushållerska". Jag gillar som bekant att få veta saker om andra människor, att tränga in på djupet i varför de är som de är. Vissa dagar tycker jag att det är en bra egenskap, att vilja förstå andra, och andra dagar känner jag mig aningens generad över min nyfikenhet, viljan att gräva. Med det sagt så konstaterar jag att behållningen med boken är att man får en bredare bild av personen Bergman. I boken får man läsa delar ur Anita Haglöfs dagbok. Men, språket är fattigt, det finns inget djup egentligen. Det som sägs är att Ingmar Bergman var en elak, oerhört självcentrerad person som kunde vara det eftersom omgivningen såg honom som Det Stora Geniet! Man förstår också att Haglöf mådde dåligt i stort sett hela tiden hon arbetade för Bergman och att det inte blev bättre för att det spökade i det stora vackra huset på Fårö som var hennes tjänstebostad.
Jag klandrar mest Håkan Lahger för att han inte gjort mer av materialet, det känns som att han slängt ur sig något snabbt, och förlitat sig på att ämnet ska få alla att glömma kraven på kvalité.
Dessutom har Svt visat dokumentärer om Ingmar Bergman under året som gått som sagt ungefär samma saker som i boken men på ett mycket mer nyanserat sätt.
Nej, den här hamnar inte på årets bästa-lista!

Snart så är det påsklov!

En vecka kvar till påsklov! Vi längtar så mycket. Jag jobbar på lördagen och det kommer att kännas extra skönt att få ledigt en hel vecka efter det.
Förra helgen firade vi tioåringen med pompa och ståt. Det var två familjemiddagar och kompiskalas. Hela familjen har varit väldigt trötta i veckan, det känner på med kalas...
Igår var H på en klasskompis kalas. De åkte gokart. Det såg väldigt roligt ut och killarna var helt uppspelta efteråt. Men samtidigt kan man väl känna att det inte är helt försvarbart utifrån miljöhänsyn att åka runt runt med bensinångor sprutandes bara för att det är kul. Kanske kan man använda elbilar?

Jag har läst min första bok av Ruta Sepetys; "Strimmor av hopp". Det var en mycket bra och hemsk bok. Jag kommer definitivt att läsa hennes övriga böcker. Boken handlar om Lina, femton år, som tillsammans med sin familj tillfångatas av Sovjets hemliga polis och förs till ett fångläger i Sibirien. Året är 1941 och folket i Litauen, där Lina bor, vet inte vad som är värst; Stalin eller Hitler. I Sibirien tvingas de leva under omänskliga omständigheter. Mängder av människor fryser och svälter ihjäl. De får arbeta tills de stupar och hånas och misshandlas ständigt av sina fångvaktare. Sepetys berättelse gör ont att läsa, det går inte att förstå hur hemskt det var. Men samtidigt är det det som gör det till en så viktig historia som alla borde ta del av.

Tänka sig. Imorgon är det fredag igen. Två veckor till påsklov och drygt en dag till den efterlängtade födelsedagen!
Idag har jag haft en sådan där guldstund som kommer väldigt sällan, när man minst anar det och som får en att känna att man har världens bästa jobb...
Det finns en kille på skolan som kommer till biblioteket med klassen varje vecka. Han hatar att läsa och jag misstänker att det är för att han har problem med det. Lyssna på böcker är tråkigt. Serier och manga är tråkigt och det finns ingen typ av fakta som är kul. Jag och hans lärare har nästan slagit knut på oss själva under året för att få honom att hitta något han gillar men han blir bara irriterad, sur och deppig. Så idag blev det helt tomt i biblioteket mellan två klasser vilket aldrig brukar hända. Den ena klassen brukar inte hinna iväg förrän nästa kommer. Av någon anledning blev den här killen dock kvar, kanske för att vi har en väldigt bekväm sittpuff som han hängde upp och ner i.Jag såg min chans och började prata lite med honom, frågade om det verkligen inte finns något han gillar vilket var nej. Men, sa jag, vad gör du när de andra sitter och läser då?
-Sitter och kollar runt..
-Hm, sa jag, det låter ju jättetråkigt. Om du inte vill läsa borde du ha något med bara bilder så att du har något att göra.
 Jo, det höll han med om men en sådan bok trodde han nog inte fanns. Jag släppte ämnet en stund och frågade om han gillar gåtor? Och så utbytte vi några gåtor (fast jag har uselt gåt- och roliga historierminne så jag fick gå och tjuvkika i en gåtbok). Där någonstans, efter ett par gåtor och jag som tjuvkikat så började han se glad ut på ögonen och fnissade till och med lite åt de fåniga svaren. Plötsligt kom jag på att vi har Johan Egerkrans bok "Nordiska väsen" och den har ganska så coola bilder. Så jag visade den för honom och frågade om han trodde att det kunde vara något? Och det kunde det! Vid det laget började det komma nya elever och de blev väldigt intresserade av boken. Det hela slutade med att killen fick med sig boken, ropade ett glatt hej då och jag kände mig helt lycklig! Strunt samma om han inte läser en bokstav i den. Jag kände att jag ändå hade lyckats!

Ungdomsböcker just nu

Det är en vanlig tisdagkväll och jag har varit på jobbet till sent. Eller, ja, riktigt vanlig är den kanske inte. På övervåningen ligger en uppsluppen nioåring och lyssnar på "Kometjakten" av Tove Jansson med sin pappa. Den här veckan är det nedräkning, hans sista vecka någonsin då han är nio år. På lördag fyller han tio. Som han har väntat! På lördag blir det middag med släkten och på söndag kompiskalas; Lasergame och hamburgare.

Våren har kommit till Uppsala. Förra onsdagen såg jag och H ett v med tranor som seglade över hustaken. Det var i alla fall 15 tranor, en imponerande syn och ett trumpetande som inte gick att  missta sig på. Jag har alltid älskat tranor! I veckan har jag också sett gäss, svanar, rådjur och en hare.Det är nästan lite trångt i luften.

Just nu läser jag barn- och ungdomsböcker som en förberedelse för bokprat.
Jag har en hel hög med annat som jag egentligen är mer sugen på, men det får bli lite närmare påsk.
Böckerna jag har läst ser ni här nedanför.


 

Apropå mitt senaste inlägg om digitala böcker så har jag lugnat ner mig lite. Min käre T, som alltid vet vad han ska säga för att ta ner mig på jorden eller få igång mig, påpekade en kväll när jag låg och muttrade i sängen över ämnet att olika förlag kanske riktar in sig på olika delar av marknaden och att Kristoffer Lind representerar EN del. Okej då, där hade han en poäng och jag nöjer mig med det så länge. Men jag kommer att bevaka ämnet för att se vad som händer.


Snart ska jag förhoppningsvis sätta igång med ett läsprojekt både i årskurs 7 och 8 och jag plöjer därför ungdomsböcker för allt jag är värd.

En riktigt bra fantasy är "Syndätarens dotter" av Melinda Salisbury. Twylla har blivit kallad till kungen och drottningen eftersom hon har en mycket speciell gåva. Om hon tar i en människa så dör den omedelbart eftersom Twyllas hud är giftig. Förmågan gör henne utvald att gifta sig med prinsen eftersom den kungliga familjen är utvalda av gudarna och inte påverkas av giftet. Hon är mycket ensam eftersom ingen törs vara i närheten av henne. Hennes nye vakt, Lief, är dock inte alls rädd för henne utan blir snabbt hennes vän och mer än så. Plötsligt börjar det hända saker och man börjar förstå att allt kanske inte är som det verkar. Drottningen styr landet med järnhand och använder Twylla som bödel när någon handlat mot hennes vilja. Lief får Twylla att känna att hennes öde kanske inte är så utstakat som hon trott.

Än så länge finns bara den första boken i serien utgiven på svenska och jag hoppas innerligt att de övriga två kommer så småningom!

Jag brukar lyssna på Förlagspodden där kulturjournalisten Lasse Winkler och förlagschefen Kristoffer Lind diskuterar förlagsvärlden, böcker och bokbranschen i stort. De gör mig otroligt ofta väldigt provocerad eftersom de ser världen utifrån ett perspektiv som utgår från att människor i storstäderna är mer intellektuella  och intresserade av kultur samt att i princip ingen människa går in i bokaffärer längre. De har också en väldigt pessimistisk bild av den fysiska boken. I det senaste avsnittet, som höll på att ge mig hjärtinfarkt, berättade Kristoffer Lind att han och hans förlag ger ut färre och färre böcker i fysisk form. Utvecklingen går mot digitala böcker och streamingtjänster. Hans mål är att hälften av allt de ger ut ska vara digitalt. Endast de stora beprövade författarna ska ges ut i papper. Och varför ger detta mig härdsmälta?! Jo, jag tänker dels på oss som faktiskt föredrar pappersböcker. Jag lyssnar ibland på Storytel-böcker men det är mer ett komplement och det kommer aldrig att bli mer än det vilket innebär att jag kommer att få svårt att hitta ny litteratur. Dels tänker jag också på biblioteken. Om Linds vision slår in så innebär det att biblioteken inte ska kunna erbjuda pappersboksläsarna några nya oprövade kort. Låntagarna kommer bara att kunna hitta storsäljarna (läs deckare och feel good) i hyllorna om de inte nyttjar e-böcker eller streamade ljudböcker. Hur utarmande för kulturen är inte det!
Om jag trodde att det skulle hjälpa så skulle jag skriva ett inlägg på deras facebooksida eller något, men ärligt talat tror jag inte att de kommer att lyssna. Som tur är får det här kritik, främst från författare men både Winkler och Lind anser att det beror på rädsla för nytänk och bakåtsträvande.

Puh, nu har jag fått ur mig det här och det känns lite aningens bättre. Är jag den enda som känner så här?
 

Min bok som jag ska prata om idag är en ungdomsbok och heter "Tionde våningen" av Christina Herrström. Herrström är den som skrev tv-serien "Glappet" och "Ebba och Didrik" för länge sedan och jag tycker att hon är jättebra.  Den här boken handlar om 17-åriga Jorinde som bor ensam i familjens lägenhet. Mamman blev kär i en annan man och åkte till USA. Pappan bor på en liten ö där han mest sitter i sin fåtölj och är ledsen och bitter över att ha blivit lämnad. Jorindes kompisar är avundsjuka på hennes liv, att hon är totalt fri och får göra som hon vill, men hon känner sig ensam och övergiven och att ingen, inte ens bästa vännen förstår. Föräldrarna ser bara sina egna behov och märker inte vad de gör mot sin dotter. Den ende som ser den verkliga Jorinde är Emanuel, men hur vet man att man kan lite på en annan människa? Hur ärlig kan man vara?
En fantastisk bra bok!