Booktoksnack

En viktigt uppdrag i mitt skolbibliotekariejobb är omvärldsbevakning. Åtminstone tar jag det på stort allvar. I biblioteksvärlden pågår  debatter om ett flertal stora och viktiga ämnen. Jag läser, lyssnar på poddar, ser digitala webbinarier och försöker hänga med allt jag kan. Därefter tipsar jag rektorerna och pedagogerna om sådant som har betydelse för dem. Jag har naturligtvis ingen aning om de tar del av mina tips men hoppas kan man ju.

En podd som jag lyssnar på heter 

Bokbikten

Två tjejer, Ebba och Amanda, båda med Booktokkonton pratar böcker, Booktok, trender och allt möjligt annat i Booktok-universumet.

De är vuxna, Amanda har två barn har jag förstått men de känns väldigt unga och med fötterna väldigt mycket i sociala medier- och unga vuxna-världen.

När jag började lyssna var det för att förstå hur deras generation tänker och resonerar (och ja, jag känner mig som hundra år när jag skriver den meningen...)

Nu har jag snart lyssnat på alla avsnitt som kommit ut och jag har pendlat mellan att tycka att de har  intressanta och roliga samtal till att ibland var otroligt nära att skicka iväg ett upprört meddelande till dem och berätta om verkligheten. Men hittills har jag lyckats hålla mig och bara sucka och himla med ögonen.

Först och främst så blir jag galen på deras sätt att prata! Om jag ska jämföra det med något så är det förortsslang. Hälften, minst, av alla ord är på engelska, och rätt som det är svengelska. Det där har jag förstår hört förut och kommer sig av att de i princip bara läser på engelska antar jag. Men det är förstås också en image. 

I ett avsnitt pratade de om skillnaden på fysiska böcker och att lyssna på ljudböcker. Det var då jag fick stoppa ner händerna i fickorna för att inte skicka ett meddelande. Ljudböcker är deras förstahandsval i de flesta lägen och det spelar väl kanske inte så stor roll för mig men sedan uttryckte de att den här debatten att barn och ungdomar behöver läsa fysiska böcker bara är förstoppat (mitt ord) och något konservativa gamlingar som fått för sig för att de inte förstår sig på den nya generationen. Och nu ska sägas att jag inte citerar dem utan sammanfattar mer vad de sa. Sedan så tänkte jag speciellt på att den ena ju faktiskt är förälder själv.

I ett annat avsnitt pratade de om AI och det var superintressant. Jag tror aldrig att jag hört så här ingående om hur unga människor tänker runt AI. Det här är personer som uppenbarligen vuxit upp med alla de digitala verktyg som en annan känner sig minst sagt främmande inför i många lägen. Uppenbarligen känner även de sig oroliga för att inte kunna skilja ut böcker skrivna med hjälp av AI men samtidigt förstod jag att de använder sig av olika AI-verktyg varje dag både privat och på jobbet. 

En annan diskussion de haft är huruvida man kan läsa på svenska eller inte. Min tolkning av den diskussionen var att det är ett väldigt, väldigt stort kliv men att vem vet?  I ärlighetens namn kommer jag inte ihåg så mycket just nu av just det avsnittet så jag låter bli att skriva mer om det för tillfället. En annan sida av det samtalet var också detta med att våga sig in på nya genrer vilket verkar vara mycket nervöst och svårt. En del av podden är att de har en bokcirkel där man som lyssnare kan delta med kommentarer på nätet. I det senaste avsnittet jag lyssnade på var bokcirkelboken en bok av Kristin Hannah. Alltså, förstå mig rätt, jag är  mycket förtjust i Kristin Hannah och har läst rätt många böcker av henne men jag skulle kanske inte räkna henne som en av de mer litterära författare jag har läst. Hon skriver i den genre där handlingen är viktigare än språket och även om hon skriver om viktiga historiska ämnen, i det här fallet Vietnamkriget, så följer ändå böckerna en viss mall. Men jag förstod att de här två tjejerna var helt uppfyllda efteråt över hur bra det var, hur litterär den var och att språket var så avancerat. Och där himlade jag lite med ögonen igen.

Om ni är intresserade av att få en inblick i Booktok/Ticktokvärlden och hur man resonerar om man är under 30 så rekommenderar jag er att lyssna på åtminstone ett par avsnitt. Oerhört lärorikt!

Innan jag avslutar det här inlägget så ska ni få en bok förstås. Idag blir det en ljudbok. Någon gång i vintras lyssnade jag på "Spaningsledaren i Rinkeby" av och med polisen Mats Lindström samt Fredrik Sjöshult.

Boken handlar  om Mats Lindströms jobb som spaningsledare i olika gängkrig och brott. Det är en ganska intressant men deprimerande bok. Hela tiden hittar gängen nya metoder att lura polisen och att utföra diverse svåra brott. Jag tyckte att det var ganska spännande men samtidigt hade jag en känsla av att författaren var lite blasé. Kanske blir man så efter tillräckligt lång tid. Unga män som dödar varandra ibland av fjantiga anledningar. Ingen som kommer ur kriminaliteten och hittar till ett vanligt liv. Tja, jag vet inte, kanske att jag hellre hade läst en sådan bok, om någon som kommit ut på andra sidan.

Nu börjar nedräkningen...

 Sista måndagen före semestern!

Helgens väder var härligt. I lördags gjorde jag och faster en utflykt till en garnaffär jag otippat hittat åt här i närheten. Den var jättefin men det visade sig att den bara finns tills i november, sedan flyttar ägaren till Småland. Men vi gjorde några inköp som kändes väldigt inspirerande. När jag kom hem badade jag i sjön för första gången i år. Enligt pappa var jag förmodligen först av alla i byn. Sedan blev det också premiärtur med båten dessutom. Vi skulle till min faster på middag. Allt det här gjorde att det kändes som sommar och semester och det känns aningens orimligt att jag ska jobba en vecka till...

Igår, söndag, var det också varmt med regnskurar och åska emellanåt. Solen sken bitvis men det var så vansinnigt tryckande varmt och kvavt att jag nästan inte kunde vara utomhus.

I helgen har jag läst Emma Hambergs senaste bok, "Kastanjekvartetten". Ingen kan nog ha missat att jag har en faiblesse för Emma Hamberg. Hon har en slags livsglädje som gör också mig glad. Hon skriver om helt vanliga, gärna lite misslyckade, människor och låter dem hitta sina egna äventyr och kärlek. Sedan är det där med Frankrike och ostarna. Om man ska kalla någon människa för frankofil så är det Emma Hamberg. Och hon älskar uppenbarligen franska ostar. Min pappa läser just nu "Mord under solen" av  Anders och Anette de la Motte som utspelar sig i Italien och vi hade båda lite problem i helgen med att vi inte kunde läsa utan att bli hungriga.

"Kastanjekvartetten" är en fortsättning på boken "Kärlekens idioter" och jag skulle rekommendera att man läser dem i ordning. Jag hade lite svårt i början att komma ihåg vissa saker som hade hänt eftersom det är något år sedan jag läste den förra.

Nåja, i alla fall...

Albin, 19 år,  har flyttat till Paris för att uppleva livet och allt det där han har läst om. Men det går inte så bra. Han jobbar på en bilverkstad, lär inte känna någon och ägnar fritiden åt att äta makaroner direkt ur kastrullen och läsa böcker.

Gertrud, den mycket speciella och introverta 73-åriga kvinnan vars bästa vän var kastanjen Alice B Toklas bestämmer sig för att åka till Paris för att trösta Albin. Det är ett otroligt stort steg eftersom hon hatar människor och brott mot sina rutiner. Men Albin är den enda människan i hela världen som hon faktiskt tycker om (men väldigt lite om man frågar henne själv). Anledningen till att hon inte har kvar sin vän kastanjen Alice B Toklas är att trädet försvann oförklarligt en natt med rötter och allt.

I Paris hittar vi Didier, en gammal man, som säljer böcker på sin lilla båt på Seine och har slutat leva i princip efter att hans dotter dog för många år sedan.

Och slutligen så dyker den unga flickan Ines upp.

Alla dessa människors livsöden knyts ihop och påverkar varandra. En stor anledning för mig att älska Emma Hambergs böcker hittar vi också där. De här karaktärerna är som de är och de ändrar sig inte utan det är mycket tydligt att de är värda att älskas och älskas just därför.

Och dessutom är det ju så att både jag och Emma Hamberg fullständigt älskar Gertrude Stein och Alice B Toklas! 

Kastanjekvartetten

Sitter och pustar ut efter att ha städat böcker på skolan. Det tog nästan två dagar och jag har slängt massor! Ändå kommer det att behövas slängas ännu mer när skolorna ska slås ihop i höst och det kommer boklådor från den andra skolan. Förhoppningsvis anlitar de mig då också så att det blir riktigt gjort. Och det säger jag inte utifrån min hybris utan utifrån min erfarenhet att pedagoger inte alltid har förmågan att slänga...

Nu är det en och halv vecka kvar till semestern och allt som måste göras är gjort. Dags att ta itu med min egen att göra-lista med sådant som jag vill förbereda inför hösten. Den kommer att bockas av i ett makligt "snart är det semester-tempo".

Min senast lästa bok i feelgoodserien Dream Harbor av Laurie Gilmore heter "Blomsterbutiken Daisy Chain" och handlar om Laurie som äger en blomsteraffär. Tyvärr har hon haft otur i kärlek och då även några brudpar vars blomsterarrangemang Daisy ansvarat för till bröllopen inte lyckats leva särskilt länge ihop efter bröllopen så har invånarna i Dream Harbor fått för sig att hon har drabbats av en förbannelse. Därför vill ingen anlita henne vid bröllop och affären riskerar att gå i konkurs. Så vad gör man i det läget? Jo, Daisy hugger tag i en oskyldig man och låtsas att det är hennes nya kille så att folk ska tänka att förbannelsen är bruten.

Och sedan fattar man ju vart det barkar.

Ja, jag fattar att det låter tramsigt och det stämmer. Men det är något väldigt mysigt med de där böckerna. Människorna i dem vill inget ont och om de skulle vilja det så vinner de aldrig!

En gosig värld att gömma sig i.

Midsommar blev en trevlig och lugn historia. Min efterrätt blev mycket lyckad, om jag får säga det själv. Marinerade jordgubbar och hemgjord glass. På midsommardagen träffades byborna, traditionsenligt, i Bystugan för tipsrunda, lotteri och fika. Turligt nog kom inte regnet förrän senare på eftermiddagen när alla hade hunnit hem. På kvällen var det metartävling, också en tradition som min pappa var med och startade för sisådär trettiofem år sedan, och de lär nog ha fått både störtregn och åska. 

Idag är det till att jobba och jag ska åka och städa bokhyllor på en av skolorna. Lite jobbigt känns det men jag tycker att det är skönt att alla lärarna har hunnit få semester så jag kommer att få jobba i lugn och ro.

"Mannen som läste böcker En roman om Gaza" av Rachid Benzine var otroligt bra och otroligt jobbig att läsa. En fransk pressfotograf är i Gaza för att rapportera. Han ser en gammal man sitta utanför sin lilla bokhandel, omgiven av böcker och läser trots att allt runtomkring honom är i färd med att förstöras. Fotografen frågar om han får ta en bild men mannen säger nej. Han erbjuder honom i stället en kopp te och börjar berätta sin historia. Det är ju så att jag vet en massa om kriget i Gaza och katastroferna som hänt och händer där Men när jag får en personlig historia, en inblick i ett livsöde så blir det något annat mycket verkligare.

En bok som översatts till ett antal språk och borde läsas av alla!

Min andra bok är något helt annat.

När jag börjar läsa någon av Lucy Dillons böcker så vet jag alltid att jag kommer att gilla det. Det är feelgood men alltid med lite extra djup. Beth har haft några tuffa år. Hon och hennes kille Fraser gjorde slut och sedan dess har Beth levt i något slags vacuum. Hon jobbar som revisor och har lyckats få jobba hemifrån i flera år eftersom hon blivit lite av en enstöring. Beth delar lägenhet med en annan tjej, också med en jobbig separation i bagaget. Men saker händer och vips står Beth utan boende. Det kommer att ta några veckor att få tillgång till en lägenhet. Beth och hennes hund Tomsk lyckas av en slump få flytta in ovanpå garaget hos hennes före detta svärmor och bollen är i rullning om man säger så. 

Tänker inte berätta alltför mycket men det här är den perfekta semesterboken eftersom man är helt inne i Beths värld och det är svårt att ta sig därifrån. Man behöver sträckläsa helt enkelt och åtminstone jag blev lite deppig när jag kommit till slutet. Hade gärna stannat en timme till i den.

Berättelsen 

                                      

Så imorgon är det midsommarafton.

För min del blir det ett mycket avslappnat firande med pappa och faster. Efter några års uppehåll har min far fått feeling och kommit igång med att grilla lite då och då och imorgon blir det flintastek.

Jag har tagit på mig efterrättsansvaret och fnulat hela veckan på vad som skulle vara lämpligt, eller  snarare vad jag skulle tycka vore väldigt smaskigt. 

Min övriga familj firar i Uppsala vilket förstås är lite trist men vi ses snart ändå. Två veckor kvar och sedan är det semester!

Jag har insett att det inte blivit så mycket läst på min "damma av" lista. Så nu jäklar får jag skärpa mig.

Planen är därför nu att minst varannan bok jag läser i sommar ska plockas från min att läsa-hög.

Jag har börjat med "Familjen i huset bredvid" av Sally Hepworth.

Hur den hamnat i högen från början är oklart. Den har i alla fall legat där ett tag.

På den lilla gatan Pleasant Court bor ett gäng familjer, bland annat Fran, Ange, Essie och Essies mamma Barbara. Ytligt sett så lever de alla perfekta familjeliv med sina män och barn utom Barbara då som lever för sin dotter och sina barnbarn. Men inom husens väggar är det förstås inte perfekt. 

När Isabelle flyttar in på gatan så börjar det hända saker. Hemligheter och trauman sipprar ut och ganska snart börjar de olika familjernas liv att krackelera. 

När jag började läsa kände jag mig tveksam. Det kändes inte som att jag fastnade. Men någonstans i mitten vände det och plötsligt insåg jag att jag låg och läste i sängen långt efter min sovtid.

Slutet överraskade mig också vilket alltid är positivt och jag är glad att jag tog tag i boken.

 Igår fick jag äntligen skörda min första gurka! Jag har tre plantor på balkongen och jag kommer några minuter för sent till jobbet varje morgon just nu för att jag måste pyssla om dem. Det är flera gurkor på gång också så jag är glad och förväntansfull.

Dagarna rullar på och jag har lite svårt att motivera mig själv när det inte finns några elever att hänga med. Men som tur är så händer det lite annat den här veckan. Internetstiftelsen har ett par intressanta digitala föreläsningar som jag lyssnar på.

 Och igår hade vi det första mötet med skolbibliotekarier i Jämtland på Teams. Så roligt att få se och höra om andras erfarenheter. Vi var sisådär 8 personer, svårt att avgöra exakt eftersom de i Åre satt tillsammans i ett rum med en dator, och de flesta är i lite samma situation som jag. Skolbibliotekslagen har fått kommunerna att satsa på nya tjänster. Jag tycker att jag har många skolor (9) att serva men det visade sig att jag inte var värst. Skolbibliotekarien i Krokom har 16 skolor! Lite andfådd blev jag när han berättade det.

Så först blir det digital föreläsning om "Åldersgränser på social medier" och sedan, klockan 11 har biblioteket Sommarboken och då ska jag vara med och tipsa om ett par deckare för åldern 9-12 år. Det ska bli kul. Jag är ju van vid att hålla i Sommarboken varje sommar själv så det här upplägget känns lyxigt. Jag behöver bara plocka med mig mina böcker och dyka upp.

Jag grubblar mycket och oroar mig för världens tillstånd. Igår klubbade regeringen igenom ett antal galna beslut, bland annat att kommunerna inte kan lämna in veto för uranbrytning. Ofta känner jag ett behov av att antingen slå vissa politiker i huvudet med något hårt alternativt att gömma mig någonstans där jag inte påverkas av alla giriga och galna människor. Men eftersom inga av alternativen förmodligen är genomförbara så finns det tack och lov böcker, artiklar och poddar som drar upp mig ur det svarta hålet och påminner mig om att vi trots allt är många som tänker som jag och faktiskt gör skillnad i det lilla. Boken "Jord, hopp och kärlek Att bygga matjord och reparera ekosystem" av Per Anders Lugn och Jeanette Andersson är ett sådant exempel. En otroligt lättläst, intressant och lärorik bok där bönder berättar om hur de sköter sina jordbruk och hur de tänker. De jobbar inte bara med hållbarhet, det vill säga att behålla den miljö och natur som finns och inte förstöra den mer, utan de tar sitt uppdrag ett steg längre. De är regenerativa bönder vilket innebär att deras mål är att förbättra sin miljö och återställa jorden till sitt bästa möjliga. 

Så otroligt uppmuntrande och jag känner att min pappa som numera använder sig av täckodling har fattat galoppen. Den dag jag börjar odla på riktigt (väldigt snart) så kommer jag att tänka på samma sätt!

Jord

 En bok som legat i min att läsa-hög på nattygsbordet i ett antal år är "Ru" av Kim Thùy. Den är liten och ganska tunn men jag har inte kommit till skott med att läsa den på grund av att även om den har ett lätt yttre så är innehållet desto tyngre och jag måste vara i rätt mentalt och stabilt tillstånd för att orka med den typen av litteratur.

Men nu var det dags och jag slog slag i saken! Den visade sig vara skriven på ett väldigt osentimentalt och pragmatiskt sätt vilket medförde att det gick bra att läsa, trots att den egentligen var exakt så tung och hemsk som jag misstänkt.

Vi får följa huvudpersonen, en 10-årig flicka som tillsammans med sin familj måste fly från Vietnam på 70-talet som båtflykting och hamnar i Kanada. De genomlever fruktansvärda saker på vägen och livet är inte speciellt lätt när de kommer fram. Men känslan jag fick genom boken var att man tar sig igenom det man behöver. Man överlever!

Författaren kom själv med sin familj som båtflykting från Vietnam till Kanada 1978 som tioåring. Hon har klarat sig bra genom livet och genom bokens handling får jag känslan av att det är kombinationen av överlevnadsinstinkt och turen att träffa rätt människor längs vägen som är förklaringen. Men man får också känslan av att hon känner en viss skuld inför det faktum att hon klarade sig och har lyckats bygga upp ett bra liv till skillnad från alla vietnamesiska människor som inte lyckades.

Jag är mycket glad för att jag har läst den, äntligen, och det är en sådan där bok som jag kommer att tänka på ett bra tag.

Ru