Det jag glömde nämna igår var att förutom allt pyssel i trädgården, mina joggingturer och bokläsning så var vi också iväg och lyssnade på första majtal. Numera är det så få personer tyvärr som deltar så att de har tagit bort demonstrerandet. I min barndom demonstrerade vi varje år i stort sett och det var en festlik och glad stämning. I Uppsala har jag demonstrerat kanske två gånger så jag skulle kasta sten i glashus om jag hade synpunkter på andras engagemang men visst är det lite synd att så få tar sig iväg. 

Inför årets val känns det viktigare än någonsin att vi vågar stå upp för våra åsikter och visar att den politik som hålls nu inte är okej. Jag tänker då på miljöhotet, utvisningar, hur man hanterar gängvåld och så vidare. Nu är jag inte helt nöjd med sossarna. Tycker att de har lagt sig alldeles för långt högerut när det gäller "hårda tag" och straffålder till exempel. Vad jag än tycker om partierna och deras politik så lever jag efter måttot att världen behöver omtanke, rättvisa, solidaritet (oh, detta bespottade och förbjudna ord) och empati. Det måttot gäller för mig på jobbet, hemma och i livet i stort sett och är ganska enkelt att leva efter egentligen. Jag ställer mig alltid frågan; hur skulle jag tänka eller känna om det där var jag eller någon jag älskar? Och då är det inte så himla krångligt. Det är också vad jag försöker lära mitt barn och alltid har gjort.

I förrgårkväll började jag läsa feelgoodboken "Folk vi träffar på semestern" av Emily Henry. När jag kom hem efter jobbet igår lade jag mig i soffan och fortsatte läsa och kunde inte sluta. Jag tyckte så mycket om den! 

Poppy och Alex är bästa vänner trots att de är varandras motsatser. Varje sommar åker de på en semester tillsammans och det är årets höjdpunkt för dem båda. Som Poppy uttrycker det, det är 95 % vänskap och 5% något annat. Men båda anstränger sig till sitt yttersta för att tränga undan det där andra. Vi läsare får följa med på alla deras olika semestrar och jag vet inte vad det är men jag älskar karaktärerna och deras relation. Det är otroligt romantiskt och kärleksfullt samtidigt som det inte är sliskigt. Lite roligt, lite sorgligt och jag önskar inget annat än att de ska förstå hur självklart det är att de hör ihop. 

Upptäckte just att den finns som film på Netflix. Det får bli helgens nöje att se!

 Ny månad, ny energi.

Nu är äntligen den tiden kommen när jag känner att kroppen värms upp av lite mer vårenergi. I helgen har jag krattat, klippt gammalt ris och gräs med sekatören. Jag har till och med joggat vid två tillfällen. Just det låter kanske mer ambitiöst än vad det är. På grund av mina onda knän så är jag väldigt försiktig och joggar absolut inte i nedförsbackar för det tycker mina knän INTE om.

Men bara det att mina nya gympadojor  och träningstights åkt på vid två tillfällen är en bedrift. Och trots att jag är väl medveten om den där goda spiralen, ju mer man tar sig för desto gladare blir man, så är det nästan omöjligt att ta sig för saker under vintern.

Har också läst ganska mycket. Under ett par veckor har jag haft otroligt ont i axlarna, min kropp förråder mig på så många plan nuförtiden, och efter olika teorier har jag nu kommit fram till att jag nog ägnat alltför många timmar åt att sitta i en för all del skön men kanske lite oergonomisk ställning i soffan med min stickning.

Så i helgen har jag läst lite mer i stället. Två deckare blev det.

"Rävlystnad" av Solveig Vidarsdotter är den tredje deckaren som utspelar sig i Gäddede, fast den här gången är det i Blåsjön allt händer. Det är påskhelg och Blåsjön är full med turister som bor på det nybyggda (påhittade) hotellet. En ung kvinna hittas mördad i snön och det finns en del misstänkta eftersom Noomi, som offret heter, var en engagerad aktivist som kämpat för fjällrävar och naturen.

Av de tre böckerna var nog den här bäst. Och inför detta inlägg så lovade jag mig själv att ta av de kritiska glasögonen och bedöma boken utifrån neutrala och positiva glasögon i stället. Om jag gör det så anser jag att det är en ganska stabil deckarserie som absolut är i samma klass som många av de andra deckarna jag läst de senaste åren. 

I höst ska den fjärde delen komma, efter typ tio års uppehåll. Jag är lite förväntansfull var den kommer att ta vid? Blir det där "Rävlystnad" slutade eller hoppar författaren fram i tiden?

Min andra bok är "Mord på en byfestival" av Katie Gayle, den tredje deckaren om den nypensionerade socialarbetaren Julia Bird som flyttat till en liten by, råkat skaffa en labrador, Jake, och inte kan låta bli att reda ut mord.

Polisen Hayley är inte så nöjd med Julias förmåga att alltid lägga näsan i blöt, men är nog samtidigt inte helt missnöjd med att fallens lösning ofta blir möjliga av just samma anledning.

Den här serien är mysdeckare på hög nivå och här jag absolut inga problem med brister i logik och sannolikhet.

Lite onsdagspoesi att minnas

 I morse när jag tittade ut så snöade det och var vitt på marken. Typiskt april. Och samtidigt som man inte är så sugen på snö just nu så är det trots allt lite skönt när vädret beter sig precis så tråkigt som man ska kunna förvänta sig för årstiden.

Annars så vaknade jag lite förväntansfull. Idag ska jag träffa en förskoleklass!

Som jag har saknat mina sexåringar. Jag ska högläsa en av mina favoritbilderböcker "Aldrig i livet!" av Beatrice Alemagna. Den passar alltid så bra när man ska läsa för förskoleklasser och ettor eftersom den handlar om att börja skolan och det är ett mycket färskt minne när man är sex eller sju år.

Sedan vill  jag också ge er en dikt ur "Korsdragspoesi För dig som famlar" av Pia Eriksson. Jag har skrivit om boken förut men jag vill minnas en av hennes dikter för att kunna hitta och läsa den för ett gäng högstadieelever.

Kära elev.

Du som kämpar i motvind med betyg,

vänner och att få ordning på det som är du.

Du som stundtals tappar lust och riktning.

Som är kär eller sårad.

Du som är tyst när någon är elak.

Som biter ihop . Håller. Håller ihop.

Kära elev.

Du som kämpar med dina betyg.

Du som ideligen har prov och läxor

både bakom och framför dig.

Minns att när du går vilse bland 

känslorna,

så kommer du att hitta rätt. Till slut.

Bär med dig självrespekten när du rör dig framåt.

Känn in dina gränser och stå modigt kvar

vid det som är du när livet drabbar dig.

Kära du.

Det är en klurig tid. Den du är i nu.

Måhända den klurigaste av alla.

Allt på en gång-tiden.

Viska mjuka ord nog högt att du hör,

se vad du kan och dröm stort, högt och långt.

Minns att det som är nu,

kommer det inte alltid vara.

Betyg är viktigt, men så också din hälsa,

självkärleken och livslusten.

Du får betyg,

men du som människa värderas inte av dem.

Det är bara ett av alla sätt att mäta

kunskap.

Det säger inget om vem,

hur eller vad du är värd.

Värdera dig, kära du.

Värdera dig högt.

 Det som upptar mina tankar allra mest om helgerna just nu är fåglarnas (och ekorrarnas) vårbestyr. Man skulle kunna sammanfatta det hela med att

"love is in the air..."

Pappa har haft ett fågelbord utanför köksfönstret hela vintern och där har jag följt  ekorrar, domherrar, talgoxar,  och en hel del andra fåglars liv. Jag tycker mig se att olika fåglar har olika personligheter. Vissa domherrsfruar kan vara otroligt bossiga och kör med sina stackars herrar. Talgoxarna blir väldigt upprörda när inte frukosten är på plats vid rätt tid och det har hänt flera gånger att jag har gått förbi, på väg till morgonkaffet, och känt av en stel stämning och ett antal talgoxar som sitter och stirrar på pappa genom fönstret. När jag har uppmärksammat det för min far har han skuldmedvetet skuttat upp från sitt korsord och joggat ut med frukostfröna. och därmed har ordningen blivit återställd och vi kan alla ta itu med våra frukostar. 

För några veckor sedan, kanske någon vecka före påsk, så drabbades ekorrarna och fåglarna av vårkänslor. Vi har en väldigt gullig liten rödsvansad ekorrhona, tror vi alla fall, som har haft det lite jobbigt med de större gråsvansade ekorrgubbarna. Jag förstår dem och kan mycket väl förstå att om man är en ekorre med vårkänslor så är hon oemotståndlig. De har jagat varann i full galopp över snödrivorna, eller ja, det är mest honan som blivit jagad då. Till slut har man kunnat se att hon fått nog och dykt ner under vinbärsbusken.

Fåglarna har plötsligt börja göra krumsprång i luften, jagat varandra och gjort intressanta parflygningar som skulle platsa på vilken cirkus som helst.

Och koltrasten ska vi inte tala om. En morgon hade hanen fått fnatt och struttade runt på gräsmattan samtidigt som han slängde små pinnar och löv omkring sig. Honan syntes inte till just då men satt kanske i närheten och suckade imponerat?

Kråkor och skator har också flirtat ohämmat och typiskt nog har dessutom kråkorna satt igång med att stjäla kvistar igen från skatboet utanför köksfönstret. En påsk för ett par år sedan var det fullskaligt krig mellan kråkor och skator när kråkorna stal kvistar ur det där boet. Men BARA när skatorna såg. Kan det bli mer retsamt än så?!

Ja, det måste vara väldigt jobbigt att vara kärlekskrank fågel just nu.

Fågelbordet är nedtaget för säsongen nu och det har också rört upp en hel del känslor. VARFÖR??? undrar talgoxarna upprört.

Hm, har jag läst något på sistone? Jo minsann, en riktigt riktigt bra bok. En ny bok som jag hörde om på Förlagsdagarna. Författaren bor i Quebec och heter Jean-Francois Beuchemin. Han har skrivit en helt fantastisk bok. Trots att den har ett sorgligt och allvarligt ämne så var det att dricka varm choklad att läsa den. Den innehåller så mycket kärlek, värme och empati för livet att det kändes som ren medicin mot alla de dumheter man hör om i världen för tillfället. Boken handlar om hans bror och relationen till denne. När författaren var femton blev brodern sjuk i schizofreni. Brodern var då tretton. De har levt livet nära varandra och har en väldigt kärleksfull och förstående relation. Trots att författaren inte hymlar med hur svårt livet som sjuk är så är det inte det som präglar berättelsen. Texten är poetisk och lugn. När jag läste blev jag hoppfull på ett rent allmänt plan och jag tänkte att det finns bra mycket klokhet och kärlek i världen ändå.

 Nästa vecka ska jag bokprata för ett gäng treor och därför förbereder jag mig den här veckan genom att läsa barnböcker. Det finns så otroligt många bra barn- och ungdomsböcker och jag brukar nästan aldrig hitta något riktigt dåligt. Men igår läste jag en, väldigt älskad och läst bok, som jag blev besviket överraskad av. Det finns till och med en lärarhandledning. Anledningen till att jag aldrig läst den tidigare är för att det inte behövts. Den har levt sitt eget liv och hittat sina läsare.

Boken är "Klipptrollen", första delen i serien "Karma och Jonar" av den hemliga pseudonymen Zelda Falköga. Bilderna är inte heller imponerande tycker jag, fast jag vet att de är en av anledningarna till populariteten. 

De två barnen Karma och Jonar lever i varsin familj som är dödsfiender. Men när de möts av en slump i kampen mot klipptrollen, båda familjernas fienden, så blir de vänner. Det blir ett äventyr där det endast är genom att samarbeta som barnen lyckas rädda sina familjer. 

Historien i sig är det inget fel på. 

Men jag vet inte....

Kanske är det språket som känns fattigt och inte lyfter? Jag kommer att tipsa om serien trots allt eftersom jag är en medelålders bibliotekarie som inte alltid kan sätta mig in i vad som gör en bok bra för en nio, tioåring. Men ändå...

Serien om Ruth Galloway och Harry Nelson av Elly Griffiths

1.  Flickan under jorden
2. Janusstenen
3. Huset vid havets slut
4. Känslan av död
5. En orolig grav
6. De utstötta
7. De öde fälten
8. En kvinna i blått
9. Dolt i mörker
10. Den mörka ängeln
11. En cirkel av sten
12. Irrbloss
13. Nattfalkarna
14. Det låsta rummet
15. Den sista utgrävningen

Tror kanske inte att någon same kommer att rösta på Ebba

 De senaste åren har jag det väldigt svårt med nyheterna på tv. Nuförtiden ser jag det mesta på SVTplay. Men Rapport försöker jag pricka in varje kväll på rätt tid. Men som sagt var, det är plågsamt. Det mesta är krig, miljöförstöring och en galen regering som inte bekymrar sig det minsta för de mindre bemedlade eller vad som händer med jordklotet. Kan man gräva ut en urangruva vid Storsjön så vill de det. Att det kan förstöra levnadsmiljön för djur, människor och natur i århundranden spelar ingen roll. Hade det varit vid deras egen sommarstuga hade det nog varit annorlunda. 

Jag tänker inte ens gå in på fler idiotiska  beslut, dels vet ni ju, dels skulle det bli mitt i särklass längsta inlägg någonsin.

Men igår tror jag faktiskt att Ebba Busch slog något slags lägstarekord, till och med för att vara henne. Hon vill att antalet renar i Sverige ska minska och att staten ska ta över marken som samerna nyttjar idag. Hennes argument var att samerna har för mycket makt över de platser där de idkar renskötsel. Det ska bli mer "rättvist".

 Lyssna på inslaget här

Klippet jag har lagt in här kommer inte från Rapport utan från Sverige idag.

Eftersom det här är en bokblogg och ingen politikblogg så hoppar jag raskt till något helt annat. Dagens bok är också egentligen helt opassande och knasig för sin årstid. Den har legat i högen sedan i julas och inspirationen att läsa den var väl sådär. Men jag skulle ju aldrig skippa att läsa en bok i högen bara för att det är fel årstid. Så nu är det gjort. Boken heter "Julrevy i Jonseryd och andra berättelser" av Klas Östergren.

Den består av åtta noveller, den sista som också gett boken sin titel är väl mer en kort roman på drygt 130 sidor. Det är ofta lite obekväma berättelser som utspelar sig i jultid. Jag har nog ingen favorit direkt men "Ge mig lite sodavatten" tyckte jag var alldeles för pladdrig. Den utspelar sig på en pub och är ett samtal mellan ett gäng alkoholister i stort sett. För många ord...