Efter att ha gjort ett litet spontanbesök på biblioteket ikväll så kom H och jag hem med filmen "Rum 213", baserad på Ingelin Angerborns bok med samma namn. Jag och min systerdotter såg den på bio när den kom för några år sedan och den är bra och läskigare än man kan tro.
H läser helst bara läskiga böcker, samma sak är det för många av barnen och ungdomarna på biblioteket där jag jobbar. Ibland undrar jag varför det är en sådan stor genre. Även vuxna gillar ju att bli skrämda. Själv läser jag också deckare och läskiga böcker emellanåt, men det är ingen favorittyp av bok.

Jag har läst en helt annan sorts ungdomsbok, nämligen "Dumplin'" av Julie Murphy. Det är en bok om att tro på sig själv och att vägra förminska sig bara för att andra människor tycker att man är "fel".
Willowdean är en klok och stark person som tycker om sig själv. Det är mer hennes mamma, en gång skönhetsmiss, och andra som tycker att hon borde banta.
På sitt jobb träffar hon Bo, en supersnygg och trevlig kille och hon faller pladask. Plötsligt så blir hon medveten om sig själv och börjar tvivla på att hon är värd att tyckas om. Willowdean är inte den som bara ger upp utan hon bestämmer sig för att ta tillbaka tron på sig själv.
Det här är en sådan där bok som jag skulle ha behövt läsa när jag var tonåring. Jag känner igen känslan av tvivel så väl. Skillnaden är väl att jag tog betydligt längre tid på mig att börja tycka om mig själv än Willowdean gör.
Varför heter boken "Dumplin"? Jo, för att mamman alltid kallat sin dotter för det.

Glada upptäckter

Det här med Meröppet skapar många olika slags känslor hos låntagarna. Igår kom det in en kvinna som glatt slog ut med armarna och utbrast att hon varit på biblioteket i helgen och det var helt tomt. Hon hade känt sig så lyxig, som att det var hennes alldeles egna bibliotek.
En kvart senare kom en annan kvinna och berättade att hon varit in häromsistens för att testa sitt Meröppetkort men att hon gått hem igen för att hon tyckte att det kändes så ensamt och ödsligt.
Mer än en gång har det kommit in folk när det är stängt och nästan blivit lite besvikna över att hitta mig som går omkring och ställer upp böcker eftersom de ville testa hur det kändes att vara där själva.
Jag skriver för tillfället på årets verksamhetsberättelse och utlåningsstatistiken för 2019 var en mycket trevlig upptäckt. Under flera år har det lånats ut färre och färre böcker och annat. Men förra året ökade det istället med över tretusen böcker, filmer och tidningar!
Jag blev så glad att jag genast mejlade mina närmsta kollegor och chefen! Det känns som ett bevis på att det går att vända negativa trender och att när man gör bra saker för invånare på en ort så får man bra saker tillbaka.
Naturligtvis blir man inspirerad och peppad att kämpa ännu mer för ett bra bibliotek.

Så var det söndag och vi har varit på bio.
Vi såg "Frost 2" och den var precis så bra som jag förväntat mig. För jag får väl erkänna att jag, liksom de övriga i familjen, är väldigt förtjust i bra, tecknade filmer. Jag gillar att det vimlar av de där kloka och modiga tjejerna i filmerna nuförtiden. Och i "Frost" så kan man ju inte annat än älska Sven och Olof. Jag är  mycket svag för roliga djur i böcker och filmer, även om jag ibland retar mig på när de där roliga djuren ska få oss att köpa i övrigt ganska mediokra historier. Men i den här filmen tillför de bara glädje, även om man kanske inte kan räkna snögubben Olof som ett djur...