Och så är det fredag...

Igår lyckades de äntligen köra bort lastbilen från Strömsundsbron och nu kan de börja fundera på hur de ska laga bron. Jag ser fram emot att man ska kunna åka färja över Vattudalen men det blir uppenbarligen inte den här helgen och nästa helg är jag i Uppsala. Det är dags för höstens Sy-och hantverksfestival och jag tänker åka dit på lördagen som vanligt. Vet inte om jag kan locka en syster att följa med. Annars åker jag ensam. Har gjort det i flera år och det är ganska skönt det också. Man kan trava runt exakt som man vill och när man plötsligt från en sekund till en annan får nog, ja då kan man åka hem. Inte för att jag behöver garn egentligen men det är som med böcker, det är alltid något som saknas.

Idag får ni två ljudböcker av mig.

"Var är Helena?" av Tina Frennstedt är en True Crime-historia om Helena i Mariestad som försvann spårlöst efter en utekväll 1992. Förmodligen mördad av någon hon kände. Ibland gillar jag att lyssna på sådana här böcker när jag kör bil, lagom avancerat och fängslande så att resan går lite fortare.

Min andra bok är "De fem apelsinkärnorna", en Sherlock Holmes-novell av Arthur Conan Doyle. En kort historia som jag hann lyssna igenom en kväll när jag stod och nystade garn. Så man kan säga att den var typ tre härvor lång...

Sherlock Holmes känner jag att jag inte behöver presentera så mycket eftersom han ju är en välbekant figur. Den här novellen var intressant eftersom den innefattar Ku Klux Klan.

 Förra veckan tänkte jag att nu är det nog dags för en tunn bomullshalsduk och handledsvärmare. I måndags insåg jag att handledsvärmare var lite ynkligt och igår åkte en stickad sjal och halvvantarna på.

Och dessutom pratade Rapports meteorolog om att det kunde bli snöblask i Värmland och Dalarna i slutet av veckan.

I morgon ska jag köra till Gäddede och där kan det också bli snöslask. Eftersom jag har tänkt tanken  så bytte jag till vinterdäck igår vilket känns otroligt bra. Men jag är förstås ändå lite, lite nervös inför resan. Är förstås aningens nervös för andra saker också än bilkörningen. Ska träffa människor jag en gång känt men inte träffat på 30 år. Bara en sådan sak...

Idag vill jag prata om en bok som jag inte lyssnat på på Storytel.

Först tänkte jag att det var helt poänglöst att skriva om den men det finns ändå anledning att nämna den.

Jag har artros i åtminstone ett knä. Under en period för ungefär ett och ett halvt år sedan var jag så dålig att jag knappt kunde gå. Kunde bara ligga på ett visst sätt på nätterna för att det inte skulle göra jätteont. Nu har jag sakta och envist tränat upp mig och känner mig okej med endast vissa bakslag någon gång ibland.

I alla fall så ramlade jag på en ljudbok som heter "En liten bok om artros: och stegen att må bättre" av Lotta Skoglund.

Tänkte att kanske kan man få lite tips om hur man ska angripa denna förhatliga sjukdom, kanske lite träningstips, om det finns bättre och sämre mat och så vidare.

Redan när jag började lyssna kom det första abret. Boken är inläst med AI! Rösten "tillhör" en AI som heter Venla. Av princip undviker jag AI-röster eftersom jag sympatiserar med den mänskliga inläsaren och vill ha kvar dessa på ljudbokstjänsterna. Men så tänkte jag ett varv till och bestämde mig för att det kunde vara intressant att höra en AI-bok bara för att veta hur det kan låta. Jag blev mycket förvånad då det lät som en helt vanlig röst. Ingenting kunde avslöja att det var konstgjort.

Jaha. Så var det med det.

Men så kom nästa grej. Boken var så långt ifrån mina behov som man kan tänka sig. Det visade sig att utgångsläget är att författaren är över 70, måste gå med rullator och redan i första kapitlet pratas det om höftledsoperation och barnbarn. 

Så för typ tredje gången i mitt liv tänkte jag dissa en bok och bara plocka bort den från bokhyllan. Men så är det liksom så att jag har väldigt svårt att sova ibland. Tankarna snurrar i speedad fart och jag kan inte varva ner. Och där visade det sig vara den perfekta boken! 

Varje gång jag satt igång den så har jag bara hunnit lyssna på sisådär en halv sida om onda knän och höfter för pensionärer så sover jag som en klubbad oxe.

Så jag har spelat igenom hela boken utan att egentligen ha en aning om vad som lästs. Perfekt!

 Så är jag tillbaka i Strömsund med upprörda brokänslor och allt. Det gick bra att köra till pappa i helgen även om de 3 extramilen kändes tröstlösa. Men det är ändå inte jag som har det värst. Det finns både vuxna och barn som får ta sig den där vägen två gånger om dagen.

Helgen var lugn och vilsam. Jag har krattat löv och förberett en jordhink att ha på balkongen tills jag behöver plantera något eller sätta om mina blommor under vårkanten. Jorden tog jag från jordfabriken som jag och pappa ordnat. Vi är båda frälsta bokashianvändare  så det är en ständig jordproduktion.

Nästa helg ska jag åka på pusselhelg! Jag är både otroligt förväntansfull och nervös. Planen är att byta till vinterdäck i veckan för att vara helt på den säkra sidan. Tyvärr missar jag min syster som kommer på besök till pappa under nästa helg men så blir det ju ibland.

Tora Wall har skrivit flera böcker som jag är sugen på att läsa. Jag har börjat med hennes "Traditioner och högtider Encykolpedisk kalender".

Den behandlar hela året mycket noggrant med både gamla och nya traditioner och viktiga datum. Förr tiden hängde man upp alla årets uppgifter och sysslor på olika datum och namnsdagar. Men också vädret ansågs styras utifrån hur det var vid vissa dagar. Exempel på detta är den 3 februari då Blasius hade namnsdag. Det sas i södra Sverige att om det blåste på Blasiusdagen så skulle det blåsa i många dagar framöver.

En tradition som jag tyckte verkade lite rolig var den om tranbrev och "att springa trana". 

Jag hade mycket stor behållning av boken. Nu läste jag den från pärm till pärm men den kan lika gärna användas som ett uppslagsverk.

 Igår var det en riktigt solig och härlig söndag. Jag plockade svarta vinbär för brinnande livet. Det blev några glasslådor som sedan hamnade i frysen. Jag plockade lite krusbär också och bjöd pappa på kräm till lunch, efter hans eget önskemål. Vi har ju aldrig varit på plats under den där bärsäsongen när krusbär,  hallon och vinbär är mogna och förra året var jag alldeles för nyinflyttad och uppstressad för att orka dyka ner i någon bärbuske och därför har jag inte tillagat och ätit kräm på många år. Min farmor bjöd mig och sina andra barnbarn på mycket kräm när vi var små. Mamma tillagade också kräm till mellanmål åt oss. Så nu kändes det nästan lite nostalgiskt. Tänk om det funnits något litet barn i närheten också som kunnat smaska med oss. men man kan inte få allt förstås.

Vi kollade upp lite om krusbär på nätet också och fick veta att bären innehåller tjugo gånger mer          c-vitamin än apelsiner, magnesium, kalium och a-vitamin samt anses kunna sänka blodtrycket. På 1800-talet var krusbär bland den mest populära bärbusken i svenska trädgårdar men så drabbades en massa buskar av mjöldaggssvamp och då minskade intresset. Informationen har jag hittat på Alter Hedens .

Busken i vår trädgård har taggar men numera finns det tydligen taggfria varianter också.

I lördags åt vi surströmming. Åh, det är så gott. Det var så gott att jag till och med började filosofera om huruvida det kanske till och med är godare än sushi och då förstår man nivån av njutning.

"Anne på Ingleside" är den senaste "Anne på Grönkulla"-delen jag har läst. Nu handlar det till största del om Annes och Gilberts alla barn och deras vedermödor. När jag läste den här serien första gången så plöjde jag förstås även de böcker som utspelar sig efter Annes bröllop. Men det är nog så att jag bara läste dem en gång så jag har  inte samma intima relation med barnen som jag har med Anne. Det har visat sig vara en fördel. Nu när jag uppnått en ålder då jag inte är så noga på att få de romantiska bitarna så uppskattar jag de putslustiga och ganska dramatiska barnen lite mer. Det låter lite tråkigt men jag gillar fortfarande romantik men kan uppskatta andra saker i en bok.

Nåväl, konstaterar att vissa saker i böckerna inte åldrats riktigt väl. Ganska konservativ attityd till kvinnor och män och deras roller i världen. Även bilden av andra folkslag och religion känns väldigt mossig emellanåt. Men det är förstås sådant man får räkna med.

 Igår fick jag äntligen skörda min första gurka! Jag har tre plantor på balkongen och jag kommer några minuter för sent till jobbet varje morgon just nu för att jag måste pyssla om dem. Det är flera gurkor på gång också så jag är glad och förväntansfull.

Dagarna rullar på och jag har lite svårt att motivera mig själv när det inte finns några elever att hänga med. Men som tur är så händer det lite annat den här veckan. Internetstiftelsen har ett par intressanta digitala föreläsningar som jag lyssnar på.

 Och igår hade vi det första mötet med skolbibliotekarier i Jämtland på Teams. Så roligt att få se och höra om andras erfarenheter. Vi var sisådär 8 personer, svårt att avgöra exakt eftersom de i Åre satt tillsammans i ett rum med en dator, och de flesta är i lite samma situation som jag. Skolbibliotekslagen har fått kommunerna att satsa på nya tjänster. Jag tycker att jag har många skolor (9) att serva men det visade sig att jag inte var värst. Skolbibliotekarien i Krokom har 16 skolor! Lite andfådd blev jag när han berättade det.

Så först blir det digital föreläsning om "Åldersgränser på social medier" och sedan, klockan 11 har biblioteket Sommarboken och då ska jag vara med och tipsa om ett par deckare för åldern 9-12 år. Det ska bli kul. Jag är ju van vid att hålla i Sommarboken varje sommar själv så det här upplägget känns lyxigt. Jag behöver bara plocka med mig mina böcker och dyka upp.

Jag grubblar mycket och oroar mig för världens tillstånd. Igår klubbade regeringen igenom ett antal galna beslut, bland annat att kommunerna inte kan lämna in veto för uranbrytning. Ofta känner jag ett behov av att antingen slå vissa politiker i huvudet med något hårt alternativt att gömma mig någonstans där jag inte påverkas av alla giriga och galna människor. Men eftersom inga av alternativen förmodligen är genomförbara så finns det tack och lov böcker, artiklar och poddar som drar upp mig ur det svarta hålet och påminner mig om att vi trots allt är många som tänker som jag och faktiskt gör skillnad i det lilla. Boken "Jord, hopp och kärlek Att bygga matjord och reparera ekosystem" av Per Anders Lugn och Jeanette Andersson är ett sådant exempel. En otroligt lättläst, intressant och lärorik bok där bönder berättar om hur de sköter sina jordbruk och hur de tänker. De jobbar inte bara med hållbarhet, det vill säga att behålla den miljö och natur som finns och inte förstöra den mer, utan de tar sitt uppdrag ett steg längre. De är regenerativa bönder vilket innebär att deras mål är att förbättra sin miljö och återställa jorden till sitt bästa möjliga. 

Så otroligt uppmuntrande och jag känner att min pappa som numera använder sig av täckodling har fattat galoppen. Den dag jag börjar odla på riktigt (väldigt snart) så kommer jag att tänka på samma sätt!

Jord

Pedagogisk litteratur

   

Idag vill jag tipsa om några nya böcker som handlar om hur man kan jobba med läs- och skrivinlärning samt MIK i skolan (MIK= Medie och InformationsKompetens).

Easy Peasy är ett nytt förlag som ger ut lättläst och de har en serie med snabbläst pedagogisk litteratur. Egentligen tycker jag att det är sorgligt att även lärare behöver snabblästa böcker men okej, är det vad som krävs för att få pedagoger att vilja utveckla sin kompetens så får det väl vara så.

Böckerna jag skaffat till skolbiblioteket är "OM läsfrämjande arbete" av Maria Heimer, "OM läsning i skola och hemma" av Jonna Bruce, "OM att resa med litteraturen" av Karl Ågerup, "OM den gemensamma läsningen" av Jenny Edvardsson, "OM högläsning på högstadiet och gymnasiet" av Jenny Edvardsson samt "OM MIK av Maria Heimer".

En lite mer omfattande väldigt matnyttig bok som jag också gärna tipsar om är "Barns och ungas läsning Efter den första läsinlärningen" av Jenny Edvardsson som inleds med en teoridel med olika metoder som används vid träning av lässtrategier och varför lästräning är betydelsefullt även för äldre elever och sedan olika praktiska tips på hur man använder de olika metoderna.

Ganska ofta när jag möter lärare och andra pedagoger för den delen så önskar jag att de drevs lite mer av en önskan att förkovra sig i det där med läsning...

Mitt inlägg idag blir väldigt kort. Egentligen vill jag bara titta in och önska glad helg och kort nämna en bra bok jag just har läst.

För tillfället är jag i Uppsala och ikväll kommer en syster med familj på middag. Det är för övrigt samma familj som tar med sig vår son på skidresa på söndag.

I två dagar har jag suttit och kollat på Förlagsdagarna, där svenska förlag får chansen att berätta om alla sina nya böcker. Jag älskar Förlagsdagarna! Och min inspirationslista är nu gigantisk, precis som det ska vara.

Boken jag vill skriva om idag dök faktiskt upp på två ställen, hur det nu gick till, och jag känner mig oerhört nöjd över att redan ha läst den. 

 

"Röster från verkligheten" sammanställd av Magdalena Ivarsson handlar om skolbibliotek. Man får konkreta tips på vad man behöver tänka på när man ska starta ett skolbibliotek men också olika bibliotekarier som berättar om sina erfarenheter och olika lyckade projekt. Boken är rätt tunn och snabbläst och jag klämde den på en dag. 

Det innebär förstås att det inte blir någon djupdykning i ämnet, på ett sätt, men ibland räcker det att få kortfattade redogörelser och nedslag för att inspirationen ska komma. Kanske inte så mycket nytt, men bra. Efter att det här med skolbibliotek blev lag i somras så har det kommit flera matnyttiga böcker som ska hjälpa alla oss bibliotekarier som fått i uppdrag att starta upp verksamheten på våra skolor.

Under i princip hela hösten har jag läst i en tjock och ganska otymplig bok som heter "Queering Sápmi Samiska berättelser bortanför normen" . På grund av dess otympliga fysiska form har den fått ligga på jobbet och jag har läst i den på rasterna. Boken kommer ur ett projekt drivet av Sara Lindquist och Elfrida Bergman där de låtit samer som lever utanför normen berätta sina historier. Jag blev lite chockad över hur svårt det kan vara att leva i den samiska kulturen och inte passa in, hur mycket tabu det kan vara att kliva utanför normen. 

På något sätt trodde jag att vi i Sverige och Norden i övrigt hade kommit mycket längre i vår vidsynthet. Många i boken beskriver hur det kan vara ett dubbelt trauma att vara same och att dessutom vara homosexuell eller trans, eller att bara vilja gå sin egen väg.

Jag är väldigt glad att jag har läst och rekommenderar boken till alla! 

Gott nytt år!

 Ute är det en vintersolsdag som helst avnjuts inomhus då det är -28 grader för tillfället. Jag har varit ut och hämtat en korg ved samt tittat till min vävstuga men nu tänker jag inte sticka ut nosen förrän efter middagen ikväll då jag ska åka till min lägenhet. Imorgon är det nämligen jobbdag. Eftersom familjen skulle ha åkt hem igår så tyckte jag inte att det var någon idé att vara ledig. 

Nu har det visat sig att den här julen och nyårshelgen kommer att gå till historien när det kommer till resande så min familj är fortfarande kvar och kommer inte att åka förrän i övermorgon. 

Min resa till Uppsala den 20 december var helt problemfri och jag var framme i tid. Där var inget pyntat eller förberett inför julen eftersom den stackars T låg i sängen och hostade. Men jag och H hade i alla fall ett par dagar på oss att fixa och T kryade dessutom på sig så pass att han kunde hjälpa till lite lagom så julen infann sig precis som den skulle. Min 16-åring och jag hann till och med baka pepparkakor.

Julhelgen var otroligt lugn och vilsam. Vi var kaninvakter så jag har tillbringat ett antal timmar med att stå och titta på fem levnadsglada kaniner. Jag skulle nog vilja gå så långt som till att påstå att det är en form av mindfullness att titta på glada djur som grejar. Fem kaniner med olika personligheter. För när man studerat dem ett tag kan man konstatera att de är väldigt olika allihopa.

Meningen var att vi skulle åka norrut den 27 men redan ett par dagar innan fick vi informationen att alla tåg var inställda den dagen på grund av stormen Johannes. Så vi bokade om och kom iväg den 29. Tråkigt, men det positiva var att jag hann träffa min före detta biblioteksjobbarkompis och fika med henne vilket var mycket mycket trevligt. Jag kunde inte föreställa mig att jag skulle sakna henne så mycket som jag faktiskt gjort under hösten. Där ser man...

Väl framme i Jämtland så var alla som skulle vara här på plats och nyårshelgen förflöt i ett lagom vilsamt tempo. Men sedan började kaoset för de som skulle resa söderut igen. Då kom stormen Anna som ett brev på posten och alla tåg och bussar ställdes in igen! Vissa i familjen har haft mer panik än andra... Imorgon börjar tågen att gå igen även om jag förstått att stormen är i stort sett över i den här landsänden redan idag. Ett gäng hade bil och ett annat gäng hade hyrbil som skulle lämnas tillbaka i Östersund när de egentligen skulle ha satt sig på tåget, som var inställt, igår. Resultatet av allt detta blev att de idag satt sig i två bilar och är nu på väg till Uppsala och Stockholm efter löfte om att kunna behålla hyrbilen en dag extra och lämna in den vid Centralen. En familjemedlem som egentligen skulle ha åkt tåg i förrgår har fått klämma in sig i hyrbilen och min egen familj har lyckats boka om sina tågbiljetter till på tisdag.

Jag har läst en hel del men inga snabba böcker så i slutänden har det ändå inte blivit så många. 

De böcker jag klämde under juldagarna före nyår får hänga med in i det nya årets statistik.

Under mellandagarna passade det bra med en lättsam och okomplicerad feelgood. Nora Roberts senaste är en första delen i en ny serie vid namn "Huset Pools förbannelse" och del ett heter "Den första bruden". Jag tyckte inte att den var så jättebra, full av klyschor och inte så medryckande. I och för sig är det där med klyschor ganska vanligt i hennes böcker men ibland blir det lite för mycket även för mig. Det är mycket spöken, kompetenta kvinnor (alltid positivt). Alla karaktärerna, både män och kvinnor är vackra, vältränade, extremt talangfulla på olika sätt vilket faktiskt blir lite tråkigt i längden. Till och med hundarna är osedvanligt gulliga och smarta.

Efter Nora Roberts behövde min själ och hjärna något med mer näring så då satte jag igång med Jonna Bornemarks nya filosofiserie "Vrida världen". Boken heter "De levande" och handlar om att se världen och dess tillstånd på ett nytt sätt. De flesta är nog överens om att vi behöver förändra vårt beteende och förhållningssätt om inte arten människa ska gå under och ta med oss de flesta andra arter och miljöer i katastrofen. Jonna Bornemark menar att vi har olika alternativ till denna förändring; genom att protestera högljutt och kräva makthavares och andras förändrade beteende, luta sig tillbaka och vänta på att någon annan ska ta tag i saken eller så kan vi förändra vårt eget sätt att förhålla oss till världen. Som ni förstår är det den tredje vägen hon utforskar. Genom att utgå från sina egna erfarenheter och sedan mangla det genom filosofiska teorier så ger hon exempel på hur man kan göra och tänka. En otroligt spännande och intressant bok som fått igång mina tankar. Den gick långsamt att läsa eftersom min hjärna inte är så van vid lite komplicerade resonemang och jag fick backa emellanåt eftersom jag inte riktigt hängde med men ibland mår man bara av lite utmaning också. Jag gav boken i julklapp till min son och hoppas att han någon gång i framtiden ska känna sig lockad att läsa den, eller någon bok överhuvudtaget.

Min sista bok för dagen är faktiskt ytterligare en av Jonna Bornemark eftersom jag eventuellt har snöat in lite på henne för tillfället. "Jag är himmel och hav" kom 2020 och är även det en filosofibok som utgår från graviditet, födelse och moderskap. Hon knyter ihop sina egna erfarenheter med vetenskapliga teorier även här  vilket gör det hela väldigt intressant. Jag fascineras när hon börjar i det lilla, konkreta och slutar i världsalltet och visar hur allt hör ihop.

Min plan är att läsa alla hennes böcker!

Får se om nästa inlägg blir en årssammanfattning och lista med årets lästa böcker.

Vi hörs!

Tankar om Nobelpriset och böcker om läsning

 T tyckte igår att jag var onödigt hård i min spontana dissning av årets Nobelpristagare. Så kan det vara eftersom jag aldrig hört namnet och aldrig läst honom.

Och där kan något av sanningen om mig och Nobelpriset skvalpa omkring djupt under ytan. Ytterst sällan är pristagarna några jag har hört om och jag läser ändå orimligt mycket av allt möjligt. Naturligtvis kan man hävda att det är jag som konsumerar alldeles för mycket lättviktig litteratur, för det stämmer förstås. Men jag jobbar på bibliotek och läser även smalare författarskap så nog borde det vara oftare som jag åtminstone hört talas om pristagaren? Jag vill gärna vidga mitt läsande och gör ansträngningar emellanåt men oftast räcker det inte med Nobelpriset. Jag måste också bli åtminstone pyttelite nyfiken.

Förra året var ett undantag som gjorde mig mycket nöjd när Han Kang fick priset! Jag hade till och med "Vegetarianen" hemma och läste den ganska snart efter utmärkelsen. Den var verkligen speciell och jag har svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tyckte. Men den fick mig att tänka och bli överraskad och det är ett bra betyg i sig.

2013 var Alice Munro vinnare och efter det har jag läst flera av hennes böcker med stor behållning. 

Någon gång kanske jag tar tag i alla de där Nobelpristagarmännen som skrivit djupsinniga och komplicerade romaner. Ibland överraskar jag mig själv. Men just idag är jag inte det minsta sugen.

 

För några veckor sedan läste jag en artikel någonstans av forskaren Martin Hellström. Jag såg att han gett ut böcker som intresserade mig och när jag tog en sväng till Uppsala så lånade jag två på biblioteket.

"Mariagripelikt" heter den första och handlar om ett forskningsprojekt där han under flera år träffar ett gäng barn som i början är nio, tio år för att läsa och prata om Maria Gripes författarskap.

De tar sig an hennes första böcker varav det var flera som jag aldrig hört talas om från 50- och 60-talet  men också klassiker som "Hugo och Josefin", "Pappa Pellerins dotter", "Julia och nattpappan" samt "Tordhyveln flyger i skymningen". 

Jag har under åren konstaterat att vissa av Gripes böcker är klassiker som aldrig blir omoderna, som "Agnes Cecilia" och vissa är helt oläsbara idag(jag glömmer aldrig traumat när jag skulle läsa "Hugo och Josefin" för H. Det var smärtsamt för oss båda och vi kom inte i mål).

I alla fall så var det intressant att följa samtalen med barnen och analyserna av böckerna.

Kanske inget jag kan använda rakt av i mitt eget jobb men mycket att fundera på och lärorikt. Hur ofta låter vi barn och ungdomars tankar styra litteratursamtalet helt?! 

Hans andra bok "Bäst är det mänskliga" har egentligen samma utgångspunkt. Var hamnar vi om vi låter barn och ungdomar styra samtalen om litteratur och böcker? Här har Martin Hellström pratat om böcker och läsning med personer i sin närhet och även här fick jag mycket att grubbla på, saker som kommer att påverka mina egna litteratursamtal i framtiden. Martin Hellströms forskning är vindlande eftersom han inte styr vad samtalen ska handla om och vart de ska ta vägen. Det är spännande och jag kommer att leta efter fler böcker av honom.

 Besöket i Uppsala var exakt vad jag behövde! Att få hänga med familjen, sova i den vanliga gamla sängen med de fluffigaste kuddarna var så härligt (har inte lyckats få tag i de perfekta kuddarna i min nya säng), äta goda middagar tillsammans...

Jobba hemifrån var en utmaning vilket jag visste innan. Man måste vara stark i moral och ande för det. Och inte blev det bättre av att 16-åringen var ledig i fredags från skolan. Men jag hade gjort en lista på saker att göra för att hålla mig på rätt väg och det funkade ändå ganska bra.

Igår var jag ute med kommunbilen igen. Nu tycker jag att det flyter på ganska bra. Jag träffade lärare på två skolor och kunde återigen konstatera att det finns vissa utmaningar.

Rektorn på de här skolorna har varit superambitiös och köpt in många bra böcker som en person på skolorna förvaltar. Lite oklart är det om hon är lärare eller har någon annan befattning. Böckerna är inte inlagda i något system så det är helt omöjligt att veta vad som finns om man inte står där i rummet (skolbiblioteket). Eleverna får inte ta med sig någon bok hem på grund av risken att den försvinner.

Jag anstränger mig överlag väldigt mycket på det här jobbet för att inte klampa på några tår men ibland är det svårt att undvika. Jag var mycket noga med att inte säga något om saken men det kommer att komma en dag när jag lägger mig i på ett eller annat sätt. Det känns helt oundvikligt. Nåja, trevligt var det i alla fall.

På tåget till Uppsala läste jag ytterligare en superbra bok av Anne-Marie Körling. "Väck läshungern" handlar väl egentligen om små barn och till och med ofödda men det finns ändå mycket bra att suga i sig för en skolbibliotekarie.

Det är en bok som alla föräldrar, förskollärare och andra som har det minsta med barn att göra borde läsa. Körling skriver om språket, närheten mellan den som läser och den som lyssnar. Hon skriver om vikten av kontakt mellan barn och föräldrar, att den är livsviktig! Återigen påminns jag om vikten av högläsning, sagor, samtalet med barn och ungdomar.

 Nu är jag inne på min tredje arbetsdag. Allt är fortfarande luddigt men min hjärna jobbar stenhårt dygnet runt med att försöka få ordning på kaoset. I natt vaknade jag plötsligt med en idé om vad jag skulle satsa på idag och det har jag tagit tag i. Jag har fortfarande inte fått några direkt instruktioner om mitt kommande arbete och så länge ramarna inte finns så är det inte så mycket jag kan göra.

Under sommaren har jag skrivit ner saker som kan vara bra att komma ihåg i en anteckningsbok. Jag har en ganska tydlig bild av vad jag vill uppnå i mitt arbete men jag behöver, som sagt var, stämma av det hela med cheferna.

Igår blev jag intervjuad av lokalnyheterna. Det var också lite känslan av att gå på gungfly eftersom jag vet så lite än så länge. Men det är en stor sak med en helt ny profession i kommunen och jag är väldigt glad att de uppmärksammar det. Inslaget kommer i morgon. Jag kommer förmodligen att lyssna med aningens panik och kanske inte berättar för så många att det kommer...

Jag har som sagt var skrivit ner viktiga saker under sommaren och på tåget norrut härom veckan så läste jag en bok som heter "Struktur men hur? Handbok för skolbibliotekssamordnare" av Sofia Malmberg. Den är mycket matnyttig och jag blev ganska nöjd när jag insåg att faktiskt allt jag skrivit i min anteckningsbok fanns med som bra saker att göra i början när man ska bygga upp en skolbiblioteksverksamhet. Jag tycker själv att det pekar på en viss insikt i behoven som finns i min kommande profession och erfarenhet av hur man behöver tänka.

 Efter den här dagen är jag helt utmattad av så många känslor (och kanske lite för att jag hetsstädade i morse innan jag åkte till jobbet). Dels har det varit ett otroligt sorgligt dödsfall på skolan i helgen, dels har lärarna fått veta att jag ska sluta och jag har fått höra så fina saker att jag nästan blir lite tårögd när jag tänker på det. Och de elever som snappat upp att jag ska sluta har blivit lite lagom upprörda vilket också är väldigt rörande. Och förutom all separationsångest som jag just nu lider av så har datasystemet var extremt segt under dagen så allt har tagit tre gånger så lång tid som vanligt.

Förra helgen gick jag till biblioteket och botaniserade. Jag har ju min utmaning som innebär att jag ska försöka läsa författare på hela alfabetet under året. Målet med det är att vidga mina vyer, hitta författare jag inte skulle ha läst annars och den här gången lyckades jag verkligen!

Författare med efternamn på I är av någon anledning alltid en stor utmaning. Förra året lyckades jag inte ens. Men nu var jag mycket beslutsam och ramlade över en bok av Kajsa Ingemarsson; "Att landa som en trana"

Jag känner förstås till Kajsa Ingemarsson men aldrig läst något av henne och den här boken har gått helt under min radar. 

Den visade sig vara ett riktigt guldkorn! 

Berättaren är "Greven" som levt många liv och i boken berättar om sina erfarenheter, sin livsvisdom och misstag. Det är väldigt svårt att beskriva handlingen men man kanske kan säga att det är en filosofisk instruktionsbok inbäddad i skönlitterära kläder. 

För mig blev det den andra boken på en vecka som gjorde mig lite glad och hoppfull. Jag är som en törstig kamel i öknen när det kommer till optimistiska budskap.

Om du är det minsta intresserad av stora frågor som varför vi finns till, varför det är så mycket elände i världen och liknade funderingar så kan jag verkligen rekommendera den!

Och när vi ändå är inne på optimistiska och hoppfulla budskap så lyssnar jag ofta på Sveriges radios podd 

Vetenskapsradion

Naturligtvis kan du lyssna direkt på radion också men jag brukar köra flera avsnitt på en gång. Varje inslag är sisådär 6 minuter långt och kan handla om lite vad som helst inom forskning och vetenskap. Ganska ofta handlar det om framsteg, positiva nyheter och förklaringar till sådant som sker i världen.

Jag tror inte att jag är ensam om att behöva väcka hoppet med jämna mellanrum.

 Tänk, nu är det den sista skolveckan! På torsdag är det slut på grundskolan för vår del. Då börjar nästa äventyr. 

I torsdags firade vi en glad student som redan har siktet inställt på folkhögskola i höst. Hans kusin, som tog studenten förra året, kunde tyvärr inte vara med på utspringet eftersom hon jobbade. Sådant är livet. 

Förutom student och 20-årskalas i helgen så har vi också gått introduktionskursen för körkortet. Nu väntar vi bara på Transportstyrelsens intyg så kan vi börja träna. 16-åringen därhemma är sjukt taggad, hans far lite mindre entusiastisk men inställd på att göra ett tappert försök att ta körkort.

Igår tog jag mig i kragen och skördade all vår rabarber. Vi har en gigantisk tuva som egentligen borde skördats för flera veckor sedan. Men nu blev det av i alla fall. Jag har ett favoritrecept på Rabarberdryck som jag av misstag hittade i "Vår kokbok" för ett antal år sedan. Det har hänt mer än en gång att jag hittat ett mycket bra och användbart recept i just den kokboken när jag planerat att tillaga något, i detta fall rabarbersaft, tittat lite snabbt och råkat använda receptet bredvid det planerade och efteråt insett att det jag gjorde av misstag är mycket godare än det jag tänkt från början. Skillnaden på de olika dryckerna är att saften görs koncentrerad och blandas ut när man ska dricka medan rabarberdrycken blir färdig att dricka direkt. Den blir då betydligt rödare i färgen och starkare i smaken. Nackdelen kan möjligtvis vara att det går åt mer rabarber men i vårt fall är det inget problem då vi har oömt av det, både i Uppsala och i Jämtland. 7 kilo rabarber skördade jag så nu kan vi unna oss rabarberdryck i några veckor.

 

Jag är alltid på jakt efter litteratur som ska lära mig nya intressanta saker, som förhoppningsvis kan trösta mig när livet känns hårt och som kan ge hopp inför framtiden.

"Äventyrlig evolution" av Hanna Nyborg Stöstad är en bok som platsar på den listan. Författaren är forskare och skriver om evolutionens magi och fantastiska riktningar. Dels berättar hon om olika djur och växter som nischat sig under årmiljonerna för att nyttja resurserna på bästa sätt, äta det som nästan ingen annan äter, ibland genom att samarbeta med andra arter, ibland som parasiter och på många andra sätt. Hon skriver också om växter och djurs anpassningsförmåga, inte bara över lång tid utan också arter som på bara några år och generationer kan överleva med nya levnadsförhållanden. En mycket inspirerande och hoppfull bok också eftersom man får läsa om all forskning som pågår om miljöpåverkan, hållbarhet och hur vi kan hjälpa olika ekologiska system att överleva i framtiden.

Nästa bok är en tidig novell av Jane Austen; "Tre systrar". Det är en ganska humoristisk och sarkastisk historia där en av tre systrar har fått mottaga ett frieri. Hon tycker verkligen inte om mannen i fråga men det finns skäl till att hon trots sin antipati överväger att svara ja. Jag blev väldigt sugen på att läsa mer av Austen, det var länge sedan sist.

Dagens sista bok har jag hittat i högen bredvid sängen. Det är en äkta klassiker som jag läst förut och förmodligen kommer att läsa igen någon gång.

"Muminpappans memoarer" av Tove Jansson är lika fantastisk som alla Muminböckerna. När jag läser dem så känner jag mig lugn, glad och trygg. Det är som att svepa in sig i den där mysfilten ni vet.

Tisdag igen...

 Så har en vecka passerat och semestern är över för den här gången. Nu är det två veckor utan en enda ledig dag, min son och jag är överens om att det blir svårt att klara av nu när vi vant oss med någon ledig dag här och där. Han har sitt sista nationella prov i veckan, matte, och efter det tror jag att hans humör kommer att stiga som vårsav. Bara sex veckor kvar av grundskolan. Det är helt omöjligt att fatta för de gamla föräldrarna.

Besöket hos pappa var bra. Det kändes lite speciellt för jag ska nämligen flytta hem! Ja, inte till pappa då men till mitt lilla samhälle i Jämtland. Detta är, som ni förstår, den stora nyheten som jag burit på ett tag. Jag har fått jobb som kommunens första skolbibliotekarie och ska börja i mitten av augusti. Fortfarande känns det helt overkligt. 

Min familj skulle följa med men det visade sig att gymnasielinjen som H vill gå inte finns i höst på grund av att de har för få elever som sökt. Ja, så är verkligheten om man ska bo i en liten inlandskommun, hade lite glömt det...

Så nu blir det så att jag flyttar, de andra stannar i Uppsala. Vi kommer att försöka pendla lite och träffas så mycket vi kan. Framtiden får utvisa om det fungerar.

Ni kommer förstås att få höra mycket om det här framöver. Allt är fortfarande mycket luddigt, var jag ska bo, hur jobbet ska läggas upp, hur vi ska få ihop vardagen. Min nya chef har i alla fall stor förståelse för situationen och har redan lovat att jag ska få jobba på distans vid behov, samt fördela arbetet så att jag kan jobba lite mindre vissa veckor och mer andra för att kunna åka någon extradag till Uppsala.

Allt det här får min hjärna att spinna på högvarv och jag har svårt för att fokusera på annat, som att blogga till exempel.

Men här kommer de senaste böckerna i alla fall.

Boken "Flerstämmigt" med redaktören Gunnel Furuland består av texter som handlar om människor i Uppland som betytt mycket för kulturen genom åren. Det är allt från folkskollärare till Gösta Knutsson, kvinnor som sökt och bevarat textilier och konst och man får förstås inte glömma porträttet av Elsie Johansson. Min favorit är nog ändå texten om Gösta Knutsson som visade sig vara en betydligt intressantare person än vad jag visste innan.

Min kollega Joakim Persson har kommit ut med en barn- och ungdomsbok som heter "The challenge". Boken innehåller noveller med det gemensamma temat att det utspelar sig på spelplattformen Arena. För ett par år sedan fick jag korrekturläsa manuset (och jag är sjukt mallig över att jag är en de som nämns och tackas i slutordet). Sedan min läsning så har boken utvecklats och hittat sin form. Jag tycker att den är helt okej, spännande och lite obehaglig. Jag skulle verkligen inte vilja spela på Arena. 

Boken passar också in på min Damma av-lista , böckerna från sängkanten som jag sakta men säkert försöker ta mig igenom. I april nådde jag inte målet med två böcker per månad så i maj ska jag försöka kompensera med tre. Nu har snart två veckor av månaden passerat och jag har fortfarande bara läst en så vi får se hur det går.

 Ojoj, nu var det länge sedan sist...

Det är väldigt mycket på gång just nu, både stort och litet och bloggen har fått stå tillbaka.

På jobbet är det full fart. Denna vecka har jag till exempel en prao. Förra veckan hade vi personaldag och på tisdag kommer författaren Lena Ollmark till årskurs 5. 

Och inte är det långt till påsklov. Jag längtar sjukt mycket efter det just nu!

Jag har tre böcker att redovisa idag.

"Relationsboken för unga Om kärlek, svartsjuka och kontroll" av Zandra Kanakaris är en ny bok som handlar om relationer som går snett och om hur svårt det kan vara när man är ung att veta vad som är ett sunt förhållande och hur man kan dra sig ur när det inte är bra.

"Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok" del 4 är också utläst. 

"Jakten på Venus" av Andrea Wulf är en historieskildring om de astronomer som kämpade 1761 för att se och studera när planeten Venus passerade solen, en händelse som inträffade den 6 juni 1761 och sedan den 3 juni 1769. Därefter skulle det ta över 100 år tills nästa gång. Matematikern James Gregory hade kommit fram till att om man mätte hur lång tid det tog för Venus att passeras solen från så många platser som möjligt i världen så skulle man kunna beräkna universums storlek. 

Det var verkligen inget litet och enkelt projekt men astronomer över hela världen gick in för det med stor entusiasm.

En otroligt intressant, och förvånande lättläst, historia om ett ämne jag inte visste det minsta om. 

En spännande sak var när jag läste om den engelska astronomen Charles Mason och lantmätaren Jeremiah Dixon som fick i uppdrag att bege sig till Godahoppsudden. Det gick väl sådär men när jag läse deras namn så kom jag på mig själv att nynna på en låt med Mark Knopfler som jag lyssnat mycket på, nämligen "Sailing to Philadelpia" . Först trodde jag att det var resan de gjorde för att studera Venus som låten handlar om men när jag läste vidare i boken så förstod jag att det var det uppdrag de fick på hemvägen som givit upphov till låten. De blev nämligen skickade till Amerika för att reda ut den snåriga och infekterade gränsdragningen mellan nord- och sydstaterna, mellan provinserna Pennsylvania och Maryland.

Läs mer här nedanför

Mason Dixon-linjen 

 

Nu har jag ramlat på en sådan där bok igen. En sådan där bok som fått mig att strunta i en massa annat som städning, tv, umgås med familjen och att somna i tid.

"Omöjliga varelser" av Katherine Rundell är egentligen en ungdomsfantasy men jag skulle kanske hellre vilja kategorisera den som en ung vuxen eller vuxenbok. En helt egen historia som inte liknar något annat, på det bästa sättet. 

Christopher har alltid haft en mycket speciell egenskap. Alla slags djur dras till honom och samlas runt honom. Det är sommarlov och han ska tillbringa sommaren med sin morfar i de skottska högländerna, en morfar han knappt träffat förut. Redan första dagen hamnar Christopher i ett hisnande äventyr då han träffar på Mal, en ung flicka på rymmen från en mördare. Mal kommer från den parallella världen Arkepelagen där man fortfarande kan hitta alla möjliga slags mytiska djur. Mal till exempel har en grip, kanske den sista som finns.

Problemet med Arkepelagen är att det verkar som att "glimret" det magiska stoft som skyddar allt och gör att världen mår bra håller på att försvinna. Christopher och Mal inser att de måste göra vad de kan för att rädda magin. 

Jag tyckte att den var sjukt bra! Spännande, egen, tänkvärd, kärleksfull och sorglig och jag önskar att alla fick chansen att läsa den.

Lundströms bokradio hade en bokcirkel om den i februari som jag inte har lyssnat på än men som jag ändå vågar rekommendera.

Lundströms bokradio Omöjliga varelser

Ett annat boktips idag är faktaboken "Skolbibliotek nu!" av Linnea Lindqvist och Jonna Bruce. Linnea Lindqvist är en välkänd person i skolbiblioteksdebatten. Hon är rektor på en Göteborgsskola och arbetar hårt för att sprida vikten av skolbibliotek och utbildade skolbibliotekarier på alla skolor. När vi läser boken får vi praktiska tips om hur man kan jobba på ett bra sätt, vad som är viktigt att fokusera på och hur rektorer och skolledare kan jobba för att finansiera och motivera sina bibliotek. En jättebra och inspirerande bok för oss som jobbar skolbibliotek men också för den som är intresserad rent allmänt, kanske föräldrar som vill knuffa sina skolor i rätt riktning?

 

"The Afterlife of Data" av Uppsalaforskaren Carl Öhman handlar om de otroliga mängder spår vi hela tiden lämnar efter oss digitalt. Och frågan författaren ställer är då vad som händer med all denna information den dagen vi dör. Vilka rättigheter finns, vem äger det som finns digitalt från den som dött? Vem/vilka har intresse av allt det som finns och så vidare? Många frågor och de flesta har inga svar än så länge och Carl Öhman skriver också att hans mening inte är att ge svar utan att väcka frågorna samt få oss ta medvetna val. 

Hela första kapitlet handlade om hur olika civilisationer sett på döden och det som de döda lämnat efter sig genom tiderna. Oh så intressant tänkte jag, mycket mer än vad jag inbillat mig innan jag började läsa, men så insåg jag att han inte ens kommit in på digitaliseringen än... Men men, även om det kanske inte är det mest spännande området för sådana som mig så är det ändå viktiga och intressanta frågor. Idag är det de stora Techbolagen som äger all information och de sparar och använder den utifrån sina egna vinstintressen förstås och inte utifrån mänsklighetens bästa. Vissa saker har ett värde och bör sparas till framtidens forskare och arkeologer. Folk idag använder sociala medier till att titta på och minnas sina döda anhöriga vilket kan var positivt för sorgeprocessen och tillgången till minnen men samtidigt negativt eftersom det kan vara ett sätt för  Techbolagen att profitera på människors känslor. 

Detta är förstås bara en liten del av bokens innehåll. Huvudbudskapet är att vi

alla bör ta ställning och fundera på hur man vill att ens egen digitala person ska hanteras efter att man dött. Tydligen kan man välja inställningar till exempel på Facebook som avgör vad som händer med ens konto. 

Trots att boken är på engelska så var den ganska lättläst och jag kommer att fundera en hel del på de frågor som väcktes.

 Efter en extremt lugn helg alldeles för mig själv då den enda utflykten egentligen var att jag åkte och jobbade några timmar på lördagen så känner jag mig ovanligt utvilad och pigg. Inte för att jag tycker om att ha min familj på vift men det gjorde gott att bara följa sina egna inre önskningar. Jag bakade semmelbullar som tyvärr inte jäste som de skulle så vi får se hur de smakar. De ligger i frysen i väntan på ett lämpligt fikatillfälle. På lördag är vi bjudna till min kusin i Stockholm på kamskalas och enligt vår familjs tradition så kommer det nog att bli semlor till efterrätt, för övrigt en ganska usel kombination eftersom man är sjukt mätt efter att ha ätit kams. I alla fall, tillbaka till mina egna semlor, jag spar på dem för att vi ska vara riktigt sugna när vi kommer till min kusin utifall han nu som jag misstänker kommer att bjuda på det. Och om vi smaskar semlor i veckan så blir det ju inte riktigt lika efterlängtat på lördag.

Sedan ägnade jag ett antal timmar åt att virka ihop mormorsrutor på den där gamla barnvagnsfilten jag så optimistiskt började på när jag var gravid för 16 år sedan. Där kan man prata om UFO (UnFinishedObject)!

Nu är det i alla fall bara cirka 60 rutor kvar och sedan så har jag en fullstor, enormt tung filt stickad i bomullsgarn. Jag tror att tyngden kommer att göra den härlig att bre över sig i soffan, eller om den får hamna i vävstugan. Det är också en plan.

Slutligen så blev det ganska mycket läst. Jag avslutade "Jakob", tredje delen i den isländska deckarserien av Satu Rämö och höll på att få ett sammanbrott efter sista kapitlet! Jag tänker inte säga mer än att jag VERKLIGEN vill läsa nästa del för det där slutet var inte okej! Inget fel på det egentligen men jag måste få veta hur det ska gå!

Deckarserien är jättebra och jag rekommenderar den varmt. Hoppas man får chansen att följa Hildur och Jakob ett bra tag.

Jag har också lyssnat på en bok av och med Ann Söderlund och Fi Lindfors som heter "Handbok för kvinnor med (eller utan) ADHD". Båda författarna har ADHD och här ger de en blandning av personliga erfarenheter och mer allmänna tips från experter. Jag är alltid intresserad av att krypa in i andra människors hjärnor och liv vilket jag inser kanske låter aningens suspekt men det är väldigt lärorikt och jag anser att det gör mig till en bättre medmänniska om jag kan förstå hur andra har det.

Boken var helt okej men kanske lite väl lång med mycket prat. Men jag kanske inte tillhör den ultimata målgruppen. 

 Familjen är på minisemester i Jämtland och meddelade igår kväll att de gått ut och lyssnat på en pärluggla. Det gav mig en fruktansvärd hemlängtan! Jag tror inte att jag hört en uggla på femton år och det är en sådan känsla av barn- och ungdomsnostalgi. Men jag är väldigt glad att min egen femtonåring nu får uppleva det en mörk och kall februarikväll. Jag tror bestämt att det kallas livskvalité.

Själv är jag ledig idag som kompensation för att jag jobbar imorgon. Städar, virkar och stickar och har haft en lång mysmorgon i sängen med deckaren "Jakob", tredje delen i den isländska serien om Hildur av Satu Rämö. Den är lika bra som de två första delarna och svår att lägga bort.

Vi har en vecka kvar av februari och jag har faktiskt uppnått månadens mål att läsa två av mina egna böcker.

Dels har jag läst "Hoppet Bara du kan rädda världen!" av Johan Ehrenberg. Min enda invändning av den är att den kom 2018 och mycket av det som Johan ser framför sig inom en tioårsperiod var realitet då men att världsordningen ju gjort en total kullerbytta sedan dess, med vår svenska nuvarande regering som struntar i all logik och håller sig fast med en dåres envishet vid kapitalismen, fossila bränslen och kärnkraft och Trump och Elon Musk som genomför fullständiga galenskaper varenda vecka som kommer att påverka hela världen för en mycket lång tid framåt.

Boken består i alla fall av tjugo kapitel som berör olika miljö- och samhällsområden som får oss som bryr oss att känna uppgivenhet, sorg och ilska. Hans budskap är att vi inte kan vänta på politiker och de där diffusa "andra" som ska ta rätt beslut och se till att världen blir bättre. Han påvisar med siffror och fakta att det inte är några problem att rädda världen, om viljan bara finns. Och hans övertygelse är att den dagen kommer eftersom även de som kämpar emot mest kommer att få ge sig när tillräckligt många gör rätt val och man inte längre tjänar ekonomiskt på att göra fel.

Trots att jag känner mig ledsen och arg och tänker varje vecka att nu måste botten vara nådd så fylls jag ändå av ett litet jäkla anamma och tänker att om jag och min familj gör rätt så är hoppet inte ute. Jag vet ju att vi inte är ensamma!

Min nästa bok är bland det bästa jag läst på flera år känns det som.

"Hjortronmyren" av Ulrika Lagerlöf är första delen av en serie som kommer att heta "Timmerfolk".

Det är som så ofta just nu två parallella historier, en i slutet av 30-talet och en i nutid.

Siv är 18 år, drömmer om att få bli lärarinna och älskar att läsa böcker. Allt förändras dock när hennes pappa som arbetar i skogen skadar sig och familjen får svårt att försörja sig. Siv måste ge upp sina egna drömmar och hjälpa till att försörja familjen. Först städar hon hos en rik familj i byn men sedan bestämmer hennes far att hon ska jobba som kocka åt ett huggarlag i en skogskoja under tre månader. Siv är inte glad minst sagt och arg för att hon inte fått säga vad hon själv vill. 

I nutid får vi följa med Eva, Sivs barnbarn, som bor i Uppsala och jobbar inom skogsbranschen. Under barn-och ungdomen tillbringade hon mycket tid hos sin farmor och farfar i den lilla byn och när det uppstår en konflikt mellan skogsbolaget och klimataktivister samt samer så tycker hennes chef att hon är den perfekta representanten att åka tillbaka och ta itu med saken. 

Det finns så mycket som jag fastnade för i den här boken. Dels så är det en spännande historia med många bottnar. Sedan är den både sorglig och innehåller kärlek. Jag bryr mig om personerna och ville så otroligt gärna att det skulle gå bra för dem alla.

Sedan är det en historia som är välbekant för mig och samtidigt inte. Min egen faster jobbade en vinter på 50-talet som kocka när hon var ung och jag har hört om många andra i hennes generation som också gjorde det. Samtidigt så har jag aldrig hört hur det egentligen var. Nu är min faster död och jag kan inte fråga henne om hur det var. Kanske att min pappa eller min andra faster vet något, ska fråga vid tillfälle. 

Att det inte alltid var så lätt förstår jag när jag läst boken och tänker på vilka förhållanden som gällde. Det är något som jag aldrig läst om kanske inte tänkt så mycket på direkt och nu vill jag veta mer!