Förra gången vi hördes var jag upprörd för att det skulle bli värmerekord. Och ja, det blev det. Men jag kan lugna alla med att jag kommit ut helskinnad, om än överhettad på andra sidan. Nu har vädret vänt och jag anar äntligen höstluft. 

Min första träning förra veckan råkade sammanträffa med just det där värmerekordet och jag tror aldrig att jag svettats så mycket, redan att trycka på startknappen på löpbandet fick luggen att kännas fuktig.

Igår var jag och tränade igen och då var det lite svalare och jag orkade ta i lite mer. Och sedan kunde jag knappt gå under kvällen, så trött och stel var jag. Så det finns lite att jobba på om man säger så.

Jag jobbar vidare med bokhögen bredvid sängen.

I veckan har jag läst en bok jag köpte på bokrean för ett par år sedan.

Evert Taube var en man som var om sig och kring sig. Redan som ung planerade han att ge ut en del av sina brev i bokform men jag tror inte att det blev så mycket av det, åtminstone inte i den utsträckning han tänkt sig. Men Pia Schmidt de Graaf och Håkan Berg har gjort slag i saken och gett ut boken "Brev från Bohuslän Evert Taube" Breven är utplockade från 1944, om jag inte minns fel, fram till mitten av 50-talet och har Bohuslänstema. Det är brev till Astri, sonen Per-Evert och andra. Boken är uppdelad i teman och perioder. Evert Taube har lämnat efter sig ungefär 4500 brev så det finns lite att ta av. 

Ganska intressant läsning och min bild av honom vidgas även om han är sig väldigt lik från det jag tänkt om honom tidigare.

Jag kan aldrig tänka på Evert Taube utan att se framför mig, och fnissa, åt den där intervjun som ska handla om Astri och hennes konstnärskap och den gode Evert står bredvid när hon ska berätta om sin konst och hon hinner inte säga en mening ens förrän han råkat avbryta och halka in på sig själv och där står Astri, himlar med ögonen och får inte en syl i vädret. 

Hon måste ha haft en ängels tålamod...

Sedan har jag fått en ny favoritförfattare som tyvärr bara verkar ha skrivit två böcker, nämligen Louise Miller. Jag har läst hennes "Vägen till Sugar Maple Inn" och håller för tillfället på med den andra "Vi som blommar sent"

 

Båda böckerna utspelar sig på den lilla orten Guthrie och är sådana där mysiga lättsamma böcker som man blir glad av. 

Den första handlar om Olivia, konditor, som råkar sätta eld på restaurangen där hon jobbar. Hennes chef ber henne ta en paus från jobbet och hon åker till Guthrie där hon har sin bästa vän. Där blir hon och hennes bakverk snart en viktig del av samhället och naturligtvis finns det kärlek också. 

Den andra boken handlar om Nora som bott i Guthrie i hela sitt liv. Hon är skild och i stort sett hela hennes liv är mathaket som hon ärvt av sina föräldrar. 

När hon och hennes vilda lillasyster ärver en gård av en gammal kvinna som dött så börjar det hända saker och även här anar man förstås en romans för huvudrollsinnehavaren.

Det är mycket bakning, äpplen och sirap, musik och bygemenskap.

Rekomenderas varmt för den som behöver drömma sig bort en stund.

Veckan började inte på det bästa sättet. Två bussar dök inte upp och efter att ha väntat i i en halvtimme så var jag aningens genomfrusen. Men när jag väl kom på jobbet så gick allt bra. Efter en rejäl mugg med kaffe och ett gäng glada tvåor så kändes saker och ting som de skulle igen. Jag jobbade extra igår och sedan gick jag på julkonsert med min systers kör så jag har varit lite extra trött idag.

Förra veckan var mycket trevlig eftersom jag hade min systerson som prao. Det är verkligen inte ofta man får chansen att hänga med sina syskonbarn en hel vecka i streck sådär. Han var intresserad och ivrig att göra sitt bästa så jag var väldigt stolt över honom.

Dagens händelse är väl annars att vi fått Sveriges första kvinnliga statsminister! Jag tänker inte gå in på vad jag tycker om Centerpartiet i den här frågan, mer än att de inte betett sig särskilt moget. Å andra sidan är de långt ifrån ensamma. 

 

I höstas lånade jag ""Sommar i strandhuset" av Veronica Henry men hann aldrig läsa ut den då det var kortlån på den. En populär bok med lång kö på biblioteket. Så jag ställde mig på kö igen och nu dök den upp härom veckan. Det är alltid lite vanskligt att pausa en bok sådär i ett par månader eftersom man ska komma ihåg vad boken handlade om och hur långt man kommit. Resultatet blev också att jag hade vissa problem att komma in i den nu. Men, jag gillade den, precis som jag gillat alla Veronica Henrys böcker. Robyn och Jake ska gifta sig och Robyn är gravid. De är mycket lyckliga och inga moln syns på himlen, eller? Robyn har en låda som hon aldrig öppnat. I den finns minnen från hennes allra tidigaste tid i livet. Robyn blev adopterad som liten bäbis och trots att hon älskar sina föräldrar och sin syster så har hon ett behov av att få veta sin historia, nu när hon själv ska bli mamma. Men beslutet påverkar också alla runt henne och det är inget lätt beslut att börja gräva i det förflutna.

Idag kom första snön!

Kaninen tjatade omedelbart ut sig och sprätte omkring i trädgården som om han vunnit på lotto. Tyvärr är det inget som lagt sig på backen än men det kanske kommer. 

Vi hostar och jag kraxar fortfarande. Imorgon ska jag Coronatesta mig plus att vi väntar på resultat för H. 

På de här fyra dagarna har jag hunnit sticka en tröja till H, som naturligtvis är på gränsen till för liten. När jag köpte garn stod jag och funderade på om jag skulle sticka den största barnstorleken eller en herrtröja i small. Det blev barntröjan eftersom den ändå stämde bäst med hans vanliga klädstorlek. Typiskt! Nu har jag redan börjat planera för en till något större tröja. 

Att vara hemma så här är både skönt (mycket läs-och sticktid) och fruktansvärt jobbigt (missar en vinkväll med mina systrar imorgon, vad gör de med mitt bibliotek när jag är borta, hur klarar sig alla barnen som brukar hänga i biblan och så vidare...?)

Det allra första författarbesöket jag roddade med i Örsundsbro var Eli Åhman Owets. Jag var fruktansvärt nervös och när det väl var dags så kom det fem förväntansfulla tanter, ingen anstormning med andra ord. Men jag minns hur trevlig Eli var och hur hon ansträngde sig för att ge så mycket som bara var möjligt till oss som lyssnade. Hon berömde också mig och vårt bibliotek för att vi ansträngt oss så mycket med marknadsföring och reklam vilket fick mig att lyckligt strutta omkring där den kvällen.  Inte blev det sämre av att hon sedan skickat julkort till biblioteket och ibland läser på bibliotekets hemsida.

Naturligtvis har jag sedan dess läst alla hennes böcker och nu avslutat hennes senaste, "Renoveringsobjekten". Jag gillar att hon återvänder till samma värld och samma karaktärer i sina böcker men att det ändå handlar om nya personer. Hm, det där låter kanske lite förvirrat men till exempel i den här senaste boken så förljer vi Susanne nyskild från Erik, som var den i förra boken som blev kär i bondfrun Malin. Susanne har sagt upp sig från arkitektfirman där hon jobbar och ska börja frilansa. Att få jobb när man är 53 år och aldrig fått epitetet stjärnarkitekt är inte det lättaste men genom sin före detta chef blir hon erbjuden uppdraget att planera en helrenovering av en gammal skofabrik. Men uppdragsgivaren har inte varit direkt ärlig och Susanne hamnar snart i ett svårt dilemma. Egentligen vill hon bara strunta i alltihop och tacka nej till jobbet men hon har börjat lära känna byinvånarna och vill inte släppa dem. Eli Åhmans böcker är mysiga och funkar lite som att svepa in sig i en gosig filt.

 

 

 

Jag har även läst den sista boken med brev skrivna av Emelie Dickinson. "Brev II".

 

"Brev I" var brev till vänner och familj, "Brev II" innehåller brev till författarkollegor och "mästaren" som ingen riktigt vet vem det var samt "Brev III" som innehåller små meddelanden, oavslutade brev och utkast. 

Det är oerhört spännande att läsa brev från 1800-talet även om de ibland blir så symboliska och poetiska att jag inte riktigt hänger med. Lite nördig kanske man måste vara för att uppskatta den här typen av litteratur men mig passade det väldigt bra.

Läslov

 Det är måndag, grått och regnigt men ganska varmt ute.

Jag har haft en otroligt lugn dag på jobbet eftersom det är lov. Har städat, gjort en kurs på Digiteket, en lärplattforn där bibliotekarier ska utvecklas digitalt, och lite annat pyssel. Mitt barn är på höstlov med sina kusiner hos sin morfar och mormor så det är väldigt lugnt hemma.

I helgen har vi mest slappat och städat. Jag läser fortfarande högvis med böcker och nu sitter jag också på jobbet och försöker hinna läsa in mig på nyheter eftersom jag hoppas på att få ha ett gäng bokprat om ett par veckor då det är Barnboksveckan. Vi får se hur mycket lärarna nappar.

Böckerna jag läst sedan sist är     

 Jag älskar verkligen hösten med regn, kallblåst och innemys. Sedan jag började åka bokbuss så njuter jag också av att se årstidernas växlingar och i fredags såg jag att träden börjar sakteliga bli gula och röda vilket också gör mig glad i själen. 

H har haft säsongens sista fotbollsmatch idag och matchtröjorna är inlämnade tills i vår. Det är en träning kvar på tisdag och sedan vet vi inte riktigt. ibland hittar de på lite extraträningar och träningsmatcher, lite beroende på vädret.

Efter matchen åkte vi hem. H fick hit en kompis och jag har stickat på  min vinterklänning. Den blir snygg men förmodligen väldigt varm. Vi får se om jag någonsin kommer att kunna använda den inomhus...

Missy är 79 år, bor i ett stort ödsligt hus och känner sig fruktansvärt ensam. Sonen och hans familj har flyttat till Australien och dottern lever sitt eget liv. Missy vet inte hur man får nya vänner och till och med när hon får chansen att lära känna någon ny så är det som att hon blir lite taggig och vet inte hur hon ska bete sig. Men så dyker Angela och Sylvie upp, för att inte tala om Angelas son och hunden Bobby. Utan att Missy riktigt förstår det själv så fylls hennes liv av fart och fläkt. Trots det har hon svårt att tro på att det är sant.  

Jag tycker nog inte riktigt att det  kan kallas feelgood. Boken är alltför djup med komplicerade relationer och vissa saker slutar inte så lyckligt som jag kanske förväntade mig när jag började läsa. Klart läsvärd!

 

  Alla som läst den här bloggen ett tag vet att jag älskar brev och dagböcker. Känslan när man får läsa andras tankar är svårslagen. När jag såg att det finns böcker med Emily Dickinsons brev så blev jag därför lite uppihejsan. Jag har läst den första volymen, det vill säga breven till familj och vänner. Man får ha i åtanke att det här är brev som skrevs på 1800-talet vilket påverkar både form och innehåll. Jag har haft en mysig läsupplevelse när jag följt Dickinsons korrespondans med omvärlden och de två andra brevböckerna av henne ligger på mitt nattygsbord.

Det har varit en lugn och skön helg. Jag fick lite ny energi i fredags när jag besökt en sådan där riktig vän som man kan prata om allt med. Så igår åkte jag ett par timmar till biblioteket och försökte få lite ordning på analysmetoder och hur man tolkar intervjusvar. Inte vet jag om jag kom så långt på vägen, men jag är i alla fall igång. När jag var ensam hemma förra veckan sträcksåg jag "Miniatyrmakaren" på svt-play. Jag läste boken med stor behållning, även om jag hade haft lite för höga förväntningar innan. Tv-serien var bra tyckte jag. Den fångade stämningen från boken.
Idag har vi sopat garageuppfarten, krattat lite löv, öven om det var aningens för blött, städat kaninburen och slängt bland annat julgranen på återvinningen. Vi drabbades alla av lite vårkänslor och glädje av vårsolen.

Min kollega i Enköping, Mattias Käck har just kommit ut med en mycket trevlig bok om Harriet Löwenhjelm. Eftersom det var han som skrivit den var jag ju förstås tvungen att läsa den och jag blev inte besviken. Det är ingen egentlig biografi utan kallas på bokbaksidan för en "collagebok". Den består av brev till och från Harriet Löwenhjelm, dikter, foton och bilder hon själv har målat, med korta kommentarer från författaren och heter "Harriet Löwenhjelms värld".

                                                        
Jag har också snabbt svept igenom del två om hårfrisörskan på Salong D'Amour av Anna Jansson, nämligen "Svärmödrar utan gränser". Lättsamt, lite skruvat och inte så  mycket att prata om i övrigt.

Äntligen har vi klivit över kanten från ett kallt och grått april, med både snö och hagel, till ett soligt och plötsligt ganska varmt maj. Vi vårstädade altanen igår, tog tillbaka den från Speedy, som blev våldsamt nervös när han insåg att det inte vara hans revir längre utan att han nu måste dela den med sin flock. För att fira sista april så blev det grillpremiär och majbrasa.
Jag har inte demonstrerat idag. Det är två år sedan sist. Min syster, som jag brukar slå följe med, befann sig i Stockholm.
"Brev från Tove Jansson" , sammanställd av Boel Westin och Helen Svensson, är en härlig tegelsten, rolig att läsa, men den tar tid. Bilden av Tove Jansson växer och apropå bloggjerkan häromsistens, så är det en speciell känsla att läsa någon annans brevväxling. Man får läsa Janssons brev till olika personer genom åren, mamman, de olika kärlekarna och så vidare.

Jag har en elev som tycker att det mesta i skolan är pyton och han tvekar inte att tala om det för alla, vare sig de vill lyssna eller inte. Han har en sak som han tycker om och det är fantasyserien "Fablehaven" av Brandon Mull!

Så, vad gör man för att väcka åtminstone lite glädje hos en sådan elev? Jo, man läser naturligtvis Fablehaven som högläsningsbok, mer specificerat den första delen "Den förbjudna skogen". Jag läste den först hemma för mig själv och den är verkligen spännande och en äkta bladvändare. Men den fungerar urdåligt som högläsningsbok. Den blir för komplicerad, språket flyter inte och det finns så många spår att följa att klassen inte hänger med. Vi får ideligen stanna upp och gå tillbaka och diskutera olika figurer och händelser. Den blir helt enkelt för tungrodd som högläsningsbok. Fast min elev som har valt den är väldigt nöjd och fnissar förtjust i förväg när han vet vad som kommer. Och det gör det värt det trots allt. Men aldrig att jag läser den högt i en klass igen!