Nu är det inte mycket kvar innan jag får semester och jag vill redan nu förvarna om att det nog inte blir så mycket bloggande under den närmsta månaden. Det brukar vara samma sak varje sommar. Jag läser, stickar, väver, hänger med familj och vänner och det blir väldigt svårt att sätta sig vid en dator. Ganska skönt faktiskt.

Att läsa-högen är förstås gigantisk som alltid. Likaså högen med stickprojekt som ligger och längtar. Nu har vi inte haft lika varmt här som i andra delar av Sverige och världen, tack och lov, så jag kan fortfarande jobba på mina ylletröjor. Men när värmen kommer brukar det bli mest disktrasor och linprojekt. 

Vaje sommar brukar jag ge mig in på något läsprojekt. Ett år läste jag alla MajGull Axelssons böcker som jag inte hunnit ta mig igenom tidigare. Förra året drog jag igenom hela "Mitt lilla hus på prärien"-serien, och ramlade med en störtdykning ner i ett kaninhål bestående av ändlösa surftimmar på telefonen om Laura Ingalls Wilder, hennes familj och liv.

Jag ser för övrigt mycket fram emot Netflixserien som kommer den 9 juli.

Lilla huset på prärien-trailer

Hur mycket jag än älskat tv-serien som jag och syster yster såg på i barndomen så önskar jag att den här nya serien blir reflekterande och modern. Böckerna och den gamla tv-serien tog inte direkt hänsyn till urinvånarnas förhållande, miljöpåverkan och sådant.

Årets projekt tror jag kommer att bli en annan gammal favoritgoding, nämligen "Anne på Grönkullaserien" Ser fram emot det väldigt mycket!

Idag fortsätter jag på temat lästa ljudböcker.

"Alla kallar mig Grynet" av och med Grynet Mollvig är en självbiografi. Grynet Mollvig är en sådan där person som jag alltid känt till men som jag aldrig tänkt på direkt.  Mina bästa biografiläsningar brukar bli just de där människorna man inte vet något om men som visar sig vara intressanta. 

För det kan man konstatera, alla människor har intressanta historier, problem och livsberättelser som ger dem djup.

Samma sak blev det med Grynet. Hon är väldigt personlig och öppen med sitt liv. Som alltid blir det mer intressant när man höra om både bra och mindre bra saker. Boken är också rolig eftersom hon är rolig med överraskande självinsikt. Som så ofta blir det också en berättelse om tidsandan och historia. Intressant med Grynet är att hon ju växt upp i Norge under efterkrigstiden. Jag har läst mycket om samma period i Sverige men Norge har ju helt andra förhållanden.

En bok jag verkligen kan tipsa om!

"Jordgubbste och chokladdoppade maränger" av Ida Frykland är en äkta feelgood. Det är första delen i "Onsalaserien" 

"Lockfågeln" av Jonas Moström är del 12 i "Natalie Svensson-serien". Den här serien läser jag aldrig utan har valt att bara lyssna. Egentligen är jag lite less på serien, Natalie Svensson och Johan Axberg. Men det fungerar som örongodis när man vill ha något lättsamt.

Natalie och Johan är ganska irriterande. Deras personligheter är lite trassliga och ibland vill jag skaka om dem och skrika i deras öron att

-Lär er någon gång då!!!!

Månadens dikt juli 2026

 Vi kör en dikt av Tomas Tranströmer den här månaden också...

Efter en lång torka

Sommaren är grå just nu underliga kväll.

Regnet smyger ner från himlen

och tar mark stilla

som om det gällde att övermanna en sovande.

Vattenringarna myllrar på fjärdens yta

och den är den enda yta som finns-

det andra är höjd och djup

stiga och sjunka.

Två tallstammar

skjuter upp och fortsätter i långa ihåliga signaltrummor.

Borta är städerna och solen.

Åskan finns i det höga gräset.

Det går att ringa upp hägringens ö.

Det går att höra den gråa rösten.

Järnmalm är honung för åskan.

Det går att leva med sin kod.

Ur

"Dikter 1954-1989"

 I höst hoppas jag på att få ha ett dystopitema med högstadiet. Jag har krattat manegen lite redan i vår genom att nämna temat till olika berörda lärare och rektorer men vi får se hur det går. Just nu förbereder jag mig i alla fall utifall att det skulle bli av och har därför läst en ny bok av den franska författaren Marion Brunet som heter "Ilos".

Marion Brunet fick ALMA priset 2025 och hon har gett ut flera böcker sedan den första kom 2013.

"Ilos" handlar om ett gäng ungdomar, med Nolane i spetsen. Året är 2052 och platsen är Marseille. Det har varit ett antal tsunamis och större delen av staden ligger under vatten. Många människor har dött av klimatkollapsens följder och det är en hård värld att leva i. 

Skillnaden mellan de UR (ultrarika) och fattiga är brutal. Korruptionen är total och de rika håller fast makten med alla medel. Men Nolane och hennes kompisar kämpar emot och tillsammans är de starkare än man kan tro. De är också vana vid att klara sig, de är starka och inte rädda för att slåss för sina liv.

En otroligt bra bok och det finns hur mycket som helst att prata om. Tyvärr är den väldigt aktuell dessutom med den värmebölja som svept över Europa. Vem kan någonsin glömma bilden av den smälta asfalten i Frankrike som visades på nyheterna för någon vecka sedan?!

Booktoksnack

En viktigt uppdrag i mitt skolbibliotekariejobb är omvärldsbevakning. Åtminstone tar jag det på stort allvar. I biblioteksvärlden pågår  debatter om ett flertal stora och viktiga ämnen. Jag läser, lyssnar på poddar, ser digitala webbinarier och försöker hänga med allt jag kan. Därefter tipsar jag rektorerna och pedagogerna om sådant som har betydelse för dem. Jag har naturligtvis ingen aning om de tar del av mina tips men hoppas kan man ju.

En podd som jag lyssnar på heter 

Bokbikten

Två tjejer, Ebba och Amanda, båda med Booktokkonton pratar böcker, Booktok, trender och allt möjligt annat i Booktok-universumet.

De är vuxna, Amanda har två barn har jag förstått men de känns väldigt unga och med fötterna väldigt mycket i sociala medier och unga vuxna-världen.

När jag började lyssna var det för att förstå hur deras generation tänker och resonerar (och ja, jag känner mig som hundra år när jag skriver den meningen...)

Nu har jag snart lyssnat på alla avsnitt som kommit ut och jag har pendlat mellan att tycka att de har  intressanta och roliga samtal till att ibland var otroligt nära att skicka iväg ett upprört meddelande till dem och berätta om verkligheten. Men hittills har jag lyckats hålla mig och bara sucka och himla med ögonen.

Först och främst så blir jag galen på deras sätt att prata! Om jag ska jämföra det med något så är det förortsslang. Hälften, minst, av alla ord är på engelska, och rätt som det är svengelska. Det där har jag förstås hört förut och kommer sig av att de i princip bara läser på engelska antar jag. Men det är förstås också en image. 

I ett avsnitt pratade de om skillnaden på fysiska böcker och att lyssna på ljudböcker. Det var då jag fick stoppa ner händerna i fickorna för att inte skicka ett meddelande. Ljudböcker är deras förstahandsval i de flesta lägen och det spelar väl kanske inte så stor roll för mig men sedan uttryckte de att den här debatten att barn och ungdomar behöver läsa fysiska böcker bara är förstoppat (mitt ord) och något konservativa gamlingar som fått för sig för att de inte förstår sig på den nya generationen. Och nu ska sägas att jag inte citerar dem utan sammanfattar mer vad de sa. Sedan så tänkte jag speciellt på att den ena ju faktiskt är förälder själv.

I ett annat avsnitt pratade de om AI och det var superintressant. Jag tror aldrig att jag hört så här ingående om hur unga människor tänker runt AI. Det här är personer som uppenbarligen vuxit upp med alla de digitala verktyg som en annan känner sig minst sagt främmande inför i många lägen. Uppenbarligen känner även de sig oroliga för att inte kunna skilja ut böcker skrivna med hjälp av AI men samtidigt förstod jag att de använder sig av olika AI-verktyg varje dag både privat och på jobbet. 

En annan diskussion de haft är huruvida man kan läsa på svenska eller inte. Min tolkning av den diskussionen var att det är ett väldigt, väldigt stort kliv men att vem vet?  I ärlighetens namn kommer jag inte ihåg så mycket just nu av just det avsnittet så jag låter bli att skriva mer om det för tillfället. En annan sida av det samtalet var också detta med att våga sig in på nya genrer vilket verkar vara mycket nervöst och svårt. En del av podden är att de har en bokcirkel där man som lyssnare kan delta med kommentarer på nätet. I det senaste avsnittet jag lyssnade på var bokcirkelboken en bok av Kristin Hannah. Alltså, förstå mig rätt, jag är  mycket förtjust i Kristin Hannah och har läst rätt många böcker av henne men jag skulle kanske inte räkna henne som en av de mer litterära författare jag har läst. Hon skriver i den genre där handlingen är viktigare än språket och även om hon skriver om viktiga historiska ämnen, i det här fallet Vietnamkriget, så följer ändå böckerna en viss mall. Men jag förstod att de här två tjejerna var helt uppfyllda efteråt över hur bra det var, hur litterär den var och att språket var så avancerat. Och där himlade jag lite med ögonen igen.

Om ni är intresserade av att få en inblick i Booktok/Ticktokvärlden och hur man resonerar om man är under 30 så rekommenderar jag er att lyssna på åtminstone ett par avsnitt. Oerhört lärorikt!

Innan jag avslutar det här inlägget så ska ni få en bok förstås. Idag blir det en ljudbok. Någon gång i vintras lyssnade jag på "Spaningsledaren i Rinkeby" av och med polisen Mats Lindström samt Fredrik Sjöshult.

Boken handlar  om Mats Lindströms jobb som spaningsledare i olika gängkrig och brott. Det är en ganska intressant men deprimerande bok. Hela tiden hittar gängen nya metoder att lura polisen och att utföra diverse svåra brott. Jag tyckte att det var ganska spännande men samtidigt hade jag en känsla av att författaren var lite blasé. Kanske blir man så efter tillräckligt lång tid. Unga män som dödar varandra ibland av fjantiga anledningar. Ingen som kommer ur kriminaliteten och hittar till ett vanligt liv. Tja, jag vet inte, kanske att jag hellre hade läst en sådan bok, om någon som kommit ut på andra sidan.

Nu börjar nedräkningen...

 Sista måndagen före semestern!

Helgens väder var härligt. I lördags gjorde jag och faster en utflykt till en garnaffär jag otippat hittat åt här i närheten. Den var jättefin men det visade sig att den bara finns tills i november, sedan flyttar ägaren till Småland. Men vi gjorde några inköp som kändes väldigt inspirerande. När jag kom hem badade jag i sjön för första gången i år. Enligt pappa var jag förmodligen först av alla i byn. Sedan blev det också premiärtur med båten dessutom. Vi skulle till min faster på middag. Allt det här gjorde att det kändes som sommar och semester och det känns aningens orimligt att jag ska jobba en vecka till...

Igår, söndag, var det också varmt med regnskurar och åska emellanåt. Solen sken bitvis men det var så vansinnigt tryckande varmt och kvavt att jag nästan inte kunde vara utomhus.

I helgen har jag läst Emma Hambergs senaste bok, "Kastanjekvartetten". Ingen kan nog ha missat att jag har en faiblesse för Emma Hamberg. Hon har en slags livsglädje som gör också mig glad. Hon skriver om helt vanliga, gärna lite misslyckade, människor och låter dem hitta sina egna äventyr och kärlek. Sedan är det där med Frankrike och ostarna. Om man ska kalla någon människa för frankofil så är det Emma Hamberg. Och hon älskar uppenbarligen franska ostar. Min pappa läser just nu "Mord under solen" av  Anders och Anette de la Motte som utspelar sig i Italien och vi hade båda lite problem i helgen med att vi inte kunde läsa utan att bli hungriga.

"Kastanjekvartetten" är en fortsättning på boken "Kärlekens idioter" och jag skulle rekommendera att man läser dem i ordning. Jag hade lite svårt i början att komma ihåg vissa saker som hade hänt eftersom det är något år sedan jag läste den förra.

Nåja, i alla fall...

Albin, 19 år,  har flyttat till Paris för att uppleva livet och allt det där han har läst om. Men det går inte så bra. Han jobbar på en bilverkstad, lär inte känna någon och ägnar fritiden åt att äta makaroner direkt ur kastrullen och läsa böcker.

Gertrud, den mycket speciella och introverta 73-åriga kvinnan vars bästa vän var kastanjen Alice B Toklas bestämmer sig för att åka till Paris för att trösta Albin. Det är ett otroligt stort steg eftersom hon hatar människor och brott mot sina rutiner. Men Albin är den enda människan i hela världen som hon faktiskt tycker om (men väldigt lite om man frågar henne själv). Anledningen till att hon inte har kvar sin vän kastanjen Alice B Toklas är att trädet försvann oförklarligt en natt med rötter och allt.

I Paris hittar vi Didier, en gammal man, som säljer böcker på sin lilla båt på Seine och har slutat leva i princip efter att hans dotter dog för många år sedan.

Och slutligen så dyker den unga flickan Ines upp.

Alla dessa människors livsöden knyts ihop och påverkar varandra. En stor anledning för mig att älska Emma Hambergs böcker hittar vi också där. De här karaktärerna är som de är och de ändrar sig inte utan det är mycket tydligt att de är värda att älskas och älskas just därför.

Och dessutom är det ju så att både jag och Emma Hamberg fullständigt älskar Gertrude Stein och Alice B Toklas! 

Kastanjekvartetten

Sitter och pustar ut efter att ha städat böcker på skolan. Det tog nästan två dagar och jag har slängt massor! Ändå kommer det att behövas slängas ännu mer när skolorna ska slås ihop i höst och det kommer boklådor från den andra skolan. Förhoppningsvis anlitar de mig då också så att det blir riktigt gjort. Och det säger jag inte utifrån min hybris utan utifrån min erfarenhet att pedagoger inte alltid har förmågan att slänga...

Nu är det en och halv vecka kvar till semestern och allt som måste göras är gjort. Dags att ta itu med min egen att göra-lista med sådant som jag vill förbereda inför hösten. Den kommer att bockas av i ett makligt "snart är det semester-tempo".

Min senast lästa bok i feelgoodserien Dream Harbor av Laurie Gilmore heter "Blomsterbutiken Daisy Chain" och handlar om Laurie som äger en blomsteraffär. Tyvärr har hon haft otur i kärlek och då även några brudpar vars blomsterarrangemang Daisy ansvarat för till bröllopen inte lyckats leva särskilt länge ihop efter bröllopen så har invånarna i Dream Harbor fått för sig att hon har drabbats av en förbannelse. Därför vill ingen anlita henne vid bröllop och affären riskerar att gå i konkurs. Så vad gör man i det läget? Jo, Daisy hugger tag i en oskyldig man och låtsas att det är hennes nya kille så att folk ska tänka att förbannelsen är bruten.

Och sedan fattar man ju vart det barkar.

Ja, jag fattar att det låter tramsigt och det stämmer. Men det är något väldigt mysigt med de där böckerna. Människorna i dem vill inget ont och om de skulle vilja det så vinner de aldrig!

En gosig värld att gömma sig i.

Midsommar blev en trevlig och lugn historia. Min efterrätt blev mycket lyckad, om jag får säga det själv. Marinerade jordgubbar och hemgjord glass. På midsommardagen träffades byborna, traditionsenligt, i Bystugan för tipsrunda, lotteri och fika. Turligt nog kom inte regnet förrän senare på eftermiddagen när alla hade hunnit hem. På kvällen var det metartävling, också en tradition som min pappa var med och startade för sisådär trettiofem år sedan, och de lär nog ha fått både störtregn och åska. 

Idag är det till att jobba och jag ska åka och städa bokhyllor på en av skolorna. Lite jobbigt känns det men jag tycker att det är skönt att alla lärarna har hunnit få semester så jag kommer att få jobba i lugn och ro.

"Mannen som läste böcker En roman om Gaza" av Rachid Benzine var otroligt bra och otroligt jobbig att läsa. En fransk pressfotograf är i Gaza för att rapportera. Han ser en gammal man sitta utanför sin lilla bokhandel, omgiven av böcker och läser trots att allt runtomkring honom är i färd med att förstöras. Fotografen frågar om han får ta en bild men mannen säger nej. Han erbjuder honom i stället en kopp te och börjar berätta sin historia. Det är ju så att jag vet en massa om kriget i Gaza och katastroferna som hänt och händer där Men när jag får en personlig historia, en inblick i ett livsöde så blir det något annat mycket verkligare.

En bok som översatts till ett antal språk och borde läsas av alla!

Min andra bok är något helt annat.

När jag börjar läsa någon av Lucy Dillons böcker så vet jag alltid att jag kommer att gilla det. Det är feelgood men alltid med lite extra djup. Beth har haft några tuffa år. Hon och hennes kille Fraser gjorde slut och sedan dess har Beth levt i något slags vacuum. Hon jobbar som revisor och har lyckats få jobba hemifrån i flera år eftersom hon blivit lite av en enstöring. Beth delar lägenhet med en annan tjej, också med en jobbig separation i bagaget. Men saker händer och vips står Beth utan boende. Det kommer att ta några veckor att få tillgång till en lägenhet. Beth och hennes hund Tomsk lyckas av en slump få flytta in ovanpå garaget hos hennes före detta svärmor och bollen är i rullning om man säger så. 

Tänker inte berätta alltför mycket men det här är den perfekta semesterboken eftersom man är helt inne i Beths värld och det är svårt att ta sig därifrån. Man behöver sträckläsa helt enkelt och åtminstone jag blev lite deppig när jag kommit till slutet. Hade gärna stannat en timme till i den.

Berättelsen 

                                      

Så imorgon är det midsommarafton.

För min del blir det ett mycket avslappnat firande med pappa och faster. Efter några års uppehåll har min far fått feeling och kommit igång med att grilla lite då och då och imorgon blir det flintastek.

Jag har tagit på mig efterrättsansvaret och fnulat hela veckan på vad som skulle vara lämpligt, eller  snarare vad jag skulle tycka vore väldigt smaskigt. 

Min övriga familj firar i Uppsala vilket förstås är lite trist men vi ses snart ändå. Två veckor kvar och sedan är det semester!

Jag har insett att det inte blivit så mycket läst på min "damma av" lista. Så nu jäklar får jag skärpa mig.

Planen är därför nu att minst varannan bok jag läser i sommar ska plockas från min att läsa-hög.

Jag har börjat med "Familjen i huset bredvid" av Sally Hepworth.

Hur den hamnat i högen från början är oklart. Den har i alla fall legat där ett tag.

På den lilla gatan Pleasant Court bor ett gäng familjer, bland annat Fran, Ange, Essie och Essies mamma Barbara. Ytligt sett så lever de alla perfekta familjeliv med sina män och barn utom Barbara då som lever för sin dotter och sina barnbarn. Men inom husens väggar är det förstås inte perfekt. 

När Isabelle flyttar in på gatan så börjar det hända saker. Hemligheter och trauman sipprar ut och ganska snart börjar de olika familjernas liv att krackelera. 

När jag började läsa kände jag mig tveksam. Det kändes inte som att jag fastnade. Men någonstans i mitten vände det och plötsligt insåg jag att jag låg och läste i sängen långt efter min sovtid.

Slutet överraskade mig också vilket alltid är positivt och jag är glad att jag tog tag i boken.

 Igår fick jag äntligen skörda min första gurka! Jag har tre plantor på balkongen och jag kommer några minuter för sent till jobbet varje morgon just nu för att jag måste pyssla om dem. Det är flera gurkor på gång också så jag är glad och förväntansfull.

Dagarna rullar på och jag har lite svårt att motivera mig själv när det inte finns några elever att hänga med. Men som tur är så händer det lite annat den här veckan. Internetstiftelsen har ett par intressanta digitala föreläsningar som jag lyssnar på.

 Och igår hade vi det första mötet med skolbibliotekarier i Jämtland på Teams. Så roligt att få se och höra om andras erfarenheter. Vi var sisådär 8 personer, svårt att avgöra exakt eftersom de i Åre satt tillsammans i ett rum med en dator, och de flesta är i lite samma situation som jag. Skolbibliotekslagen har fått kommunerna att satsa på nya tjänster. Jag tycker att jag har många skolor (9) att serva men det visade sig att jag inte var värst. Skolbibliotekarien i Krokom har 16 skolor! Lite andfådd blev jag när han berättade det.

Så först blir det digital föreläsning om "Åldersgränser på social medier" och sedan, klockan 11 har biblioteket Sommarboken och då ska jag vara med och tipsa om ett par deckare för åldern 9-12 år. Det ska bli kul. Jag är ju van vid att hålla i Sommarboken varje sommar själv så det här upplägget känns lyxigt. Jag behöver bara plocka med mig mina böcker och dyka upp.

Jag grubblar mycket och oroar mig för världens tillstånd. Igår klubbade regeringen igenom ett antal galna beslut, bland annat att kommunerna inte kan lämna in veto för uranbrytning. Ofta känner jag ett behov av att antingen slå vissa politiker i huvudet med något hårt alternativt att gömma mig någonstans där jag inte påverkas av alla giriga och galna människor. Men eftersom inga av alternativen förmodligen är genomförbara så finns det tack och lov böcker, artiklar och poddar som drar upp mig ur det svarta hålet och påminner mig om att vi trots allt är många som tänker som jag och faktiskt gör skillnad i det lilla. Boken "Jord, hopp och kärlek Att bygga matjord och reparera ekosystem" av Per Anders Lugn och Jeanette Andersson är ett sådant exempel. En otroligt lättläst, intressant och lärorik bok där bönder berättar om hur de sköter sina jordbruk och hur de tänker. De jobbar inte bara med hållbarhet, det vill säga att behålla den miljö och natur som finns och inte förstöra den mer, utan de tar sitt uppdrag ett steg längre. De är regenerativa bönder vilket innebär att deras mål är att förbättra sin miljö och återställa jorden till sitt bästa möjliga. 

Så otroligt uppmuntrande och jag känner att min pappa som numera använder sig av täckodling har fattat galoppen. Den dag jag börjar odla på riktigt (väldigt snart) så kommer jag att tänka på samma sätt!

Jord

 En bok som legat i min att läsa-hög på nattygsbordet i ett antal år är "Ru" av Kim Thùy. Den är liten och ganska tunn men jag har inte kommit till skott med att läsa den på grund av att även om den har ett lätt yttre så är innehållet desto tyngre och jag måste vara i rätt mentalt och stabilt tillstånd för att orka med den typen av litteratur.

Men nu var det dags och jag slog slag i saken! Den visade sig vara skriven på ett väldigt osentimentalt och pragmatiskt sätt vilket medförde att det gick bra att läsa, trots att den egentligen var exakt så tung och hemsk som jag misstänkt.

Vi får följa huvudpersonen, en 10-årig flicka som tillsammans med sin familj måste fly från Vietnam på 70-talet som båtflykting och hamnar i Kanada. De genomlever fruktansvärda saker på vägen och livet är inte speciellt lätt när de kommer fram. Men känslan jag fick genom boken var att man tar sig igenom det man behöver. Man överlever!

Författaren kom själv med sin familj som båtflykting från Vietnam till Kanada 1978 som tioåring. Hon har klarat sig bra genom livet och genom bokens handling får jag känslan av att det är kombinationen av överlevnadsinstinkt och turen att träffa rätt människor längs vägen som är förklaringen. Men man får också känslan av att hon känner en viss skuld inför det faktum att hon klarade sig och har lyckats bygga upp ett bra liv till skillnad från alla vietnamesiska människor som inte lyckades.

Jag är mycket glad för att jag har läst den, äntligen, och det är en sådan där bok som jag kommer att tänka på ett bra tag.

Ru

Bok- och kattmagi

 

I Japan verkar det finnas en speciell magisk katt- och bokhandelsgenre. Detta är min alldeles egna spaning men vid tillfälle ska jag undersöka den mer noggrant och bevisa min tes.

Takuya Asakura är författare till den senaste boken jag läst i genren. "Bokhandeln under körsbärsträdet" är en samling berättelser om vilsna och ledsna människor som av olika anledningar behöver ett mirakel för att kunna gå vidare i livet.

Miraklet består av att de läser högt ur en bok och då hamnar i en bokhandel, med ett stort körsbärsträd utanför. När de går in träffar de en ung kvinna och en katt och genom magi får de sitt mirakel.

Men vi får också bakgrunden till hur  kvinnan och hennes katt hamnade där.

Det är en vacker och eftertänksam bok som enligt min tolkning handlar om att förstå sitt förflutna och de människor vi älskar men kanske också om att förlåta sig själv och andra.

Och, det är vad hela den här magiska katt- och bokgenren handlar om. För när jag skriver det här så inser jag att det nog kanske inte är själva bokhandeln som är magisk utan lika mycket böckerna i den.

Det är en genre som jag uppskattar mycket eftersom jag lever en ganska stor del av mitt liv i böcker och ibland undrar jag lite nervöst om jag missar något i verkligheten? Fast det tror jag egentligen inte. Magin med böcker är något högst verkligt för mig och min bergfasta tro är att böcker kan påverka ens liv mycket mer än man tror.

 Förra fredagen var det studenten i Uppsala. Idag är det här i Strömsund!

Igår när jag kom tillbaka till jobbet efter lunchen så kunde jag inte parkera på min vanliga plats för där var det fullt med björkris och skylt.

Idag när jag kom till jobbet så var det fullt med elever prydda med studentmössor utanför gymnasieingången. Tyvärr verkar vädret vara lite lynnigt. Men det hindrar förstås inte lyckoruset.

Inför höstens aktiviteter så har jag läst en fruktansvärt bra, fruktansvärt sorglig bok av Kristina Falk, en lokal författare här. Hon kommer från Rossön.

Boken utspelar sig i Örnsköldsvik och handlar om Lowe och Nike, två gymnasieungdomar med stora hemligheter och trasiga själar.

Lowe går hockeygymnasiet, är ihop med skolans populäraste tjej och är nog eventuellt den populäraste killen. Men det ingen vet, inte ens hans bästa kompis och hans flickvän, är att han har varit med om saker som gett honom panikångest och en känsla av att hela hans liv är en bluff.

Nike lever i en högst dysfunktionell och trasig familj. Men det avslöjar hon inte ens för sin bästa vän som hon annars kan berätta allt för.

Deras vägar möts och trots att de verkligen inte avslöjar något för den andre så visar det sig svårt att dölja sina respektive världar. 

Jag satt på jobbet och läste slutkapitlen och fick anstränga mig till det yttersta för att inte börja gråta. Är inte riktigt tillräckligt bekväm med kollegorna för att vi ska gråta ihop än...

En så, så bra bok som jag verkligen ser fram emot att få läsa med ett gäng 14-15-åringar även om jag tror att den kan vara jobbig.

Månadens dikt juni 2026

 Genom skogen

En plats som kallas Jakobs kärr

är sommardagens källare

där ljuset surnar till en dryck

som smakar ålderdom och slum.

De svaga jättarna står snärjda

tätt så ingenting kan falla.

Från skogens botten stiger jag.

Det ljusnar mellan stammarna.

Det regnar över mina tak.

Jag är en stupränna för intryck.

I skogsbrynet är luften ljum.-

Stora gran, bortvänd och mörk

vars mule gömd i jordens mull

dricker skuggan av ett regn.

Ur

Dikter

1954-1989

av

Tomas Tranströmer

 Studenterna är firade och helgen är över. Naturligtvis blev det tågstrul, fyra timmars försening i torsdags när vi åkte till Uppsala. Men det led ingen större nöd på oss och det fanns de i kupén som var betydligt mer upprörda, trots att de knappast heller var i nöd.

Igår tog jag kompensationsledigt för den 6 juni och hade en riktigt slapp dag i solskenet. Idag jobbar jag och det är också okej får  jag väl säga. Vädret är aningens fram och tillbaka. Just nu skiner solen men för ett tag sedan regnade det som om någon högre makt satt igång duschen.

Det rymdes inte så mycket läsning i helgen. Till viss del berodde det nog också på att jag inte riktigt hittade fokus i allt som hände.

Men igår kväll läste jag i alla fall ut min tågbok.

Richard Osman har ju skrivit den enastående roliga mysdeckaren "Torsdagsmordklubben". Jag såg filmatiseringen för ett tag sedan med stor behållning så jag visste hur det hela skulle sluta. Men boken var ändå läsvärd. 

Den är skriven med sådan där underfundig humor som jag uppskattar väldigt mycket. 

Alltihop utspelar sig på seniorboendet Coopers Chase. Där bor Elisabeth, Joyce, Ibrahim och Ron. De har inga planer på att slå sig till ro och bara ta det lugnt. Elisabeth och hennes väninna Penny, som numera ligger dement och medvetslös på sjukhus, startade Torsdagsmordklubben där de gått igenom gamla, kalla, mordfall, mest som en hobby.

När ett nytt mord sker blir gänget lite uppihejsan och tar energiskt upp kampen för att hitta mördaren. De ser också till att få kontakt med polisen eftersom de behöver veta vad polisen kommer fram till. Elisabeth är en person med många kontakter från det förflutna och väldigt många som står i skuld till henne och som hon kan utkräva gentjänster av, praktiskt nog.

Pensionärernas klurighet, erfarenheter och kontaktnät gör att de ligger lite före polisen hela tiden vilket är frustrerande för poliserna Chris och Donna men också lite bra.

De senaste veckorna har jag tittat på två filmer, baserade på böcker jag har läst och älskar.

"Folk vi träffar på semestern" av Emily Henry heter den ena och "Sällsynt kloka varelser" av Shelby van Pelt den andra.

Böckerna var förstås bättre än filmerna, som de nästan alltid är men jag tyckte om filmerna också.

Jag läste en bokbloggare som hade problem med en av huvudpersonernas, Alex, utseende.

Han kanske inte riktigt såg ut som jag tänkte mig heller och absolut inte min drömprins. Men ibland får man helt enkelt komma ihåg att de som valt skådespelare inte har tillgång till min hjärnas förutfattade meningar.

Jag tyckte kanske också att de valt bort några scener från boken som var mina favoriter även om jag just nu inte kommer på något bra exempel.

Annars var det bra.

Det var ett par år sedan jag läste "Sällsynt kloka varelser" så därför har jag lite svårt att komma ihåg detaljerna vilket kanske är en fördel när man ska se en filmatisering. Jag är förtjust i både Sally Field som spelar Tova, med svensk härstamning, och Lewis Pullman i rollen som Cameron. Där har de hittat skådespelare som passade min fantasi bra.

Slutet för bläckfisken Marcellus förvånade mig lite. Antingen har jag glömt bort att det var så hans historia var eller så har de gjort om det i filmen. Om de har gjort om det så var det ett sympatiskt slut så jag hoppas nästan att jag bara har glömt bort bokens version.

 Junis första dag bjuder på ett lätt duggregn men ganska varmt. Jag har haft en slapp helg med pärsättning och fröplantering.

På torsdag sätter jag och pappa oss på tåget söderut för att fira två studenter. Nu längtar jag efter familjen och Uppsala!

I fredags råkade  jag glömma min stickning när jag for till pappa så därför har det blivit två lästa böcker i stället, för böckerna kom jag ihåg.

Båda böckerna har legat på min fönsterbräda sedan i början av december när julläsningen var som intensivast. Av förståeliga skäl så har de inte känts så inspirerande och aktuella under våren men nu gjorde jag ändå slag i saken.

   

"En oväntad jul" av Natalie Cox var en mycket lättsam och lite tramsig historia om Charlie som i ett slag upptäcker att hennes sambo varit otrogen och lägenheten råkar explodera. Mamman är på solsemester över hela julen och Charlie som är sjukskriven efter explosionen har ingenstans att ta vägen utom till sin kusin Jez som har ett hundpensionat.

Charlie hatar hundar men genom ödets ironi blir hon ensam ansvarig för hundarna i ett par veckor. Tur att byns extremt snygge veterinär Cal dyker upp med jämna mellanrum, eller?

Den andra boken talade lite mer till mitt hjärta. Jo Thomas har tydligen skrivit flera romantiska böcker som utspelar sig på olika ställen i världen. "Julhälsningar från ett slott i Normandie"  heter den här. Fliss farfar dör och Fliss och hennes systrar ärver ett slott. De hade ingen aning om att slottet existerade och deras plan är att åka dit, titta på det och sälja det. Pengarna skulle komma dem alla tre väl till pass. Men väl på plats visar det sig att det inte är så enkelt då olika faktorer hindrar en försäljning. I stället för att de tjänar på affären så kommer det att krävas mycket pengar för att renovera. Fliss är den enda av systrarna som har möjlighet och viljan att ta itu med det hela och hon bestämmer sig för att starta ett Bed and Breakfast.

Byns invånare tänker INTE samarbeta och borgmästaren, den oerhört snygge Jaques är också högst motvillig, till att börja med.

 Fredag och min satsning för dagen är att knyta ihop veckan och försöka göra en plan framåt. Efter mitt skolbesök i onsdags så har jag inte så mycket inplanerat inför sommaren. Det finns fortfarande en skola som behöver hjälp att städa sina bokhyllor så det ska jag ta tag i.

 På onsdag ska en skola ha vernissage för föräldrar och andra familjemedlemmar  på ortens Folkets hus. Där ska jag få delta med ett biblioteksbord. Velade både länge och väl om jag skulle ha med ett foto i min presentation, tänker att det är kul för familjerna att veta vem den där skolbibliotekarien är som dyker upp här och där. Till slut blev det ett väldigt litet foto i ena hörnet. Misstänker att det är en hel del som vet vem jag är om de ser mig. Jag kommer att ta med lite böcker och annan information om folkbiblioteket. Själv kommer jag inte att vara på plats eftersom jag ska följa med folkbiblioteksgänget till Gäddede på APT. Inte för att jag måste utan för att det känns som en kul utflykt. Det var bokat innan jag visste om det där vernissaget.

Annars har jag blicken framåt. Inser att det inte är någon idé att börja skicka entusiastiska och glada mejl till lärare och rektorer om höstterminen. De skulle nog inte ens orka öppna dem. När jag har stött på skolpersonal de senaste veckorna så är det stirriga, lite glasartade blickar och jag anar att det inte bara är eleverna som ser fram mot ett sommarlov.

Idag vill jag ge er en novell från Novellix. Knappt 17 sidor, så den tog inte ens en halvtimme att läsa. Men bra och skickligt skrivet med en handling som skulle räcka till en hel roman. 

"Arvet" av Virginia Woolf handlar om politikern Gilbert Clandon som har blivit änkling och får ta itu med fruns arv. En riktigt självgod man som tror att han vet exakt allt om sin fru och hennes liv. Men, så är det förstås inte och hans självgodhet punkteras mycket effektivt.

 Igår var det en spännande dag då jag åkte till en skola i kommunen och pratade Google med mellanstadiet och Youtube med högstadiet. Jag var lite nervös, elever jag aldrig träffat och ett ämne som är vitt och brett och svårförklarligt. Men jag använde mig av den eminenta sidan som Internetstiftelsen driver där de har Digitala lektioner.

Det är så lätt att man tänker att man måste uppfinna hjulet varje gång, eller i det här fallet lektioner. Men jag har insett att det bara är dumheter att sitta och hitta på något som trots allt arbete aldrig kommer att bli lika uttänkt och bra som de här färdiga lektionsförslagen. Dessutom kunde jag skicka länken till lektionerna i förväg till lärarna så att de kunde kolla om det var ungefär det de var ute efter.

Lektionerna blev bra även om de, naturligtvis, inte blev exakt som jag tänkt mig. 

När jag kom hem lade jag mig på spikmattan och skulle koppla av en halvtimme. Vaknade en och en halv timme senare med känslan av att ryggen aldrig skulle bli sig själv igen. Men faktum är att jag känner mig ganska avslappnad idag så  det gjorde kanske gott ändå.

Amanda James heter författaren som skrivit feelgood- och fantasyromanen "Midnattsbokhandeln".

När jag såg den första gången så kände jag förstås att jag MÅSTE LÄSA!

Den innehåller alla de ingredienser som jag älskar i en bok. Jag insåg också att det var vanskligt, ni vet det där med att bygga upp för höga förväntningar och så. 

Så, levde den upp till förväntningarna?

På ett sätt ja. Boken var jättebra, lite sorglig, lite romantisk och väldigt magisk, en ren hyllning till böcker och dess magi.

Men jag lyckades inte hänge mig så totalt som jag hade önskat mig, inga fjärilar i magen, inga tårar i ögonvrån och inga rosiga kinder. Men bra ändå.

Jo, Kye och Adelaide är tre personer som lever olyckliga liv av olika anledningar. Ingen av dem kan se någon ljusning och väg ut ur sitt elände. 

Deras vägar möts av en slump på en matbank, där man kan få gratis mat när man har det tufft. De har hittat varsin pamflett som tipsar om en bokhandel, Midnattsbokhandeln.

Bokhandeln visar sig endast för människor som verkligen behöver den men när man väl kommit in där och träffat ägaren Fay Revil så blir livet sig aldrig likt igen. 

Hedgehog Hollow-serie av Jessica Redland

1. Kärlek på Hedgehog Hollow
2. Nya gäster på Hedgehog Hollow
3. Familjehemligheter på Hedgehog Hollow
4. Bröllop på Hedgehog Hollow
5. Jaga drömmar på Hedgehog Hollow
6. Julmirakel på Hedgehog Hollow

 En stor del av helgen har jag ägnat åt att gräva i en rabatt. Jag har en idè om att omvandla en gammal, mycket ogräsfylld rabatt invid huset till en blomsterrabatt. Resultatet av helgens arbete är två bortkörda skottkärror fyllda med ogräsrötter, två säckar planteringsjord och två säckar kogödsel hällda på rabatten och jord i örat (trots att jag duschat och försökt få bort alla jordrester).

Nästa helg är det dags att så frön. Det blir spännande och hela projektet är lite av ett experimet.

I helgen, när alla krafter plötsligt var helt slut och jag släpat mig in på soffan. så läste jag klart serien om Hedgehog Hollow.

Den sista heter "Julmirakel på Hedgehog Hollow". En trevlig serie som jag rekommenderar för alla feelgoodläsare därute.

När jag cyklade hem från Folkets hus och föredraget med Håkan Juholt i tisdags kväll var jag lite uppihejsan och glad!

Det var så himla bra. Han pratade om demokrati och sedan fick vi ett antal roliga historier och bilder om jobbet som ambassadör på Island och i Sydafrika. Han berättade också om hur det gick till när han deltog i tv-serien "Spelet" vilket var rätt kul. I ärlighetens namn så har jag undrat hur han hamnade där... Har inte orkat se serien men har förstås hört om den. 

Dels bjöd Håkan Juholt mycket på sig själv och vi fnissade en hel del. Men sedan sa han otroligt bra saker om världsläget, demokrati och politik överlag. Han inledde med att han inte tänkte prata partipolitik och det var lite befriande. Alla vet förstås att han är socialdemokrat men genom att undvika partipolitiken så blev fokuset på allt det där som jag, och de andra som var där som det lät, cirka 120 personer, har saknat så länge. Jag har längtat så mycket efter att någon politiker ska prata solidaritet, om vart vi ska och inte tjafsa och försöka ta poänger från andra partier. Jag vill att valdebatten ska handla om de stora frågorna, visionerna och målen, inte vad bensinen ska kosta eller hur hårda straffen ska vara för barn från 13 år!

Och så har jag läst förstås...

Den här gången har jag läst "Jaga drömmar på Hedgehog Hollow" av Jessica Redland.

 Idag skiner solen och jag har letat fram vårgarderoben. Insåg att de flesta vår- och sommarkläderna är i Uppsala men jag ska väl klara mig de veckor som är tills jag kommer dit.

Ikväll blir det föredrag med Håkan Juholt om demokrati. Det ser jag fram emot.

Jag har läst "Bokcirkeln som återuppstod" av Kate Storey. Det är en feelgood som ser ut som de flesta andra feelgoodböckerna man hittar i hyllan. Men riktigt som andra böcker är den inte.

Grace är änka sedan ett år. Sorgen är brutal och hon kan inte se hur hon ska kunna gå vidare med sitt liv. Frank, hennes man, var en social, varm och kärleksfull människa och de hade ett mycket bra äktenskap. Grace har alltid gillat antikviteter medan Frank älskade böcker. 

I tio års tid deltog Frank i en bokcirkel som han varit med och startat men Grace har aldrig deltagit eller ens velat höra om den. 

Hennes barnbarn, Jude, föreslår dock att hon ska gå dit som ett sätt att träffa folk. Jude och hans mamma Rosie är mycket oroade för att Grace gräver ned sig i sorgen och vägrar träffa andra människor.

Till sist går hon dit och inser att varken bokcirkeln eller Frank var riktigt som hon trott. Hon får nya vänner och ett sammanhang. Hon hittar också Franks läsdagböcker och det visar sig att han insett han hade ADHD, precis som Rosie och Jude. Han har skapat en tyst bokcirkel, en trygg plats där man kan sitta och läsa utan att behöva prata (även om de naturligtvis pratar också...)

Den här boken borde alla läsa! Det är absolut en feelgood men det handlar om så mycket annat; att få vara sig själv, att ha ett sammanhang och att ingen människa borde behöva vara ensam.

Och det regnade...

 Långhelgen kan bara beskrivas som ljuvlig!

Vid midnatt i onsdags dök min lilla familj upp. På torsdagen åkte vi iväg så fort vi vaknade, vissa hann med mysmorgon, andra sov in i det sista, för att lasta ved. Regnet strilade ganska exakt hela tiden så det kändes att man jobbade. Men vi fick en supergod sopplunch av faster och sedan kunde sjuttonåringen ligga på vedlådan, elda och känna sig väldigt duktig resten av dagen.

Även fredagen bjöd på välbehövligt vårregn och innemys men på lördagen var det riktigt varmt och soligt. Jag och sonen målade en husvägg, T klöv ytterligare lite ved, pappa grejade i växthuset och min syster grävde som en mullvad på olika ställen i trädgården innan vi avslutade det hela med grillmiddag. 

Nu är det inte ens tre veckor kvar innan jag och pappa sätter oss på tåget för att åka och fira två av mina syskonbarn som tar studenten. Det går fort nu...

Jag håller på att planera när jag ska ha sommarsemester. Svårt att välja veckor när jag för första gången i livet kan välja fritt när jag vill vara ledig. I hela mitt arbetsliv har det varit oerhört styrt.

I onsdags tillbringade jag hela dagen på högstadiet med att tipsa om böcker, prata med elever och personal och köra tipsrunda. Jag var lite nervös innan men det gick jättebra! Kanske allt inte blev riktigt som vi tänkt oss men så är det ju alltid.

Jag har läst en "Hedgehog Hollow- bok", skriven av Jessica Redland, igen. "Bröllop på Hedgehog Hollow" är del 4 och småmysig precis som de andra delarna. Nu är det två böcker kvar i serien och jag ska ta itu med dem inom en snar framtid.

Rekommenderas varmt för den som vill ha feelgood med djup och gulliga djur!

 En kort liten hälsning innan jag börjar jobba.

Igår kom regnet! Det var minst sagt efterlängtat både av växter och människor. Efter några timmars sakta vårregn blev plötsligt lägdan ljusgrön. Och rabarbern som kommit upp med små röda knoppar utvecklade överraskande stora blad. Tydligen hade de bara legat och väntat på vatten. 

Nu har jag läst tredje delen i deckarserien om Julia Bird av Katie Gayle. Den heter "Mord på värdshuset". Det är aldrig mysigt med mord förstås men det här är ändå en väldigt mysig serie. Och Julia kan bara inte rå för att hon alltid blir inblandad i mordhistorier. Lite nyfiken är hon kanske och lägger sig i. Men kommissarie Hayley Gibson har lärt sig vid det här laget att man nog ska lyssna på Julia Bird för hon vet vad hon pratar om och gör sällan misstag.

Månadens dikt maj 2026

 Var det inte väldigt länge sedan jag bjöd på en Kristina Lugn-dikt? 

Jo, det tror jag allt... Så här kommer en. Tagen ur boken "Inte alls dåligt Efterlämnade dikter"

Prata inte om mig ibland

låt allting handla om mig

Släpp mig inte ur sikte

när jag är borta

 Det jag glömde nämna igår var att förutom allt pyssel i trädgården, mina joggingturer och bokläsning så var vi också iväg och lyssnade på första majtal. Numera är det så få personer tyvärr som deltar så att de har tagit bort demonstrerandet. I min barndom demonstrerade vi varje år i stort sett och det var en festlik och glad stämning. I Uppsala har jag demonstrerat kanske två gånger så jag skulle kasta sten i glashus om jag hade synpunkter på andras engagemang men visst är det lite synd att så få tar sig iväg. 

Inför årets val känns det viktigare än någonsin att vi vågar stå upp för våra åsikter och visar att den politik som hålls nu inte är okej. Jag tänker då på miljöhotet, utvisningar, hur man hanterar gängvåld och så vidare. Nu är jag inte helt nöjd med sossarna. Tycker att de har lagt sig alldeles för långt högerut när det gäller "hårda tag" och straffålder till exempel. Vad jag än tycker om partierna och deras politik så lever jag efter måttot att världen behöver omtanke, rättvisa, solidaritet (oh, detta bespottade och förbjudna ord) och empati. Det måttot gäller för mig på jobbet, hemma och i livet i stort sett och är ganska enkelt att leva efter egentligen. Jag ställer mig alltid frågan; hur skulle jag tänka eller känna om det där var jag eller någon jag älskar? Och då är det inte så himla krångligt. Det är också vad jag försöker lära mitt barn och alltid har gjort.

I förrgårkväll började jag läsa feelgoodboken "Folk vi träffar på semestern" av Emily Henry. När jag kom hem efter jobbet igår lade jag mig i soffan och fortsatte läsa och kunde inte sluta. Jag tyckte så mycket om den! 

Poppy och Alex är bästa vänner trots att de är varandras motsatser. Varje sommar åker de på en semester tillsammans och det är årets höjdpunkt för dem båda. Som Poppy uttrycker det, det är 95 % vänskap och 5% något annat. Men båda anstränger sig till sitt yttersta för att tränga undan det där andra. Vi läsare får följa med på alla deras olika semestrar och jag vet inte vad det är men jag älskar karaktärerna och deras relation. Det är otroligt romantiskt och kärleksfullt samtidigt som det inte är sliskigt. Lite roligt, lite sorgligt och jag önskar inget annat än att de ska förstå hur självklart det är att de hör ihop. 

Upptäckte just att den finns som film på Netflix. Det får bli helgens nöje att se!

 Ny månad, ny energi.

Nu är äntligen den tiden kommen när jag känner att kroppen värms upp av lite mer vårenergi. I helgen har jag krattat, klippt gammalt ris och gräs med sekatören. Jag har till och med joggat vid två tillfällen. Just det låter kanske mer ambitiöst än vad det är. På grund av mina onda knän så är jag väldigt försiktig och joggar absolut inte i nedförsbackar för det tycker mina knän INTE om.

Men bara det att mina nya gympadojor  och träningstights åkt på vid två tillfällen är en bedrift. Och trots att jag är väl medveten om den där goda spiralen, ju mer man tar sig för desto gladare blir man, så är det nästan omöjligt att ta sig för saker under vintern.

Har också läst ganska mycket. Under ett par veckor har jag haft otroligt ont i axlarna, min kropp förråder mig på så många plan nuförtiden, och efter olika teorier har jag nu kommit fram till att jag nog ägnat alltför många timmar åt att sitta i en för all del skön men kanske lite oergonomisk ställning i soffan med min stickning.

Så i helgen har jag läst lite mer i stället. Två deckare blev det.

"Rävlystnad" av Solveig Vidarsdotter är den tredje deckaren som utspelar sig i Gäddede, fast den här gången är det i Blåsjön allt händer. Det är påskhelg och Blåsjön är full med turister som bor på det nybyggda (påhittade) hotellet. En ung kvinna hittas mördad i snön och det finns en del misstänkta eftersom Noomi, som offret heter, var en engagerad aktivist som kämpat för fjällrävar och naturen.

Av de tre böckerna var nog den här bäst. Och inför detta inlägg så lovade jag mig själv att ta av de kritiska glasögonen och bedöma boken utifrån neutrala och positiva glasögon i stället. Om jag gör det så anser jag att det är en ganska stabil deckarserie som absolut är i samma klass som många av de andra deckarna jag läst de senaste åren. 

I höst ska den fjärde delen komma, efter typ tio års uppehåll. Jag är lite förväntansfull var den kommer att ta vid? Blir det där "Rävlystnad" slutade eller hoppar författaren fram i tiden?

Min andra bok är "Mord på en byfestival" av Katie Gayle, den tredje deckaren om den nypensionerade socialarbetaren Julia Bird som flyttat till en liten by, råkat skaffa en labrador, Jake, och inte kan låta bli att reda ut mord.

Polisen Hayley är inte så nöjd med Julias förmåga att alltid lägga näsan i blöt, men är nog samtidigt inte helt missnöjd med att fallens lösning ofta blir möjliga av just samma anledning.

Den här serien är mysdeckare på hög nivå och här jag absolut inga problem med brister i logik och sannolikhet.

Lite onsdagspoesi att minnas

 I morse när jag tittade ut så snöade det och var vitt på marken. Typiskt april. Och samtidigt som man inte är så sugen på snö just nu så är det trots allt lite skönt när vädret beter sig precis så tråkigt som man ska kunna förvänta sig för årstiden.

Annars så vaknade jag lite förväntansfull. Idag ska jag träffa en förskoleklass!

Som jag har saknat mina sexåringar. Jag ska högläsa en av mina favoritbilderböcker "Aldrig i livet!" av Beatrice Alemagna. Den passar alltid så bra när man ska läsa för förskoleklasser och ettor eftersom den handlar om att börja skolan och det är ett mycket färskt minne när man är sex eller sju år.

Sedan vill  jag också ge er en dikt ur "Korsdragspoesi För dig som famlar" av Pia Eriksson. Jag har skrivit om boken förut men jag vill minnas en av hennes dikter för att kunna hitta och läsa den för ett gäng högstadieelever.

Kära elev.

Du som kämpar i motvind med betyg,

vänner och att få ordning på det som är du.

Du som stundtals tappar lust och riktning.

Som är kär eller sårad.

Du som är tyst när någon är elak.

Som biter ihop . Håller. Håller ihop.

Kära elev.

Du som kämpar med dina betyg.

Du som ideligen har prov och läxor

både bakom och framför dig.

Minns att när du går vilse bland 

känslorna,

så kommer du att hitta rätt. Till slut.

Bär med dig självrespekten när du rör dig framåt.

Känn in dina gränser och stå modigt kvar

vid det som är du när livet drabbar dig.

Kära du.

Det är en klurig tid. Den du är i nu.

Måhända den klurigaste av alla.

Allt på en gång-tiden.

Viska mjuka ord nog högt att du hör,

se vad du kan och dröm stort, högt och långt.

Minns att det som är nu,

kommer det inte alltid vara.

Betyg är viktigt, men så också din hälsa,

självkärleken och livslusten.

Du får betyg,

men du som människa värderas inte av dem.

Det är bara ett av alla sätt att mäta

kunskap.

Det säger inget om vem,

hur eller vad du är värd.

Värdera dig, kära du.

Värdera dig högt.

 Det som upptar mina tankar allra mest om helgerna just nu är fåglarnas (och ekorrarnas) vårbestyr. Man skulle kunna sammanfatta det hela med att

"love is in the air..."

Pappa har haft ett fågelbord utanför köksfönstret hela vintern och där har jag följt  ekorrar, domherrar, talgoxar,  och en hel del andra fåglars liv. Jag tycker mig se att olika fåglar har olika personligheter. Vissa domherrsfruar kan vara otroligt bossiga och kör med sina stackars herrar. Talgoxarna blir väldigt upprörda när inte frukosten är på plats vid rätt tid och det har hänt flera gånger att jag har gått förbi, på väg till morgonkaffet, och känt av en stel stämning och ett antal talgoxar som sitter och stirrar på pappa genom fönstret. När jag har uppmärksammat det för min far har han skuldmedvetet skuttat upp från sitt korsord och joggat ut med frukostfröna. och därmed har ordningen blivit återställd och vi kan alla ta itu med våra frukostar. 

För några veckor sedan, kanske någon vecka före påsk, så drabbades ekorrarna och fåglarna av vårkänslor. Vi har en väldigt gullig liten rödsvansad ekorrhona, tror vi alla fall, som har haft det lite jobbigt med de större gråsvansade ekorrgubbarna. Jag förstår dem och kan mycket väl förstå att om man är en ekorre med vårkänslor så är hon oemotståndlig. De har jagat varann i full galopp över snödrivorna, eller ja, det är mest honan som blivit jagad då. Till slut har man kunnat se att hon fått nog och dykt ner under vinbärsbusken.

Fåglarna har plötsligt börja göra krumsprång i luften, jagat varandra och gjort intressanta parflygningar som skulle platsa på vilken cirkus som helst.

Och koltrasten ska vi inte tala om. En morgon hade hanen fått fnatt och struttade runt på gräsmattan samtidigt som han slängde små pinnar och löv omkring sig. Honan syntes inte till just då men satt kanske i närheten och suckade imponerat?

Kråkor och skator har också flirtat ohämmat och typiskt nog har dessutom kråkorna satt igång med att stjäla kvistar igen från skatboet utanför köksfönstret. En påsk för ett par år sedan var det fullskaligt krig mellan kråkor och skator när kråkorna stal kvistar ur det där boet. Men BARA när skatorna såg. Kan det bli mer retsamt än så?!

Ja, det måste vara väldigt jobbigt att vara kärlekskrank fågel just nu.

Fågelbordet är nedtaget för säsongen nu och det har också rört upp en hel del känslor. VARFÖR??? undrar talgoxarna upprört.

Hm, har jag läst något på sistone? Jo minsann, en riktigt riktigt bra bok. En ny bok som jag hörde om på Förlagsdagarna. Författaren bor i Quebec och heter Jean-Francois Beuchemin. Han har skrivit en helt fantastisk bok. Trots att den har ett sorgligt och allvarligt ämne så var det att dricka varm choklad att läsa den. Den innehåller så mycket kärlek, värme och empati för livet att det kändes som ren medicin mot alla de dumheter man hör om i världen för tillfället. Boken handlar om hans bror och relationen till denne. När författaren var femton blev brodern sjuk i schizofreni. Brodern var då tretton. De har levt livet nära varandra och har en väldigt kärleksfull och förstående relation. Trots att författaren inte hymlar med hur svårt livet som sjuk är så är det inte det som präglar berättelsen. Texten är poetisk och lugn. När jag läste blev jag hoppfull på ett rent allmänt plan och jag tänkte att det finns bra mycket klokhet och kärlek i världen ändå.

 Nästa vecka ska jag bokprata för ett gäng treor och därför förbereder jag mig den här veckan genom att läsa barnböcker. Det finns så otroligt många bra barn- och ungdomsböcker och jag brukar nästan aldrig hitta något riktigt dåligt. Men igår läste jag en, väldigt älskad och läst bok, som jag blev besviket överraskad av. Det finns till och med en lärarhandledning. Anledningen till att jag aldrig läst den tidigare är för att det inte behövts. Den har levt sitt eget liv och hittat sina läsare.

Boken är "Klipptrollen", första delen i serien "Karma och Jonar" av den hemliga pseudonymen Zelda Falköga. Bilderna är inte heller imponerande tycker jag, fast jag vet att de är en av anledningarna till populariteten. 

De två barnen Karma och Jonar lever i varsin familj som är dödsfiender. Men när de möts av en slump i kampen mot klipptrollen, båda familjernas fienden, så blir de vänner. Det blir ett äventyr där det endast är genom att samarbeta som barnen lyckas rädda sina familjer. 

Historien i sig är det inget fel på. 

Men jag vet inte....

Kanske är det språket som känns fattigt och inte lyfter? Jag kommer att tipsa om serien trots allt eftersom jag är en medelålders bibliotekarie som inte alltid kan sätta mig in i vad som gör en bok bra för en nio, tioåring. Men ändå...