När jag cyklade hem från Folkets hus och föredraget med Håkan Juholt i tisdags kväll var jag lite uppihejsan och glad!

Det var så himla bra. Han pratade om demokrati och sedan fick vi ett antal roliga historier och bilder om jobbet som ambassadör på Island och i Sydafrika. Han berättade också om hur det gick till när han deltog i tv-serien "Spelet" vilket var rätt kul. I ärlighetens namn så har jag undrat hur han hamnade där... Har inte orkat se serien men har förstås hört om den. 

Dels bjöd Håkan Juholt mycket på sig själv och vi fnissade en hel del. Men sedan sa han otroligt bra saker om världsläget, demokrati och politik överlag. Han inledde med att han inte tänkte prata partipolitik och det var lite befriande. Alla vet förstås att han är socialdemokrat men genom att undvika partipolitiken så blev fokuset på allt det där som jag, och de andra som var där som det lät, cirka 120 personer, har saknat så länge. Jag har längtat så mycket efter att någon politiker ska prata solidaritet, om vart vi ska och inte tjafsa och försöka ta poänger från andra partier. Jag vill att valdebatten ska handla om de stora frågorna, visionerna och målen, inte vad bensinen ska kosta eller hur hårda straffen ska vara för barn från 13 år!

Och så har jag läst förstås...

Den här gången har jag läst "Jaga drömmar på Hedgehog Hollow" av Jessica Redland.

 Idag skiner solen och jag har letat fram vårgarderoben. Insåg att de flesta vår- och sommarkläderna är i Uppsala men jag ska väl klara mig de veckor som är tills jag kommer dit.

Ikväll blir det föredrag med Håkan Juholt om demokrati. Det ser jag fram emot.

Jag har läst "Bokcirkeln som återuppstod" av Kate Storey. Det är en feelgood som ser ut som de flesta andra feelgoodböckerna man hittar i hyllan. Men riktigt som andra böcker är den inte.

Grace är änka sedan ett år. Sorgen är brutal och hon kan inte se hur hon ska kunna gå vidare med sitt liv. Frank, hennes man, var en social, varm och kärleksfull människa och de hade ett mycket bra äktenskap. Grace har alltid gillat antikviteter medan Frank älskade böcker. 

I tio års tid deltog Frank i en bokcirkel som han varit med och startat men Grace har aldrig deltagit eller ens velat höra om den. 

Hennes barnbarn, Jude, föreslår dock att hon ska gå dit som ett sätt att träffa folk. Jude och hans mamma Rosie är mycket oroade för att Grace gräver ned sig i sorgen och vägrar träffa andra människor.

Till sist går hon dit och inser att varken bokcirkeln eller Frank var riktigt som hon trott. Hon får nya vänner och ett sammanhang. Hon hittar också Franks läsdagböcker och det visar sig att han insett han hade ADHD, precis som Rosie och Jude. Han har skapat en tyst bokcirkel, en trygg plats där man kan sitta och läsa utan att behöva prata (även om de naturligtvis pratar också...)

Den här boken borde alla läsa! Det är absolut en feelgood men det handlar om så mycket annat; att få vara sig själv, att ha ett sammanhang och att ingen människa borde behöva vara ensam.

Och det regnade...

 Långhelgen kan bara beskrivas som ljuvlig!

Vid midnatt i onsdags dök min lilla familj upp. På torsdagen åkte vi iväg så fort vi vaknade, vissa hann med mysmorgon, andra sov in i det sista, för att lasta ved. Regnet strilade ganska exakt hela tiden så det kändes att man jobbade. Men vi fick en supergod sopplunch av faster och sedan kunde sjuttonåringen ligga på vedlådan, elda och känna sig väldigt duktig resten av dagen.

Även fredagen bjöd på välbehövligt vårregn och innemys men på lördagen var det riktigt varmt och soligt. Jag och sonen målade en husvägg, T klöv ytterligare lite ved, pappa grejade i växthuset och min syster grävde som en mullvad på olika ställen i trädgården innan vi avslutade det hela med grillmiddag. 

Nu är det inte ens tre veckor kvar innan jag och pappa sätter oss på tåget för att åka och fira två av mina syskonbarn som tar studenten. Det går fort nu...

Jag håller på att planera när jag ska ha sommarsemester. Svårt att välja veckor när jag för första gången i livet kan välja fritt när jag vill vara ledig. I hela mitt arbetsliv har det varit oerhört styrt.

I onsdags tillbringade jag hela dagen på högstadiet med att tipsa om böcker, prata med elever och personal och köra tipsrunda. Jag var lite nervös innan men det gick jättebra! Kanske allt inte blev riktigt som vi tänkt oss men så är det ju alltid.

Jag har läst en "Hedgehog Hollow- bok", skriven av Jessica Redland, igen. "Bröllop på Hedgehog Hollow" är del 4 och småmysig precis som de andra delarna. Nu är det två böcker kvar i serien och jag ska ta itu med dem inom en snar framtid.

Rekommenderas varmt för den som vill ha feelgood med djup och gulliga djur!

 En kort liten hälsning innan jag börjar jobba.

Igår kom regnet! Det var minst sagt efterlängtat både av växter och människor. Efter några timmars sakta vårregn blev plötsligt lägdan ljusgrön. Och rabarbern som kommit upp med små röda knoppar utvecklade överraskande stora blad. Tydligen hade de bara legat och väntat på vatten. 

Nu har jag läst tredje delen i deckarserien om Julia Bird av Katie Gayle. Den heter "Mord på värdshuset". Det är aldrig mysigt med mord förstås men det här är ändå en väldigt mysig serie. Och Julia kan bara inte rå för att hon alltid blir inblandad i mordhistorier. Lite nyfiken är hon kanske och lägger sig i. Men kommissarie Hayley Gibson har lärt sig vid det här laget att man nog ska lyssna på Julia Bird för hon vet vad hon pratar om och gör sällan misstag.

Månadens dikt maj 2026

 Var det inte väldigt länge sedan jag bjöd på en Kristina Lugn-dikt? 

Jo, det tror jag allt... Så här kommer en. Tagen ur boken "Inte alls dåligt Efterlämnade dikter"

Prata inte om mig ibland

låt allting handla om mig

Släpp mig inte ur sikte

när jag är borta

 Det jag glömde nämna igår var att förutom allt pyssel i trädgården, mina joggingturer och bokläsning så var vi också iväg och lyssnade på första majtal. Numera är det så få personer tyvärr som deltar så att de har tagit bort demonstrerandet. I min barndom demonstrerade vi varje år i stort sett och det var en festlik och glad stämning. I Uppsala har jag demonstrerat kanske två gånger så jag skulle kasta sten i glashus om jag hade synpunkter på andras engagemang men visst är det lite synd att så få tar sig iväg. 

Inför årets val känns det viktigare än någonsin att vi vågar stå upp för våra åsikter och visar att den politik som hålls nu inte är okej. Jag tänker då på miljöhotet, utvisningar, hur man hanterar gängvåld och så vidare. Nu är jag inte helt nöjd med sossarna. Tycker att de har lagt sig alldeles för långt högerut när det gäller "hårda tag" och straffålder till exempel. Vad jag än tycker om partierna och deras politik så lever jag efter måttot att världen behöver omtanke, rättvisa, solidaritet (oh, detta bespottade och förbjudna ord) och empati. Det måttot gäller för mig på jobbet, hemma och i livet i stort sett och är ganska enkelt att leva efter egentligen. Jag ställer mig alltid frågan; hur skulle jag tänka eller känna om det där var jag eller någon jag älskar? Och då är det inte så himla krångligt. Det är också vad jag försöker lära mitt barn och alltid har gjort.

I förrgårkväll började jag läsa feelgoodboken "Folk vi träffar på semestern" av Emily Henry. När jag kom hem efter jobbet igår lade jag mig i soffan och fortsatte läsa och kunde inte sluta. Jag tyckte så mycket om den! 

Poppy och Alex är bästa vänner trots att de är varandras motsatser. Varje sommar åker de på en semester tillsammans och det är årets höjdpunkt för dem båda. Som Poppy uttrycker det, det är 95 % vänskap och 5% något annat. Men båda anstränger sig till sitt yttersta för att tränga undan det där andra. Vi läsare får följa med på alla deras olika semestrar och jag vet inte vad det är men jag älskar karaktärerna och deras relation. Det är otroligt romantiskt och kärleksfullt samtidigt som det inte är sliskigt. Lite roligt, lite sorgligt och jag önskar inget annat än att de ska förstå hur självklart det är att de hör ihop. 

Upptäckte just att den finns som film på Netflix. Det får bli helgens nöje att se!

 Ny månad, ny energi.

Nu är äntligen den tiden kommen när jag känner att kroppen värms upp av lite mer vårenergi. I helgen har jag krattat, klippt gammalt ris och gräs med sekatören. Jag har till och med joggat vid två tillfällen. Just det låter kanske mer ambitiöst än vad det är. På grund av mina onda knän så är jag väldigt försiktig och joggar absolut inte i nedförsbackar för det tycker mina knän INTE om.

Men bara det att mina nya gympadojor  och träningstights åkt på vid två tillfällen är en bedrift. Och trots att jag är väl medveten om den där goda spiralen, ju mer man tar sig för desto gladare blir man, så är det nästan omöjligt att ta sig för saker under vintern.

Har också läst ganska mycket. Under ett par veckor har jag haft otroligt ont i axlarna, min kropp förråder mig på så många plan nuförtiden, och efter olika teorier har jag nu kommit fram till att jag nog ägnat alltför många timmar åt att sitta i en för all del skön men kanske lite oergonomisk ställning i soffan med min stickning.

Så i helgen har jag läst lite mer i stället. Två deckare blev det.

"Rävlystnad" av Solveig Vidarsdotter är den tredje deckaren som utspelar sig i Gäddede, fast den här gången är det i Blåsjön allt händer. Det är påskhelg och Blåsjön är full med turister som bor på det nybyggda (påhittade) hotellet. En ung kvinna hittas mördad i snön och det finns en del misstänkta eftersom Noomi, som offret heter, var en engagerad aktivist som kämpat för fjällrävar och naturen.

Av de tre böckerna var nog den här bäst. Och inför detta inlägg så lovade jag mig själv att ta av de kritiska glasögonen och bedöma boken utifrån neutrala och positiva glasögon i stället. Om jag gör det så anser jag att det är en ganska stabil deckarserie som absolut är i samma klass som många av de andra deckarna jag läst de senaste åren. 

I höst ska den fjärde delen komma, efter typ tio års uppehåll. Jag är lite förväntansfull var den kommer att ta vid? Blir det där "Rävlystnad" slutade eller hoppar författaren fram i tiden?

Min andra bok är "Mord på en byfestival" av Katie Gayle, den tredje deckaren om den nypensionerade socialarbetaren Julia Bird som flyttat till en liten by, råkat skaffa en labrador, Jake, och inte kan låta bli att reda ut mord.

Polisen Hayley är inte så nöjd med Julias förmåga att alltid lägga näsan i blöt, men är nog samtidigt inte helt missnöjd med att fallens lösning ofta blir möjliga av just samma anledning.

Den här serien är mysdeckare på hög nivå och här jag absolut inga problem med brister i logik och sannolikhet.

Lite onsdagspoesi att minnas

 I morse när jag tittade ut så snöade det och var vitt på marken. Typiskt april. Och samtidigt som man inte är så sugen på snö just nu så är det trots allt lite skönt när vädret beter sig precis så tråkigt som man ska kunna förvänta sig för årstiden.

Annars så vaknade jag lite förväntansfull. Idag ska jag träffa en förskoleklass!

Som jag har saknat mina sexåringar. Jag ska högläsa en av mina favoritbilderböcker "Aldrig i livet!" av Beatrice Alemagna. Den passar alltid så bra när man ska läsa för förskoleklasser och ettor eftersom den handlar om att börja skolan och det är ett mycket färskt minne när man är sex eller sju år.

Sedan vill  jag också ge er en dikt ur "Korsdragspoesi För dig som famlar" av Pia Eriksson. Jag har skrivit om boken förut men jag vill minnas en av hennes dikter för att kunna hitta och läsa den för ett gäng högstadieelever.

Kära elev.

Du som kämpar i motvind med betyg,

vänner och att få ordning på det som är du.

Du som stundtals tappar lust och riktning.

Som är kär eller sårad.

Du som är tyst när någon är elak.

Som biter ihop . Håller. Håller ihop.

Kära elev.

Du som kämpar med dina betyg.

Du som ideligen har prov och läxor

både bakom och framför dig.

Minns att när du går vilse bland 

känslorna,

så kommer du att hitta rätt. Till slut.

Bär med dig självrespekten när du rör dig framåt.

Känn in dina gränser och stå modigt kvar

vid det som är du när livet drabbar dig.

Kära du.

Det är en klurig tid. Den du är i nu.

Måhända den klurigaste av alla.

Allt på en gång-tiden.

Viska mjuka ord nog högt att du hör,

se vad du kan och dröm stort, högt och långt.

Minns att det som är nu,

kommer det inte alltid vara.

Betyg är viktigt, men så också din hälsa,

självkärleken och livslusten.

Du får betyg,

men du som människa värderas inte av dem.

Det är bara ett av alla sätt att mäta

kunskap.

Det säger inget om vem,

hur eller vad du är värd.

Värdera dig, kära du.

Värdera dig högt.

 Det som upptar mina tankar allra mest om helgerna just nu är fåglarnas (och ekorrarnas) vårbestyr. Man skulle kunna sammanfatta det hela med att

"love is in the air..."

Pappa har haft ett fågelbord utanför köksfönstret hela vintern och där har jag följt  ekorrar, domherrar, talgoxar,  och en hel del andra fåglars liv. Jag tycker mig se att olika fåglar har olika personligheter. Vissa domherrsfruar kan vara otroligt bossiga och kör med sina stackars herrar. Talgoxarna blir väldigt upprörda när inte frukosten är på plats vid rätt tid och det har hänt flera gånger att jag har gått förbi, på väg till morgonkaffet, och känt av en stel stämning och ett antal talgoxar som sitter och stirrar på pappa genom fönstret. När jag har uppmärksammat det för min far har han skuldmedvetet skuttat upp från sitt korsord och joggat ut med frukostfröna. och därmed har ordningen blivit återställd och vi kan alla ta itu med våra frukostar. 

För några veckor sedan, kanske någon vecka före påsk, så drabbades ekorrarna och fåglarna av vårkänslor. Vi har en väldigt gullig liten rödsvansad ekorrhona, tror vi alla fall, som har haft det lite jobbigt med de större gråsvansade ekorrgubbarna. Jag förstår dem och kan mycket väl förstå att om man är en ekorre med vårkänslor så är hon oemotståndlig. De har jagat varann i full galopp över snödrivorna, eller ja, det är mest honan som blivit jagad då. Till slut har man kunnat se att hon fått nog och dykt ner under vinbärsbusken.

Fåglarna har plötsligt börja göra krumsprång i luften, jagat varandra och gjort intressanta parflygningar som skulle platsa på vilken cirkus som helst.

Och koltrasten ska vi inte tala om. En morgon hade hanen fått fnatt och struttade runt på gräsmattan samtidigt som han slängde små pinnar och löv omkring sig. Honan syntes inte till just då men satt kanske i närheten och suckade imponerat?

Kråkor och skator har också flirtat ohämmat och typiskt nog har dessutom kråkorna satt igång med att stjäla kvistar igen från skatboet utanför köksfönstret. En påsk för ett par år sedan var det fullskaligt krig mellan kråkor och skator när kråkorna stal kvistar ur det där boet. Men BARA när skatorna såg. Kan det bli mer retsamt än så?!

Ja, det måste vara väldigt jobbigt att vara kärlekskrank fågel just nu.

Fågelbordet är nedtaget för säsongen nu och det har också rört upp en hel del känslor. VARFÖR??? undrar talgoxarna upprört.

Hm, har jag läst något på sistone? Jo minsann, en riktigt riktigt bra bok. En ny bok som jag hörde om på Förlagsdagarna. Författaren bor i Quebec och heter Jean-Francois Beuchemin. Han har skrivit en helt fantastisk bok. Trots att den har ett sorgligt och allvarligt ämne så var det att dricka varm choklad att läsa den. Den innehåller så mycket kärlek, värme och empati för livet att det kändes som ren medicin mot alla de dumheter man hör om i världen för tillfället. Boken handlar om hans bror och relationen till denne. När författaren var femton blev brodern sjuk i schizofreni. Brodern var då tretton. De har levt livet nära varandra och har en väldigt kärleksfull och förstående relation. Trots att författaren inte hymlar med hur svårt livet som sjuk är så är det inte det som präglar berättelsen. Texten är poetisk och lugn. När jag läste blev jag hoppfull på ett rent allmänt plan och jag tänkte att det finns bra mycket klokhet och kärlek i världen ändå.

 Nästa vecka ska jag bokprata för ett gäng treor och därför förbereder jag mig den här veckan genom att läsa barnböcker. Det finns så otroligt många bra barn- och ungdomsböcker och jag brukar nästan aldrig hitta något riktigt dåligt. Men igår läste jag en, väldigt älskad och läst bok, som jag blev besviket överraskad av. Det finns till och med en lärarhandledning. Anledningen till att jag aldrig läst den tidigare är för att det inte behövts. Den har levt sitt eget liv och hittat sina läsare.

Boken är "Klipptrollen", första delen i serien "Karma och Jonar" av den hemliga pseudonymen Zelda Falköga. Bilderna är inte heller imponerande tycker jag, fast jag vet att de är en av anledningarna till populariteten. 

De två barnen Karma och Jonar lever i varsin familj som är dödsfiender. Men när de möts av en slump i kampen mot klipptrollen, båda familjernas fienden, så blir de vänner. Det blir ett äventyr där det endast är genom att samarbeta som barnen lyckas rädda sina familjer. 

Historien i sig är det inget fel på. 

Men jag vet inte....

Kanske är det språket som känns fattigt och inte lyfter? Jag kommer att tipsa om serien trots allt eftersom jag är en medelålders bibliotekarie som inte alltid kan sätta mig in i vad som gör en bok bra för en nio, tioåring. Men ändå...

Serien om Ruth Galloway och Harry Nelson av Elly Griffiths

1.  Flickan under jorden
2. Janusstenen
3. Huset vid havets slut
4. Känslan av död
5. En orolig grav
6. De utstötta
7. De öde fälten
8. En kvinna i blått
9. Dolt i mörker
10. Den mörka ängeln
11. En cirkel av sten
12. Irrbloss
13. Nattfalkarna
14. Det låsta rummet
15. Den sista utgrävningen

Tror kanske inte att någon same kommer att rösta på Ebba

 De senaste åren har jag det väldigt svårt med nyheterna på tv. Nuförtiden ser jag det mesta på SVTplay. Men Rapport försöker jag pricka in varje kväll på rätt tid. Men som sagt var, det är plågsamt. Det mesta är krig, miljöförstöring och en galen regering som inte bekymrar sig det minsta för de mindre bemedlade eller vad som händer med jordklotet. Kan man gräva ut en urangruva vid Storsjön så vill de det. Att det kan förstöra levnadsmiljön för djur, människor och natur i århundranden spelar ingen roll. Hade det varit vid deras egen sommarstuga hade det nog varit annorlunda. 

Jag tänker inte ens gå in på fler idiotiska  beslut, dels vet ni ju, dels skulle det bli mitt i särklass längsta inlägg någonsin.

Men igår tror jag faktiskt att Ebba Busch slog något slags lägstarekord, till och med för att vara henne. Hon vill att antalet renar i Sverige ska minska och att staten ska ta över marken som samerna nyttjar idag. Hennes argument var att samerna har för mycket makt över de platser där de idkar renskötsel. Det ska bli mer "rättvist".

 Lyssna på inslaget här

Klippet jag har lagt in här kommer inte från Rapport utan från Sverige idag.

Eftersom det här är en bokblogg och ingen politikblogg så hoppar jag raskt till något helt annat. Dagens bok är också egentligen helt opassande och knasig för sin årstid. Den har legat i högen sedan i julas och inspirationen att läsa den var väl sådär. Men jag skulle ju aldrig skippa att läsa en bok i högen bara för att det är fel årstid. Så nu är det gjort. Boken heter "Julrevy i Jonseryd och andra berättelser" av Klas Östergren.

Den består av åtta noveller, den sista som också gett boken sin titel är väl mer en kort roman på drygt 130 sidor. Det är ofta lite obekväma berättelser som utspelar sig i jultid. Jag har nog ingen favorit direkt men "Ge mig lite sodavatten" tyckte jag var alldeles för pladdrig. Den utspelar sig på en pub och är ett samtal mellan ett gäng alkoholister i stort sett. För många ord...

Månadens dikt april 2026

 Så är det fredag och jag har läst lite poesi.

I åratal har jag följt Instagramkontot "Korsdragspoesi" och nu har jag sent omsider upptäckt att den finns som bok också. Den kom 2023 och heter "Korsdragspoesi För dig som famlar" Poeten bakom dikterna är Pia Eriksson. Genom bokens texter förstår man att det finns mycket smärta och trauma som grund och att hon skrivit för att överleva. Vissa av dikterna och de längre texterna som finns i boken är väldigt svarta och sorgliga men det finns också mycket livsvisdom fångat i några få ord.

Somliga möter vi för att visa oss nya vägar,

andra för att påminnas om hur långt vi har gått.

Även ett väldigt litet

lågmält beröm gör

skillnad för en

kantstött självbild.

Viska mjukt så att du hör.

Min hjärna känns fortfarande snorfylld med bomull i kanterna. Jag har jobbat den här veckan men inte med någon större entusiasm. Är så himla trött hela tiden. Igår efter jobbet var det så otroligt fint väder att jag var på väg ut på promenad efter middagen, funderade till och med på att hälsa på en kompis. Men så blev jag sådär trött och kände mig vissen så det blev ingen promenad. Ikväll är det Filmstudio med säsongens sista film och det ska jag gå på.

Jag har läst mycket men inte bloggat så nu ska jag försöka sammanfatta min läsning.

I höst kommer den fjärde delen i Solveig Vidarsdotters deckarserie som utspelar sig i Gäddede. När böckerna var nya för mer än tio år sedan så läste jag de två första. Det var kul läsning även om jag hade synpunkter på vissa saker, hur författaren beskrev tjocka, förståndshandikappade och så. Nu har jag läst om den andra delen "Nässelvrede" och åren har på ett sätt gjort mig mildare i min dom men jag vänder mig fortfarande mot de där beskrivningarna. Nu tänker jag att författaren vill ge karaktärerna röster och visa deras svagheter och fördomar. Men om det är fallet så opponerar jag mig mot att bara för att man kommer från en glesbygd i norr så ska folk vara fördomsfulla. Och vad är poängen egentligen med att föra fram det där tankesättet överhuvudtaget i en deckare? Äh, jag vet inte.

Jag har för mig att när jag skrev om det här i bloggen förra gången, för många år sedan så konstaterade jag också att det fanns en stor möjlighet att jag var extra kritisk eftersom jag är väl bekant med miljön, platsen och till viss del författaren även om jag inte känner henne alls.

Nåväl. Ska ge mig på del tre också så att jag är redo när del fyra kommer. Man måste ju ändå läsa när den har den lokalanknytningen. Det ska också bli spännande om Solveig Vidarsdotter och hennes karaktärer har blivit lite mer fördomsfria under åren.

Jag har också blivit färdig med alla böckerna om Ruth Galloway och Harry Nelson.

I ärlighetens namn var det med lite sorg jag avslutade sista boken. Allt slutade bra förstås. Ruth och Nelson är som gamla vänner som man tappar kontakten med. Jag vill veta hur de har det! Vad som händer!

Själva deckarmysterierna var bra men den stora behållningen var ändå karaktärerna. Ruth och Nelson men också Clough, Judy, Cathbad och Kate... 

Jag älskar Ruth och Nelson som är både roliga, smarta mycket speciella och fulla av fel och brister som de inte direkt döljer för omvärlden. 

Precis som i Vidarsdotters böcker så upptas en stor del, speciellt i början av serien, av att Ruth tänker mycket på sin övervikt och hur hon ter sig i andras ögon. Det är väl egentligen min enda negativa synpunkt. Jag förstår poängen med att skildra en persons nojor för at man ska förstå karaktären. Men man måste inte hamra in det hundra gånger i läsaren för att hen ska fatta.

De sista böckerna i serien lyssnade jag på eftersom jag inte stod ut med att vänta på dem från biblioteket.

Dolt i mörker (del 9)

Den mörka ängeln (del 10)

En cirkel av sten (del 11)

Irrbloss (del 12)

Nattfalkarna (del 13)

Det låsta rummet (del 14)

Den sista utgrävningen (del 15)

Min enda synpunkt på ljudboksinläsningen är att uppläsaren uttalar Cathbads namn son Caba vilket jag anser vara fel och vid ett tillfälle i en av de första böckerna hör en person fel på namnet och tror att han heter Cuthbert vilket styrker min tes.

 Jag hoppas att  ni alla haft en mycket bra påsk!

Det har jag, trots att en rejäl förkylning överföll mig i slutet av helgen och nu har jag legat hemma ett par dagar.

Men, men avslutar veckan med att jobba. Vill bara lite snabbt tipsa om en ungdomsbok som jag läst under veckan.

"En förtrollad värld" av Annika Thor och Susanne Marko är en biografi i romanform om Selma Lagerlöf som ung. Dels får man historier som utspelar sig i barn-och ungdomen och som präglade Lagerlöf och hennes författarskap och sedan kommer "Gösta Berlings saga", "Herr Arnes penningar" och "En herrgårdssägen" i sammanfattade och ganska lättlästa versioner. Tanken med boken är att väcka ett intresse och kanske inspirera till att vilja veta mer. Klart läsvärd och jag kommer att köpa den till mitt skolbibliotek.

En pryd skolbibliotekaries moraliska dilemma

 I fredags när jag gick från jobbet tänkte jag lite hoppfullt att efter påsk är det nog dags att ta fram cykeln. Då var det fläckar med is och snösörja längs vägen.

I söndags när jag kom tillbaka från pappa insåg jag att jag skulle kunna ta fram cykeln nu. Alla fläckar var borta och asfalten var torr och fin.

Egentligen tänkte jag cykla redan idag men jag tänkte att jag skulle behöva försäkra mig om jag inte har punka eller så och då är inte morgonen med dess stress det bästa tillfället. Så det kanske blir att jag kollar ikväll i stället.

Nu är det den här veckan att jobba och sedan har jag tagit påsklov. Min familj kommer inte förrän nästa onsdag eftersom sextonåringen, som blir sjutton om en vecka, inte kan tänka sig att vara utan kompisarna alltför länge. Lite synd är det nu när jag kommer att vara ledig men jag hoppas på fint väder så att jag kan sitta i en snöhög, läsa och lapa sol så då blir det härligt ändå.

Pappa lyckades sparka igång skotern i helgen så nu kan man åka på utflykt också med lite mer packning (ved, fika, liggunderlag...).

"Deep end" av Ali Hazelwood är en romantisk ungdomsbok. Utan att säkert veta så gissar jag att den förekommer på Booktokkonton. Jag blir lite förvånad, och samtidigt inte, över att i princip alla ungdomsböcker nuförtiden innehåller så mycket sex. Och det är inte den romantiska typen av sex som jag läste när jag var tonåring utan det är strypsex, som i boken Hooked av Emily McIntire, eller som i den här där utgångspunkten för de unga huvudkaraktärerna är att de börjar träffas för att båda gillar hårt och våldsamt sex. Nu blir de förstås kära i varandra och boken handlar om mycket annat men ändå. Den här typen av sexbeskrivningar känns väldigt främmande för mig och jag känner mig lätt som en en pryd tant. 

Jag har läst en del Booktok-böcker för att jag tänker att jag ska boktipsa när när jag träffar högstadiet. Men det verkar svårt att hitta böcker som jag faktiskt känner mig bekväm med att tipsa om. Det är inte det att jag inte kan prata om sex och även sådant här sex men på något plan vill jag inte göra mig skyldig till att tonåringar läser om strypsex.

Däremot skulle jag gärna ha en bokcirkel där vi kan diskutera sådan här böcker för min övertygelse är att svåra ämnen alltid mår bra av att pratas om. Jag tror inte heller att det är nya ämnen för dem egentligen. Hänger man på internet så har man nog stött på det mesta. Så, jag vet inte, kanske smyger jag med de här böckerna i högstadiets bokdeposition och hoppas på samtal i efterhand?

 

Ibland ramlar man över böcker, tänker att det här verkar spännande, och sedan inser man inte att man ramlat ner i ett slukhål och får kämpa tappert för att ta sig tillbaka. Nu låter detta extremt dramatiskt och jag kanske överdriver bara en aning. Men helt fel har jag inte. Allt började med att jag hittade boken "Silverboken" av Gull Åkerblom och hann läsa cirka en och en halv sida innan jag insåg att det inte var första delen. Av någon anledning underlät jag att kolla det innan. Jaha, eftersom det var spännande redan från början så fortsatte jag läsa och tänkte att jag väl får ta del ett efteråt. Del ett fanns bara i magasinet på biblioteket visade det sig... Den har jag faktiskt fortfarande inte hunnit läsa av olika anledningar. Den heter "Silverkniven". Del tre, "Silverkällan", fanns överhuvudtaget inte på vårt bibliotek, inte i Uppsala och inte på någon ljudbokstjänst. Men som den bäga (envisa) människa jag är så gav jag inte upp utan fjärrlånade boken. Den finns på två(!) bibliotek i hela Sverige. Jag har läst den och det var värt allt besvär. Och jag har den första boken på nattygsbordet och kommer att läsa den snart. För trots att jag vet hur allt ska sluta så tycker jag om stilen som boken är skriven i och jag har ett behov av att få veta hur allt började. Gull Åkerblom är en författare från min barn- och ungdom och de här böckerna har ett antal år på nacken. Mitt bibliotek kommer att gallra de två böckerna som finns här efter att jag har upplyst dem om att det inte finns någon chans att en högstadieelev, som ju serien riktar sig till, kommer att gå igenom samma process som jag bara för att få läsa dem. Det är synd för det är riktigt bra böcker som jag tror skulle tilltala rätt många om de gav dem chansen. Kanske en nyutgivning med nya omslag?

Månadens dikt mars 2026

 På bokrean slog  jag till med en bok med Edith Södergrans dikter. När jag skulle välja vilken jag skulle ta som månadsdikt så planerade jag först att välja en lite mer okänd, åtminstone för mig, men slutligen landade jag i en av de där jag älskade som tonåring.

Dagen svalnar...

I

Dagen svalnar mot kvällen...

Drick värmen ur min hand,

min hand har samma blod som våren.

Tag min hand, tag min vita arm,

tag mina smala axlars längtan...

Det vore underlig att känna,

en enda natt, en natt som denna,

ditt tunga huvud mot mitt bröst.

-Edith Södergran-

Ur Samlade dikter

 Min stora fundering är just nu hur mycket snö det kommer att finnas kvar på påsklovet? För oss handlar påskhelgen om uteliv, att sitta i ett vindskydd eller på en snöhög, elda, pimpla (fisk) och njuta av vårvintern. Förra året var i princip all snö och is borta och den traditionella pimpeltävlingen fick ställas in. Förhoppningsvis blir det inte så illa i år men om det kommer ett rejält vårregn så vete sjutton...

Nåja, den som lever får se...

Pappa rekommenderade en bok som jag nu har läst. Som han sa, en helt galen bok som förklarar en hel del.

"Netanyahus" av Joshua Cohen är en roman med verklighetsbakgrund som utspelar sig 1960 i Corbin College i delstaten New York där historikern Ruben Blum får i uppdrag att vara värd till Ben-Zion Netanyahu som eventuellt ska anställas på universitetet. Ruben Blum är universitets ende jude vilket nog är anledningen till uppdraget. Det visar sig att det inte bara är den smått galne Netanyahu som dyker upp utan också hans fru och tre söner, varav en är Benjamin. Besöket spårar snabbt ur och jag kände mig bitvis svettig av allt som hände.

Jag vet inte hur jag ska beskriva handlingen utan citerar i stället baksidestexten.

Den kritikerhyllade och Pulitzerprisbelönta "Netanyahus" är en roman om judisk identitet, amerikanskt universitetsliv och om politiska utopier och tragedier. Med drastisk humor och ett språk som forsar fram över sidorna får Joshua Cohen 1900-talets historia att mullra på ett helt nytt sätt.

 Måndag morgon och jag är tillbaka i vardagen igen.

Resan hem igår blev mer dramatisk än jag räknat med. Vi kom fram till Östersund mer än 70 minuter sent. Av någon outgrundlig anledning stod vi bland annat i över en halvtimme i Kilafors, kan inte ens erinra mig att vi någonsin stannat där förut.

I alla fall, den långa entimmesväntan på bussen i Östersund förvandlades till stress och tvekan om jag överhuvudtaget skulle hinna med. Tågvärden lovade att ringa och be bussen vänta in mig (i ungefär tre minuter). Jag kände mig lugnad. Hoppade av tåget, konstaterade att bussen stod där, sprang med packningen svängandes runt mig och fick se bussen åka iväg!

Den bitterheten som infann sig är svår att beskriva...

Ringde bussbolaget för att fråga om det var DEN bussen som just åkt och jo det var det. Så då ringde jag SJ och förklarade situationen. Av erfarenhet beställer jag alltid resplus för då är SJ ansvarig för att man ska ta sig hela vägen. Jag fick beställa taxi som skjutsade hem mig till dörren, tack och lov. Nu är den enda spänningen kvar att jag fick lägga ut för taxiresan, drygt 3600 kronor, och har skickat in anmälan om ersättning. Så det är bara att hoppas att det fungerar. Trevlig taxichaufför var det i alla fall och han tyckte nästan att det var genant att ta betalt när det blev så dyrt.

Jag har plöjt ytterligare några Ruth Galloway-deckare av Elly Griffiths; "De utstötta", "De öde fälten", och "En kvinna i blått". Efter alla delar jag läst under relativt kort tid kan jag bara konstatera att än har jag verkligen inte ledsnat!

   

 Här sitter jag i Uppsala, lyssnar på en podd om forskning inom biblioteksväsendet och tittar samtidigt ut genom fönstret. Det är som att solen vill titta fram men förmår sig inte riktigt. Det är härligt att vara i storstan några dagar. Ibland behöver jag påminnas om att jag inte bara är en skolbibliotekarie, dotter och brorsdotter utan också har ett annat liv. Igår var vi på Kulturhuset och lyssnade på 

Oskar Danielsson

Det var en helt fantastisk konsert! Låtarna var bra, men hans mellanprat gjorde halva showen. Hans humor passade oss perfekt och igenkänningen var större än vad vi vill erkänna.

Att nära själen med bra musik får mig att öppna ögonen och plötsligt känna livsandarna återkomma.

Ikväll ska jag träffa en av systrarna och ta en öl. Imorgon tänker jag eventuellt inte gå längre än till brevlådan för då kommer jag nog att vara ganska trött. Och på söndag är det tåget tillbaka norrut. Tur att det snart är påsklov så att jag inte behöver sakna familjen alltför länge.

Idag får ni mina senaste ljudböcker.

Att åka tåg gör att jag hinner plöja några böcker i lurarna.

"När döda talar" är den senaste Jonas Moströmdeckaren om "Den unga Natalie Svensson". Egentligen gillar jag inte riktigt den serien men jag har ju den där fixa idén att alltid avsluta en serie så vad jag gör man...Tydligen slutar man inte lyssna i alla fall.

"Agneta Horn Ett liv i trettioåriga krigets skugga" av Karin Milles bygger på en dagbokssamling som Agneta Horn själv skrev, ovanligt med en kvinna som skrev om sitt liv under den här tiden. Rätt intressant ur ett historiskt perspektiv.

"De rödhårigas förening" är en Arthur Conan Doyledeckare om Sherlock Holmes. När jag började lyssna insåg jag att jag redan läst den för några år sedan men då som en lättläst barnversion. Ändå en ganska underhållande historia.

I tre dagar har jag ägnat kvällarna åt att lägga upp en ny stickning, en kjol i alpacka. Min känsla är att den kommer att bli fantastisk. Om jag någonsin kommer förbi resåren vill säga. Jag har lagt upp och stickat cirka tre centimeter och upptäckt att jag tagit ihop den snurrad, repat och börjat om. För den oinsatte så stickas den runt. Man börjar med att lägga upp alla maskor och sedan tar man ihop den första och den sista så att man sedan kan sticka runt. Anledningen till denna uppenbarligen omöjliga uppgift misstänker jag beror på många maskor (som kan snurra sig) och lite snurrig kabel på rundstickan. I tisdags kväll lyckades jag ÄNTLIGEN och kunde börja sticka samma resår för sjunde gången och det är inte ens en överdrift, jag räknade. Så nu är jag lite manisk och vill bara sticka hela tiden.

Men, men jag har också läst. "Hemma där hjärtat finns" är Jenny Colgans senaste och del 3 i hennes serie som utspelar sig i den skotska övärlden. 

Huvudpersonerna är Janey, med det något ovanliga yrket audionom (i feelgoodböcker) och hennes dotter Essie som jobbat i finansvärlden i flera år  i Edinburgh. Essies arbetsplats flyttar till Bern och hon förlorar jobbet. Hennes enda alternativ blir att lämna storstan och pojkvännen och flytta hem till mamma i det lilla samhället Carso. Mamma och dotter har ingen enkel relation. Essie har alltid anklagat Janey för att föräldrarna skildes och Janey verkar aldrig kunna göra något rätt.

Det är en rolig bok. Jag har faktiskt fnissat högt för mig själv flera gånger. Och som så ofta är det med roliga djur, i det här fallet hundvalpar.

Kanske är det inte min favoritbok av Colgan men jag är ju aldrig missnöjd med hennes böcker. Eller nja, någon gång har jag kanske inte varit helt nöjd...

Pedagogisk litteratur

   

Idag vill jag tipsa om några nya böcker som handlar om hur man kan jobba med läs- och skrivinlärning samt MIK i skolan (MIK= Medie och InformationsKompetens).

Easy Peasy är ett nytt förlag som ger ut lättläst och de har en serie med snabbläst pedagogisk litteratur. Egentligen tycker jag att det är sorgligt att även lärare behöver snabblästa böcker men okej, är det vad som krävs för att få pedagoger att vilja utveckla sin kompetens så får det väl vara så.

Böckerna jag skaffat till skolbiblioteket är "OM läsfrämjande arbete" av Maria Heimer, "OM läsning i skola och hemma" av Jonna Bruce, "OM att resa med litteraturen" av Karl Ågerup, "OM den gemensamma läsningen" av Jenny Edvardsson, "OM högläsning på högstadiet och gymnasiet" av Jenny Edvardsson samt "OM MIK av Maria Heimer".

En lite mer omfattande väldigt matnyttig bok som jag också gärna tipsar om är "Barns och ungas läsning Efter den första läsinlärningen" av Jenny Edvardsson som inleds med en teoridel med olika metoder som används vid träning av lässtrategier och varför lästräning är betydelsefullt även för äldre elever och sedan olika praktiska tips på hur man använder de olika metoderna.

Ganska ofta när jag möter lärare och andra pedagoger för den delen så önskar jag att de drevs lite mer av en önskan att förkovra sig i det där med läsning...

 

Igår startade bokrean och jag shoppade litegrann. Kunde ha köpt mer men försökte ändå hålla mig i skinnet. 

Utbudet var faktiskt också minimalt jämfört med storstädernas rea som jag ändå är mer van vid nuförtiden.

Den enda boken jag hade tänkt ut i förväg var Fredrik Backmans "Mina vänner".

Jag har aldrig läst något av honom och det känns som att det verkligen är på tiden att ta itu med det.

"Himlen nära" av Lo Dagerman har jag tänkt läsa sedan den kom. Lyssnade på en intervju med Lo Dagerman på Lundströms bokradio 2023 och tyckte att historien om hennes föräldrar; Stig Dagerman och Anita Björk var fascinerande. Så när jag snubblade över boken på rean så kunde jag inte låta bli.

En lite stickbok halkade med hem men när jag bläddrade igenom den så hittade jag bara ett par intressanta mönster. Vi får se hur mycket nytta av den jag får.

Köpte "Samlade dikter Edith Södergran" också. Jag har alltid gillat Ediths dikter och har någon av hennes diktböcker sedan förr. Får väl bara hoppas att det inte är samma...

Slutligen behövde jag också ett seriealbum av Berglin, egentligen behöver jag alltid Berglins seriealbum.

Så till det lästa.

En bok som jag vet att många av mina läsande högstadieelever har tyckt mycket om genom åren är "Hanna Mendels chans" av Suzy Zail. Jag har av någon anledning inte läst den själv, ytterligare en sådan där bok som skvalpat genom åren på "att läsa-listan". Men nu var det dags. Och jag förstår fullständigt varför tonåringarna gillar den! Fruktansvärd, men gripande! Hanna är 15 år när hon och familjen tvingas iväg från gettot i hemstaden Debrecen. Med de vedervärdiga godsvagnarna vi har hört om fraktas de till Auschwitz. Vi får leva med Hanna och hennes syster Erika i lägret under ett och ett halvt år ungefär, de kommer dit 1944. Innan de hamnade i Auschwitz hade Hanna kommit in på musikkonservatoriet och planerade att bli konsertpianist. Det blir hennes räddning i lägret då hon får i uppdrag att spela varje dag för en nazikommendant. Hon får någon grönsak, brödkant och tillbringa tid inomhus. Hon träffar också kommendantens son Karl, egentligen en fiende men som inte är som de andra nazisterna.

Detta är en bok som jag kommer att rekommendera alla!

Damma av 2026

Januari

1. Systrar, bröder & andra problem (Kalle Lind)

2. Älven (Rosa Liksom)

Februari

3. Bokbindaren i Oxford (Pip Williams)

4. Övre port, nedre port (Geir Gullikson)

Mars

5. Netanyahus (Joshua Cohen)

April

Maj

Juni

Juli

Augusti

September

Oktober

November

December

Så är sportlovet för vårt barn slut. Han hade några fantastiska dagar i Sälen med kusinerna. Det var lite kallt i backarna med det var också det enda som inte var bra.

Nu är det ju lov i andra delar av Sverige under de kommande två veckorna och just nu är min kusin med familj på besök i byn. De bor i Stockholm i vanliga fall.

I söndags var det första vårvinterdagen hos oss. På eftermiddagen droppade det från taket och småfåglarna började kvittra energiskt från ingenstans. Jag satt på bron och läste och kände hur kroppen och själen fylldes med energi. Nu stundar strålande tider då man förhoppningsvis kan vara ute på sjön, elda och känna livsandarna komma tillbaks. Min T är aningens bitter över hur mycket vårvinter jag kommer att få i år till skillnad mot honom. Det brukar sällan bli så mycket sådant i Uppsala.

Även idag verkar vi få en solig dag.

I eftermiddag ska jag ta en tur på bokrean. Inte för att jag behöver böcker men det är ändå som att jag behöver böcker...

"Övre port, nedre port", skriven av Geir Gulliksen är en familjehistoria som startar på 50-talet i ett litet norskt samhälle när Gladys blir gravid som 18-åring. Hon gifter sig med barnafadern Gunnar, men redan från början visar det sig inte vara det bästa valet.

Hon och Gunnar får så småningom tre barn som alla växer upp med sviter av barndomens händelser. Berättaren är den yngste sonen som i nutid återvänder till hemorten när Gladys ligger för döden.

Jag tyckte boken var bra men blev inte hänryckt och fångad. Ibland tror jag att det manliga författarperspektivet gör att jag har svårt att ta till mig. Fast det är mest en teori.

Jag fortsätter också med deckarserien om Ruth Galloway. Nu har jag läst den femte delen "En orolig grav". Författare är Elly Griffiths

Nu har jag min T här och vi sitter hemma hos pappa vid varsin dator och jobbar. Jag har suttit och filat på min skolbibliotekarieplan, som jag trodde var färdig men plötsligt har rektorerna vaknat och kommit med önskemål på texten. 

Igår var det fettisdag och pappa bjöd på kams och semla. Det var ett förskräckligt uffande och puffande hos oss alla efteråt. Jisses vad man blev mätt!

Ute är det bara -12.7 grader just nu så jag funderar på om det kanske blir en lunchpromenad över sjön fram och tillbaka. Vi får se.

Vårt barn har det härligt i Sälen  även om det verkar vara lite kallt i skidbackarna. 

Jag har läst den andra boken av Pip Williams som utspelar sig i Oxford.

"Bokbindaren i Oxford" utspelar sig under första världskriget och i samma värld som den första boken "De förlorade ordens bok".

Här handlar det om Peggy och hennes tvillingsyster Maud. De jobbar på kvinnoavdelningen på Oxfords bokbinderi och har gjort så sedan de var tolv år (tror jag). Deras mamma är död och Peggy har ansvaret för Maud som är speciell, min egen diagnos på henne är autism. De bor på en liten båt som översvämmas av böcker. Peggy drömmer om att studera. Universitet ligger alldeles bredvid bokbinderiet och litteraturen de binder tillhör det. Men föreståndarinnans ständiga mantra till Peggy är att

-du ska binda böckerna inte läsa dem!!!

Kriget kommer, de flesta män far iväg och i stället kommer det flyktingar. Kvinnorna får möjlighet att hoppa in och jobba i de traditionellt manliga yrkena och Peggy och hennes kamrater ser plötsligt chansen till ett nytt liv.

Den förra bokens huvudperson Esme dök upp på ett litet hörn och plötsligt längtade jag efter henne och hennes historia också. Den var alldeles speciell. Men jag tycker precis lika mycket om Peggy och Maud! Man vill verkligen att det ska gå bra för dem.

Mitt inlägg idag blir väldigt kort. Egentligen vill jag bara titta in och önska glad helg och kort nämna en bra bok jag just har läst.

För tillfället är jag i Uppsala och ikväll kommer en syster med familj på middag. Det är för övrigt samma familj som tar med sig vår son på skidresa på söndag.

I två dagar har jag suttit och kollat på Förlagsdagarna, där svenska förlag får chansen att berätta om alla sina nya böcker. Jag älskar Förlagsdagarna! Och min inspirationslista är nu gigantisk, precis som det ska vara.

Boken jag vill skriva om idag dök faktiskt upp på två ställen, hur det nu gick till, och jag känner mig oerhört nöjd över att redan ha läst den. 

 

"Röster från verkligheten" sammanställd av Magdalena Ivarsson handlar om skolbibliotek. Man får konkreta tips på vad man behöver tänka på när man ska starta ett skolbibliotek men också olika bibliotekarier som berättar om sina erfarenheter och olika lyckade projekt. Boken är rätt tunn och snabbläst och jag klämde den på en dag. 

Det innebär förstås att det inte blir någon djupdykning i ämnet, på ett sätt, men ibland räcker det att få kortfattade redogörelser och nedslag för att inspirationen ska komma. Kanske inte så mycket nytt, men bra. Efter att det här med skolbibliotek blev lag i somras så har det kommit flera matnyttiga böcker som ska hjälpa alla oss bibliotekarier som fått i uppdrag att starta upp verksamheten på våra skolor.

 I helgen blev det plötsligt lite varmare och strålande sol. Både jag och min far blev lite uppihejsan och knatade över sjön på det perfekta skoterspåret som en snäll bybo gjort åt oss efter att jag slängt ut frågan på Facebook i bygruppen. Pappas skoter har tyvärr havererat i vinter. 

Annars har det varit lugnt. Jag tog bältrosvaccin i torsdags och kände mig lite vissen på fredagskvällen. De har ju konstaterat att det där vaccinet också ger ett visst skydd mot demens och det har fått flera i min familj, förutom mig, att ta det. 

När vi gick hem från byn tillbaka över sjön så var det rävspår nästan hela vägen. Rävar är uppenbarligen otroligt nyfikna. Den hade gått i våra spår, bajsat och kissat på flera ställen och också lämnat lite köttrester mitt på sjön. Lite demonstrativt känns det när den markerar på det där viset. Vi människor ska då verkligen inte tro att det är vårt revir!

På onsdag är det dags för en tur till Uppsala igen. Jag längtar! Nu har jag inte träffat min familj sedan jullovet och det känns länge sedan! På lördag är planen att jag ska ta en tur till Sy-och hantverksfestivalen. Garnet är slut....Eller nja, det var ett skämt. Jag skulle nog kunna sticka i ett par år utan att köpa nytt. Men på något underligt sätt känns det  ändå som att det är brist.

Boken "Tre öar" är Sophia Janssons debut. Hennes pappa hette Lasse Jansson och var bror till Tove Jansson.

Sophia växte upp med sin pappa och fastern Tove, farmor Ham och Toves sambo Tooti (Tuulikki). Mamman Nita dog när Tove bara var sex år och mammans olyckliga liv och död var ett förbjudet ämne under uppväxten. Boken är ett sätt för Sophia Jansson att reda ut sin barndom och varför allt blev som det blev. Resultatet blev att mammans skuld minskade och Tove och pappa Lasse kanske blev lite mindre helgonlika. 

Det var en otroligt spännande bok och jag har lärt mig väldigt mycket om familjen Jansson.

Jag rekommenderar den mycket varmt!

Utflykt till en skola och månadens dikt

 Igår satte jag mig i bilen och körde de tretton milen till Gäddede skola (Frostviksskolan)  för att städa deras bokhyllor och slänga sådant som är gammalt. Och jisses vad jag slängde! Jag hade kunnat slänga mer men sparade en del eftersom jag kände att vissa lärare fick lite panik när de såg allt som försvann. Mitt löfte till skolan var att jag ska skicka dit nya fräscha böcker som kompensation.

Det var cirka -20 grader kallt hela dagen men bilen startade och puttrade på som den skulle. En lättnad var att jag efter lite muttrandes och stök på morgonen hittade spaken där jag kunde sänka ratten. Förra veckan när jag var ute och körde så hade jag översidan av ratten i synfältet hela tiden och var tvungen att sitta och sträcka på ryggen hela vägen vilket var aningens påfrestande. Körningen blev betydligt behagligare när jag hade full syn genom rutan.

En lastbil hade kört i diket på ett ställe och det var ganska halt. Jag kör väldigt försiktigt på vinterföre så det var lugnt. Men jag såg en räv och två älgar och har man otur så räcker det inte att vara försiktig om en stor älg står mitt i vägen. De här älgarna stod i skogskanten och spanade så det gick bra.

I "Vi läser" fick jag för ett tag sedan ett boktips om en tysk poet; Julian Peter Messner som gett ut en diktbok som heter "undantagsvis utan titel".

Julian Peter Messner har Downs syndrom och dikterna handlar om livet i stort och smått och bland annat om hur fattigare världen skulle vara om han och hans vänner inte fanns, om hans mamma valt att inte föda honom.

Tänkvärda och speciella dikter väl värda att spridas i världen.

till min far

din ståtliga kropp

var ett rikt kärl

för ett vaket sprudlande intellekt

och en ljus nobel själ

nu är kroppen svag och skör

intellektet har sprickor och hål

det tappar form och eroderar

på din själ har skuggor lagt sig

numera bryter solen sällan igenom

alzheimer har dig i sitt fasta grepp

det gör mig hjälplös och sorgsen

trots det älskar jag dig

precis som förr

till annemarie

min tjej är en blombild

under den stora regnbågen

i alla knoppar vilar hennes lycka

på eftermiddagen i fullt solsken

hon drömmer i mig

när vi promenerar

går solrosen bredvid

Booktok-bok

 Jag har läst en bok där jag stött på något som jag aldrig mött förut! Och det är en bedrift med tanke på hur mycket jag läser. Och något fullständigt nytt ramlar jag inte över varje år.

Boken heter "Hooked", är skriven av Emily McIntyre och jag gav mig på den eftersom jag sett den i Booktok-sammanhang.

Jag har köpt den med tanke på högstadieungdomarna men jag kommer inte att tipsa om den. Ramen tilltalade mig eftersom den bygger på Peter Pan.

Boken innehåller våld, blod, hämnd och strypsex. Det är alltså strypsexet som är helt nytt i en bok för mig. Jag är ingen pryd människa och jag anser att ungdomar tål det mesta. De möter förmodligen det mesta på nätet. Men den här boken var väl mycket, även för mig. Nu är det så att jag följer några Youtubers som har Booktokkonton så jag har förstått att sådant här finns men ändå...

 Bortsett från att det var ungefär -30 grader i förrgår när jag satte mig i bilen för att köra de tre och en halv milen till skolan som var målet för dagen så var det en mycket lyckad dag!

Glada elever som tyckte det var roligt med boktips och besök. Kanske var de lite extra uppihejsan för att det kom en ny person och att det kunde ha varit vem som helst? Men jag väljer att tro att de uppskattade just mitt besök.

Nu är det lite lite varmare och i eftermiddag ska jag försöka sparka igång bilen och åka till pappa. Har reparerat kontakten till motorvärmaren samt köpt en ny kupévärmare så det borde gå bra.

Idag består dagen av att lägga in en hög nya böcker i systemet samt att jag ska vara med på ett rektorsmöte och prata om lånekort. Min kollega och jag förbereder att från och med 13 år behöver man inte vårdnadshavares medgivande och att sekretess gäller så att andra, till exempel vårdnadshavare och lärare inte ska kunna kolla vad personen har på sitt konto.

Vi presenterade det hela igår för våra bibliotekskollegor och det var lite blandade åsikter om det hela. Och så kan det vara...

Jag är ju otroligt förtjust i Kalle Lind och hans podd "Snedtänkt". Jag uppskattar också hans böcker om olika kända personer och företeelser i det förflutna.

I julklapp fick jag hans första skönlitterära bok av min svåger. Den heter "Systrar, bröder & andra problem" och om jag ska vara helt ärlig så vara jag väldigt nervös när jag  började läsa. Tänk om jag inte alls tyckte om den? Tänk om mina förväntningar var för höga bara för att det var hans bok? 

Den VAR lite jobbig att läsa. Inte för att den var dålig, snarare tvärtom. Kalle Lind har lyckats beskriva människor på ett väldigt realistiskt sätt, precis så små som de är. Inte ens när jag la ihop boken, färdigläst, så kunde jag känna så mycket sympati med huvudpersonen Manne. En medelålders, rädd man med mycket lite självinsikt. Han och systern Minna har vuxit upp med en arg mamma och en svikarpappa. 

Och då tänker man att han kanske har lärt sig något när han själv bildar familj?! ÅH nejdå! Han behandlar sin egen son precis som hans pappa behandlade honom och han kan verkligen inte se det själv! I hela sitt liv har han känt sig som ett offer. Jag var faktiskt arg på honom genom hela boken. Hans syster Minna har alltid tagit hand om honom och försöker få honom att förstå men även henne hade jag lite svårt att gilla. Kanske bara för att hennes personlighet kändes mycket långt från min.

Så mitt betyg är att boken är mycket bra på ett skavande och obekvämt sätt. Även om det är extremt jobbigt att läsa en sådan historia så får den att tänka på saker och kanske att lära sig något om världen och sina medmänniskor...

Jag har också läst den tredje boken om Ruth Galloway "Huset vid havets slut" av Elly Griffith. Av någon anledning har jag blivit lite fixerad av Ruth och Nelson och vill helst bara plöja böckerna i snabbt tempo.

Barn och ungdomar från Gaza berättar

 Ny vecka, ny kyla och jag ska snart till en klass och boktipsa. Idag är det en årskurs femma som ska inspireras, förhoppningsvis.

På onsdag ska jag till en skola och ha fem bokprat i olika klasser. Det ska bli jättekul men många böcker att släpa med sig.

I helgen kände jag plötsligt att jag behövde miljöombyte. skippade att åka till pappa och tog i stället bussen till Östersund i lördags. Det var mysigt men det där med bussarna är inte så flexibelt så här i glesbygden visade det sig. På morgonen gick en buss tjugo över åtta och på eftermiddagen två, en tjugo över två och en kvart i tre.

Jag åt sushi till lunch, vilket kanske var den allra största anledningen till att jag behövde utflykten.

Boken jag ska tipsa om idag är sorglig, hemsk, upprörande och jag önskar att alla läste den!

"Här var vårt hus Barns berättelser från Gaza" började som en novelltävling där målet var att ge barn och ungdomar en röst, att låta dem få visa med sina egna ord hur det är att leva i ett krig och den mardrömmen som det är att bo i Gaza just nu.

113 berättelser kom in och i boken får vi läsa 12 av dem.

I ärlighetens namn kunde jag inte ta in all den fasa de skriver om. Det är så hemskt! Men så viktigt! och så bra!