Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

lördag 29 februari 2020

Jag har så svårt att få ur mig blogginlägg för tillfället. Ungefär tre gånger om dagen tänker jag på saker som jag vill skriva om, men sedan är det som att jag inte orkar få det på pränt.
Vi har haft ett välbehövligt och mycket skönt, snöigt sportlov hemma i Jämtland. Kanske att jag hade behövt vara där en aning längre för att riktigt kunna slappna av men sådant styr man ju inte alltid över.
Som resesällskap hade jag, förutom familjen, Hasse Alfredson-biografin. Japp, den tog flera veckor att läsa, av olika anledningar. Men jag rekomenderar den varmt. Lite sorgligt kändes det att Alfredson som lyckades åstadkomma så mycket fantastiskt i sitt liv ändå kände sig deppig och nere de sista åren när kreativiteten sinade och han inte fick den positiva respons på sina projekt som han fått i tidigare dagar.

Nu håller jag på med nästa tegelsten, som jag till viss del läst parallellt med Hasse-biografin och som jag har mycket kvar av. Boken är Bodil Malmstens "Bloggböckerna 2005-2013". Den är också väldigt bra, men den är också 500 sidor drygt och det finns lite lite lästid och fokus för tillfället.

Jag tittar också på en Netflix-serie som jag hade stora förväntningar på i förväg. Sedan blev jag aningens förvånad över upplägget men ändå positiv. Därefter slutade jag nästan titta eftersom jag kände att; Nu jäklar har det spårat ur! Men så nu när jag är inne på tredje och sista säsongen så har jag förlikat mig med det hela och tänker ändå titta klart. Jag pratar om "Anne på Grönkulla", en av mina absoluta favoritbokserier när jag växte upp. Och tv-serien, som gjordes 1985 med Megan Follows som Anne, var också fantastisk och jag har sett den mer än en gång.
Netflix-serien heter "Jag heter Anne" och är betydligt mörkare än tidigare gestaltningar. Man får se hur erbarmligt Anne hade det på barnhemmet, hur svårt det var att komma hem till Matthew och Marilla och hur de andra invånarna i Avonlea misstrodde och hade fördomar om barnhemsbarnet Anne. Men vi får också en bakgrund till Marilla och Matthews liv.
Det som fick mig att först tycka att det var en bra serie var att det kändes rimligt att få se de mörkare sidorna av Annes värld och att serien forfarande följde böckerna och mer fyllde ut historien. Men när det dök upp två bedragare hemma hos familjen Cuthbert och ungefär fyra avsnitt handlade om deras bedrägeri, ja då kände jag att det var fullständigt onödigt och ointressant. Och sedan blev Gilbert föräldralös och tog jobb på en båt, hamnade på Trinidad och tre avsnitt (kändes det som) ägnades åt det, ja då var måttet rågat för mig. Men, jag fortsatte titta trots allt och nu har jag bestämt mig för att släppa tanken på böckerna och "hur det ska vara" och se det hela som något eget och fristående och då känns det okej.
Om jag ska släppa ur mig en liten sista irriterad kommentar så är det att jag tycker att de ansträngt sig för att få med så många jobbiga ämnen som möjligt och att jag nästan storknat till sist. Det är fördomar, fattigdom, jämställdhet, homosexualitet, mobbning, sjukdomar och så vidare... Hälften hade räckt känns det som.
Okej, undrar ni om ni ska se serien? Tja, om ni är beredda på något som inte är den klassiska Anne på Grönkulla och orkar med alla de där problemen som tas upp och som Anne naturligtvis står över, hon är ju trots allt Anne, så tycker jag att ni ska ge den en chans. Den har många goda kvaliteter också!

Bildresultat för amybeth mcnulty


tisdag 11 februari 2020

Årets första dikt februari

Jag har haft väldigt svårt att komma till skott med månadens dikt det senaste halvåret. Men här kommer en riktigt bra!

APT i Bengtsfors
Alla är här utom Berit
Läsbussens ljuddämpare har pajat
Nu hörs det när kulturen kommer
Rolf går i pension
Han gillar långpromenader
Vi har ingenting att sälja på Bokmässan i Göteborg
Vitsen med ett bibliotek är att låna ut
Kaffe

Gunnar Källström
Ur 
Folkbiblioteket, 2019

söndag 9 februari 2020

Nu tror jag att vi börjar komma över alla snuvor och annat elände. Om en vecka blir det sportlov och då far vi norrut. Det längtar vi mycket efter.
Veckan som kommer blir någorlunda lugn. Långdag på onsdag och jobba på lördag, men det ska man väl överleva.
I onsdags var det dockteater på biblioteket. Teater Tummeliten spelade "Petter och hans fyra getter". I stort sett var den bra, men ibland tyckte jag att det blev lite väl pedagogiskt på ett sätt som fick sagan att komma av sig lite.

Jag lyssnar för tillfället på "Sagan om Isfolket" del 9, "Den ensamme". Del 8, "Bödelns dotter" var så oväntat spännande att jag brände av den på bara några dagar.

Annars så läser jag Kalle Linds biografi om Hasse Alfredson; " Hasse Alfredson En sån där farbror som ritar och berättar".

Bildresultat för hasse alfredson en sån där farbror som ritar och berättar Den är väldigt intressant och som vanligt skriver Kalle Lind så där lättsamt och roligt att det är ett rent nöje att läsa. Men, det är över 600 sidor och jag är inne i en stickfas också. Plus att jag är så fruktansvärt trött på kvällarna att jag nästan inte orkar läsa alls. Så det tar sin lilla tid. Den får kanske följa med på tågsemestern så ska jag väl bli klar.
Jag är förstås uppvuxen med HasseåTage men jag hade nog ändå inte riktigt förstått vilken påverkan de haft på svenska folket. Det har också gått upp för mig att de var mycket mer politiska än vad jag förstått. Att Tage Danielsson var politisk visste jag, men Hasse Alfredson har jag nog mer sett som bara rolig.
Boken rekomenderas varmt. Som vanligt när jag läser sådant här så lär jag mig en massa saker om annat också, som en bonus.

En helt annan bok som jag vill tipsa om, något otippat kanske för att vara jag, är "Städglädje" av Marléne Eriksson. Nu vill  jag på en gång göra klart att städa och glädje inte hör ihop i min värld. Städa är bland det tråkigaste jag vet. Men jag tycker väldigt mycket om att ha det fint och nystädat. Så även om jag inte städar i onödan, så gör jag det motvilligt och regelbundet. Det kan till och med vara så att om man skulle fråga min son så kanske han tror att jag gillar att städa...
Nåja, tillbaka till boken. Det som får mig att gilla den är att den tipsar om hur man städar utan kemiska rengöringsmedel och det finns tips som jag tagit till mig och använder någon gång emellanåt. Marléne Eriksson tipsar till exempel om att man kan byta ut tvättmedlet mot ättika och tvätta en maskin på 60 grader för att få bort lukt i tvättmaskinen. Det har jag gjort ett par gånger.
Ett annat råd som passar mig är: om det ringer kompisar och vill hälsa på om tio minuter så snabbstädar man och torkar av bänken, spisen och bordet, sopar upp de värsta smulorna från golvet, sätter på kaffet, släcker i taket och tänder ljus.
Den första meningen i förordet är: "Jag älskar att städa!" När jag läser det så blir jag väldigt provocerad, men nu har jag lärt mig att snabbt bläddra förbi den sidan och i stället leta upp det jag behöver få veta mer om...

  Städglädje med Marléne Eriksson : rent hemma, städa med naturens egna medel (häftad)