Livet det livet...

Idag hörde jag om en gammal kompis från det förflutna som tydligen fått leukumi. Jag antar att det blir så ju äldre man blir, att saker händer med en själv och ens omgivning. Men inte är det kul.

Det enda man kan göra att bita ihop och ta vara på sitt eget liv. Jag har en tendens att grotta ner mig ibland och bara vilja gömma mig, läsa böcker och vara ifred. Men så hör jag något sådant här och inser att det nog inte är mig det är mest synd om, inte den här gången heller.

Min jobbarkompis tipsade mig om Liv Strömquists seriealbum och nu har jag läst mitt första, "Prins Charles känsla". Jag har lånat hem alla hennes album som jag hittade på biblioteket för som jag själv uttryckte det till kollegan

Liv Strömquist har verkligen

"förmågan att hitta essensen i världens konstigheter och göra smart påpricken-humor av det”

 Jag är rätt nöjd med den formuleringen

 

  Just det här albumet handlar om vad kärlek egentligen är. Varför har vi så olika förhållningssätt till kärlek och relationer beroende på kön?  Är våra känslor i själva verket konstruktioner utifrån samhällets normer? 

Ja, så många kloka frågor och förslag på svar. Jag fnissade och kände samtidigt att hon verkligen vaskar fram kärnan i det hela. 

Otroligt bra!

Och sedan är jag klar med del 44 i "Sagan om Isfolket", "Den onda dagen.