Så har sportlovet passerat med tågresa norrut, korvgrillning, umgänge med familjen och mys. Vi gjorde ett försök att basta, det hör till när man är på lov, men vissa i gänget blev överhettade och vi avslutade snabbare än tänkt. 

Idag är det fettisdag och jag missade fettisdagsbullen på jobbet eftersom jag sitter på min lilla filial  dit inga bullar når. Egentligen är det ganska bra eftersom gräddbulle inte riktigt är det min kropp behöver mest av allt, även om det är det den mycket gärna vill ha. Igår skulle jag ha tränat men jag kände mig inte alls i form, kanske för att jag suttit hela söndagen på tåg, och jag hoppades att ingen skulle lägga märke till att jag skolkade. Men nej då... Min, vid oväntade och ofta olämpliga tillfällen, mycket uppmärksamme son spände ögonen i mig och talade om exakt vad han tyckte om att jag kom hem otränad och han kunde verkligen inte förstå mina argument. 

Under lovet har jag läst och stickat mycket.

Dels slök jag del 3 i serien "Smythe-Smith-kvartetten", "summan av alla kyssar", av Julia Quinn. Jag får väl erkänna att när jag läser de där böckerna så är det som att hjärnan slappnar av och jag försvinner bort ett tag i den romantiska låtsasvärlden där skvaller och moraliska regler är de största problemen, där krig, olyckor och elände bara är trappsteg på vägen till sann kärlek och lycka. 

Ja, det är tramsigt på alla de sätt men oh så härligt det är att ligga under en filt, ostörd och få leva i den där världen ett par timmar.

Sedan har jag läst en helt annan bok också. "Autisterna- om kvinnor på spektrat" av Clara Törnvall, en mycket intressant och tänkvärd bok.

Som 42-åring får Törnvall en autismdiagnos som får henne att äntligen förstå sig själv och varför hon aldrig har känt sig som andra. I boken diskuterar hon olika aspekter av sin diagnos och kvinnor genom tiderna som kanske aldrig visste att de var autistiska men när man studerat dem i efterhand förstått att det nog var så. Jag har träffat oerhört många elever genom åren med olika diagnoser och jag har ofta undrat vad det blev av dem? Hur skulle de klara sig i världen? Länge fanns det som ett tomrum där det på något underligt sätt
kändes som om de här människorna bara försvann, eller blev "som alla andra". Clara Törnvall tydliggör att alla de där barnen och ungdomarna som tog sig genom barndomen och skolan med nöd och näppe och ofta speciallösningar blev vuxna som kanske blivit bättre på att kamouflera sina svårigheter men som fortfarande kämpar med samma saker. Hon skriver också en mycket tänkvärd sak, nämligen att autism är inte ett handikapp i sig utan blir det i en värld som är anpassad efter "de andra". Ja, en tänkvärd bok som alla har nytta av att läsa. 

I boken kan man läsa om Temple Grandin, en amerikansk forskare och författare som efter en svår barndom gjorde sig känd som en förkämpe i djurrättsfrågor och autismfrågor. Hon har hjälpt till att upplysa och lära allmänheten om autism. Som av en händelse hittade jag en film om henne på HBO nu under lovet som heter "Temple Grandin" från  2010 om hennes liv. Den var superintressant och flera i familjen såg den trots att de inte läst om henne, och tyckte att den var klart sevärd.