Ett Sverige från förr och i framtiden

Inte ens två veckor kvar till jul. Igår firades det lucia och hon behövs verkligen i mörkret just nu. Jag tittar ut genom fönstret och konstaterar att idag kommer det aldrig att bli riktigt ljust.
I veckan fick vi veta att fem bibliotek i Göteborg hotas av stängning.Läs artikel från DN
Det gör ont i hjärtat att tänka på hur vi monterar ned alla de viktiga funktioner i samhället som  så länge känts självklara. Jag läser just nu "Glödens färger" av Vibeke Olsson som ju handlar om Bricken som växer upp lever i Svartvik, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det handlar om ett fattigt Sverige där hungern aldrig är långt borta och där arbetarna kämpar för drägliga livsvillkor. Bricken lever i en tid av oro och strejker, men där världen ändå blivit bättre på det stora hela. Kampen har lönat sig och framtiden ser, trots allt, ljus ut.

Jag läser och tänker att det borde finnas inskrivet i läroplanen att alla skulle få läsa böcker om hur det var att leva för bara 100 år sedan.

En annan bok, som mitt barn för övrigt kommer att få i julklapp är Kalle Linds och Jimmy Wallins
seriebok "Statarna och deras (inte fullt) så underbara äventyr".



Den borde också vara obligatorisk läsning för alla! Som Kalle Lind själv påpekar i boken så är det en humoristisk historia, men det kanske får en att vilja veta mer och att åtminstone lära sig att det funnits en tid, inte mer än en blinkning bort då många svenskar faktiskt var livegna.

Jag försöker att undvika att ge mig in i diskussioner på Facebook. Det är inget bra forum då det så lätt urartar och man hamnar i hetsiga situationer med människor man kanske aldrig ens mött. Jag vet dessutom att det som regel inte går att omvända någon eftersom alla ser sanningen från sin utkiksplats och tolkar allt utifrån det. Men så ibland känner jag plötsligt att någon (jag då) måste visa att det finns andra synpunkter och åtminstone tvinga folk att tänka ett varv till, ett varv som tyvärr oftast slutar där de började. Inlägget som jag var tvungen att kommentera handlade om SD som ska rädda Sverige från muslimer, Stefan Löfvén och alla andra terrorister och maktmissbrukare.
Efter att ha försökt nyansera bilden i ett par dagar insåg jag att det som vanligt var hopplöst och avbröt det hela. Personen jag började diskutera med, och som jag känt för länge sedan, fick snabbt hjälp av likasinnade, som jag aldrig träffat och då kände jag att det inte fanns någon öppning i samtalet. Åh, vad jag hade velat ge dem några bra böcker...
Men, jag känner ändå att det är viktigt att stå för sina åsikter någon gång emellanåt. En otroligt sorglig sak som jag stött på några gånger under hösten är att man pratar med någon man inte känner och märker att samtalet cirklar lite nervöst och otydligt innan personen man pratar med förstått att vi tycker samma sak om SD och de åsikter som de har. Var ska det sluta om vi inte vågar stå för våra åsikter eftersom det kan straffa sig?