Jotack, snuvan lever och frodas. I stället för hjärnceller och kloka tankar så känns det som att min hjärna består av snor. Jag svettas så fort jag plockar upp något tyngre än en penna och jag tycker ofantligt synd om mig själv! Men jag är på jobbet eftersom alla aktiviteter börjar rulla igång nu och om jag inte har feber utan bara snuva så känns det inte som att jag kan vara hemma.
Idag ska jag träffa de där femmorna. Jag både ser fram emot det och gruvar mig lite. I en timme ska jag prata källkritik i en halvklass och imorgon ska jag göra om det med den andra halvan.
När jag var hemma förra veckan och äntligen hade stickat klart min jultröja, som jag har lagt i garderoben med en längtansfull suck eftersom jag inte kommer att använda den förrän i december, så fick jag ett infall och började sticka fingervantar. Tanken har förespeglat mig i flera år men som en person sa i en podd; när man hatar att sticka EN tumme på sin vante så känns fingervantar lite överväldigande.
Och ja så är det ju. Jag kan sticka sockhälar i sömnen och tittar aldrig på sockmönster ens. Farmors sockmodell sitter i benmärgen men se tummar...
Men nu drabbades jag av min berömda handarbetshybris och tänkte att hur jäkla svårt kan det vara!
Nu har jag stickat tummhål samt ring- och långfinger på den första vanten och det är ju faktiskt inte så svårt. Fast pilligt är det förstås. Vi får se hur det färdiga resultatet blir men när jag provar den så verkar i alla fall fingrarna sitta på rätt plats så att så långt känns det bra.
Första boken läste jag förra året och tyckte att den var enastående bra. Bortsett från att det tjatas så mycket om Ruths övervikt så är Ruth en mycket sympatisk person. Kriminalkommissarien Nelson tycker jag också om. Men det som gör mig mest glad är språket! Den här andra delen kom 2010 och jag vet inte, men jag har läst otroligt många deckare skrivna efter 2010 som förvisso har en mycket bra handling men där språket inte direkt får en att brista ut i jubelsång. Därför är det en sådan härlig känsla att läsa något som är bra på alla sätt!
Jag kommer inte att gå in på Ruths och Nelsons relation, vill inte spoila alltför mycket, men när det hittas ett barnlik på en utgrävning så träffas de för första gången igen sedan fallet i den förra boken. Det har gått några månader och Ruth är gravid med Nelsons barn. Japp, så är det!
De bryr sig om varandra men verkar ändå inte ha några tankar på ett liv ihop. Nelson är lyckligt gift med två döttrar och Ruth trivs med ett liv själv.
Jag tänker ge mig på trean så fort jag kan för det här är näring för själen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar