Första arbetsdagen på det nya året är gjord. När jag har varit ledig ett tag så är det som att jag glömmer hur roligt jag tycker det är och så blir jag gruvsam och vill fortsätta vara ledig. Men, när jag väl är på plats så trivs jag som fisken i vattnet. Under våren kommer jag att få jobba heltid vilket jag är mycket nöjd med. Idag fick jag veta att jag varje fredag under våren kommer att få åka bokbuss! Bättre kan det inte bli.
Biblioteket har varit stängt nu under nyår och jag hörde några av stamkunderna som uttryckte stor lättnad över att allt var som vanligt igen. Ibland önskar jag att de som tycker att biblioteket är onödigt skulle få höra sådant där, få veta vilken viktig plats det är för många människor!

En sak som jag tänkt mycket på i år är alla insamlingar och välgörenhetsinsatser som farit runt, både på olika fysiska platser och på nätet. Jag beundrar alla som engagerar sig och jag skänker ofta pengar till olika saker. Men jag är fruktansvärt obekväm med den riktning som samhället har tagit. Det känns som att vi blir mer och mer som USA, att välgörenhet är det som ska se till att väldigt många människor ska överleva. För den som befinner sig på "rätt" sida och har råd att vara generös mot sina medmänniskor så känns det bra. Även jag känner mig väldigt fin och duktig när jag gett pengar, mat eller begagnade kläder till någon annan. Men om jag hade varit på den andra sidan hade det inte alls känts lika bra. Tänk alla som ska stå där, känna att de måste vara tacksamma mot den som ger, kanske känna sig dålig för att de inte kan klara sig på egen hand... Om slumpen placerat mig där (för låt oss vara ärliga, det är en ren slump att man är frisk, född av rätt föräldrar och har jobb som ger en fast inkomst) jag varit tvungen att förlita mig på givmilda medborgare så hade jag mått väldigt dåligt. Och det är inte så himla länge sedan som det var en skyldighet för staten att se till att alla människor klarade sig oavsett livsvillkor. Jag skulle så mycket hellre betala några hundringar mer i skatt om det betydde att mina medmänniskor inte skulle behöva tigga och be mig om hjälp. Tänk om alla som vill ha sänkt skatt, men som glatt engagerar sig i välgörenhet, kunde förstå att det är lika mycket hjälp att betala skatt som att ge pengar till stadsmissionen men att de som tar enot hjälpen skulle slippa stå i tacksamhetsskuld.