Många ägg har blivit ätna, många böcker har blivit lästa och vi kom hem ganska solbrända efter påsklovet. Ungefär så kan jag sammanfatta årets påsk.

Vi deltog i pimpeltävlingen på påskdagen men jag orkade inte ens sticka ner spöt i sjön. I stället läste jag och njöt av vårvintern. Inte vann jag på lotteri heller. Men lika glad var jag ändå.

Kaninen blev sjukt glad när vi kom hem och har krävt extra mycket gos och putsning som kompensation.

När det bara några veckor så ska jag åka hem en sväng igen. Då ska jag se om jag kan ta tag i det här med min vävstuga.

Igår bytte jag till sommardäck och en sten föll från mitt hjärta när jag kunde pricka av den grejen.

Imorse hade vi författarbesök i årskurs 5. Det var Petrus Dahlin som hälsade på. Eleverna har läst "Spöknät", en riktigt bra och ganska läskig bok.

Så, böcker jag har läst...

"Tannie Marias recept på kärlek och mord" av Sally Andrew. En bok som på många sätt påminner om "Damernas detektivbyrå". En mordgåta, vänskap, kärlek, klokheter , humor och extremt mycket matlagning. Jag skämtar inte när jag säger att min mage kurrade oupphörligt genom läsningen. Faktum är att jag blir hungrig bara av att tänka på det!

För att fortsätta på mattemat så har jag läst "Bli blodsockersmart" av Kristina Anderssom. Magen kurrade inte av hennes recept. Det var en upplysande och intressant bok och jag lärde mig en del. Men det är inte kul att läsa om begränsningar och dessutom så retar det mig när författaren uppenbart själv inte har problem med att vara sugen på onyttig mat. Hon påpekar till exempel att mat inte är något man ska njuta av utan att man ska se det som bränsle även om hon inte använde exakt de orden. HA!!! svarar jag på den.

"Sambo på försök" av Beth O`Leary, är en feelgood som jag inte kunde sluta läsa. Ovanligt bra för att vara den  genren. Lite svårt är det att sätta fingret på varför jag tyckte så mycket om den men det var något med känslan. Jag tyckte också mycket om hennes "Alla hjärtans dag" som jag läste för några veckor sedan.

Min sista bok är "Alla dessa dagar som kom och gick" av Joachim Berner och Johan Norberg. Den här boken vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om. Den är som ett samtal, kanske man kan säga, om smått och gott, om livet helt enkelt. Ämnena cirklar runt hur det är att vara i sextioårsåldern, att känna att mycket av livet har passerat samtidigt som det finns mycket kvar. Jag tycker om den här typen av böcker där man får ta del av folks tankar och känslor. Män i den åldern är ett ganska okänt område för mig,och intressant att läsa om. Men samtidigt så är de ganska överklass. Båda två har högt uppsatta positioner i arbetslivet och har kanske inte så jättestor förståelse för andra livssituationer vilket gör att jag retar mig lite på en del saker de säger. Men jag försökte att läsa med toleranta och generösa glasögon och se det som EN bild och inte allmängiltigt trots att vissa saker kanske också är det. 

Långfredag

Precis som det ska vara så består påskdagarna av takdropp, skotersurr, fågeltjiv vid fågelbordet och familjehäng. 

Idag har vi varit ute och grillat i strålande solsken, suttit ute på gården och sedan avslutat dagen med en bastu. Nu är jag nyduschad och ganska mör får jag erkänna.

Imorgon blir det en ny utflykt med grillmackor och sedan ska vi ha äggjakt och påskmiddag för familjens födelsedagsbarn. Den ene har fyllt 14 och den andra fyller snart 73.

Jag är fullständigt fascinerad av domherrarna, kråkorna och skatorna som har så oerhört mycket vårstök för sig. Domherrarna tjafsar och bråkar hela tiden. Både hanar och honor trakasserar varandra, jagar bort vissa artfränder från fågelbordet och flirtar med andra. 

Mitt i alltihop sitter ekorrarna och äter i godan ro. 

Sedan jag kom hit har jag läst två böcker.

Den andra boken om Betty från Hudiksvall som reser till Stockholm, blir hushållerska, och hamnar i trubbel genom att bli kär i en man som sedan försvinner spårlöst mitt under andra världskriget heter "Värma händer" och författaren är Katarina Widholm.

Betty är en handlingskraftig ung kvinna, å ena sidan, och en drömmande ganska naiv person å den andra. Mer än en gång himlade jag med ögonen och tänkte att hon får skylla sig själv när hon gör så dumma saker. Samtidigt så klarar hon sig över förväntan på vissa sätt och tar sig fram i livet bättre än många andra. 

Min andra bok är något helt annat. Neil Gaiman har skrivit en bok om asagudarna, "Nordiska myter". Jag kände igen rätt många av berättelserna men inte alla. Och Neil Gaiman berättar dem på ett eget och roligt sätt. En underhållande bok som väckt intresse hos flera i sällskapet och jag har lånat ut den till nästa läsare.

Så är påsken i annalkande

 I förrgår eftermiddag kom jag med tåget till Östersund efter en resa genom ett fantastiskt soligt Sverige.

Gårdagens väder var en aning grått och bistert men idag skiner solen igen och jag har suttit på pappas bro och lyssnat på fågelkvittret och takdropp med en känsla av fullständig sinnesro i kroppen.

Imorgon kommer min familj med tåg och min systers familj med bil.

Just nu är jag aningens distraherad i mitt bloggande då det pågår ett oerhört upprört och dramatiskt bråk utanför köksfönstret. Det står ett träd bredvid fågelbordet med ett skatbobygge som enligt pappa har pågått i flera år. Två skator jobbar ihärdigt med att förbättra och bygga på det. Men! Nu har två extremt retsamma kråkor börjat hämta pinnar där som de flyger till sitt eget bobygge med.

Det är SÅ mycket upprörda känslor, Skatorna kämpar förtvivlat för att få bort de irriterande typerna men kråkorna är större och vinner hela tiden. Det är slagsmål och rumpnyp. Och det som gör de där kråkorna så muckiga är att de dels bara hämtar pinnar när skatorna är där, dels att det finns hur många bra pinnar som helst att plocka mycket närmare deras egna bo men att de uppenbarligen vill bråka. Jag får lite samma känsla som när jag tittar på dokusåpor på tv.

Sedan sist jag bloggade så har jag förstås hunnit läsa en del. Anledningen till att det blir så lite bloggat just nu är för att jag helt prioriterar min läsning och har haft väldigt svårt att hitta motivationen till att skriva,

Jag tänker inte skriva så mycket om min läsning utan nöjer mig med att konstatera att jag läst tre riktigt bra böcker sedan sist.

"Bokhandeln i fyrtornet" av Sharon Gasling, "Veronas dotter" av Alyson Richman och sist men inte minst den absolut sista delen i Vibeke Olssons serie om Bricken, "Stockens färd mot havet".

 Alldeles strax är det dags för lunch men jag inleder rasten med att vilja berätta om Victoria Benedictson. Hon var en ganska okänd författare för mig tills jag någonstans fick ett tips om Elisabeth Åsbrinks nya bok "Mitt stora vackra hat". Jag trodde att boktipset kom från "Lundströms bokprat" men jag hittar det inte bland hennes program så det måste vara från någon annanstans.

I alla fall, Victoria Benedictson föddes 1850 i Trelleborg. Hon kände sig annorlunda och utanför redan som liten. När hon var ett år dog hennes enda bror, tolv år gammal, och det präglade familjen på ett tragiskt sätt. För att komma ifrån de stränga och tungsinta föräldrarna gifte hon sig tidigt med en mycket äldre postmästare med tre stora barn. Äktenskapet blev mycket olyckligt och hon insåg snabbt att hon bara bytt ett fängelse mot ett annat. 

Drömmen var att få gå konstskola i Stockholm men pappan sa nej. Då började hon skriva i stället. Hela livet brottades hon med depressioner och självmordstankar även om hon också hade en stark livsgnista och ville göra avtryck i världen. Så småningom tog hon sig ifrån familjen och gjorde resor till främst Köpenhamn och Paris. Victoria Benedictson hamnade mitt bland kända författare och andra personligheter som Strindberg, Ellen Key samt Georg Brandes som hon fick ett komplicerat förhållande till. Under hennes tid i Köpenhamn var det våldsamma diskussioner om moral, kvinnors rätt och sexualitet och Benedictsons texter blev en del av debatten. Själv hade hon en dröm och det var att bli sedd som människa, inte kvinna. Hela sitt liv hatade hon att  hon inte var en man på grund av den frihet männen hade i samhället.

Hon tog livet av sig vid 38 års ålder.

Boken är en tegelsten på över 500 sidor men väl värd att läsa. 

Nu är jag inne i en sådan där period igen då det är väldigt svårt, uppenbarligen, att sätta mig ner och blogga. På kvällarna stickar jag, kliar kaninen bakom öronen och ligger och läser. Om jag inte somnar som en stock i soffan förstås.

Nedräkningen inför påsk är igång. Svärmor ska pyssla om kaninen men det är fortfarande vissa detaljer som är lite oklara. Ska han sitta i sin utebur hela tiden? Eller ska han sitta i sin altanbur och få komma ut en gång om dagen när hon kommer och matar honom? Det sistnämnda är det som känns bäst egentligen men T oroar sig för att solen ska ligga på och det ska bli sådär varmt som det kan bli på en inglasad veranda. Killar med väldigt pälsiga öron kan ju trots allt dö av värmeslag. Så vi diskuterar och funderar. 

Vid flera tillfällen har jag sett skräniga gäss som passerat över vårt hus i ett tjusigt V. Då känner jag att det är vår! 

"De förlorade ordens bok" av Pip Williams rönte tydligen stor uppmärksamhet när den kom för något år sedan. Konstigt nog missade jag boken totalt, likaså gjorde mina kollegor. Men så för ett tag sedan tipsade en lärare mig om den och jag blev nyfiken och läste. Jag blev helt såld! Och sedan, när jag väl upptäckt den så hittade jag en intervju på Babel från oktober 2022 med författaren. Se nedan.

Babel oktober 2022

Boken handlar om hur Oxfords engelska ordbok kom till i slutet av 1800-talet. Historien grundar sig på verkligheten men är en roman. Esme växer upp med sin pappa eftersom mamman är död. Då pappan är lexikograf och arbetar med den engelska ordboken så växer Esme upp i det lilla skjulet där arbetet pågår. För att inte vara i vägen sitter hon oftast under bordet, studerar männens fötter, för det är förstås mest män. Ord och deras betydelse blir en del av henne och hon älskar den världen. Men när hon blir äldre börjar hon fundera över det faktum att det är männens ord som framför allt kommer med. Alla de där orden som kvinnor använder, och ord som används i vardagligt tal av människor som inte skriver och läser, de ratas eller dyker helt enkelt aldrig upp. Vad betyder det för språket?

Esme växer upp i en händelserik tid. Förutom alla ord och lexikon så pågår suffragettrörelsen och hon får också vara med om första världskriget. Återigen känner jag att det är en bok som är svår att presentera på ett rättvisande sätt. Så jag säger som vanligt; LÄS!

Idag regnar det, men i söndags...

 Helgen bjöd på ett fantastiskt vårvinterväder. Förra veckan snöade det rejält och snön i kombination med strålande sol och några minusgrader fick det att kännas som påsk hemma i Jämtland. Naturligtvis fick det mig att börja längta sjukt mycket efter påsklovet men det är mindre än tre veckor kvar och det ska man väl överleva.

Jag jobbade, förstås, i lördags men mitt i dagen på söndagen åkte skidorna fram för första gången på åratal. Tillsammans med ungefär fem andra entusiaster åkte jag sedan runt lägdan i området. Om jag skulle gissa så skulle jag säga att spåret kanske var knappt en kilometer. Tre varv blev det i rask takt. Det tog drygt en halvtimme och jag kände mig rusig av solsken och skidåkningslycka efteråt. Jag hade totalt glömt bort hur mycket jag älskar längdskidåkning.

Idag regnar det och snart är snön borta så det blir nog bara en runda i vinter, men vem vet?

Nu är det i stället väldigt halt och kaninen halkade omkring som Bambi i morse med sina pälsklädda trampdynor.

Den senaste veckan har jag lyckats läsa tre riktigt bra böcker. Karin Erlandsson är en åländsk författare och när jag för några veckor sedan läst "Det blå garnet" så ville jag ha mer. Därför har jag nu läst "Hem". Boken består av noveller som berättar Ålands historia genom olika kvinnor. En detalj som återkommer i alla berättelserna är en rund sten som lite flyktigt dyker upp. En otroligt bra bok!

Nästa läsupplevelse är en bok som vi ska bokcirkla om i april på jobbet. "Räkna hjärtslag" av Katarina Widholm handlar om Betty som vid sjutton års ålder får chansen att flytta från föräldrahemmet i Hudiksvall till Stockholm och börja jobba som hembiträde. Hon är full av förväntan över det nya livet och trots att det verkligen inte blir lätt och ingen dans på rosor så hittar hon snabbt vänner och trivs. Året är 1938 och inte ens Betty, som inte direkt intresserar sig för världspolitik, kan undgå att märka att något är på gång. Vi får veta väldigt mycket om livet, hushållssysslor och sådant och i början tänkte jag att det skulle bli för mycket matlagning och diskning men ganska snart började jag uppskatta att få en bild av Bettys livsvillkor. För henne bestod livet helt klart av hushållsjobb vid den här tiden så det är klart att det måste få ta plats i berättelsen. Det finns också en kärlekshistoria i boken och den tycker jag ärligt talat var lite onödigt dramatisk. Ibland kan jag tröttna på att det alltid måste finnas en twist som ofta känns lite för mycket. Den här berättelsen hade klarat sig bra ändå för den är klart läsvärd.

Min sista bok håller jag lite på eftersom jag inte är färdig med den. Men den är också väldigt bra.

Så, tre av de bättre böckerna jag har läst på länge som är helt omöjlig att jämföra eftersom de är i så olika genrer. Hur ofta händer det?!

Marsdikten 2023

 någon gång ska jag skriva om 

att i mycket av det jag gör 

tänker jag på någon jag saknar

och berätta om alla dem

pappa vid kaffet på altanen

mormor bredvid vinbärsbuskarna

morfar när jag ser Mariekex

och andra som ändå finns kvar

kanske mig själv

när jag ser mig i spegeln

utan att veta när jag försvann

och vart jag tog vägen

@calme.sous.les.etoiles

Taget från Lyrikbänken

@lyrikbanken