Alldeles strax är det dags för lunch men jag inleder rasten med att vilja berätta om Victoria Benedictson. Hon var en ganska okänd författare för mig tills jag någonstans fick ett tips om Elisabeth Åsbrinks nya bok "Mitt stora vackra hat". Jag trodde att boktipset kom från "Lundströms bokprat" men jag hittar det inte bland hennes program så det måste vara från någon annanstans.

I alla fall, Victoria Benedictson föddes 1850 i Trelleborg. Hon kände sig annorlunda och utanför redan som liten. När hon var ett år dog hennes enda bror, tolv år gammal, och det präglade familjen på ett tragiskt sätt. För att komma ifrån de stränga och tungsinta föräldrarna gifte hon sig tidigt med en mycket äldre postmästare med tre stora barn. Äktenskapet blev mycket olyckligt och hon insåg snabbt att hon bara bytt ett fängelse mot ett annat. 

Drömmen var att få gå konstskola i Stockholm men pappan sa nej. Då började hon skriva i stället. Hela livet brottades hon med depressioner och självmordstankar även om hon också hade en stark livsgnista och ville göra avtryck i världen. Så småningom tog hon sig ifrån familjen och gjorde resor till främst Köpenhamn och Paris. Victoria Benedictson hamnade mitt bland kända författare och andra personligheter som Strindberg, Ellen Key samt Georg Brandes som hon fick ett komplicerat förhållande till. Under hennes tid i Köpenhamn var det våldsamma diskussioner om moral, kvinnors rätt och sexualitet och Benedictsons texter blev en del av debatten. Själv hade hon en dröm och det var att bli sedd som människa, inte kvinna. Hela sitt liv hatade hon att  hon inte var en man på grund av den frihet männen hade i samhället.

Hon tog livet av sig vid 38 års ålder.

Boken är en tegelsten på över 500 sidor men väl värd att läsa.