och så lite böcker...

 Jag har ju förstås läst lite den senaste tiden också...

Nu är hela serien om Bridgerton av Julia Quinn utläst. Alla de åtta barnen har fått varsin bok och den senaste handlade om den yngste sonen Gregory. I  "Ett livsavgörande ögonblick" får vi följa Gregory som lever ett lättsamt liv. Han behöver inte direkt kämpa för något utan det mesta går hans väg. 

Efter att ha sett sina syskons äktenskapsval så är han helt på det klara med att han inte nöjer sig med något halvljummet utan det ska vara himlastormande och dramatiskt. På en bal ser han den underbara Hermoine och vet direkt att det är hon han ska ha!

Hermoine däremot är inte direkt överförtjust. Hon är van vid att alla män faller för henne. 

Hennes bästa vän Lucy, som är aningens mer alldaglig, fattar tycker för Gregory och bestämmer sig för att hjälpa honom att fånga den underbara Hermoine. Men det går inte direkt som de har tänkt sig.

 

   

 

En helt annan bok är den sjunde delen i Vibeke Olssons serie om Bricken som lever vid Svartviks sågverk i Sundsvall, "Som skuggan följer ljuset" Nu är Bricken 63 år, året är 1932 och det är en ny tid.

Bricken och människorna runt henne förfäras över att polisen sköt arbetare i Ådalen. Hon kan inte förstå att det kunnat hända, allt skulle ju bli bättre! Hon oroas också över att de nya generationerna som växer upp inte har någon förståelse för de tider som varit,de gamla dör bort och hon känner inte igen sig i de värderingar och resonemang som de nya har.

Jag tycker mycket om böckerna om Bricken och säger som jag tidigare sagt, den här serien är en viktig del av vår arbetarlitteratur och kan mäta sig med de klassiska arbetarförfattarna.

 

 

Ett brandtal!

Jag tänker väldigt mycket på böcker som ni nog förstått. På mitt jobb och hemma krigar jag för läsning och litteratur. Mitt eget barn har alltid matats med böcker i alla dess former. Jag är rätt nöjd också över att T börjat lyssna på ljudböcker. Men det är en svår kamp. Så mycket annat konkurrerar med läsning, särskilt när det gäller alla barn och ungdomar. Nu under pandemin har ett nytt problem seglat upp på min bibliotekariehimmel.

Tydligen har skolan köpt en app som heter Polyglutt. Man köper licenser för eleverna och sedan kan de lyssna och läsa rätt många böcker. Jag har den här terminen upptäckt att flera årskurser inte dykt upp på sin vanliga bibliotekstid vilket har bekymrat mig. På ett sätt är det förståeligt. Restriktionerna just nu gör att klasserna måste delas upp och barnen får droppa in i små grupper vilket gör det mer besvärligt för lärarna. När jag frågat lärarna om de planerar att komma så har ett par svarat att de har Polyglutt och inte behöver biblioteket lika mycket längre.

Först deppade jag ihop totalt och kände att tillsammans med allt annat elände just nu (det är lite olika saker som inte går min väg kan man säga) så blev det för mycket och jag började planera för att sluta jobba och bli hemmafru, kanske skriva den där romanen jag drömt om i hela mitt liv. Men så i fredags fick jag nog av mig själv. Det händer ibland.

Jag slängde av mig offerkoftan, stampade frustande i golvet och sa för mig själv att näe nu jäklar!

Så nu har jag tagit upp kampen! Utgångsläget är att det är ju inte bara för att jag älskar böcker så mycket som jag vill ha kvar mina läsande ungar, hemma och på jobbet. Det är väl ändå inte bara för min skull som pappersböckerna behövs?!

Jag började söka på nätet efter fakta och forskning och hittade faktiskt en del matnyttigt.

Dels visar forskning att vuxna och små barn interagerar mer med varandra när de läser fysiska böcker jämfört med digitala vid högläsning. 

Sedan har det också konstaterats att barn och vuxna läser snabbare och till viss del slarvigare när de läser på skärm vilket påverkar läsförståelsen negativt.

Ytterligare en sak som talar för den fysiska boken är att man utvecklas och minns mer av det man läser om olika sinnen aktiveras. Det vill säga, om man läser på en skärm använder man ögonen. Men om man håller i en bok eller tidning och läser så används hjärnan mer eftersom dina taktila förmågor aktiveras också.

På Skolverkets hemsida hittade jag en artikel som menade att digitala böcker gör barn och ungdomar mer motiverade att läsa samt att deras ordförståelse ökar. Men även där påpekade man att läsförståelsen blir sämre.

Så, det var bara om själva läsningen. Det finns så mycket mer att säga om biblioteket som plats, bibliotekariens roll och så vidare. Men det får jag utveckla vid ett annat tillfälle.  

 

Tryckta texter ger bättre läsförståelse

 

Digitala böcker ökar elevernas motivation och ordinlärning  

 

https://www.boktugg.se/2019/04/05/ny-forskning-battre-lasa-fysiska-bocker-an-digitala-med-barnen/ 

I morse på bussen nåddes jag oväntat av en tunn solstråle. Plötsligt kände jag mig som en vissen tulpan som får vatten. Jag kände hur jag rätade lite på mig, flåsade lite nöjt i munskyddet och tänkte att kanske kommer våren även i år. Igår kväll när vi tog en promenad så seglade en flock svanar över våra huvuden. Det behövs inte så mycket för att man ska känna livsandarna återvända.

Här väntar vi ivrigt på påsken, lovet då hela familjen ska vara lediga (trots att vi tyvärr inte räknar med att få åka norrut i år heller) och en 12-årsdag inte minst.

Det blir svårare och svårare för varje år att komma på bra presenter till födelsedagsbarnet. Leksaker har inte varit aktuellt på flera år. Jag införskaffar alltid några böcker och oftast får han något spel, någon tröja eller liknande.

Men när han skriver sin önskelista så är det sådant som ny dator, spel och gaminggrejer som dyker upp.

Idag har sexåringarna besökt biblioteket igen. De är inne i en härlig period just nu. Flera av dem har just lärt sig läsa och de är så där entusiastiska och lyckliga som man är när man har kommit på knepet! Det ljudas intensivt bland hyllorna när de travar omkring och jag kan precis minnas hur det kändes, den fantastiska värld som öppnade sig.

Jag har läst "Jul i krinolin" av Amanda Hellberg. Boken ser ut som en pralin och när jag läste baksidestexten så steg förväntningarna. Lovisa Lind har haft en svår uppväxt med svält och en lillasyster, Kajsa, som dog när hon var liten. Lovisa har bestämt sig för att emigrera till Amerika för att få en ny start och hon jobbar i en godisaffär för att tjäna ihop pengar till biljetten. Hon trivs mycket bra men står ändå fast vid sitt beslut. 

Men så får hon och fru Brask, som äger butiken, i uppdrag att sköta konfekten på en julbal hos baron von Drevers. Godset där von Drever bor är mörkt och med många hemligheter. Lovisa känner direkt att det här är ingen lycklig plats. Trots att baronen är enstörig och inte direkt vänlig så dras hon till honom.

Ska jag vara helt ärlig så känner jag mig en aning besviken på boken. Den är som en Harlequinbok i lyxigare förpackning. Nu är ju inte det fel om det är det man vill ha men...

Boken utspelar sig 1870 men det känns som moderna människor som klätt på sig tidsenliga kläder och låtsas att det är 1800-tal. De beter sig och pratar som nutidsmänniskor. Amanda Hellberg smackar på med allt möjligt dramatiskt och inget känns realistiskt på något sätt. Det förekommer till och med ett vargbett. Med det sagt så kan man absolut läsa boken utifrån dess förutsättningar; en fantasifull och romantisk kärlekshistoria med vackra klänningar och hemgjord konfekt, och ha en avkopplande stund.

Sakta men säkert börjar jag få tillbaka mina elever till biblioteket. I veckan kom både treor och fyror, ett mycket kärt återseende. Vissa har glömt att de gillar att läsa böcker och kunde inte hitta någonting de ville ha. Andra fick feeling och lånade massor. Nu hoppas jag att allt bara blir bättre så att jag får fler och fler besökare igen.

På påsklovet ska biblioteket ha ett tema som handlar om att skriva. Varje dag ska det läggas ut ett boktips om att skriva eller berätta olika typer av texter. 

Egentligen skulle jag vara med och tipsa men jag kunde absolut inte komma på ett bra boktips på temat. Det var som att hjärnan slog bakut och då kämpade jag ändå i drygt en vecka och funderade på olika böcker. 

Ett tag var jag inne på att tipsa om hip hop-artisten Petters biografi "16 rader" där han varvar sina låttexter med berättelser och kommentarer om vad de handlar om och sitt liv överlag. 

Jag är egentligen ingen fan av Petters musik eller hip hop men boken är bra. Han bjuder på sig själv och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att jobba med den i en gymnasieklass. Men efter en del funderande kom jag fram till att den inte passade i just det här temat.

 

 

Nu på eftermiddagen lyssnade jag klart på en ljudbok, "Rymd utan stjärnor" en av Jonas Moströms deckare om polisen Johan Axberg och hans gäng. Jag har ju inte lyckats lyssna på serien i ordning vilket jag ångrade lite med den här. Det är en av de tidiga böckerna i serien och historien hade blivit mer spännande om jag inte vetat vad som händer fyra böcker framåt. Den var inte hans bästa deckare men okej.

 

Idag är det riktigt vårväder. All snö försvann på bara en vecka och vi har haft riktigt soligt i flera dagar.

Igår hade jag besök av mina sexåringar, tack och lov!

Det är nästan inga lärare som kommer med sina klasser nu i och med restriktionerna som säger att det endast får finnas tio personer i biblioteket samtidigt. Jag deppar och försöker skicka uppmuntrande och lockande mejl för att få dem att dyka upp men det är svårt. Statistiken som pekat rakt uppåt i ett par år går nedåt. Men, jag kämpar och ger inte upp. Någon gång ska väl det här eländet ta slut!

På torsdag är det dags att sätta sig i bilen igen och åka norrut på begravning, den andra på en månad. Vi blir samma gäng som förra gången, tre systrar och en kusin. Åtminstone tror jag att kusinen ska med. Han har inte varit helt tydlig.

Härom veckan läste jag den sjätte delen i serien "De sju systrarna" av Lucinda Riley. "Solsystern" handlar om Electra, supermodell vid 26 år som lever ett drömliv med oömt med pengar, och människor som slåss om att vara i hennes närhet. Men hon är totalt vilse, dricker och knarkar. Ända sedan hon var liten har hon burit på en ilska och ensamhet som hon själv inte förstått. Hon har vuxit upp i den kärleksfulla familjen med Pa och Ma och de fem adoptivsystrarna men ändå känt sig ensam. Rätt som det är dyker hennes okända mormor upp och börjar berätta sin och Electras historia. När mormodern säger åt Electra att hon behöver ta tag i sitt liv blir det motsatt effekt och Electra råkar av misstag få i sig en överdos. Nere på botten inser hon själv att det är dags att göra ett val; leva eller dö, och går med på att få hjälp. 

Som vanligt i serien får vi en nutida historia och parallellt en som går tillbaka i tiden. Folk i min närhet som har läst boken har tyckt att den varit den mest ointressanta av de sex böckerna. Jag tycker att handlingen var okej men att boken var alldeles för ordrik. Den hade tjänat på att vara tvåhundra sidor kortare, den är väldigt tjock... En hel del detaljer kändes det som att jag inte behövde veta.

Nu väntar jag bara på den sista delen där vi ska få alla svaren. Vem är den sjunde systern? Vad hände med Pa? Varför adopterade han de här barnen?

För några veckor sedan började min T prata om "Prins Valiant", skriven av Hal Foster, seriealbumen som han läst när han var liten och som var så otroligt spännande. Jag berättade då att vi haft dem på mitt bibliotek men att de gallrats bort för något år sedan. Han blev då lite upprörd över att biblioteket gallrat en sådan kulturskatt och plötsligt blev han väldigt sugen på att läsa serien igen.

Snäll som jag är beställde jag då ett gäng från Uppsala, där de fortfarande finns kvar. Böckerna kom men inte har det blivit så mycket läst. När jag tryckte T lite på pulsen kom det fram att Prins Valiant inte riktigt var som han kom ihåg... Inte så lite dammig historia, med en något ofräsch syn på omvärlden helt enkelt.

Där och då blev jag plötsligt lite nyfiken, har aldrig känt någon som helst lust att läsa förut men nu kände jag att det var dags. Så nu har jag läst ett och ett halvt album och fått vissa insikter.

Prins Valiant bara måste vara kusin med MacGyver! Likt MacGyver finns det inte en knipa som inte den gode prinsen kan ta sig ur på ett kvicktänkt sätt. Tänk bara när han hänger på en bjälke, utlåst från en fiendeborg med ett antal rövare som skjuter pilar och försöker elda upp honom. Vad gör han? Jo, han klär av sig sina kläder och gör en sköld som skyddar honom mot pilregnet samtidigt som han på något förunderligt sätt lyckas släcka elden, och döda fienden.

Ordet yngling överanvänds. Det vimlar av "den modige ynglingen", den djärve ynglingen", den romantiske ynglingen" och liknande.

Den högfärdige ynglingen skulle inte ha klarat sig en timme i Me too-debatten. Han blir väldigt förtjust i den vackra mön Ilene, som jag tror att hon hette, men hon är naturligtvis bortlovad till en rik ung man. Valiant ger sig förstås iväg och utmanar konkurrenten på duell. De slåss hela dagen ända tills de upptäcker att ett gäng vikingar norpat Ilene framför ögonen på dem och tagit med henne som fånge. Jaha, det får bli vapenvila och jakt på vikingarna. Lite skönt eftersom de båda ynglingarna (haha) blivit bästisar och egentligen inte vill slåss men vad har de för val...

När det visar sig att vikingaskeppet förlist och de hittar hövdingens krona och Ilenes hårspänne blir de förstås inte glada. Så pass olyckliga blir de att de inte vill vara med på slottets "muntrationer" på kvällen. Men så kommer en av kung Arthurs riddare, för jo det är ju det slottet de bor på för tillfället, och räddar situationen när han förklarar att de egentligen haft tur. Vem som än hade vunnit den sköna Ilene hade ju fått leva med att han dödat sin bästa vän och det hade ju inte varit kul. Så sant! Så då ordnade det sig.

Jag satt en hel kväll och roade T med Prins Valiant och hans bestyr. T tyckte att mina analyser var mer givande än böckerna så helt misslyckat var projektet inte. 

Min sista kommentar är att vissa klassiker överlever bättre än andra helt enkelt.

Ps. Visste ni att man kan köpa fantastiska Prins Valiant-peruker på nätet? En given julklapp nästa år. Ds

Fredag!

Kaninen och jag myser och hänger. Jag slängde ut vardagsrumsmattorna för att städa lite inför helgen och det var som vanligt inte populärt. Han talade minsann om för moppen att det  här inte var okej.

Den här förkylningen visar sig som huvudvärk vilket känns tråkigt. Mitt huvud behöver vara i form för att jag ska orka läsa, tänka och sticka. 

Igår när jag skrivit mitt blogginlägg så insåg jag plötsligt varför mitt jobb känns så motigt just nu, eller, nja det finns ett par orsaker till som är väldigt konkreta men... Det som gör min arbetsplats till den mest fantastiska jag vet är för människorna jag träffar. Alla dessa barn som ger mig uppenbarelser och glädje varje dag och övriga låntagare som kommer in, småpratar om böcker och livet. 

Även om jag träffar några nu också så är det så väldigt många färre och det känns som om jag plötsligt inte för någon energi under dagarna. Jag älskar ju att klappa och pyssla om böckerna också men det behövs människor på ett bibliotek! Jag tycker också om mina kollegor men de kan inte fylla tomrummet.

Okej, nu har jag gnällt och gnölat i två blogginlägg. Nu får det vara nog och jag ska rycka upp mig!

 

Veronica Henry är en av mina favoritförfattare för tillfället. Hon skriver feelgood men snäppet mer seriöst, eller hur jag nu ska säga. Man vet att det nog kommer att gå bra i slutet men man känner också tydligt att bra inte är något sagoslut. 

I boken "Drömhuset" lär vi känna Belinda Baxter, den mest populära och framgångsrika mäklaren i Peasebrook Valley. Hennes styrka är att hon visar respekt för sina kunder och lyssnar till deras behov. När hon får i uppdrag att sälja det fantastiska huset Hunters Moon så får hon verkligen användning för dessa egenskaper. Hon känner omedelbart sympati både för huset och ägarna. Men kanske är det inte bara de som vinner på mötet?

Ja se livet, det livet...

 Hoppsan! jag insåg just att det nästan är en månad sedan jag sist skrev.

Hur ska jag förklara det? Det är lite tungt just nu, med både det ena och det andra och jag går mest runt som i ett litet mörkgrått moln och vill ingenting. 

Jobbet är inte på topp av olika anledningar. 

En helg gick åt till att åka på en fasters begravning och nu är det snart hennes mans begavning också.

Och det här med Coronan står mig upp i halsen nu, som för många andra antar jag. Vi är på plats på jobbet, jag tror att det totalt blev tre dagars distansarbete för mig. Hela tiden anpassar vi och gör olika specialare som till syvende och sist går ut på att vi ska undvika att ha folk på biblioteket. Eleverna får bara komma i små grupper vilket har fått till följd att flera klasser inte har kommit alls för att lärarna inte har orkat få ihop det.

Idag är jag dessutom hemma och har ont i halsen. En liten ljusglimt är i alla fall att det inte var någon kö alls till testningen så jag kunde gå imorse vilket innebär att om jag inte är positiv så kan jag jobba till veckan igen.

På bokfronten är det mycket barn- och ungdomsböcker. Jag försöker passa på att läsa in mig så att jag ska vara redo när ungarna kommer som vanligt igen.

 

Jag har läst David Attenboroughs bok "Ett liv på vår planet"

Man skulle kunna kalla det hans testamente. 94 år gammal med erfarenhet av att ha sett mer av världen än de flesta så sammanfattar han här sitt liv och sina erfarenheter.

Boken handlar om hur han under alla år rest runt och egentligen först nu insett vad vi människor håller på med och vart världen är på väg. Han pratar om all den vildmark som han besökte i början av sin karriär, på 50-talet och att han inte förstod att det redan då var en miljö som höll på att förstöras.

Boken är indelad i tre kapitel. Det första handlar om hur utvecklingen varit under de här åren, hur världen har förändrats och vad han upplevt och sett.

I det andra siar han, med hjälp av forskning och vetenskap om framtiden om vi inte ändrar vårt beteende och sätt att se på världen.

Kapitel två var fruktansvärt deprimerande att läsa och på gränsen av vad jag orkade med. Men så, när jag började känna att det är lika bra att lägga sig under en filt och ge upp, så kom det sista kapitlet där Attenborough ger oss sin framtidsvision.

Det som gjorde mig så glad och optimistisk av hans vision är att den tar avstamp i det vi har just nu och dels visar vad som redan görs i olika delar av världen  dels tar upp förändringar som förvisso är stora och på många sätt livsomvälvande för oss människor men som känns fullständigt realistiska och genomförbara. En annan sak som får det hela att kännas seriöst är att han hela tiden utgår från välkända, duktiga forskare och deras forskningsresultat. Johan Rockström och hans forskarlag nämns till exempel. David Attenborough kommer inte med några pekpinnar och anklagar ingen för utvecklingen. Han menar snarare att människor, han själv inräknad, inte har vetat och förstått och att det är som det är. Det viktiga är vad vi gör från och med nu.

En bokbusslåntagare jag pratade med tyckte att det var en deppig bok och att det kändes som att David Attenborough hade gett upp. Jag önskar att folk i min närhet skulle läsa boken så att vi kunde diskutera. Jag håller ju inte med, som man ser här ovan, men skulle vilja ha fler infallsvinklar på det hela...

 Jag önskar att alla skulle läsa boken. Den är lättläst utan att förenkla.