Kaninen och jag myser och hänger. Jag slängde ut vardagsrumsmattorna för att städa lite inför helgen och det var som vanligt inte populärt. Han talade minsann om för moppen att det här inte var okej.
Den här förkylningen visar sig som huvudvärk vilket känns tråkigt. Mitt huvud behöver vara i form för att jag ska orka läsa, tänka och sticka.
Igår när jag skrivit mitt blogginlägg så insåg jag plötsligt varför mitt jobb känns så motigt just nu, eller, nja det finns ett par orsaker till som är väldigt konkreta men... Det som gör min arbetsplats till den mest fantastiska jag vet är för människorna jag träffar. Alla dessa barn som ger mig uppenbarelser och glädje varje dag och övriga låntagare som kommer in, småpratar om böcker och livet.
Även om jag träffar några nu också så är det så väldigt många färre och det känns som om jag plötsligt inte för någon energi under dagarna. Jag älskar ju att klappa och pyssla om böckerna också men det behövs människor på ett bibliotek! Jag tycker också om mina kollegor men de kan inte fylla tomrummet.
Okej, nu har jag gnällt och gnölat i två blogginlägg. Nu får det vara nog och jag ska rycka upp mig!
Veronica Henry är en av mina favoritförfattare för tillfället. Hon skriver feelgood men snäppet mer seriöst, eller hur jag nu ska säga. Man vet att det nog kommer att gå bra i slutet men man känner också tydligt att bra inte är något sagoslut.
I boken "Drömhuset" lär vi känna Belinda Baxter, den mest populära och framgångsrika mäklaren i Peasebrook Valley. Hennes styrka är att hon visar respekt för sina kunder och lyssnar till deras behov. När hon får i uppdrag att sälja det fantastiska huset Hunters Moon så får hon verkligen användning för dessa egenskaper. Hon känner omedelbart sympati både för huset och ägarna. Men kanske är det inte bara de som vinner på mötet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar