Ja se livet, det livet...

 Hoppsan! jag insåg just att det nästan är en månad sedan jag sist skrev.

Hur ska jag förklara det? Det är lite tungt just nu, med både det ena och det andra och jag går mest runt som i ett litet mörkgrått moln och vill ingenting. 

Jobbet är inte på topp av olika anledningar. 

En helg gick åt till att åka på en fasters begravning och nu är det snart hennes mans begavning också.

Och det här med Coronan står mig upp i halsen nu, som för många andra antar jag. Vi är på plats på jobbet, jag tror att det totalt blev tre dagars distansarbete för mig. Hela tiden anpassar vi och gör olika specialare som till syvende och sist går ut på att vi ska undvika att ha folk på biblioteket. Eleverna får bara komma i små grupper vilket har fått till följd att flera klasser inte har kommit alls för att lärarna inte har orkat få ihop det.

Idag är jag dessutom hemma och har ont i halsen. En liten ljusglimt är i alla fall att det inte var någon kö alls till testningen så jag kunde gå imorse vilket innebär att om jag inte är positiv så kan jag jobba till veckan igen.

På bokfronten är det mycket barn- och ungdomsböcker. Jag försöker passa på att läsa in mig så att jag ska vara redo när ungarna kommer som vanligt igen.

 

Jag har läst David Attenboroughs bok "Ett liv på vår planet"

Man skulle kunna kalla det hans testamente. 94 år gammal med erfarenhet av att ha sett mer av världen än de flesta så sammanfattar han här sitt liv och sina erfarenheter.

Boken handlar om hur han under alla år rest runt och egentligen först nu insett vad vi människor håller på med och vart världen är på väg. Han pratar om all den vildmark som han besökte i början av sin karriär, på 50-talet och att han inte förstod att det redan då var en miljö som höll på att förstöras.

Boken är indelad i tre kapitel. Det första handlar om hur utvecklingen varit under de här åren, hur världen har förändrats och vad han upplevt och sett.

I det andra siar han, med hjälp av forskning och vetenskap om framtiden om vi inte ändrar vårt beteende och sätt att se på världen.

Kapitel två var fruktansvärt deprimerande att läsa och på gränsen av vad jag orkade med. Men så, när jag började känna att det är lika bra att lägga sig under en filt och ge upp, så kom det sista kapitlet där Attenborough ger oss sin framtidsvision.

Det som gjorde mig så glad och optimistisk av hans vision är att den tar avstamp i det vi har just nu och dels visar vad som redan görs i olika delar av världen  dels tar upp förändringar som förvisso är stora och på många sätt livsomvälvande för oss människor men som känns fullständigt realistiska och genomförbara. En annan sak som får det hela att kännas seriöst är att han hela tiden utgår från välkända, duktiga forskare och deras forskningsresultat. Johan Rockström och hans forskarlag nämns till exempel. David Attenborough kommer inte med några pekpinnar och anklagar ingen för utvecklingen. Han menar snarare att människor, han själv inräknad, inte har vetat och förstått och att det är som det är. Det viktiga är vad vi gör från och med nu.

En bokbusslåntagare jag pratade med tyckte att det var en deppig bok och att det kändes som att David Attenborough hade gett upp. Jag önskar att folk i min närhet skulle läsa boken så att vi kunde diskutera. Jag håller ju inte med, som man ser här ovan, men skulle vilja ha fler infallsvinklar på det hela...

 Jag önskar att alla skulle läsa boken. Den är lättläst utan att förenkla.