Jag tycker att det är roligt att ha många som hänger med mig och att de trivs. Ibland måste jag ta fram den stränga frökenblicken när det blir för livat och då blir det lugnare. Den blir också väldigt effektiv när eleverna vet att de kan bli utkörda.
Hemma är vi vuxna fullständigt slutkörda efter den långa hösten och vill bara ta det lugnt medan tioåringen plötsligt, den här veckan, blivit full med energi och glädje. Tanken på jullov piggar uppenbarligen upp.
Jag läser den sista delen om Bricken; "Som ett träd i skogen" av Vibeke Olsson.
Nu är året 1920 och den gamla tiden krockar med den nya. Bricken oroar sig för sina barn och barnbarn som har sina egna idéer om hur livet ska vara och de lyssnar inte alltid på sin mamma.
Boken får mig att tänka på alla de situationer jag själv befunnit mig i livet, både när jag varit den yngre generationen som har känt att de äldre inte förstått mig och världen jag lever i, men också nu när jag plötsligt är medelålders och muttrar över de som är yngre än mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar