Snön är åter ett minne blott. Men, vem vet, den kanske hinner komma tillbaka till jul.
I lördagskväll gick jag på julkonsert. Mina två systrar är med i en kör och jag går alltid på deras konserter om jag har möjlighet. Det var stämningsfullt och fint.
Söndagen gick åt till pepparkaksbak. Först monterades det ett pepparkakshus som jag redan samma kväll lyckades rasera genom alltför yvig armföring. Har fått be om ursäkt för det ett antal gånger... Sedan bakade vi vanliga pepparkakor. Jag fick kavla och grädda och den andre mästarbagaren skötte pepparkaksformarna samtidigt som han under två timmar skrålade julsånger. Det hör ju till att man ska lyssna på julsånger vid julbak. Jag skötte musiken men hade problem att hitta den ultimata låtlistan. Man vill ju att det ska vara stämningsfullt och vackert men samtidigt fanns det önskemål om lite coolare musik än vad jag lyckades hitta. Nåja, mysigt hade vi i alla fall.
Kaninen, som en gång i sin ungdom, lyckades tugga lite på ett pepparkakshus i smyg, skuttade i cirklar runt bordet där huset står, under kvällen, sniffade entusiastiskt och letade uppenbart efter ett sätt att komma upp på bordet. Nuförtiden är vi betydligt mer uppmärksam på hans kreativitet så han har inte lyckats komma åt det, än så länge i alla fall.

Jag tänkte att jag en gång för alla ska läsa klart Vibeke Olssons serie om Bricken. Bricken som växer upp och lever i Sundsvall, vid sågverket. Eftersom det var länge sedan jag läste serien så kommer jag inte riktigt ihåg vilken del som står på tur. Nu har jag börjat på "Glödens färger", del 5. Jag känner igen åtminstone början så det kan vara så att jag redan läst den. Men, jag läser ändå så kommer jag in i berättelsen igen. Jag tycker att det här är en historia som alla borde läsa. Den känns lika viktig som arbetarförfattarna som räknas till klassikerna. Bricken är en viktig röst ur vår historia, en pusselbit i den värld vi lever i nu.