Idag har jag varit och hälsat på en åttondeklass där vi skulle prata om läsning och böcker. En kille berättade att "Löftet" och "Adios hockeyhoran" av Kristina Falk är det bästa han någonsin läst och att han inte kunde sluta läsa! Alltså, det kan vara första gången någonsin som jag hört en sådan sak av en fjortonårig pojke! Lyckligare än så blir inte en skolbibliotekarie.

Resten av dagen har jag gått runt med en glad känsla inom mig. Ibland behövs det inte så mycket.

 

Imorgon ska jag till högstadiet här bredvid och boktipsa några killar i sjuan som inte läser. Det ska bli spännande att se om jag kan nå dem. Man vet aldrig.

Igår kom mina nya IKEA-möbler. Har köpt två bokhyllor och en byrå. Började packa upp med föresatsen att sätta ihop möblerna men när jag såg alla delarna och listan på de verktyg som krävs så skickade jag ett meddelande till pappa med en inbjudan där jag också bad honom ta med verktygslådan. Det här klarar jag inte själv. Så tydligen är man inte för gammal för att be sin pappa om hjälp när man är nästan 53...

När man ser en bok som tillhör "Lyckseleserien" så måste man förstås kolla in vad det är. Lycksele ligger en bra bit härifrån men ändå i den här landsänden. Första delen heter "Bara på låtsas" Författaren heter Eric Donell och handlar om Alex, en populär skådespelare som tyvärr är  mycket bra på att bränna sina broar genom att vara divig och otrevlig. 

Nu har han blivit sparkad från tv-serien där han spelat en actionroll. 

Han får en sista chans i karriären genom att spela i en romantisk komedi vilket är det värsta han kan tänka sig men han har inget val helt enkelt.

Motspelerskan Julia drömmer om en skådespelarkarriär men har precis bestämt sig för att ge upp sin dröm när hon får rollen.

Filmen ska spelas in i Lycksele där Julia kommer ifrån. Hon gjorde en dum sak ett år tidigare och flyttade till Stockholm för att komma undan arga Lyckselebor. 

Nu är hon tillbaka med filmteamet och ska hantera sina tidigare grannar samt den extremt otrevlige Alex som hon förstår hatar henne av någon konstig anledning.

Det är väldigt sällan jag har läst feelgoodböcker skrivna av män men när jag gör det så slås jag alltid av att det blir en annan stil än när en kvinna skrivit. 

Kanske är det inte sämre men ovant och jag stör mig lite. Samtidigt så är det intressant att läsa från ett annat perspektiv. Jag pratade faktiskt lite om saken med åttorna idag. Vad är egentligen skillnaden?

Serien kommer inte att bli min favorit men det är lättsamt och jag har redan börjat på del två eftersom jag råkade låna två delar på en gång från biblioteket.

Min andra bok är långt ifrån en feelgood. Den här boken vet jag redan nu att vissa i min familj absolut inte kommer att läsa! 

Men jag tyckte att den var mycket bra och gav mig insikter jag vill ha.

58 år gammal fick Wendy Mitchell diagnosen Alzheimer. Hon bestämde sig för att kämpa mot sjukdomen med näbbar och klor och hon engagerade sig direkt i forskningen och olika föreningar där hon försökt sprida information och hur man kan leva ett så bra liv som möjligt så länge som möjligt. I boken "Hon som var jag" berättar hon ärligt och självutlämnande om hur hon hanterar sjukdomen och livet. För det är inte det att hon förnekar sina problem utan hon räknar ut lösningar och stöd som gör det lättare att hantera vardagen. Hon tar fasta på det hon kan och förmår i stället för det hon inte kan.

Men hon beskriver också paniken, sorgen och ilskan när hon rätt som det är blir helt vilse och allt blir blankt.

Jag har mött demens på mycket nära håll och tycker att den här boken förklarar väldigt mycket och ger mig en förståelse för hur det känns. Och kanske känner jag mig lite mer förlåtande mot händelseförloppet.

Wendy Mitchell dog 2024.