Det är söndag morgon. H for på minisemester hem till farmor igår, kommer hem till lunch idag. T sover och jag sitter i soffan och gör olika saker samtidigt. Jag tittar på Sapmi Sessions, svt2 (riktigt bra när Marie Boine och Ane Brun skriver musik tillsammans), surfar runt och uppdaterar mig på alla bokbloggar jag har försummat under lång tid och så tar jag en sida i "Analfabeten som kunde räkna" av Jonas Jonasson emellanåt.
Precis som "Hundraåringen som hoppade ut genom fönstret och försvann" så känns detta som en skröna, även om jag inte läst så långt än. Vi befinner oss i Kapstaden i en kåkstad. Det är eländes elände. Folk dör som flugor, sniffar och ett av de få jobb som finns är att tömma dass. Där växer Nombeko upp, en flicka som tidigt blir föräldralös. Nombeka är inte som andra. Hon bestämmer sig för överleva, tömmer dass och lär sig räkna. I ställer för att köpa knark för lönen så köper hon mat. Det är fruktansvärda saker som händer och en outhärdlig miljö och vore det inte för att Jonasson berättar historien som en lättsam skröna så skulle jag inte stå ut, antar att det är lite tanken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar