På min tågresa igår hade jag inte bara sällskap av VI-Läser. Med mig hade jag också en mycket speciell dam, klädd i praktisk men ack så oelegant ylleklänning, en hållning som påminde om en fågels och en skrikig och gäll röst. Hon var klumpig och totalt omedveten om det sociala samspelet mellan människor. Hennes högsta önskan var att tillbringa sitt liv i ett bibliotek med sina vänner, böckerna. Men, eftersom hon föddes i slutet av 1500-talet så var det helt otänkbart. Hon var ju kvinna och målet med hennes liv borde vara, enligt alla andra, att antingen bli gift eller gå i kloster. Kvinnans namn var Marie de Gournay och Jenny Diski berättar om henne i "Till den skrivande kvinnans försvar". Marie de Gournay ägnade sin barndom åt att gömma sig i faderns bibliotek där hon, på egen hand, lärde sig att läsa, både franska och latin. Så en dag kom hennes farbror, den ende som förstod sig på henne och tyckte om henne, med två böcker: Essayer, skrivna av Montaignes. Gournay blev så fängslad att hon fick ett nervöst sammanbrott och därefter såg hon som sin livsuppgift att möta Montaigne och bli hans själfrände. Eftersom Marie var en sådan totalt omöjlig person på alla sätt så blev hon hånad och utskrattad av alla och dessutom lyckades hon göra sig till ovän med folk eftersom hon inte förstod sig på artighet och umgängesregler. Romanen är fiktiv men Marie de Gournay var en verklig person. Jag tycker kanske inte att Jenny Diski är världens mest inspirerande författare men jag tycker att Marie de Gournay är en tillräckligt fascinerande karaktär för att boken ska bli klart läsvärd.
Jag fängslades av 1500-talskvinnan som vågade skapa sitt eget liv och vägrade anpassa sig efter samhällets normer. Även om hon blev en tragisk person så gjorde hon inte avkall på sin personlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar