Månadens dikt är tagen ur boken "Haiku och Kamon Japanska miniatyrer" och passar perfekt idag. Jag försökte locka ut Speedy för en stund sedan och han satt ute i ungefär två minuter och sedan sa han Brr...och gick in. Jag är böjd att hålla med. Speedy och jag hittade då verkligen inget bambusnår, det var som kalfjället snarare.
Vinterstormens vind
gömde sig bland bambusnår,
stillnade, blev lugn
Idag känner jag äntligen att sviterna efter sprutan är helt över och jag känner mig som vanligt igen, skönt. Nu är alla i familjen friska och det kanske blir ordning och reda på saker igen. Konstigt att både jag och mitt barn varit hemma och ingen ordentlig städning har utförts. Vi har bara lunkat omkring och stökat till . Så idag är det storstädning! Kaninen kommer att bli mycket upprörd! Men så får det vara.
Igår på bokbussen blev vi bjudna på varsin semla. Att åka bokbuss kan vara riktigt lyxigt emellanåt. Ibland är det mindre lyxigt och jag kommer hem och muttrar men det vägs upp av guldstunderna. Lite nervöst var det eftersom småvägarna runt Enköping var glashala på sina ställen, men chauffören är skicklig så det gick bra.
Året är 1948, den 12 augusti, på Gotland. Viola och hennes allra bästa vän Lilly är tio år och hänger ihop jämt. Lilly och hennes sju syskon är som Violas syskon eftersom hon är enda barnet. Livet består av att leka, bada och vara barn. Men just den här dagen förändras allt! Lillys åttonde syskon föds men mamman dör i barnsäng. Från att ha levt ett fattigt men bra liv så måste Lilly och hennes syskon hjälpa pappa Walle att ta hand om hemmet och varandra.
Lillys stora passion är att sjunga och hon har en fantastisk röst.
Livet blir inte så enkelt för Lilly och efter en hel del dramatik så är hon plötsligt borta en dag.
Vi får följa Viola i nutid, som gammal kvinna med barn och barnbarn. Trots att hon haft ett bra liv så har sorgen och saknaden efter vännen aldrig försvunnit. 2019. den 12 augusti, ringer så telefonen. Det är Lilly som vill säga adjö, för nu ska hon dö. Telefonsamtalet väcker alla känslor till liv och Viola bestämmer sig för att det inte får sluta där! Hon har fortfarande frågor som inte fått svar och hon längtar fortfarande lika mycket...
Boken heter "Som en fjäder i vinden" och är skriven av Sofia Lundberg, en författare som skrivit flera böcker med sorgliga och samtidigt varma och glada levnadsöden. Jag tycker om hennes böcker och stil.
I tisdagskväll, kvart i elva, plingade det i min telefon. Jag var precis på väg att somna. Det var svar på coronatestet och det var negativt igen! Så skönt! Med risk för att låta lite kaxig så känns det nästan som att vi är immuna i familjen. H fick svar på sitt test nu i kväll och det var också negativt,
Så nu har jag jobbat i två dagar och det är så roligt att vara i farten igen. Igår tog jag dessutom min tredje vaccinspruta. När jag ändå var i Gottsunda och tog sprutan så tog jag en sväng på biblioteket där. Det var säkert fem år sedan jag var där senast. Efter att ha varit hemma och deppat i sex dagar och sedan hälsa på ett nytt bibliotek gjorde mig aningens uppihejsan! Tanken var absolut inte att jag skulle låna några böcker eftersom jag har en ganska stor hög bredvid sängen men det gick förstås inte att låta bli. Alla bibliotek har sin egen prägel och även om inköpen sköts centralt, som i Uppsala, så påverkas skyltning och stämning av de som jobbar där. Så jag kom hem med ett gäng nya böcker och på ett strålande humör.
Idag inföll det där magiska tillfället när sexåringarna plötsligt hade fattat grejen med böcker. Under hösten har de visserligen verkligen gillat biblioteket men de har mest lekt och inte riktigt brytt sig om böckerna. Jag har pratat med dem flera gånger om att hitta böcker som gör en intresserad, att man kanske ska bläddra och välja något man fångas av. Det har funkat sådär får jag lov att säga. Stämningen idag var ljuvlig. Barnen letade bilderböcker och börja läsa-böcker. De satt i små grupper och läste och tittade och flera satt och ljudade koncentrerat. Ja, jag kan bara sammanfatta det med att det var magi. Läraren och jag stod och tittade på dem och njöt.
Me too-rörelsen var en rörig och upprörande period med många skrämmande inblickar i hur män har behandlat kvinnor i alla tider, alla härskartekniker som florerat i de flesta miljöer även i nutid. Och inte skulle jag tro att det alltid är så mycket bättre nu heller, efter stormen.
Boken jag har läst nu heter "Benny Drevet, döden" och är skriven av Lotta Fristorp. Den handlar om hur mediadrevet fick hennes chef Benny Fredriksson, vd för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, att ta livet av sig 2018. Naturligtvis är det en väldigt sorglig bok vad man än har för bild av Me too-rörelsen men det är också intressant att få en inblick i kulturSverige och de vindar som blåser. Jag fick också en ny vinkel på den här perioden då allt var som mest intensivt.
Ja, en givande bok även för den som kanske inte har så mycket koll på just Benny Fredriksson. Han var för övrigt gift med AnnSofie von Otter, operasångerskan.
Jag är fortfarande hemma och väntar på coronatestsvar. Om jag inte har hört något imorgon ska jag ringa och höra vart det har tagit vägen. Även om jag älskar att vara hemma och pyssla så vill jag ha svar nu så att jag kan få köra på som vanligt!
Kaninen älskar i alla fall att någon är hemma med honom. Det svåra är bara att få honom att förstå att man inte riktigt är hemma för att pyssla om honom utan för att man är risig. Helt rimligt att man ska stå ute och titta på när han skuttar omkring, sitter på toa eller gnager på en kvist en timme om dagen om du frågar Speedy...
Idag är även H hemma med ont i halsen. Jag bokade snabbt en testtid för honom och vi drog iväg, på vägen upptäckte vi att det är i morgon han ska testa sig. Så det blev till att vända och fara hem igen. Så kan det gå.
En bok som jag kommer att rekomendera till alla som är intresserade av natur och djur, hållbarhet och miljö och andra människor är "En ung naturälskares dagbok" av Dara McAnulty. Dara McAnulty bor på Nordirland, var sisådär 16 år när han skrev boken och är autist. Boken är oerhört personlig och speciell. Att vara ute i naturen ; se, höra och känna växter och djur är hans sätt att överleva. I familjen finns en mamma, pappa och tre barn. Den enda familjemedlemmen som inte är autistisk är pappan. Eftersom också Daras mamma är autistisk så har hon och pappan en otrolig förståelse för hur deras barn har det och anpassar hela tiden livet för att familjen ska må så bra som möjligt.
Jag känner att jag inte gör boken rättvisa och den är väldigt svår att beskriva. Men, den ger så mycket på så många plan. Om man någon gång träffar människor med diagnoser så ska man absolut läsa, och i ärlighetens namn så gör vi väl det allihop emellanåt. Den ger en helt ny aspekt på naturen och hur man kan uppleva den, från minsta gråsugga till tranor. Han nämner Greta Thunberg och andra ungdomar som kämpar för en bättre värld och när jag läste så tänkte jag flera gånger att det är en sådan tur att vi har de här personerna som inte kan låta bli att engagera sig, som orkar fokusera och stå upp för sina övertygelser. Jag önskar att jag gjorde mer för världen men när jag läser sådana här böcker så känner jag hopp och att även det lilla jag gör kan sitt till. Boken ger oss en inblick i hur Dara tänker, det är hela tiden hans ord och röst och det blir mycket tydligt att en diagnos inte är en sjukdom utan ett annat sätt att tänka. Helt ärligt skulle jag vilja säga att det är sådana som han och Greta som för världen framåt och inte bara följer i andras fotspår!
LÄS!
Jaha, mina farhågor stämde och nu är jag sjuk. Var hemma igår och idag har jag gjort coronatest så nu är det bara att vänta och se.
När jag gick och la mig igårkväll så regnade det men imorse vaknade jag till ett vintervitt snölandskap. Härligt, men lite jobbigt att cykla för att hämta testet. Cykelvägarna var ändå ganska bra så jag ska inte klaga.
Jag sträckläste "En vinterkyss i bokhandeln för ensamma hjärtan" av Annie Darling igår. Det kan vara så att det är den sista i serien och att det blir lite fel i ordningen för jag har inte läst den tredje. Jag står i kö på den på biblioteket men den här kom först helt enkelt.
Om det var en ovanligt bra feelgood eller om det var exakt vad jag behövde i mitt försvagade tillstånd ska jag låta vara osagt, men det gick inte att släppa den. I ärlighetens namn så grät jag till och med en skvätt, fast det måste ha varit för att jag kände mig lite skör och ur balans.
Mattie har en tesalong som ligger ihop med bokhandeln. Hon är vän med Posy och de andra som jobbar där. Eller rättare sagt, hon är vän med alla utom Tom, som är sur och grinig, en torr person med fula koftor! Känslorna är besvarade. Tom gör hela tiden klart för Mattie att hon inte är mycket att hänga i julgran...
Då lägenheten ovanpå bokhandeln blir ledig så bråkar Mattie och Tom om vem som ska få överta den, båda är väldigt sugna. Till sist slutar det med att de flyttar in båda två även om de är helt överens om att de verkligen inte bor ihop.
Mer än så tänker jag inte spoila men jag saknar dem redan. Jag hade gärna legat i sängen under en filt och läst boken även idag.
Efter den vintriga julen och nyårshelgen är det just nu inte idealvädret kan jag tycka. Det mesta av snön har smält bort och i och med att det frös på i helgen så är det mindre roliga isfläckar här och där. När man cyklar till och från bussen får man hålla tungan rätt i mun.
Jag chockade kroppen med att träna för första gången på två år igår. Lite stel är jag idag men jag tog inte direkt ut mig. En del av mitt friskvårdsbidrag fick gå till en timmes pt (personlig tränare). Om jag skulle ha betalat själv hade jag aldrig unnat mig det för det var då verkligen inte gratis. Men i efterhand måste jag ändå konstatera att det var väl använda pengar. Nu har jag fått ett färdigt program utifrån mina önskningar och instruktioner till maskinerna på gymmet för att få ut mesta möjliga av min träning. Den stora vinsten var nog ändå att jag var tvungen att gå dit då jag bokat tid och nu känns det inte lika oöverstigligt att gå dit igen. Bara man håller sig frisk.
I ärlighetens namn så känns det som att jag kanske håller på att utveckla en förkylning men jag håller tummarna för att det är övergående. Jag tycker att det är svårt nu när coronan sprider sig som en löpeld, vad innebär egentligen minsta symtom? Varje morgon när jag vaknar känner jag mig aningens krasslig. Men det brukar gå över efter en stund. Tja, inte vet jag.
Förra hösten hade jag problemet med lärare som tyckte att deras elever lika gärna kunde läsa på skärm som i fysiska böcker. Jag pepprade deras mejl med länkar på varför man inte får glömma pappersboken och det lyckades ganska bra. Sakta, sakta har jag lyckats håva in dem i mitt nät igen och nu är ungarna i full gång med sin bokläsning igen. Det skadade nog inte heller att det pågått en studiecirkel (eller vad de nu kallar det) om läsinlärning bland lärarna.
Nu har det dykt upp ett nytt moln på min bibliotekariehimmel. Plötsligt är det ett antal elever som inte vill läsa böcker utan färgbilder. Jag kan förstå de som går i lågstadiet men även vissa mellanstadieelever vägrar läsa om det inte är bilder med minst fyra färger på nästan varje sida. Kan man bli annat än väldigt trött?!
Så nu har jag ett nytt mål, att få barnen att förstå att läsning handlar ganska mycket om de inre bilderna och att det är viktigt att träna hjärnan på sådant också.
Jag har just avslutat en serie av Sara Blaedel, "Ilkas arv" och "Den tredje systern". Första boken heter "Min fars hemlighet" och den nämnde jag för ett tag sedan. Alltså, jag har jättesvårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om den här serien. Efter första boken tvekade jag på om jag skulle ge mig på fortsättningen ens. Men så gjorde jag det i alla fall och intrigen tog en ny vändning och jag blev lite mer intresserad igen. Men när den nästan var utläst så blev jag lite ambivalent igen och tänkte att jag åtminstone skulle vänta ett tag med "Den tredje systern". Men så, när det var drygt ett kapitel kvar så vände historien ytterligare en gång och jag kände att jag var tvungen att få veta hur det skulle gå. Tredje boken var nog den mest spännande men lämnade mig trots allt med känslan av att den var "så där". Men nu är det färdigläst och jag tänker nog inte läsa mer av Sara Blaedel på ett tag i alla fall.
Den första vardagsveckan på det nya året har varit bra. Både jag och H har känt oss glada och taggade men vi har varit obeskrivligt trötta hela familjen och värre har det blivit för varje dag som gått. Vi har nog inte kommit in i gängorna helt enkelt. Torsdagsmorgon började fantastiskt med att en ettagluttare kom inskuttandes med en teckning till mig och sa
-Du är bjuden på kalas! I sommar och då är det varmt och soligt och jag har klippt håret. Men, jag behöver numret till din mamma och pappa...
Jag kände mig så oerhört hedrad och rörd. Det var så otroligt gulligt och kul.
I veckan har jag lyssnat på första delen av ytterligare en julkalender på Storytel. Jag gillar serien om "La Stella" av Eva Swedenmark och Annica Wennström och blev därför glad när deras kalender "Mistlar och mys" dök upp. Det handlar fortfarande om familjen och åtminstone den första delen utspelar sig i Åre. Liselotte och Mario har varit på semester med yngsta dottern. Sonen Elias har haft ansvaret för resturangen men sista natten innan föräldrarna kommer hem inträffar katastrofen, resturangen brinner upp!
Och sedan har jag inte hunnit lyssna mer.Men den saluförs som en en mysig feelgood, så allt lär ordna upp sig till slut.
Anledningen till att jag inte hunnit lyssna mer på "Mistlar och mys" är att "Sagan om Isfolket" plötsligt slog till med den mest spännande delen sedan jag lyssnade på de fem första! Efter att tagit mig igenom del 40 "Fångad av tiden" så kom del 41 "Demonernas fjäll". Där samlas alla karaktärerna genom serien och historien ihop och man får veta en massa om dem, Plötsligt gick det inte att sluta lyssna. Nu ska jag börja på nästa del som heter "Lugnet före stormen". Jag antar att det börjar dra ihop sig, fem delar kvar. Puh, lite tomt kommer det kanske att kännas när det är över. Bokserien har förljt mig i över ett år nu.
