Efter den vintriga julen och nyårshelgen är det just nu inte idealvädret kan jag tycka. Det mesta av snön har smält bort och i och med att det frös på i helgen så är det mindre roliga isfläckar här och där. När man cyklar till och från bussen får man hålla tungan rätt i mun.

Jag chockade kroppen  med att träna för första gången på två år igår. Lite stel är jag idag men jag tog inte direkt ut mig. En del av mitt friskvårdsbidrag fick gå till en timmes pt (personlig tränare). Om jag skulle ha betalat själv hade jag aldrig unnat mig det för det var då verkligen inte gratis. Men i efterhand måste jag ändå konstatera att det var väl använda pengar. Nu har jag fått ett färdigt program utifrån mina önskningar och instruktioner till maskinerna på gymmet för att få ut mesta möjliga av min träning. Den stora vinsten var nog ändå att jag var tvungen att gå dit då jag bokat tid och nu känns det inte lika oöverstigligt att gå dit igen. Bara man håller sig frisk.

I ärlighetens namn så känns det som att jag kanske håller på att utveckla en förkylning men jag håller tummarna för att det är övergående. Jag tycker att det är svårt nu när coronan sprider sig som en löpeld, vad innebär egentligen minsta symtom? Varje morgon när jag vaknar känner jag mig aningens krasslig. Men det brukar gå över efter en stund. Tja, inte vet jag. 

Förra hösten hade jag problemet med lärare som tyckte att deras elever lika gärna kunde läsa på skärm som i fysiska böcker. Jag pepprade deras mejl med länkar på varför man inte får glömma pappersboken och det lyckades ganska bra. Sakta, sakta har jag lyckats håva in dem i mitt nät igen och nu är ungarna i full gång med sin bokläsning igen. Det skadade nog inte heller att det pågått en studiecirkel (eller vad de nu kallar det) om läsinlärning bland lärarna. 

Nu har det dykt upp ett nytt moln på min bibliotekariehimmel. Plötsligt är det ett antal elever som inte vill läsa böcker utan färgbilder. Jag kan förstå de som går i lågstadiet men även vissa mellanstadieelever vägrar läsa om det inte är bilder med minst fyra färger på nästan varje sida. Kan man bli annat än väldigt trött?!

Så nu har jag ett nytt mål, att få barnen att förstå att läsning handlar ganska mycket om de inre bilderna och att det är viktigt att träna hjärnan på sådant också. 

Jag har just avslutat en serie av Sara Blaedel, "Ilkas arv" och "Den tredje systern". Första boken heter "Min fars hemlighet" och den nämnde jag för ett tag sedan. Alltså, jag har jättesvårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om den här serien. Efter första boken tvekade jag på om jag skulle ge mig på fortsättningen ens. Men så gjorde jag det i alla fall och intrigen tog en ny vändning och jag blev lite mer intresserad igen. Men när den nästan var utläst så blev jag lite ambivalent igen och tänkte att jag åtminstone skulle vänta ett tag med "Den tredje systern". Men så, när det var drygt ett kapitel kvar så vände historien ytterligare en gång och jag kände att jag var tvungen att få veta hur det skulle gå. Tredje boken var nog den mest spännande men lämnade mig trots allt med känslan av att den var "så där". Men nu är det färdigläst och jag tänker nog inte läsa mer av Sara Blaedel på ett tag i alla fall.