Så var det påsklov för vissa glada jeppar i familjen.
Vi andra, som bestämt oss för att jobba lite mer än planerat kämpar på.
Jag har haft två lugna dagar på mitt jobb. Inga elever som dundrat in vilket känns lite ensamt, men ändå lite bra eftersom alla inte var helt snuvfria sista veckan.
Det har blivit sådant där pyssel och städning som man inte hinner till vardags. Imorgon blir det Enköping. Då lär det bli lite mer fart!
I helgen ska vi hänga med kusinerna varje dag faktiskt, som kompensation för att vi inte fick åka på påsklov. Det måste erkännas, i måndags när jag satte mig på bussen mot jobbet i stället för tåget mot Östersund, ja då var jag väldigt bitter. Men det är ju som det är och oss är det inte mest synd om, som min mamma brukar säga.
Det är färre besökare på filialtiden också om dagarna även om det inte är helt tomt. Denna vecka har det varit en del langning vid ytterdörren med folk som ringt och beställt böcker som jag sedan stuckit i handen på dem för att de ska kunna hålla sig i karantän.

  "Som stjärnor i natten" av Jennifer Niven är en fruktansvärt bra och sorglig bok på det där sättet som nästan bara ungdomsböcker kan vara.
Den handlar om Violet som står uppe i ett torn och funderar på om hon ska hoppa eller inte. Boken handlar också om Finch som kommer upp i samma torn och ser Violet. Hans plan är också att eventuellt hoppa, men i stället räddar han Violet. Finch är en människa som lever fullt ut, eller inte alls. Han fängslas omedelbart av Violet och övertalar henne att göra ett skolprojekt med honom. De ska besöka minst två sevärdheter i sin delstat. Violet är mycket ovillig först, men hakar sedan på och tillsammans utforskar de olika ställen. Med Finchs ögon blir allt speciellt och fantastiskt och han får henne att börja leva igen. Men samtidigt mår han själv sämre och sämre.
Jag har också sett filmatiseringen som finns på Netflix. Den är också bra, men som oftast är fallet så är boken så mycket bättre!

Så blev det en fredag hemma igen...
Jag är så in i bomben trött på dessa småsnuvor som gör att både jag och H får sitta hemma då och då just nu. Han har varit hemma i två dagar och jag idag.
Men, det har varit stunder med solsken idag, påsklovet har börjat och vi ska se filmen "Halvdan Viking" ikväll och mysa. Igår kväll såg vi "ET". Den var faktiskt bättre än jag förväntat mig. Det är inte många fantasyfilmer som överlever i nästan 40 år. Filmen kom 1983 konstaterade vi.
En sak som ändå är lite positiv med att vara hemma är att jag nästan hunnit läsa klart "Månsystern" av Lucinda Riley. Den är lika spännande som de övriga böckerna i serien och som en låntagare konstaterade med frustrerad röst i veckan när hon hämtade ut sitt reserverade exemplar
-jaha, sedan är det bara att börja vänta på nästa del, när den nu kommer...
Till saken hör att den här stackars kvinnan väntat i över sex månader på att få tag i boken. Hon försökte ställa sig i kö långt innan den ens gick att köpa.
Nå, nu ska vi kurera oss i helgen så att vi kan njuta av påsklovet, eller vi vuxna ska jobba och spara den tidigare inplanerade påsksemestern och H ska förhoppningsvis kunna hänga med kompisar och kusiner.
Vi dricker c-vitaminbrustabletter, ingefärashots och äter apelsiner varje dag för att stärka immunförsvaret. Inte lär det sabba något i alla fall!

 
Slutligen vill jag tipsa om en novell jag läste i veckan, nämligen "Huset" av Torgny Lindgren. Den handlar om Gideon och Bred-Kajsa, som hennes man så fint kallar henne, som vinner på Penninglotteriet och köper en gård. Gideon börjar bygga ett hus. Det går bra men han skulle behöva mer pengar för att kunna bygga klart. Han och Bred-Kajsa bekymrar sig inte. Har man vunnit en gång ska man väl kunna vinna igen?!
 Om man tycker om Torgny Lindgrens speciella språk och sätt att skriva så ska man inte missa den här!

I måndags firade vi en elvaåring hemma hos oss! En stor dag och som jubilaren sa på söndag kväll
- det här kan vara första gången någonsin som jag har längtat efter måndag.
Där i sängen låg han och filosoferade uppspelt över livet och skojade att
-ikväll är jag mammas kotte och pappas barr. Men i morgon blir jag en fullvuxen stubbe...
Så nu kallar jag honom Stubben.

Som vanligt blev det några hårda bokpaket. Det är så svårt att inte förse sitt barn med bra böcker.
Bland annat fick han tredje delen i serien "Woodwalker". Det är en fantasyserie av Katja Brandis. Den handlar om Carag, en woodwalker, det vill säga en blandning mellan puma och människa.
Jag har inte själv läst serien men H tycker att den är jättebra!
Första delen heter "Carags förvandling"

Fredag, vårsol och ikväll är jag bjuden på AW, online...
I dessa tider gäller det att hitta kreativa lösningar på diverse problemområden. Min finurliga syster har därför kommit på att man kan ha AW via någon ny molntjänst för möten (Zoom). Nytt för mig men jag är ju inte alltid så snabb på digitala nymodigheter. Så nu kan jag sitta i sängen, smutta på ett glas rödvin och prata strunt med mina systrar. Det kommer att bli oerhört spännande att se hur det ska fungera.
Efter förra veckans hemmatillvaro har jag nu gjort en vanlig arbetsvecka igen. Liksom andra bibliotekarier noterat kan jag konstatera att inga är så flitiga biblioteksbesökare i karantäntider som människor över 70 år.
En av våra trogna låntagare har kommit för att låna böcker två dagar på raken denna vecka, lite mer än vanligt. Första dagen berättade han glatt att han och frun blivit satta i karantän av barnen. Han visade även glatt upp ett munskydd och gummihandskar, som han hade i väskan...
Ja, vad ska man säga. Jag sa inte till honom det jag tänkte; att just nu är du inte riktigt i karantän, bara så att du vet.

Jag har kommit över "Månsystern", del 5 i serien "De sju systrarna" av Lucinda Riley. Den är lika bra som de tidigare i serien. Nu är det Tiggys tur att få lära känna sin historia. Tiggy är en andlig person. älskar djur och arbetar med det. Hennes bakgrund finns i Spanien, bland romer. Jag har inte hunnit så långt men längtar efter boken som ligger och väntar på nattduksbordet varje kväll när jag kommer hem. Jag hann inte läsa många sidor innan jag var tvungen att börja läsa på nätet om romerna som bodde i grottor i Sacromonte. Det är en av de saker som känns så intressant med serien, att jag i varje bok lär mig något nytt, fascinerande, som jag aldrig hört talas om tidigare.

Idag är jag och H hemma. Jag eftersom direktiven är att man ska vara hemma två dagar efter att man känner sig återställd från förkylning, H för att han hostade imorse och det kändes lika bra att ta det säkra för det osäkra. Vi är dock pigga och jag tror inte att vår mysiga hemmatillvaro kommer att räcka så mycket längre. Jag hoppas att de inte bestämmer sig för att stänga grundskolorna alltför snart. Det kommer att ställa till livet ytterligare. På mitt jobb är de totalt sex personer idag, alla andra är hemma. Jag har fått veta att det kan bli omstruktureringar för de som är på plats för att verksamheten överhuvudtaget ska gå att få ihop.
Man undrar lite vad som kommer härnäst?
Jaja, det är väl bara att ta en dag i taget...

Konstiga tider...

Jag har haft en supermysig vecka på jobbet. En systerdotter har praoat hos mig. Hon har fått jobba hårt; bokuppsättning, återlämning av böcker, hon fick skriva boktips på nätet. Veckan avslutades med att vi åkte bokbuss.
Jag är glad att inte coronaviruset ställde till det utan att hon kunde genomföra hela veckan utan problem.
Det känns som konstiga tider. I torsdags råkade jag nysa på bussen, vilket jag alltid gör av ett visst solsken, och en karl tre säten framför mig vände sig om och stirrade.
Min T skulle veckohandla igårkväll och det fanns nästan inga matvaror.Folk beter sig som om det vore krig.
Jag är  hemma idag. Vi har fått stränga order om att vara  hemma vid minsta tecken på förkylning. Eftersom jag har ont i halsen och huvudet så lyder jag. Det började redan i lördags kväll, så jag har goda förhoppningar om att det ska gå över snabbt.
Så, idag är jag hemma, tittar på en dokumentärserie om den engelska kungafamiljen , läser och stickar. Kaninen är nöjd...

För tillfället läser jag Stina Wollters bok "Kring denna kropp".

Den gör mig både glad och ledsen. Mycket av det hon skriver har jag hört förut, i hennes sommarprat, i intervjuer och liknande. Berättelsen om hennes syster Ylva och hennes anorexia är välbekant. Men den berör mig lika mycket varje gång ändå eftersom den är så hemsk. När Stina Wollter förklarar varför hon är den hon är, högljudd, utåtriktad och att hon tar plats så känns det fullständigt logiskt och mycket sympatiskt. Jag har annars ofta svårt med alltför yviga människor. Det känns också oerhört viktigt att hon pratar om det här att man måste passa in i mallen för att få finnas. Som hon skriver, utseendet är en mycket liten del av en människa och allt det där andra, som finns inuti, är ju så oerhört mycket viktigare. Varför skulle man vara en bättre människa om man är smal eller snygg?

Anne på Grönkulla, fast för nya läsare...

Så har en vecka gått...
Förra veckan var djupt frustrerande.
Efter sportlovet var jag taggad att komma tillbaka till jobbet, kontrollera att mina vikarier inte stökat till det. Jag erkänner, jag har ett förskräckligt kontrollbehov och är som min kanin när det kommer till revir. På den tiden jag var lärare ville jag väldigt gärna ha mitt klassrum där jag bestämde. På slutet fick jag inte det. Då mutade jag in ett rum. Men, rummet behövdes av flera. Då blev mitt skrivbord MITT!
Sedan, efter att ha misslyckats även där, så bytte  jag karriär och fick en egen biblioteksfilial. Eller, mina chefer tycker inte att det är min, men jag låtsas att det är allas men jag pysslar och stökar hela tiden för att få ha det som jag vill.
Fixar så att ingen som kommer dit ska ha alltför stor anledning att ändra bara för att...
Lite skojar jag. Jag vet förstås att det inte min egen filial men eftersom jag mestadels är ensamjobbare så är det ibland svårt att inte känna att det är mitt eget ställe.
I alla fall, det som hände förra veckan var att måndagen fick jag vabba, tisdagen var jag i Uppsala på konferens, onsdag var jag i Enköping på möten,  torsdagen hade jag författarbesök hela förmiddagen och fredagen var jag sjukskriven på grund av en en elak infektion i ett finger som jag var tvungen att söka läkarvård för.
Den här veckan har jag fått vara på mitt bibliotek, göra allt jag inte hunnitpå länge,
städa, skriva skoblioteksplan, förbereda bokprat och annat. Idag när jag gick hem kände jag att jag var i fas vilket gör mig lugn i själen och sinnet.

Jag har fått omvärdera mina åsikter om den nya Anne på Grönkullaserien, "Jag är Anne" på Netflix.
I går hade jag en tjej i femman som ville låna "Anne på Grönkulla" eftersom hon sett serien och älskade den!
Kanske blev jag lite väl entusiatisk och inte blev det bättre av att läraren också föll ut i drömska oh och åh över hur fint det var att någon av dagens ungdom vill läsa serien. Jag fick en känsla av att hon backade en aning.
Min insikt var i alla fall att det är svårt att var fast i det förflutna när det gäller gamla favoritböcker eftersom det blir väldigt jobbigt när de gör om i serier och filmer. Men, om man vill fånga nya generationer så måste man kanske göra om för att det ska funka. Nu hoppas jag bara att tjejen som lånade boken inte blir besviken för att den inte riktigt är som tv-serien.