Så var det påsklov för vissa glada jeppar i familjen.
Vi andra, som bestämt oss för att jobba lite mer än planerat kämpar på.
Jag har haft två lugna dagar på mitt jobb. Inga elever som dundrat in vilket känns lite ensamt, men ändå lite bra eftersom alla inte var helt snuvfria sista veckan.
Det har blivit sådant där pyssel och städning som man inte hinner till vardags. Imorgon blir det Enköping. Då lär det bli lite mer fart!
I helgen ska vi hänga med kusinerna varje dag faktiskt, som kompensation för att vi inte fick åka på påsklov. Det måste erkännas, i måndags när jag satte mig på bussen mot jobbet i stället för tåget mot Östersund, ja då var jag väldigt bitter. Men det är ju som det är och oss är det inte mest synd om, som min mamma brukar säga.
Det är färre besökare på filialtiden också om dagarna även om det inte är helt tomt. Denna vecka har det varit en del langning vid ytterdörren med folk som ringt och beställt böcker som jag sedan stuckit i handen på dem för att de ska kunna hålla sig i karantän.

  "Som stjärnor i natten" av Jennifer Niven är en fruktansvärt bra och sorglig bok på det där sättet som nästan bara ungdomsböcker kan vara.
Den handlar om Violet som står uppe i ett torn och funderar på om hon ska hoppa eller inte. Boken handlar också om Finch som kommer upp i samma torn och ser Violet. Hans plan är också att eventuellt hoppa, men i stället räddar han Violet. Finch är en människa som lever fullt ut, eller inte alls. Han fängslas omedelbart av Violet och övertalar henne att göra ett skolprojekt med honom. De ska besöka minst två sevärdheter i sin delstat. Violet är mycket ovillig först, men hakar sedan på och tillsammans utforskar de olika ställen. Med Finchs ögon blir allt speciellt och fantastiskt och han får henne att börja leva igen. Men samtidigt mår han själv sämre och sämre.
Jag har också sett filmatiseringen som finns på Netflix. Den är också bra, men som oftast är fallet så är boken så mycket bättre!