Konstiga tider...

Jag har haft en supermysig vecka på jobbet. En systerdotter har praoat hos mig. Hon har fått jobba hårt; bokuppsättning, återlämning av böcker, hon fick skriva boktips på nätet. Veckan avslutades med att vi åkte bokbuss.
Jag är glad att inte coronaviruset ställde till det utan att hon kunde genomföra hela veckan utan problem.
Det känns som konstiga tider. I torsdags råkade jag nysa på bussen, vilket jag alltid gör av ett visst solsken, och en karl tre säten framför mig vände sig om och stirrade.
Min T skulle veckohandla igårkväll och det fanns nästan inga matvaror.Folk beter sig som om det vore krig.
Jag är  hemma idag. Vi har fått stränga order om att vara  hemma vid minsta tecken på förkylning. Eftersom jag har ont i halsen och huvudet så lyder jag. Det började redan i lördags kväll, så jag har goda förhoppningar om att det ska gå över snabbt.
Så, idag är jag hemma, tittar på en dokumentärserie om den engelska kungafamiljen , läser och stickar. Kaninen är nöjd...

För tillfället läser jag Stina Wollters bok "Kring denna kropp".

Den gör mig både glad och ledsen. Mycket av det hon skriver har jag hört förut, i hennes sommarprat, i intervjuer och liknande. Berättelsen om hennes syster Ylva och hennes anorexia är välbekant. Men den berör mig lika mycket varje gång ändå eftersom den är så hemsk. När Stina Wollter förklarar varför hon är den hon är, högljudd, utåtriktad och att hon tar plats så känns det fullständigt logiskt och mycket sympatiskt. Jag har annars ofta svårt med alltför yviga människor. Det känns också oerhört viktigt att hon pratar om det här att man måste passa in i mallen för att få finnas. Som hon skriver, utseendet är en mycket liten del av en människa och allt det där andra, som finns inuti, är ju så oerhört mycket viktigare. Varför skulle man vara en bättre människa om man är smal eller snygg?