Det är en sen lördagskväll. Kaninen är nattad (under protest) och likaså nioåringen (också under protest). Vi har haft en mycket lugn och skön dag i brittsommarsolen. Kvällen tillbringades på kräftskiva med kvartersgrannarna och vi hade fantastiskt trevligt. H kved, grymtade och suckade tidigare idag över den helt otroligt elaka mamman som tvingade med honom på något så sjukt tråkigt som kräftskiva. Men, så visade det sig bli mycket trevligt eftersom H, utifrån den mycket taskiga mammans mycket noggranna planering, hamnade bredvid sin gamla grannkompis som han inte hängt med på ett halvår. De började prata och efter en kvart eller så pep de iväg, hoppade studsmatta och spelade tv-spel. Lite senare anslöt ytterligare en kompis och kvällen visade sig vara mycket lyckad! Den, vid det laget, mycket nöjda och självbelåtna mamman hade också en mycket trevlig kväll med grannar som hon inte träffar så ofta.
Imorgon har vi en enda sak som måste göras, rösta!
Sedan blir det väl valvaka till sent på kvällen. Aldrig har ett val känts så ödesmättat. Men samtidigt så vill jag ha ut alla spöken ur garderoben. Då vet jag vad jag ska kämpa mot. Och folk engagerar sig verkligen detta val. Jag ser fram emot att se hur många procent som har röstat. Det känns som att det här är ett ödesval, ingen är oberörd. Och om det blir som många befarar, att SD blir alltför inflytesrika, ja då får vi kämpa! Jag tänker inte ge upp! Allför mycket av det jag tror på och värdesätter står på spel!

En riktigt rolig dag!

Det första jag gjorde imorse var att träffa den sista gruppen sexåringar. Det här gänget var ganska blyga och försynta. De irrade lite bland böckerna och visste inte riktigt vad de skulle låna. Men, de kommer nog snart att  vara varma i kläderna.
På eftermiddagen hade vi robotklubb, det vill säga elva barn och jag körde Blue Bot, en nyckelpigsliknade robot med pilar på ryggen som man använder för att programera den att gå åt olika håll. Alla tyckte det var väldigt kul och ville inte sluta efter en timme. Jag var en aning svettig och utmattad, mest för att jag försökt vara på minst två ställen samtidigt, gett barnen olika uppdrag, sett till att stämningen inte blev alltför uppsluppen vilket var lätt hänt insåg jag  samt försökt se till att robotorna inte for iväg åt fel håll, till exempel in i kön med förtidsröstare som befann sig i andra änden av rummet. Men allt gick bra, ingen robot rymde alltför långt, ingen förtidsröstare blev störd och alla barnen vill komma tillbaka nästa vecka. Planen är att vi ska köra tre torsdagar på raken. När de skulle gå var det två killar som ville bli programerade till fritids dit de skulle.
Imorgon ska jag jobba! Då ska jag få åka bokbuss, till min stora lycka. Min enda farhåga är att H ska bli sjuk eller något så att jag måste vabba eller åka hem, inte helt lätt att åka tidigare om man sitter i en bokbuss som skumpar runt i någon liten by. T ska nämligen åka på älgjakt i morgon bitti så då hänger det på mig. Vi är alla tre lite på gränsen att bli förkylda men det är väl bara att bita ihop tills imorgon kväll. Då kan jag och H ligga i soffan och snörvla om det är så.

Septemberdikten

Och här kommer denna månads dikt. Så här var det för inte så länge sedan i Sverige. Det kan man behöva påminna sig om i dessa tider.

I det trånga rummet...

I det trånga rummet,
i det kvava rummet
leva allesamman,
skall de allesamman
minnas sitt liv.

Duken som hon sydde
till det runda bordet,
kortet i förstoring
på den minsta pojken,
morgnarna när kölden
ännu bet i skinnet,
medan kaffeångan
steg ifrån kaminen.

I det trånga rummet,
i det kvava rummet
bor all livets värme,
bor all livets trygghet.

-Ebba Lindqvist-
ur 
Fiskeläge, 1939

Doften av kladdkaka vilar i luften och ger en skön fredagskänsla. Det är H och hans vän som bakat efter skolan. Inte helt fel att sitta i soffan, kvällsfika och titta på en fredagsfilm. Det är tredje gången de bakar ihop och det märks att de börjar få kläm på det. Denna gång rådde inte samma förvirring om hur mycket en dl är, hur man knäcker ägg och annat som är bra att veta.
Resultatet blev också precis lagom kladdigt.
Imorgon jobbar jag och sedan ska vi på 16-årskalas. Jag lärde födelsedagsbarnet att sticka i somras så naturligtvis ska hon få presentkort på garn.
Det är trevligt på jobbet just nu eftersom jag har sällskap av två damer som sköter förtidsröstningen. Otroligt många har redan röstat på vårt bibliotek. Själv tänker jag göra det på den rätta dagen för stämningens skull. Min plan är också att ta med mig H så att han förstår hur det går till. Jag läste ett mycket oroväckande, upprörande och obehagligt inlägg på Facebook idag, skrivet av en tjej som jobbar på en röstlokal, jag har glömt vad de som jobbar kallas just nu... Hon hade råkat ut för en man som vägrade lämna sitt röstkort till henne för att "hon inte var svensk". Det värsta var att de två andra kvinnorna som arbetade inte sa åt honom. För varje sak jag hör eller läser så får  jag bara mer och mer ont i magen. Vart är vi på väg? Det är som ett urspårat tåg som är på väg utför ett stup. Vill verkligen de här människorna gå åt samma håll som nazismen i Tyskland före andra världskriget?! Jag fattar verkligen inte hur de tänker!

Idag har sexåringarna varit hos mig. De är ofattbart små så här första gången men mycket glada, spända och entusiastiska. Att få sitt eget lånekort är högst betydelsefullt. De är också mycket rättrådiga och i år, liksom förra året, fick jag ett par trasiga böcker som de hittat och som de ville att jag skulle ta hand om. Flera av dem har varit på teaterföreställningar i biblioteket och de var mycket nöjda med att de känner till lokalen och mig.
En annan rolig sak som hände idag var att en före detta elev levererade posten. Jag hade honom för åtminstone femton år sedan men faktum var att han var sig ganska lik. Han kände igen mig också vilket var lite mindre överraskande kanske.

Just nu läser jag den underhållande boken "En bokhandlares dagbok" av Shaun Bythell. Under 2014 skrev Bythell dagbok som ger läsaren en inblick i hans vardag. För mig som alltid drömt om en bokhandel så är det fantastisk läsning. Bythel är rolig och sarkastisk både när han beskriver sig själv och sina medmänniskor. Jag ser personerna framför mig och fnissar lätt när han delar sina vedermödor med oss. Samtidigt så är det sorgligt att det ska vara så tufft att ha en bokhandel idag. Så många människor förstår inte att vi måste pyssla om våra bokaffärer och måna om dem, annars kommer de att bli ett minne blott.

Augustidikten

I augustis sista stund kommer nu månadens dikt. Håll tillgodo!

Du ska tacka...

Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.

Du ska tacka dina gudar,
om de gör all skam till din.
Du får söka tillflykt
lite längre in.

Det som hela världen dömer
reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången,
vann sin egen själ.

Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.

Du ska tacka dina gudar,
när du bryter bort ditt skal.
Verklighet och kärna
blir ditt enda val.

-Karin Boye-
Ur
Gömda land, 1924

Man ser på kaninens krumsprång och glädjerusningar att det är lördag. Han vet direkt när det är mysmorgon och sällskap hela dagen. H har fått hit en kompis som ska bo här i en hel vecka. Hans föräldrar ska på semester. Så alla är glada och nöjda. Jag skrev ett upprört inlägg igår om samtalstonen på sociala medier som jag tycker har tappat alla sin gränser på senaste tiden. Det är hetsen inför valet tror jag som får folk att bete sig som galningar. Men, i slutändan vågade jag inte lägga ut det, utan raderade. Jag hoppas att det ska lägga sig efter den 9 september och att allt ska bli lite mer sansat. Min rädsla är bara att det ska gå alldeles för bra för SD och att deras gränser och tilltalssätt ska bli normen för samtalsklimatet.
Så länge återgår jag till mina böcker. Ju mer hemskt jag läser och hör i det verkliga livet och på nätet, desto mer längtar jag efter snälla böcker som visar på människors empati och klokhet.
Först två noveller...
Den första gör ont i magen och gav mig ingen varm känsla. Men den var mycket bra och väckte många tankar.






Den andra sa mig nog inte så mycket egentligen. Författaren; Johanna Koljonen, var med och skrev biografin om Carola Häggqvist som jag läste i somras. Det kändes som ett kul sammanträffande. Hade jag inte läst att hon skrivit båda så hade jag aldrig kunnat gissa det. Totalt olika böcker.



"Där regnbågen slutar" måste vara en av Cecelia Aherns första böcker. Den är skriven 2006. Man känner igen hennes stil och tema. Rosie och Alex har varit bästa vänner sedan de var små. De gör allt tillsammans. När de är 16 år får Alex pappa jobb i USA och familjen flyttar. Rosies plan är att följa efter och plugga så snart hon kan. Men, så händer det något som gör att förutsättningarna ändras totalt. Boken består av meddelanden och brev och genom dem får man följa Rosie genom livet. Jag, som brukar gilla brevromaner fastnade inte riktigt för stilen. Och, det finns ett par avsnitt där Rosie går in på en chatt och det känns som fullständigt onödiga avsnitt. De tillför ingenting till historien i mina ögon. Annars så är ju Aherns böcker alltid sympatiska och ger den där glada och varma känslan som jag behöver just nu så den gav mig några trevliga timmar trots allt.

 

"Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden" är, mig veterligen, den sista boken om Polly, hennes pojkvän Huckle och den charmiga lunnefågeln Neil. Jag gillar verkligen att det är en feelgood där historien börjar med att kärleksparet redan flyttat ihop och ska bilda ett liv tillsammans, en start där de flesta böcker slutar annars. Klart läsvärd och bra skriven! Nu väntar jag på någon ny serie av Jenny Colgan som ska fånga mig.