Godmorgon.

Eller ja, kan man säga att det är en god morgon efter gårdagens utspel då vänsterpartiet valde att rösta fram Andreas Norlén till talman och Magdalena blev sur och avsade sig sonderingsuppdraget?! 

Jag förstår båda sidor men kan inte fatta att de vågar spela det här spelet? Det är på bekostnad av Sveriges framtid? Egentligen är det centerpartiets fel, vilket flera debattörer påmint oss om. Jag vill bara att vänstersidan inte ska schabbla bort styret av Sverige för jag vet i ärlighetens namn inte hur vi ska överleva i fyra år till med en Tidöregering. Miljö- och hållbarhetsarbetet kommer att drivas i sank, folk kommer att utvisas i parti och minut och kulturen kommer att styras med järnhand. 

Det finns så många sidor av allt det här men vad det kokar ner till är ändå det, att vi måste lyckas hitta ett sätt att rädda regeringsbildningen!

Så till det jag egentligen ska skriva om. Är ledsen om jag skrämmer bort någon bokmal med politik men just nu upptar det lite för mycket av mina tankar. Kunde inte somna igår för att jag låg och tänkte på det.

Jag vill gärna tipsa om en barnbok eller egentligen gränsar den väl till ungdomsbok skulle jag vilja påstå. I alla fall så var den fantastisk, en sådan där bok som inte liknar någon annan och som man sträckläser för att man måste få veta hur det går samtidigt som man inte vill att den ska ta slut för man vill inte lämna universumet.

"Cato & minnenas mysterium" av Yorick Goldewijk handlar om Cato, en egensinnig 12-årig flicka, som bor med sin pappa. Mamman dog när Cato föddes. Pappan sitter mest och stirrar ut på ingenting eller tittar på tv. Hemmet styrs mest av grannfrun Cornelia som egentligen är anställd för att städa men som tagit över större delen av hemmet och som alltid beklagar sig över Cato. 

När Cato får ett reklamblad till en gammal biograf där "filmer du aldrig ser någon annanstans" visas så åker Cato naturligtvis dit. En av hennes egenskaper är att hon är mycket nyfiken av sig. Ansvarig för biografen och filmerna visar sig vara Fru Kano.

Filmerna visar sig vara minnen. Fru Kano har en tidsmaskin och med hjälp av en minnessak och ett fotografi så kan man kliva in i det minne man vill återuppleva.

Cato blir anställd som assistent till fru Kano och inget blir någonsin sig likt igen.

Men det är inte bara en härlig upplevelse, det öppnar också upp djupa sår hos Cato. Och vem är egentligen fru Kano och vem är den gamla tanten med hunden?

När jag beskriver boken så gör jag den inte rättvisa känner jag eftersom jag inte vill spoila den.

Min sista uppmaning blir därför: LÄS! Du kommer inte att ångra dig.