Man ser på kaninens krumsprång och glädjerusningar att det är lördag. Han vet direkt när det är mysmorgon och sällskap hela dagen. H har fått hit en kompis som ska bo här i en hel vecka. Hans föräldrar ska på semester. Så alla är glada och nöjda. Jag skrev ett upprört inlägg igår om samtalstonen på sociala medier som jag tycker har tappat alla sin gränser på senaste tiden. Det är hetsen inför valet tror jag som får folk att bete sig som galningar. Men, i slutändan vågade jag inte lägga ut det, utan raderade. Jag hoppas att det ska lägga sig efter den 9 september och att allt ska bli lite mer sansat. Min rädsla är bara att det ska gå alldeles för bra för SD och att deras gränser och tilltalssätt ska bli normen för samtalsklimatet.
Så länge återgår jag till mina böcker. Ju mer hemskt jag läser och hör i det verkliga livet och på nätet, desto mer längtar jag efter snälla böcker som visar på människors empati och klokhet.
Först två noveller...
Den första gör ont i magen och gav mig ingen varm känsla. Men den var mycket bra och väckte många tankar.






Den andra sa mig nog inte så mycket egentligen. Författaren; Johanna Koljonen, var med och skrev biografin om Carola Häggqvist som jag läste i somras. Det kändes som ett kul sammanträffande. Hade jag inte läst att hon skrivit båda så hade jag aldrig kunnat gissa det. Totalt olika böcker.



"Där regnbågen slutar" måste vara en av Cecelia Aherns första böcker. Den är skriven 2006. Man känner igen hennes stil och tema. Rosie och Alex har varit bästa vänner sedan de var små. De gör allt tillsammans. När de är 16 år får Alex pappa jobb i USA och familjen flyttar. Rosies plan är att följa efter och plugga så snart hon kan. Men, så händer det något som gör att förutsättningarna ändras totalt. Boken består av meddelanden och brev och genom dem får man följa Rosie genom livet. Jag, som brukar gilla brevromaner fastnade inte riktigt för stilen. Och, det finns ett par avsnitt där Rosie går in på en chatt och det känns som fullständigt onödiga avsnitt. De tillför ingenting till historien i mina ögon. Annars så är ju Aherns böcker alltid sympatiska och ger den där glada och varma känslan som jag behöver just nu så den gav mig några trevliga timmar trots allt.

 

"Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden" är, mig veterligen, den sista boken om Polly, hennes pojkvän Huckle och den charmiga lunnefågeln Neil. Jag gillar verkligen att det är en feelgood där historien börjar med att kärleksparet redan flyttat ihop och ska bilda ett liv tillsammans, en start där de flesta böcker slutar annars. Klart läsvärd och bra skriven! Nu väntar jag på någon ny serie av Jenny Colgan som ska fånga mig.