På fredag har jag min absolut sista handledning. Därefter är det två veckor då jag kan putsa på det som handledaren tycker jag behöver och sedan ska det lämnas in.  Och jag har ingen energi till någonting överhuvudtaget. Plötsligt är det som om jag inte orkar stå upprätt om dagarna. Jag gör det jag måste och inte en sak extra. Träning är inte att tänka på, vill inte sticka, orkar knappt läsa och orkar inte med familjen. Jag förstår uppriktigt sagt inte vad som är fel på mig. Problemet är att det inte finns utrymme för att lägga mig ner under en filt, som jag egentligen skulle vilja, och bara vegetera. Allt rullar på som vanligt och jag får med våld på mig själv göra allt det som måste göras.
Så! Nu har jag tyckt synd om mig en liten stund. Då fortsätter vi med väsentligheterna.

Jag har läst Jessie Burtons andra bok; "Musan", Ni kommer kanske ihåg hennes förra; "Miniatyrmakaren", en hyllad bok som på ett sätt gjorde mig lite besviken. Kanske var förväntningarna aningens för höga. "Musan" tycker jag däremot väldigt mycket om! Dels utspelar den sig i London 1967 dit den unga Odelle kommit från Trinidad för att med sin väninna skapa ett nytt liv. Hon får jobb som sekreterare hos Marjorie Quick, en gallerist.
Dels utspelar sig handlingen i Spanien 1936 dit Olive, dottern till en känd konsthandlare kommit med sina föräldrar. De parallella historierna korsar varandra genom en tavla vars existens påverkar livet för de två unga flickorna till den grad att inget blir sig likt igen för någon av dem. Jag vill inte avslöja för mycket utan säger bara; LÄS!!!!

Fredag kväll...

Arbetet med uppsatsen går sakta framåt. Jag har tappat farten igen, det är som att ha fått mjälthugg tio meter från mållinjen i ett lopp. Plötsligt vet jag inte hur jag ska komma i mål. Fast det måste jag, för om en vecka har jag den sista handledningen och sedan ska det lämnas in. Vi väntar just nu på kaninvakten. När vi fått i oss middagen ska vi förhoppningsvis kunna hämta T som kommer hem från Barcelona, har varit en vecka där på jobbmässa. Sedan ska vi sätta oss i bilen och köra till Romme där det blir skidhelg med kusinerna. Det ska bli trevligt även om chauffören (jag) gruvar sig för två timmars vinterkörning i mörker. Ingen favoritsysselsättning.
Jag har inte heller tänkt åka skidor. Förra påskens traumatiska krampupplevelse, som jag råkade ut för under första åket, lever fortfarande alltför färskt i minnet.  Med åren och åldern har jag också insett att det går att säga nej till saker. Man måste inte gilla slalom, eller äventyrliga vattenruschbanor, eller andra saker som jag  ofta låtsas gilla.

Så till böckerna...
Idag blir det ljudböcker för hela slanten. Hinner lyssna mycket mer än jag hinner läsa just nu.

Jag fortsätter på min resa genom Selma Lagerlöfs sagor. Nu har jag lyssnat till "Herr Arnes penningar". Lika bra som de tidigare böckerna jag läst av henne. Men, tänk  att jag aldrig fattat att det är rena spökhistorier det handlar om. Och inte är det några lyckliga slut heller. Men bra! De håller än. Jag förstår ju varför hon fick sitt Nobelpris.

En helt annan bok är självbiografin av och med Sanna Bråding; "För mycket av allt".
Sanna Bråding är en sådan där person som jag alltid haft förutfattade meningar om. Kaxig, utåtagerande, påstridig...och inte blev det bättre när man hörde att hon åkt fast för knarkinnehav. För den som inte känner till henne är hon för övrigt skådespelerska och radiopratare i p3 på Sveriges radio.
Just för att jag tycker att man ska utmana sina fördomar och för att det också kittlar nyfikenheten att höra hennes version av allt så tog jag mig an boken. Och, som det ju alltid blir, så får allt sin förklaring. Hon berättar om en uppväxt som högpresterande, med dålig självkänsla. Som tonåring fick hon en roll i tv-serien "Skilda världar" . Hon älskade sitt jobb och allt som följde med det, men klarade samtidigt inte av det, utan utvecklade anorexia. Och det var bara början. Hela hennes liv fram tills för några år sedan har kantats av ångest, olika flyktbeteenden och missbruk. Idag är hon ensamstående mamma till två små pojkar och verkar ha fått ordning på livet.

Min sista bok att redovisa för idag är ytterligare en av Agneta Sjödin. Under jullovets snöskottning hade jag en annan av hennes böcker i öronen. Nu har jag lyssnat på "En kvinnas resa" och det är hon själv som läser. Det handlar om den osäkra och ledsna Maria som får i uppdrag av sin "mästare", oklart vem han är, att göra en pilgrimsvandring genom Spanien, i nästan åttio mil, med Santiago de Compostela som mål. Man får helt enkelt följa Maria på de dammiga grusvägarna, hennes tankar och insikter. Hon får nya vänner längs vägen och funderar mycket över livet. Boken är i ungefär samma stil som de andra jag läst av henne. Budskapet är att man ska lyssna på sig själv och vad man innerst inne behöver och vill ha.

Vad vårdar du i februari?

Ulrica i bloggen Kulturkollo vill veta vad vi vårdar mer än barn i februari, apropå att det kallas Vabruari?
Det är en fråga som tål att funderas på. Jag tänker nog vårda mig själv, göra lite mer av sådant som jag längtar efter, läsa bra böcker, sy på mitt lapptäcke och mysa. Jag vill också vårda min familj som jag inte riktigt hunnit med det sista året. Mina studier har gjort att jag helst velat vara helt ensam med en ljudbok eller podd i lurarna de få lediga stunder som jag har haft. Strax före jul vaknade jag som ur en dvala och kom plötsligt ihåg att de kanske vill vara med mig och att jag nog faktiskt vill vara med dem också lite mer.
Jag är ju fortfarande inte riktigt i hamn med  uppsatsen, men jag försöker vara effektiv när jag väl sitter och skriver och släppa tankarna på den när jag är ledig.

Det är lördag och jag har jobbat idag.
Ute skiner solen och det låg ett tunt istäcke över världen när jag med hjärtat i halsgropen cyklade till bussen. I kväll blir det middag med systrar och kusiner.


Jag vill tipsa om två barn- och ungdomsböcker igen. Just nu blir det många böcker i den genren eftersom jag snart ska påbörja ett läsprojekt med årskurs 8.

"Ordbrodösen" av Anna Arvidsson läser jag just nu. Alba har bott med sin mormor och morfar sedan hennes mamma dog. Alba tillhör en mycket speciell och hemlig släkt där kvinnorna kan styra andra människor genom att skriva ner vad de vill ska hända. Förmågan kommer när man är arton år genom en särskild ceremoni. Ceremonin brukar mest vara en formalitet som ingen av kvinnorna brukar misslyckas med. Men det är precis vad som händer Alba och från att ha haft en tydligt utstakad väg i livet så blir plötsligt allt osäkert och oförklarligt.
Först tyckte jag att boken påminde om "Skämmerskans dotter", den fantastiska boken av Lene Kaaberböl. Men nu när jag hunnit läsa en bit så har jag insett att det här är en helt annan berättelse, men minst lika spännande. Det är en bok för högstadiet och uppåt, skulle jag säga.
En mycket bra debut!

Min andra bok är mer för mellanstadiet och heter "Spetälskesjukhuset" av Camilla Lagerqvist. Det är en spännande spökhistoria som utspelar sig i Järvsö, på det gamla sjukhuset som användes för patienter med spetälska, eller lepra som det kallas idag, fram till någon gång på 40-talet. Ellys mamma har dött, pappan är borta med sitt arbete och Elly hälsar på sin farmor i Järvsö. För att utmana sig själv känner Elly på dörren till sjukhuset, som nu används som ett boende för psykiskt sjuka. Patienterna är på en resa så huset är tomt. Men dörren går upp och där inne finns en flicka som heter Saga.
Jag gillar böcker som både innehåller en spännande historia och samtidigt berättar något för läsaren som "är på riktigt". Camilla Lagerqvist är bra på det!

Mitt förhållande till Alex Schulman är komplicerat. Aldrig att jag skulle orka lyssna på hans och Sigge Eklunds podd. Och jag tycker att han är kaxig på ett ganska jobbigt sätt. Jag har läst tre av hans böcker. Den första "Skynda att älska" där han berättar om sitt förhållande till pappan Allan Schulman,  den andra "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli trött"  och nu hans tredje om den alkoholiserade mamman; "Glöm mig". Hans bok om hur han blir kär i sin blivande fru, den med sommarängen, är bortsett från att den har den värsta titeln i historien, jag kan inte komma ihåg vad den heter ens när jag sitter och tittar på framsidan av boken, är lite fjompig på något sätt. Samtidigt som det är en vacker kärlekshyllning så har jag lite svårt att ta den på allvar. Böckerna om föräldrarna är väldigt sorgliga och förklarar väldigt mycket om varför Alex Schulman är den han är. Så samtidigt som jag irriterar mig på honom så tycker jag också väldigt synd om honom. Men, böckerna är rätt som det är som hans privata dagböcker. Ibland känner jag att han blir lite tjatig om vissa saker, ibland beundrar jag hans uppriktighet om sig själv. Eftersom jag gillar att läsa dagböcker så blir jag intresserad, och samtidigt splittrad...
Ja, ni hör ju. Det är omöjligt för mig att bestämma ens om jag gillar böckerna eller inte...

Januaridikten

Årets första dikt blir mycket passande med tanke på två av alla mina intressen, en kombination av poesi och stickning. Dikten har jag hittat i boken "Kulturkoftor" och är skriven av Pablo Neruda som en hylllning till den present han fick en gång av en vacker, kvinnlig vän.

Sång till mina strumpor

Mara Mori gav mig 
ett par strumpor
som hon stickat med sina herdehänder,
två strumpor mjuka som kaniner.
Jag stack mina fötter i dem
som om de vore två skrin
stickade med fibrer av
skymning och getskinn.

Djärva strumpor,
mina fötter blev två fiskar av ylle
två långa hajar
blå som havet, ultramarin,
genomstungna med en tråd av guld,
två väldiga koltrastar,
två kanoner;
mina fötter hedrades på detta sätt
av dessa himmelska strumpor.

De var så strålande att mina fötter
för första gången 
tycktes mig misshagliga
som två orkeslösa brandmän,
brandmän, ovärdiga den eld som flätats in
i dess glödande strumpor.

Trots allt motstod jag den starka frestelsen
att gömma undan dem någonstans
så som pojkar håller eldflugor,
så som lärda män samlar
heliga texter,
jag motstod den galna ingivelsen att sätta
dem i en gyllene bur
och varje dag mata dem
med fågelfrön och kött av rosa melon.

Som en upptäcktsresande i djungeln 
sticker spettet i den sällsynta gröna hjorten
och äter den med samvetskval,
sträckte jag ut mina fötter
och drog på mig
de vackra strumporna och sedan skorna.
Moralen i min sång är denna:
Skönhet är två gånger skönhet
och det som är bra är dubbelt bra  
när det gäller två strumpor
av ylle om vintern.

-Paul Neruda-

Kulturkoftor!

Det här är en bok som jag tycker är fantastisk! Den kom till mig i ett födelsedagspaket, efter att jag finkänsligt skickat en bild veckan före till min käre T och diskret meddelat var på bokhandeln han skulle hitta den...
Cecilia B Dackenberg berättar om kända människor genom deras stickade koftor, och ibland tröjor och raggsockor. Varvat med spännande och intressanta berättelser så kommer stickmönster på de stickade plaggen.
Jag gillade historien om Agatha Christie och hennes Auntie-grannie som inspirerade Christies karaktär Miss Marple och hennes spetsschalar. En annan favorit är Sven "Sleven" Säfwenberg som inte kunde byta ut sin bandykofta under hela karriären för att den betydde tur.