Mitt förhållande till Alex Schulman är komplicerat. Aldrig att jag skulle orka lyssna på hans och Sigge Eklunds podd. Och jag tycker att han är kaxig på ett ganska jobbigt sätt. Jag har läst tre av hans böcker. Den första "Skynda att älska" där han berättar om sitt förhållande till pappan Allan Schulman,  den andra "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli trött"  och nu hans tredje om den alkoholiserade mamman; "Glöm mig". Hans bok om hur han blir kär i sin blivande fru, den med sommarängen, är bortsett från att den har den värsta titeln i historien, jag kan inte komma ihåg vad den heter ens när jag sitter och tittar på framsidan av boken, är lite fjompig på något sätt. Samtidigt som det är en vacker kärlekshyllning så har jag lite svårt att ta den på allvar. Böckerna om föräldrarna är väldigt sorgliga och förklarar väldigt mycket om varför Alex Schulman är den han är. Så samtidigt som jag irriterar mig på honom så tycker jag också väldigt synd om honom. Men, böckerna är rätt som det är som hans privata dagböcker. Ibland känner jag att han blir lite tjatig om vissa saker, ibland beundrar jag hans uppriktighet om sig själv. Eftersom jag gillar att läsa dagböcker så blir jag intresserad, och samtidigt splittrad...
Ja, ni hör ju. Det är omöjligt för mig att bestämma ens om jag gillar böckerna eller inte...