Januaridikten

Årets första dikt blir mycket passande med tanke på två av alla mina intressen, en kombination av poesi och stickning. Dikten har jag hittat i boken "Kulturkoftor" och är skriven av Pablo Neruda som en hylllning till den present han fick en gång av en vacker, kvinnlig vän.

Sång till mina strumpor

Mara Mori gav mig 
ett par strumpor
som hon stickat med sina herdehänder,
två strumpor mjuka som kaniner.
Jag stack mina fötter i dem
som om de vore två skrin
stickade med fibrer av
skymning och getskinn.

Djärva strumpor,
mina fötter blev två fiskar av ylle
två långa hajar
blå som havet, ultramarin,
genomstungna med en tråd av guld,
två väldiga koltrastar,
två kanoner;
mina fötter hedrades på detta sätt
av dessa himmelska strumpor.

De var så strålande att mina fötter
för första gången 
tycktes mig misshagliga
som två orkeslösa brandmän,
brandmän, ovärdiga den eld som flätats in
i dess glödande strumpor.

Trots allt motstod jag den starka frestelsen
att gömma undan dem någonstans
så som pojkar håller eldflugor,
så som lärda män samlar
heliga texter,
jag motstod den galna ingivelsen att sätta
dem i en gyllene bur
och varje dag mata dem
med fågelfrön och kött av rosa melon.

Som en upptäcktsresande i djungeln 
sticker spettet i den sällsynta gröna hjorten
och äter den med samvetskval,
sträckte jag ut mina fötter
och drog på mig
de vackra strumporna och sedan skorna.
Moralen i min sång är denna:
Skönhet är två gånger skönhet
och det som är bra är dubbelt bra  
när det gäller två strumpor
av ylle om vintern.

-Paul Neruda-