Mor äldsta sätter ut sina ugglor
Jag går stegen,
de nattsteg du påbjöd,
Sju, Inte fler.
Då sätter mor Äldsta ut sina ugglor.
Jorden bär stolt sina blinda ägg.
Jag ber. De hör.
Jag skramlar med skatten och har listigt arbete.
Då klättrar de i barnträd och heter inte människor.
Jag låter det vara stilla, bär sluten mun,
ser inte klart, har släkten i släptåg.
Dåsar bakom huset.
De vet allt detta, och längre och längre bort går de.
Ur Jag är syster Ensams nattbarn
Av
-Ellen Einan-
1999
Efter två veckors jobb så känns semestern långt borta och när familjen skickar bad- och grillbilder så känns det högst overkligt. I fredags skickades trettonåringen på en veckas sista semester. Tillsammans med en moster och två kusiner tog han tåget till Jämtland igen, där en pappa och farbror väntade.
Hur mysigt vi än har haft det i två veckor så var det med aningens lättnad jag vinkade av honom. Nu får jag en vecka då jag inte behöver tänka på att han sitter hemma vid datorn och jag måste tänka ut bra middagar utan jag kan slappa i soffan och strunta i middagen om jag vill. För att inte tala om hur gott jag sover när jag inte behöver vakna mitt i natten av datorknattret när han sitter och spelar.
I helgen har jag stickat, läst en massa, ätit en middag hos min andra syster, städat det mest nödvändiga och tagit det väldigt lugnt. Jo förresten, igår joggade jag med ljudboken "Börja springa med Storytel, del 3" av Stefan Silfvergren. Denna utmaning började i maj om jag minns rätt och egentligen skulle jag ha kommit fram till sista delen, 5, då man joggar 25 minuter i ett sträck. Men upplägget är att ta det väldigt lugnt och inte gå vidare förrän man är redo. Det passar uppenbarligen mig mycket bra och jag tror att det är det lugna tempot som gör att jag inte gett upp. Nu har det gått så långt att jag faktiskt tycker att det lite skönt att jogga, ord jag verkligen aldrig trodde att jag skulle få ur mig.
Härom kvällen klämde jag en liten Novellixnovell igen, nämligen "Horatio Sparkins" av Charles Dickens. En väldigt fyndig liten historia om högfärd och social klättring på 1800-talet. En intrig som lätt skulle kunna överföras till dagens värld.
Familjen Malderton har hört talas om en ny ung man som börjat röra sig i de fina kretsarna. Namnet är Horatio Sparkins och han är ett mysterium. Ingen vet vem han är vilket ju måste betyda att han är någon med en väldigt tjusig titel och som alla i familjen väldigt gärna skulle vilja lära känna av olika skäl.
Lucinda Rileys bok "Kärleksbrevet" handlar om sir James, en mycket känd engelsk skådespelare som när han dör, 95 år gammal, visar sig ha en stor hemlighet, en hemlighet så hemlig att det kungliga hovet inte tvekar att mörda för att dölja sanningen. I förordet berättar Riley att hon blev kastad ut i kylan när boken först kom ut i början av 2000-talet och att det verkliga engelska hovet inte uppskattade den trots att hon var tydlig med att det var en fiktiv historia och att även om hon använde sig av verkliga kungligheter så var berättelsen helt påhittad.
Berättelsen är ganska mörk och precis som när jag läste "Morden i Fleat house" så uppskattade jag att upptäcka att Lucinda Riley kunde skriva annat än "Sju systrar-serien" Klart läsvärd!
Idag är dagen då vi har Europahettan. Jag har suttit med bordsfläkten väldigt nära mig på jobbet och när jag varit utanför dess svalka så har jag känt mig svimfärdig efter bara några minuter. Innan jag åkte på jobbet förberedde jag kaninens dag med kylfilt, extra vattenkopp och den lilla bordsfläkten på golvet. Han har ju förvisso sin pojke hemma men den pojken har haft två kompisar på övernattning och jag har en känsla av att de härjade långt in på natten. Så Speedy fick klara sig själv ett par timmar innan pojkarna vaknade. Redan imorgon ska det bli svalare, tack och lov! Kanske till och med lite regn.
Mitt lilla bibliotek har varit öppet idag och trots värmen så har det varit en hel del besökare. fast ingen stannar onödigt länge. Alla vill hem till svalka.
Nu är det bara en dag kvar av arbetsveckan och jag är nöjd med att ha gjort en vecka. Min syster frågade hur jag tänker efter att ha börjat jobba. Vill jag bara att sommaren ska ta slut och allt ska bli som vanligt eller känner jag fortfarande att det är härligt med sol och värme?
I ärlighetens namn så har jag med åldern slutat älska sommaren. Naturligtvis finns det många härliga varma kvällar och helger kvar då man kan njuta men på det stora hela så gillar jag regn, svalka och mysiga, mörka kvällar. Våren är däremot ljuvlig när den kommer men det är nästan som bäst då, när hela semestern och sommaren ligger framför en och man inte hunnit svettas så mycket.
Boken jag vill tipsa om idag heter "Räddaren av förlorade ting" av debutanten Ruth Hogan. Den är egensinnig på det där sättet som jag gillar så mycket. Laura arbetar som assistent till Anthony Peardew, en författare som ägnar sina äldre dagar åt att samla på borttappade saker som han hittar. Han skriver noggranna anteckningar om var och när han hittat dem och hans tanke är att om han någon gång kan ge tillbaka en efterlängtad sak till någon så har han lyckats. Han beslutar att överlåta uppdraget till Laura vilket ger oväntade konsekvenser, som det så ofta blir.
En mysig bok som passade mycket bra att läsa på semestern. Författaren samlar själv på borttappade ting och har en Instagramsida där man kan kolla på hennes grejer och lite annat.
Ruth Marie Hogan (@ruthmariehogan) • Foton och videoklipp på Instagram
Drygt en månad är det sedan jag var här. Det är inte det att jag inte har försökt. När jag satt där på semestern och skulle blogga, på en annan dator än vanligt, så funkade inte inloggningen. Lösenordet funkade helt enkelt inte. Naturligtvis hade jag, med viss möda, kunnat fixa ett nytt. Men jag hade semesterhjärna och var egentligen inte så sugen på att sitta vid en dator. Så jag låtsades som att jag inte hade någon blogg och satte mig och läste i en solstol i stället. Kanske är det just det som är hela poängen med ledighet, att kunna strunta i det man inte är sugen på...
Jag har haft en bra sommar så här långt trots att vi inte haft så varmt och soligt. Det blev bara ett bad och det var första morgonen hemma i den jämtländska insjön. Många böcker har det blivit, bastu, bryggtur och en massa vävstugejobb.
Allt är inte klart i min lilla vävstuga men vi har fått upp golvlister och jag har kommit en bra bit i processen att trä min väv. Det har krävts mycket hjälp av min T, pappa och min svåger. Man kan sammanfatta samarbetet med att de står för det analytiska och jag står för det kreativa. Min hjärna börjar lätt surra på ett obekvämt sätt när jag ska räkna ut hur nya saker fungerar.
Som jag berättat förut så får vi författarbesök i september av Marie Bengts. Hon har skrivit en serie med tre mysiga pusseldeckare som utspelar sig på 50-talet.
Klädskaparen Hannah Lönn reser till sin faster i den lilla småländska byn för att hjälpa henne när hon brutit benet. Hannah ser inte direkt fram emot besöket, kafferep och bönder är vad hon förväntar sig. Och det blir det förstås. Men ganska snart inträffar ett mord och Hannah bestämmer sig direkt för att försöka hitta mördaren. Polisen är inte överförtjust över "hjälpen" men kriminalkommissarie Holm kan ändå inte låta blir att fascineras en aning av den snygga Hannah. Dessutom visar det sig att hennes hjärna är betydligt skarpare än många av gubbarnas i poliskåren.
Jag gillar miljöerna och personbeskrivningarna. Författaren har verkligen gjort research. Hannah får också kämpa hårt för att bli tagen på allvar. Mer än en gång blir hon klappad på huvudet av gubbar som tycker att kvinnor ska vara snygga och tysta!
Den första boken heter "En sax i hjärtat" och fortsättningen "Döden klär i domino". Del två utspelar sig i Stockholm och mordet sker vid en modevisning där det först är något oklart vad som är teater och vad som är verklighet. Även där råkar Hanna vara på plats vid rätt tillfälle och tänka sig, kommissarie Holm också.
Den tredje boken kommer jag att läsa så fort jag får tillfälle!
Det där perfekta vädret är nu aningens för varmt, för att uttrycka det milt. Vi pustar och dricker vatten och fixar med kaninen för att han inte ska bli överhettad. I natt lyckades vi åtminstone svalka ner huset tack vare att vi öppnade alla fönster vi kunde så att det blev genomströmning så jag har trots allt sovit ganska gott.
Igår tog jag en tur till Hallstavik och hälsade på min gamla kompis. Det var trevligt och jag kom hem med flera boktips, som att jag behövde det egentligen...
Idag sätter sig min pappa, syster och systerdotter och åker hit. På fredag åker han tillbaka med mig och min familj. En minisemester blir det men vi ser alla mycket fram emot att få träffa honom.
Egentligen är det joggingdag idag men jag tror ärligt talat att det inte är nyttigt att jogga i den här värmen så jag skjuter kanske upp det och hoppas att det är lite svalare imorgon.
Vi tittar för tillfället på svt-serien "Jorden runt på 80 dagar". Jag är den enda i familjen som läst boken och den är rätt moderniserad och jättebra. H gillar den liksom vi andra. Jag kan rekomendera den. Sedan ska jag försöka övertala H att läsa boken. Det kan bli svårt eftersom läsning hamnar längre och längre ner på hans lista över roliga saker att göra. Hur ska jag få honom att hitta tillbaka? Någon som har ett bra tips?
2005 skrev tydligen succéförfattaren Lucinda Riley sin enda deckare, som nu har kommit ut i Sverige. Den heter "Morden i Fleat House" och handlar om en engelsk internatskola där en elev oväntat dör. Först ser det ut som en naturlig , men olycksam händelse men efter att föräldrarna propsat på en utredning så visar det sig vara något annat. Mordet sätter igång ett händelseförlopp som får den skickliga kriminalinspektören Jazz, Jazmine Hunter, att ana att det handlar om något betydligt större än vad det verkar till att börja med.
Boken är lika bra som Lucinda Rileys andra böcker, men den skiljer sig lite i berättarstilen. Här är det mera i nuet och rakt på sak vilket jag tycker känns skönt. När en författares böcker blir FÖR lika i stilen så tröttnar jag till slut eftersom det blir så förutsägbart (skriver jag och inser att det är precis det jag brukar framhäva som något positivt när jag läser Nora Roberts). Men det visar på Rileys talang ändå, att hon uppenbarligen kunde skriva olika typer av böcker. Historien i sig är en ganska traditionell deckare och jag listade faktiskt ut vem mördaren var innan det avslöjades. Men det var spännande och jag ville komma i mål för att få veta hur det skulle sluta.
Jag har också läst en liten novellixhistoria av Malou von Sievers, "Var du lycklig farmor?"
Och, nja, inte det bästa jag läst. Den började bra och jag tyckte att den hade potential. Men jag blev besviken på slutet. Det blev för tillrättalagt och ospännande, med något av en sensmoral. Hedvig är bara 22 år när hon gifter sig med en äldre änkling med två små barn. Äktenskapet och livet blir inte alls vad hon tänkt sig och hon känner sig fångad i en fälla. Jag ska inte avslöja mer men jag tyckte att Malou von Sievers hade kunnat göra mer med historien, trots att det är en liten kort berättelse.
Min sista bok önskar jag att alla skulle läsa!
Jag gav bort den till min svärmor utan att läst den, men tyckte att den verkade bra. När hon var färdig fick jag tillbaka den eftersom hon tyckte att jag också skulle läsa den.
Boken heter "Biodlaren från Aleppo" och är skriven av Christy Lefteri. Biodlaren Nuri och hans fru Afri måste fly från sitt hem i Aleppo på grund av kriget. Deras ende son, liksom många andra, har blivit dödad och ingenting finns kvar. Vi får följa deras flykt genom Europa, deras kamp för att överleva när de ganska ofta bara vill dö. Hur ska man kunna fortsätta leva när allt man någonsin älskat och brytt sig om är borta? De hamnar i olika läger, råkar ut för både goda och onda människor och möter andra flyktingar, alla med sina fruktansvärda historier.
Berättelsen känns tyvärr väldigt aktuell med tanke på de krig som härjar i världen just nu och alla de människor som rör sig i världen på jakt efter ett tryggt liv. Om jag fick bestämma skulle alla på Migrationsverket och alla politiker läsa den.
Den gör väldigt ont att läsa men så, så bra!
Så är midsommarhelgen över och vi kan konstatera att vi haft det väldigt bra!
Efter inköp av nytt solsegel så kunde vi lägga nästan hela vår lilla pytteträdgård i skugga och den heta solen kändes överkomlig. Dessutom fläktade det en aning. Vi skippade alla traditionella aktiviteter och slappade hemma tills våra middagsgäster kom. Kvällen blev mycket lyckad med god mat, svenska jordgubbar och midsommarquiz.
Resten av helgen har varit oerhört slapp i värmen. Jag orkar ingenting, inte ens virka, utan har legat i hängmattan i skuggan läst en massa med avbrott för stärkande små tupplurar emellanåt.
En riktigt bra och fruktansvärt obehaglig bok som jag läst är "1793" av Niklas Natt och Dag. Jisses säger jag bara. Mina läsvänner har varnat för att man kan storkna av vissa speciellt läskiga beskrivningar men jag var ändå inte riktigt förberedd. Det är stympningar, lukter och grymheter. Och ändå längtar jag efter nästa del. Författaren lyckades verkligen förflytta mig till ett 1700-tal där man undrar hur någon överhuvudtaget kunde överleva?
Mickel Cardell, den handikappade och försupne palten (polisen) hittar ett lik i den stinkande sjön Fatburen. Han börjar , tillsammans med den dödsjuke Cecil Winge leta efter den skyldige trots att ingen annan egentligen vill veta vem som begått brottet.
Det är en fruktansvärt grym värld där det gäller att se sig över axeln samt ha en hiskelig tur för att överleva. Historien är spännande och mitt i allt ihop finns glimtar av en vilja att hjälpas åt och skapa en bättre värld!
I år har jag lovat mig själv att njuta av semestern, göra bara en nyttig sak varje dag och förutom det ägna mig åt sådant jag är sugen på.
Så igår kokade jag rabarberdricka och idag skurar jag badkaret. Däremellan sitter jag i skuggan och läser alternativt virkar . Det där med att sitta i skugga har jag börjat med de sensate två åren. Förr älskade jag solen och ville alltid bli så brun som möjligt. Men så en dag kom jag på mig själv att undra varför solbränna är så viktigt. Jag har nämligen insett njutningen med att sitta i skugga, sippa på ett glas kall rabarberdryck och känna en lätt bris i nacken. Och när frågan väl dykt upp så insåg jag att solbränna faktiskt är helt oväsentligt och efter det sitter jag i skuggan. Solbränd blir man dessutom ändå. Det tar bara längre tid.
Årets sommarväder är perfekt, soligt och varmt med moln och regn då och då. Jag kan inte minnas att vår trädgård någonsin prunkat som i år, sedan vi flyttade hit för tio år sedan. Och överallt brummar det av humlor.
Imorse tog jag mig i kragen och joggade igen. Det var ett par veckor sedan får jag väl erkänna. Men det är också en strategi jag lagt mig till med denna säsong, att försöka att inte ge upp när jag inte lycktas genomföra det jag planerat utan att se det som att allt bara tar lite längre tid. Om den strategin håller över sommaren så är jag nöjd.
Jag har lyssnat på en ljudbok, återigen en chansning. Den heter "En bastu i Umbrien" och är skriven av Tomas Bacoccoli. Det är en biografi om författarens pappa, Francesco, italienaren som blir kär i en svensk kvinna och sedan lever en stor del av sitt liv i Sverige. Francesco är en mycket speciell person, saknar gränser och självinsikt. Han råkar ut för tusen saker, ganska ofta självförvållat, men landar alltid på fötterna. Frun och sonen Tomas förväntas alltid stå tillbaka och lyda pappans önskningar och behov. Francesco är en livsnjutare och följer alltid sina impulser i stunden.
Så får Francesco Alzheimer och det blir allt tydligare att Tomas måste göra något för att hjälpa sin far som efter att ha separerat från mamman mestadels bor på sin gård i Umbrien, Italien.
Boken är både en tillbakablick över deras liv och som en dagbok genom nuet.
