Det där perfekta vädret är nu aningens för varmt, för att uttrycka det milt. Vi pustar och dricker vatten och fixar med kaninen för att han inte ska bli överhettad. I natt lyckades vi åtminstone svalka ner huset tack vare att vi öppnade alla fönster vi kunde så att det blev genomströmning så jag har trots allt sovit ganska gott.

Igår tog jag en tur till Hallstavik och hälsade på min gamla kompis. Det var trevligt och jag kom hem med flera boktips, som att jag behövde det egentligen...

Idag sätter sig min pappa, syster och systerdotter och åker hit. På fredag åker han tillbaka med mig och min familj. En minisemester blir det men vi ser alla mycket fram emot att få träffa honom.

Egentligen är det joggingdag idag men jag tror ärligt talat att det inte är nyttigt att jogga i den här värmen så jag skjuter kanske upp det och hoppas att det är lite svalare imorgon. 

Vi tittar för tillfället på svt-serien "Jorden runt på 80 dagar". Jag är den enda i familjen som läst boken och den är rätt moderniserad och jättebra. H gillar den liksom vi andra. Jag kan rekomendera den. Sedan ska jag försöka övertala H att läsa boken. Det kan bli svårt eftersom läsning hamnar längre och längre ner på hans lista över roliga saker att göra. Hur ska jag få honom att  hitta tillbaka? Någon som har ett bra tips?

2005 skrev tydligen succéförfattaren Lucinda Riley sin enda deckare, som nu har kommit ut i Sverige. Den heter "Morden i Fleat House" och handlar om en engelsk internatskola där en elev oväntat dör. Först ser det ut som en naturlig , men olycksam händelse men efter att föräldrarna propsat på en utredning så visar det sig vara något annat. Mordet sätter igång ett händelseförlopp som får den skickliga kriminalinspektören Jazz, Jazmine Hunter, att ana att det handlar om något betydligt större än vad det verkar till att börja med.  

Boken är lika bra som Lucinda Rileys andra böcker, men den skiljer sig lite i berättarstilen. Här är det mera i nuet och rakt på sak vilket jag tycker känns skönt. När en författares böcker blir FÖR lika i stilen så tröttnar jag till slut eftersom det blir så förutsägbart (skriver jag och inser att det är precis det jag brukar framhäva som något positivt när jag läser Nora Roberts). Men det visar på Rileys talang ändå, att hon uppenbarligen kunde skriva olika typer av böcker. Historien i sig är en ganska traditionell deckare och jag listade faktiskt ut vem mördaren var innan det avslöjades. Men det var spännande och jag ville komma i mål för att få veta hur det skulle sluta.

  

 

Jag har också läst en liten novellixhistoria av Malou von Sievers, "Var du lycklig farmor?"

Och, nja, inte det bästa jag läst. Den började bra och jag tyckte att den hade potential. Men jag blev besviken på slutet. Det blev för tillrättalagt och ospännande, med något av en sensmoral. Hedvig är bara 22 år när hon gifter sig med en äldre änkling med två små barn. Äktenskapet och livet blir inte alls vad hon tänkt sig och hon känner sig fångad i en fälla. Jag ska inte avslöja mer men jag tyckte att Malou von Sievers hade kunnat göra mer med historien, trots att det är en liten kort berättelse. 

 

Min sista bok önskar jag att alla skulle läsa!

Jag gav bort den till min svärmor utan att läst den, men tyckte att den verkade bra. När hon var färdig fick jag tillbaka den eftersom hon tyckte att jag också skulle läsa den.

Boken heter "Biodlaren från Aleppo" och är skriven av Christy Lefteri. Biodlaren Nuri och hans fru Afri måste fly från sitt hem i Aleppo på grund av kriget. Deras ende son, liksom många andra, har blivit dödad och ingenting finns kvar. Vi får följa deras flykt genom Europa, deras kamp för att överleva när de ganska ofta bara vill dö. Hur ska man kunna fortsätta leva när allt man någonsin älskat och brytt sig om är borta?   De hamnar i olika läger, råkar ut för både goda och onda människor och möter andra flyktingar, alla med sina fruktansvärda historier. 

Berättelsen känns tyvärr väldigt aktuell med tanke på de krig som härjar i världen just nu och alla de människor som rör sig i världen på jakt efter ett tryggt liv. Om jag fick bestämma skulle alla på Migrationsverket och alla politiker läsa den.

Den gör väldigt ont att läsa men så, så bra!