Efter två veckors jobb så känns semestern långt borta och när familjen skickar bad- och grillbilder så känns det högst overkligt. I fredags skickades trettonåringen på en veckas sista semester. Tillsammans med en moster och två kusiner tog han tåget till Jämtland igen, där en pappa och farbror väntade.

Hur mysigt vi än har haft det i två veckor så var det med aningens lättnad jag vinkade av honom. Nu får jag en vecka då jag inte behöver tänka på att han sitter hemma vid datorn och jag måste tänka ut bra middagar utan jag kan slappa i soffan och strunta i middagen om jag vill. För att inte tala om hur gott jag sover när jag inte behöver vakna mitt i natten av datorknattret när han sitter och spelar.

I helgen har jag stickat, läst en massa, ätit en middag hos min andra syster, städat det mest nödvändiga och tagit det väldigt lugnt. Jo förresten, igår joggade jag med ljudboken "Börja springa med Storytel, del 3" av Stefan Silfvergren. Denna utmaning började i maj om jag minns rätt och egentligen skulle jag ha kommit fram till sista delen, 5, då man joggar 25 minuter i ett sträck. Men upplägget är att ta det väldigt lugnt och inte gå vidare förrän man är redo. Det passar uppenbarligen mig mycket bra och jag tror att det är det lugna tempot som gör att jag inte gett upp. Nu har det gått så långt att jag faktiskt tycker att det lite skönt att jogga, ord jag verkligen aldrig trodde att jag skulle få ur mig.

Härom kvällen klämde jag en liten Novellixnovell igen, nämligen "Horatio Sparkins" av Charles Dickens. En väldigt fyndig liten historia om högfärd och social klättring på 1800-talet. En intrig som lätt skulle kunna överföras till dagens värld. 

Familjen Malderton har hört talas om en ny ung man som börjat röra sig i de fina kretsarna. Namnet är Horatio Sparkins och han är ett mysterium. Ingen vet vem han är vilket ju måste betyda att han är någon med en väldigt tjusig titel och som alla i familjen väldigt gärna skulle vilja lära känna av olika skäl. 

Lucinda Rileys bok "Kärleksbrevet" handlar om sir James, en mycket känd engelsk skådespelare som när han dör, 95 år gammal, visar sig ha en stor hemlighet, en hemlighet så hemlig att det kungliga hovet inte tvekar att mörda för att dölja sanningen. I förordet berättar Riley att hon blev kastad ut i kylan när boken först kom ut i början av 2000-talet och att det verkliga engelska hovet inte uppskattade den trots att hon var tydlig med att det var en fiktiv historia och att även om hon använde sig av verkliga kungligheter så var berättelsen helt påhittad. 

Berättelsen är ganska mörk och precis som när jag läste "Morden i Fleat house" så uppskattade jag att upptäcka att Lucinda Riley kunde skriva annat än "Sju systrar-serien" Klart läsvärd!